Jag (Clara) undervisade i konst och konstindustri på ett barnläger i norra Michigan då jag erhöll Toivos telegram med erbjudande att arbeta på Haiti.

Så snart lägret var slut reste jag till New York.

Därifrån skulle jag vidarebefordras per flyg till bestämmelseorten Port- au- Prince.

Efter diverse missförstånd och dröjsmål var jag äntligen färdig att starta på min första tripp till tropikerna. Förresten var det mitt livs första flygtur också.

Jag lämnade mina "avviftare" vid ändan av den långa gången som ledde ut till flygfältet. En korridor av kal ensamhet. Sedan La Guardia Airport, ändlösa flygfält i septembertristess.

La Guardia airport

Jag klev upp för landgången och steg in i planet. Det var som en buss i kvällsbelysning och fönstren var bara hälften så stora som jag hoppats. Jag valde en plats långt bak för att ha god utsikt och genom det lilla runda fönsterglaset såg jag alla flygfältets lanternor och signallampor blinka och glimma som beskäftiga lyktgubbar.

Motorn började morra och den stora fågeln svängde sig långsamt om och rullade fram emot startbanan.

Det är alltid något speciellt med första gången, och jag tordes knappt blinka av fruktan att gå miste om någon av de sensationer som väntade mig. Det förvånade mig att det inte kändes då planet lämnade marken. Endast ljusen blev mindre och flera ju högre vi höjde oss över millionstaden. Som en sultaninnas juvelhalsband låg avenyerna ­ likt vårdslöst utbredda ädelstenar - inåt land. Vid kusten ett diadem av dallrande ljusbryggor på glid ner i Atlanten.

Under oss havet. Havet - ett bläcksvart bottenlöst ändlöst mörker. Senare på natten gled månen upp till oss, eller kanske vi steg upp till månen. I alla fall hade vi angenämt sällskap en lång del av resan. Sagofärd i sagovärld. Högt över människolivets triviala besvärligheter seglade vårt silverskepp genom natten. Skira molntrasor silade månskenssand över Atlantens vågor. Sömnen överväldigade den svidande blickens vandring genom måndalar till molntoppar.

Cabinens tystnad var mättad av djupa andetag och motorns sövande brus.

Jag vaknade i den opalblå gryningen. Molnen hade tornat upp sig och de första solstrålarna äntrade barrikaderna och glimmade segerstolt med sina gyllene spjut. Ännu låg havet fängslat i nattens skuggor, men snart skulle en brokadmatta breda ut sig för solens Eriksgata. Vår silverfågel hälsade den med ett glitter.

San Juan var vår första mellanlandning på resan och vårt farväl till USA.

Landskapet dallrade i solljus och då cabindörren öppnades slog en våg av hetta emot oss.

Vi bytte flygplan och steg åter upp till svalare regioner.

Över blåa vatten nådde vi Santa Domingo och följde kustlinjens skummande gränser till huvudstaden Trujillo.

Landskapet liknade ett lapptäcke med olikfärgade och olika stora kvadrater ,beroende på odlingarnas särart. Bananplantager, majsfält, kaffebuskar.

Från marknadsplatserna rann en ström av svarta punkter längs vägarna. Glesare förekom de på de vida fälten. Man anade att Gud inte har tråkigt i sin himmel. I synnerhet med en god kikare.

Av landskapets karaktär att döma närmade vi oss Haitis bergiga gränslinje. Tät vegetation täckte bergsluttningarnas tunga veck och molnskuggor gled sökande utför dess sidor.

Planet svängde in över en havsbukt och sänkte sig hastigt ned mot marken.

Jag hade tänkt mig Haiti som en gnistrande färgpalett i en ocean av kobolt, men där stod jag nu på flygfältet i Port-au-Prince, badande i vitt ljus som uppsög alla färger och lämnade torka och damm tillbaka.

Bleka fält med rödlera, bleka förtonande horisontlinjer, bleka också de mötandes leenden.

Endast den den lilla vita flygpaviljongen behöll en skarpblå skugga under sitt tak. Och i dess skydd blommade sköna kreolskors granna dräkter och välkomstleendena fick en varmare färg.

