Elisabeth-Systrarna

I en gammal träbyggnad i hörnet av Brynäsgatan och Första Tvärgatan var där en katolsk nunneorden som hade sitt hem under många år och ända in på 1960-talet. Det var en gammal ganska sliten, men ren och fin träbyggnad i två våningar.

Där tog man hand om gamla människor som behövde vård. Det var inte stort, man hade kanske sju eller åtta rum på övervåningen. I nedre planet var det kontor, kök och bönsal mm.

Under en kort men glansfull period jobbade jag extra på Gamla stadsbudskontoret i Gävle, det var någon gång mellan 1956 - 57.

En dag fick Stadsbudskontoret beställning på en bisättning, alltså hämta en person som dött, och placera denne så att förberedelser för placering i kista och begravning kunde ske.

Den här dagen hade Elisabethsystrarna ringt och ville ha hjälp. En gammal dam hade dött, och skulle bäras ner på bår från andra våningen till systrarnas lilla kapell som fanns i ett av gårdens uthus.

Stadsbudsföreståndaren Ernst Ahlbin  granskade sin besättning och tyckte det bara fanns två närvarande som var något-så-när klädda för detta uppdrag. En av dessa var undertecknad. Jag skulle följa med ett gammalt stadsbud  som vi kan kalla Robert, för att utföra detta jobb.

Robert var en stor, stark karl men något sävlig i sitt sätt att prata och förstå. Väl på plats hämtade vi sjukhemmets bår, som var som en förlängd SJ-pall med korta kraftiga ben, och mycket, mycket korta handtag för bärning och lyft. Med lakan lyfte vi ner den gamla damen  på båren medan nunnorna stod i ’giv akt’ runt om. Så långt allt väl.

Så kom då den långa trätrappan ner från andra våningen. Trappen var av den gamla hederliga sorten, bred men ganska brant.

Robert gick först och när han kommit några meter ner var det dags för mej att ta första trappsteget. Båren lutade redan nu betänkligt, så jag försökte så lågt som möjligt förmedla till Robert.

-Lyft upp din ände på båren!

Detta för att jag skulle kunna få plats med mina fötter och ta första trappsteget.

Men Robert fortsatte bara nerför.

-LYFT UPP DIN ÄNDE PÅ BÅREN !!! 

Situationen var nu akut, jag hade ingenstans att placera mina fötter utan att lyfta upp min bårände så högt att jag kunde ta först trappsteget.

Men Robert varken hörde eller såg, han fortsatte nedför som om han bar två resväskor.

Följden kan bara bli en om man försöker upphäva tyngdlagen.

Och med min ände så högt upp att jag kunde gå utan att ramla, och med Roberts ände cirka en och en halv meter lägre, hasade den gamla damen framåt och hennes kalla fötter träffade Roberts händer.

Jag tror inte Robert gillade detta särskilt mycket, för nu vaknade han upp ur sin dvala och tog resten av trappen i ungefär två steg.

Detta underlättade inte precis min situation. Nu gick det fort nedför och för att överhuvudtaget hålla kvar greppet om handtagen måste jag lyfta ännu högre.

Nere i entrén var katastrofen ett faktum. Den gamla damen formligen satt rakt upp i Roberts ände på båren, ungefär som om hon väntade på frukost.

Roberts ansikte när han såg den gamla damen sittande  påminde om Janet Leigh’s ansikte i duschen i Hitchkockfilmen  "Shining".

Snabbt fick vi dock ner den gamla damen på båren igen, bugade för de nunnor som tittat på och undrat vad vi höll på med. Sen bar vi ut båren till den förberedda platsen för sista bönen.

På vägen hem förklarade jag bestämt för Robert:

- Jag tänker ALDRIG gå på bisättning med dej igen!

Jag tror inte mitt skäll påverkade Robert särskilt mycket.  Han verkade ganska liknöjd.

Håkan Leijding