Arkitekt Merikaarto och Eddie väntade. Den förre i hängig tropikkostym och med trötta ögon. Eddie, en liten proper figur, iklädd för ändamålet lämplig kostymering - ljus linnekostym, mörka glasögon kamera och välvårdad mustasch.

Sedan Mr Merikaarto med diverse handtryckningar och utbytande av artigheter lyckats övertyga tullpersonalen om mina koffertars oskyldiga innehåll, var vi färdiga att sätta oss i bilen .Chauffören Jaque var ett brett belåtet leende. Med säker hand styrde han vår färd över de torra fälten, förbi stadens yttersta kåkar, genom trängseln av människor och djur. Bölande svarta oxar, magra mulåsnor, gnällande hundar Ett myller av svartingar, stojande, tjutande tjattrande på sin papegojsnattriga dialekt.

Genom Rue de Centres livliga trafik gick vår färd. Bilhornet kom flitigt till användning. Varje förvirrad höna fick en varningssignal. Varje kusin eller syskonbarn hälsades med en tjutande fanfar.

"Här kommer Jaque som kör för mr Schmiedigens män."

Jaque  i grön Chevrolet.

Målet för vår färd var de Prie, korset på bergssluttningen.  Nedanför detta höga vitmålade träkors hade Mr Schmiedigen funnit ett lämpligt hus som för en tid blev hans tillflyktsort. Numera hade han dock flytt till PétionVille, den förnäma förstaden högre uppför bergssluttningen

A view of Pétion-Ville's hillside

Jag fick nu överta mr Schmiedigens rum,redan, fyllt av Mr och Mrs Schmiedigens kappsäckar och tillhörigheter. Herrskapet S bodde i sex hus på en gång. Orsaken till denna vidlyftiga tillvaro var Mr Ss ivriga försök att bli fri från den aldrig sinande ström av personer som önskade konsultera honom angående utställningen.

Det var nämligen mr Schmiedigen som fått i uppdrag av Republiken Haitis regering att ordna och bygga den utställning som skulle arrangeras till staden Port-au-Prince 's 200-års-jubileum 1950.

Med entusiasm och energi hade Mr S kastat sig in i uppgiften och in i en lång rad av oanade äventyr.

En stor del av hamnens värsta slumkvarter lät han riva och preparerade marken till grund för utställningsområdet. En bred boulevard löpte nu längs stranden som nyss varit fylld av lera och dy och dåliga dunster. På vardera sidan vajade palmträd som blivit uppgrävda med rötterna och omsorgsfullt transporterade till platsen. I en naturlig palmdunge låg små uterestauranger, dansbana, konsertauditorium

under bar himmel. Tuppfäktningsarena och diverse andra små paviljonger.

De utländska paviljongerna var delvis knappt påbörjade. Påven sände en kardinal att välsigna grunden och en italiensk flagga stacks i marken. United Nation prydde med spiror och USA representerades av ett taggtrådsstängsel runt det givna området. Madame Peron ,dvs Argentina existerade tillsvidare bara på papper.

Men en hel del andra byggnader hade redan blivit förverkligade. Pavillion de Tourism stod skär i middagssolen med målade relieff-figurer signerade Monsieur Bourdelle.

Postpaviljongen och Presidentpalatset var åtminstone till det yttre ganska långt komna. Dessutom fanns en hel del små affärsbyggnader och småpaviljonger ,billiga och lätta att uppföra.

Bakom dessa låg låg paviljonger för jordbruk och konst på var sin sida av en grund bassäng i vilken modernistiska skulpturer av konstnären Seley speglade sina kantiga former i vattnet.

Så långt och långsamt hade sakerna avancerat på ett år och den åttonde december skulle utställningen vara färdig att öppna.

Det var inte mycket jag visste om Haitis historia vid den tidpunkten.

Mr Merikaartos skildringar av voodoo-danser och sköna kreolskor var sällan sakliga. Hans beskrivningar av folkets fattigdom och primitiva levnadsförhållanden hade inte varit överdrivna. Jag kunde redan på min första rundtur i stan övertyga mig om det.

Och ändå hade Haiti en gång varit en av Frankrikes rikaste kolonier.

Landets historia har alltid varit rätt färgrik och dramatisk. Columbus landsteg här år 1492. Skeppet Santa Maria hade drivit på grund. Buckanjärer och sjörövare hade på ön haft ett omtyckt tillhåll och ännu talades det man och man emellan om sjörövarguld som låg gömt som låg gömt i grottorna längs öns norra kust.

    Santa Maria

De spanjorer som följde Christoffer Columbus i spåren hade snart decimerat den svaga infödingsstammen på ön. Det gällde att importera ny arbetskraft och detta skedde på slavmarknaden. Afrikanska negrer hämtades till Haiti och från dem härstammar den ras som ännu befolkar ön. Visserligen uppblandad med spanskt och franskt blod. Också språket kreol, som talas av infödingarna är uppblandat med afrikanska uttryck, men mest likt en fransk dialekt.

I slutet av 1600-talet överläts Haiti till fransmännen. Under franska revolutionen beviljades kolonin självstyre, vilket självfallet betydde att plantage-ägarna övertog makten, men ett framgångsrikt negeruppror gjorde slut på deras arroganta herrskapslater.

Ar 1801 upprättade Toussaint L Óverture en fri negerstat, i själva verket den första i historien. Napoleon lät sin svåger general Leclerc avsegla för att återta ön under franskt välde, men försöket misslyckades och stösta delen av armen gick under i gula febern. Den modige Toussaint blev lockad i en fälla och tillfångatagen av fransmännen. Andra fanns som var beredda att återuppta hans fällda mantel, men ännu betraktas han som Haitis nationalhjälte och på Plce de mars står en ståtlig krigarstaty i brons som med en inskrift på en mässingstavla erinrar folket om den store krigarens minne.

  General Toussant Louverture

Hur annorlunda såg inte staden ut så här nattetid uppifrån bergen. Skymningen hade hastigt fallit på. Ljuset hade försvunnit i solnedgångens smältdegel. Nedför bergsidorna rullade tunga åskmoln kastande hotfulla blixtar. Regnet bröt ut och forsade längs vägarna. Men lika hastigt som det kommit upphörde det. Himlen som nyss varit täckt av svarta moln, spände nu upp ett sammetsparaply broderat med guldpaljetter. Men i väster låg en smal rödlila strimma och skiljde himmel och jord.

Längs våta vägar körde Jaque oss upp i bergen. Vegetationen var överväldigande. Över alla plank och murar vällde den. I alla sprickor och hål trängde den. Mörka gestalter skymtade förbi. Silhuetter av kvinnor med bördor på huvudet, blänkande ögonvitor och breda skratt vid bilantärnornas svepande ljus.

Ibo-Lele var vårt mål. Hotellet på bergsluttningen. I en öppen aula intog vi vår supe. Det var endast ett fåtal gäster. Konstnärsparet Bourdelle, ett par utländska journalister, Mr Roosevelt, hotellets manager Och Mr Boussin, ägaren till hotellet.

Den sistnämnde var en framstående haitisk arkitekt. Hans hustru var från Kaukasien och det var ett av de få fall jag träffade på där färgade var gifta med vita. Deras 12-åriga dotter var en blivande kreolsk skönhet.

Av denna första kväll har jag vaga minnen. Dock minns jag att allt gjorde djupt intryck på mig. Att från fantasins flygperspektiv dyka ner mellan trånga murar och smala gator, utan möjlighet att höja sig och få en överblick av det hela. Haiti var en ofattbar verklighet.

Från fönstret i villan där jag bodde hade jag en härlig vidsträckt utsikt över Golfe de Gonâve (Gulf of Gonâve) och de disiga konturerna av ön med samma namn.Det sades att tecknade sig öns konturer tydliga mot horisonten så var det regn att vänta.

Kring havsbukten bredde staden sig i en vid båge. De vita och pastellfärgade husen lyste i morgonsolen. Redan tidigt var infödingarna på benen och kom i långa karavaner ner från bergen med sina bördor på huvudet. Ofta fick de vandra i par dagar om de kom från det inre av ön Med knyten och korgar på huvudet. Frukt och handgjorda föremål i mahogny och sköldpadd. De övernattade vid vägkanten. På morgonen såg man dom koka sin majsgröt över öppen eld och även bjuda den hungrige förbipasserande på en portion. Säkert hade även de för torghandeln avsedda frukterna kunnat avyttras vid vägkanten, men med omväxlingen och nöjet i den livligt pulserande kommersen på torget uppvägde gott den besvärliga vandringen och att återvända med några cent på fickan till sin tidlösa tillvaro bortom bergen.

  Golfe de Gonâve

Infödingarna bär alla sina bördor på huvudet. Det var verkligen en pittoresk syn, kvinnorna iklädda klänningar sydda av säckar med American Sugar Comp. stämpel. De rörde sig med en naturlig grace och värdighet och verkade välväxta även om de kunde vara både feta och klumpiga i figuren. Männen tycktes inte spela någon särskilt viktig roll. Åtminstone vad den praktiska sidan av tillvaron beträffar. Kvinnorna bar livets bördor.

Sällan såg man fönsterglas i byggnader. Morgonvinden kilade glatt in mellan persiennernas spjälor och puffade till moskitnätet. Från gatan hördes skoputsares och försäljares långdragna locktoner. Skomakare klapprade med borsten mot sin låda. .I stora flata korgar bar brödförsäljarna sina produkter. Bananknippen och avocado lyste lockande från vägkanten där en hop fruktförsäljare hade slagit sig ner. Mellan de glesa kundbesöken förrättades allehanda hushållsgöromål, byktvätt, matlagning.

I stadens centrum rådde liv och rörelse. Affärernas tunga järndörrar hade öppnats för dagsljus och kunder. Livligast förekom dock handeln på gatan. Månglare, tiggare, utropare, landskvinnor på åsnor, klipp,klapp,klipp. Andra bärande höns från benen. Nere vid hallarna en genomträngande doft av get, smuts, läder och förruttnelse.

Det fanns ingen risk för att en vit som vågat sig in i detta getingbo av surrande stämmor skulle kunna försvinna i mängden. Man blev genast centrum för intresset.

Staplar av halmhattar ,sisalskor ,lädersandaler, korgar, mahognyaskar och amuletter. Det fanns ingen möjlighet att få ro ifall man inte köpte och ännu mindre ifall man köpte. Priserna var växlande. Det gällde att inte låta dupera sig utan indignerat opponera sig mot varje förslag ända tills summan sjunkit till ungefär hälften av den ursprungliga. Då kunde det bli tanke på affär.

På torget rådde om möjligt ännu livligare röra. Kvinnorna satte på huk mitt emot varandra och samtalsämnena tycktes aldrig tryta. 

Justin, vår hovmästare skulle åka ner till torget för att köpa fisk. Jag kom från den väntande bilen och var i tillfälle att följa med ett lustigt uppträde. Ett par poliser störtade plötsligt in i mängden och fiskade fram en karl som leddes bort vid kragen. Saken tycktes inte nämnvärt angå honom av hans min att döma. Den kvinnliga huvudpersonen i dramat tycktes inte heller särskilt upprörd under moderns drastiska skildringar av hur dottern blivit tillskuffad och misshandlad. För varje ny åhörare blev berättelsen mera livfull och fantasi och händer fick fritt spelrum.

Plötsligt uppenbarade sig en av konstaplarna som stolt bortfört den liknöjda trashanken. Dottern, som inte verkat särskilt intresserad, antog nu plötsligt ett mycket ynkligt uttryck. Med en hastig gest drogs hennes klänning ner över axeln för att riktigt visa hur rått hon blivit behandlad. Under poliseskort fördes hon bort för att vittna emot missdådaren.

Jaque var Mr Merikaartos chaufför. Emil stod med sin bil till de övrigas disposition. " De övriga" var Eddie, Arvi Tynys, Otto Karosuo, Mr Erdmann, Walter Addison, Mr Birch och jag, nyuppstigen monumental målarinna på Haitis himmel.

Ännu var det inte allmänheten förunnad att bli delgiven den stora nyheten om detta stjärnskott. Det var bara Toivo Merikaarto och jag som hemlighetsfullt fifflade i källaren under arkitektstudion. Jag tror att vi båda var lika nervösa, fastän aldrig ett ord blev yttrat i den riktningen, åtminstone av Toivo. Jag uttalade ju högt och klagande min förskräckelse över vad jag gett mig in i och jag kan tänka mig att också Toivo kände nervösa ryckningar i nervcentra inför min förestående debut. Vi var ju de enda informerade. Alla andra behandlade Clara Nordfors som den internationellt erkända konstnärinnan av stora mått.

Men i källarn försökte vi komma underfund med hur sånt här egentligen gick till, hur blandade man färgpulvret och med vilka hemlighetsfulla och bindande medel som gjorde den oemottaglig för solens blekande strålar och regnets frätande stril.

I Port-au-Princ fanns inga färger att få, annat än de som infödingarna använde till sina brända tegelplattor. Att beställa från New York skulle ta månader och den 8 december var inte långt borta.

Vi försökte fundera ut någon ny och intressant teknik som genast skulle ge mig sken av att vara banbrytare på området.

Slutligen kom Eddie med det förlösande ordet. Som vanligt hade han i all tysthet och iver funderat ut vad som var det enda riktiga och uttalade nu Ordet. "Look, the only thing to do is ...  ". Vi telegraferade Addison samma kväll och två veckor senare anlände en stor kartong med cementfärger och Addison själv återkom efter en lång semester. 

Det är med ett roat leende jag erinrar mig Walter Addisons avsky och antipati för Haiti och allt vad det för oss innebar. Ryktet förtäljer att han ännu är kvar på ön. På väg att för evigt fastna i armarna på den vackra kreolskan Fransesca, en av Mr S's sekretererskor.

Så kunde alvaret börja.

I Dag är Dagen av alla dagar. Tidpunkten är kommen då jag skall stå till svars för mina synder och min dumhet. ldag skall jag klättra upp på taket av Industrial Building, platsen där min avrättning skall äga rum. Jag bävar.

Av alla dumma ting och tanklösa handlingar, är detta nummer ETT.

Hur kan jag inbilla mig att jag bara, hokus pokus, skall få en inblick i monumentalmåleriets mysterier på några veckor, där konstnärer i århundraden gjort studier och experiment.

Idag skall jag klättra upp på taket. 00000 ... Jag har knip i magen.

Mamma .......

Så låter mitt spontana nödrop i ett brev av den 23 september.

Mina första tafatta försök med infödingarnas kakelfärg hade bevittnats av den belåtne Bourdelle.

Solen brände, taket var hett. Min infödde hjälpreda och oreda Willner, stod på tå, färdig att efterkomma min minsta vink.

Jag blandade min färg med blod och tårar.

Byggnadsarbetarna skockade sig och skrockade sig. Antagligen var det min overall som väckte deras munterhet fastän mitt känsliga konstnärssinne upptog det som kritik av mitt arbete.

Mitt i allt stod en ung man på taket .Jag hade gett order om att ingen obehörig skulle få visa sig häruppe. Det räckte med åskådarhopen nedanför.

Alltså var mitt bemötande av bemälde man ganska kort.

Han förklarade sig vara journalist och intresserad av en intervju med den nya konstnärinnan. Ve och Fasa. Mina engelska kunskaper övergav mig plötsligt och jag hackade fram att jag tyvärr inte kunde göra mig förstådd på för honom begripligt språk ,men förstod han finska så stod jag gärna till tjänst. Den unge mannen fick avlägsna sig med oförrättat ärende.

Jag drog en lättnadens suck, men det fanns ingen orsak till jubel. Nästa huvud som sticker upp över takkanten tillhör monsieur Bourdelle. Han belåtna grin tar man inte fel på och av alla då levande personer önskade jag honom minst levande. Med en blick genomskådade han fullkomligt djupet av min misär och han gav mig det faderliga rådet att försöka med oljefärg. 

Jag klamrade mig entusiastiskt till detta halmstrå och uppmanade honom ivrigt att fortast möjligt sända över en pojke med de erbjudna  färgerna. Han kunde inte annat än efterkomma min varma vädjan och fortast möjligt masa sig iväg till sin egen studio. Hans måne sjönk bakom takkanten och jag vacklade bedrövad hem för att äta lunch med långa tänder och smutsiga händer.

Jag var den enda kvinnliga medlemmen i vår församling. D v s den redan tidigare uppräknade raden av arkitekter och ingenjörer. En del av dem med mindre klingande titlar. De flesta lystrade till titeln Herr i det "civila." Att vi kom att hålla ihop var delvis för att vi alla fick våra måltider i mr S 's hus. Florence var vår kock,en storvuxen gorillakvinna från Jamaica. Hennes dotter Joyce tillhörde också staben, dock utan bestämd funktion. Mest hängde det lilla otyget i hälarna på Mademoiselle och snabbt uppfattade hon varje tillfälle till extra förtjänst. Hennes förtryckta lilla person lät sitt hämndbegär gå ut över hundar och fåglar då hon kom åt. Också fick lilla Mathildas moster sina hårda slag.

Lilla Mathilda var trädgårdsmästare Josephs dotter. En den sötaste lilla "pickaninny" som tänkas kan. Det krulliga håret var flätat på det för haitiska kvinnor typiska viset, hela huvudet var med benor uppdelat i små rutor och från varje ruta var håret samlat i en fläta. Mathildas ögon var mörka och alvarliga. Sällan log hon och aldrig talade hon. Kanske hon ännu inte behärskade talets gåva. Hon kunde väl vara ungefär två år. En smal liten hals och små fingrar med ljusa handflator. Mathilda dansade gärna.

Detta är Mathildas sång:

"Jag är Mathilda, den lilla Pickaninnyn.

Jag är lycklig hela dagen.

Egentligen vet jag inte vad det är att vara lycklig för jag har aldrig varit annat.

Men mina fötter vill dansa.

Mina fötter är lyckliga också då jag är sorgsen i mitt hjärta.

Ibland är jag sorgsen nämligen.

Om någon skriker åt mig som Florence ibland då får jag lust att gråta.

Men jag glömmer så snart.

Jag antar att jag inte är så fiffig då jag har så lätt för att glömma.

Någon gång ska jag minnas och förstå en hel del.

Men kanske inte mina fötter kommer att minnas dansa då.

Jag har aldrig sett någon stor och stark och klok som har fötter som vill dansa.

Och om jag skulle få välja så ville jag hellre vara en pickaninni hela livet än att gå omkring och se intressant och viktig ut i mörka glasögon och mörk i själen.

Detta är Mathilda, den lilla pickaninnyns sång.

Mathildas moster hette Luise. Hon var inte mycket äldre än Mathilda, men tog väl hand om den lilla. Luise var inte välkommen på terassen. Hon var i samma ålder som Joyce, men tystlåten och behaglig.

Mathildas fader Joseph hade många fruar. Och så hade han en stridstupp som hölls tjudrad vid benet på verandataket. Varje morgon ljöd Josephs tupps gälla stämma tätt intill mitt öra. Ett litet bidrag till den allmänna kakafonin. Natten var full av läten.

Kan du inte berätta en rolig historia!

Någonting som kunde pigga upp en så här trist och tråkig dag!

Va då till exempel?

Ska jag berätta hur det var då jag satte mej på chefens löständer? 

Ja men visst. Det låter lovade!

------------------------------------

Det var på Haiti.

Då jag jobbade med att måla väggmålningar till Huvudstaden-Port-au-Prince´s 200-årsjubileum.

Året var 1947 och jag var alltså 25 år gammal.

Högste chefen och ansvarig för projektet hette mr Schmiedigen och han hade sitt företag i New York. Mr Merikaarto var arkitekt och det var han som förmedlat kontakten med mej och det var tack vare honom jag fått jobbet.

Antagligen var det inte en så lönsam affär för de som blivit engagerade i företaget för allt emellan var det ebb i kassan och en dag blev Mr Merikaartos närmaste medarbetare trötta på att inte få ut betalning som utlovats. De beslöt att göra lite uppror och sammankallade några av oss för att vi skulle ställa Mr Schmiedigen mot väggen.

Sagt och gjort. Sam vår chaufför, tillkallades och vi styrde kosan mot chefens residens i utkanten av staden.

Han uppfattade det först som bara ett överraskande besök och lät tjäntefolket plocka fram glas och flaskor och föreföll vara ganska glad åt att vi kom.

 Han hade en fru i New York, men hon hade bara gjort en snabb vända till Haiti och Mr Schmiedigen verkade sakna damsällskap för han var alltid väldigt chevaleresk och trevlig då det fanns damer i sällskapet. Det var också därför som mina kompisar i gänget varit enträgna att övertala mej att följa med.

Mr Schmiedigen dirigerade mej till en soffhörna och placerade kuddar bakom min rygg och var väldigt omtänksam och förtjusande. Till att börja med.

Sedan blev han plötsligt helt annorlunda.