vårdslöst gått utur Sakerstian och under predikan stått i predikestolen och intet stått i Sakerstian och haft uppseende på elden, då elden har kunnat gjort skada och kanske orsakat eldsvåda i Kyrkan. Och när H. Probsten här i går tillbudit honom, det han i dag skulle godvilligt sitta i stocken under predikan att såmedelst taga sig därav någon Correction, har Erich Persson svarat sig intet vilja det göra utan underkastar sig Kyrkorådets betänkande. Erich Persson ville full enskylla sig, att elden intet fallit neder men allenast sprakat, efter det var granved, givandes hans högarevyrd:t inge synnerlige gode ord. Hans högärevyrdighet tog avträde, begärandes, att Kyrkorådet ville med den avhjälpa detta ärendet."

Kyrkorådet ansåg sig nu ha fog för att avsätta klockaren Persson, helst som han dessutom förskingrat en del medel, som insamlats för reparation av orgeln Men ändå! Man beslöt att ge honom ännu en möjlighet till rättelse:

"Så har likväl Kyrkorådet velat honom för denna gången hava för sitt förseende ännu vid tjänsten behållen, dock så, att han nästkommande

fredag under predikan skall, sig till näpst och Correction, sitta uti stocken, och kommer han en gång igen, skall han plikta med stocken under alla tre predikningarna på en söndag. Men där det intet skulle hjälpa, som bliver ett ultimatum för honom, så bliver han tjänsten förlustig." (8/3 1693) .

Klockaren Erich Persson försatt emellertid denna sista möjlighet. Han brast ånyo i redovisning av kyrkans medel, varför han blev avsatt från sin tjänst, detta "i anledning av Kongl. Maj :ts kyrkolag 33 par. pag. 188 ... Dock i betraktande av hans anhörige och anförvanter har likväl Kyrkiorådet velat anse hans tillstånd och förunna honom att årligen undfå av den klockarens lön, som i stället kommer, 30 Daler kopparmynt, till dess den summa bliver för honom indragen, som uppgår emot den summa, han till Kyrkan bliver skyldig, den han likväl måste straxt betala." (9/4 1695).

Så kom avslutningen: "Inkallades klockaren Erich Perssons Cautionist Per Persson murmästare och förkunnades honom, att Erich Persson för åtskillige begångne felaktigheter är satt ifrån ämbete, varför honom åligger att vara tillstädes i morgon, vill Gud, då ifrån Erich Persson skall inventeras det han under händer haft haver." (9/4 1695).

Den 14 nov. 1735 samlades menigheten i Kyrkans kor för att välja klockare. Efter en utförlig redogörelse för vad som hörde samman med detta val skred man till votering.

"Därav befants att

1. vice klockaren Wiström bekommit ......................................... 94 vota

2. Collega Folsilius ................................................................... 38 d:o

3. Glasmästaren Ek .................................................................... 7 d:o

4. Handelsman  Grop ..................................................................2 d:o

som för de närvarande behörigen upplästes."

 166. Groop.  Stor fil för att underlätta läsbarheten.

Wiström hade alltså fått de flesta rösterna, "Så biföll högvälborne Herr Greven Generalmajoren och Landshövdingen, att han ock följakteligen bliver ordinarie klockare härstädes efter den med döden avgångne klockaren Gewalin, såvida han efter Kyrkolagen presterar den där omförmälda Cautionen." Sedan han skaffat denna borgen, insattes han i tjänsten.

  611.Gevalin.  Stor fil för att underlätta läsbarheten.

Nu var Wiström visserligen vald till klockare, men ännu återstod en viktig sak att ordna, och det gällde lönen under närmaste tiden:

"Dock åligger honom att med den gl, klockaren Gewalins arvingar

överenskomma om klockare lönen till nästkommande Maii, helst de till den tiden efter Venerandi Consistorii förordnande böra samma lön med honom dela, och Wiström således icke förrän ifrån den tiden lönen enskylt tillfalla må."

Här märker man, hur landshövdingen hade det avgörande ordet, och att den nyanställde klockaren fick dela lönen med arvingarna till den gamle innehavaren av samma tjänst. Vidare ser man, att klockarevalet var en hela församlingens sak och att röstningen skedde per capita.

Klockaren Wiström hade dött, och en ny innehavare av tjänsten skulle tillsättas. Detta val avspeglar åtskilliga intressanta sidor av dåtida samhälleliga verksamhet.

En pedagogus Ol. Unander i Östhammar önskade komma i fråga vid klockarevalet i Gävle.

  612.Undander.  Stor fil för att underlätta läsbarheten.

Han hade erhållit en synnerligen förnämlig rekommendation av domkapitlet i Uppsala, som förmodade, "att till klockaresysslans besättande uti Gefle benägit avseende havas torde så uppå personens egen skickelighet som Consistorii i detta mål gjorde välmenta föreskrift."

Kyrkorådet i Gävle avböjde dock helt artigt domkapitlets förord, enär man fann, "att sådant är en sak, som intet låter sig göra, i anledning därav, att här i staden äro så många av infödda studerande och vackra ämnen, som först böra ihågkommas och hjälpas, vilka icke hava något födomedel. Varföre beslöts, att brev och svar kommer härom att avgå till ven. Consistorium." (19/9 1746).

En studiosus Anders Hiertberg sökte också tjänsten, och kyrkorådet lovade ha honom i åtanke. (19/12 1746). Man gjorde sig alltfort ingen brådska, varför Hiertberg återkom med sin anhållan. Kyrkorådet svarade härpå, att man ville först höra det "större Kyrkiorådet". (24/4 1747).

Under vakansen tjänstgjorde Nils Wiström, son till den avlidne klockaren. Änkan Wiström anhölI skriftligen, att hennes son måtte ihågkommas, då tjänsten skulle tillsättas. Kyrkorådet svarade, att detta var "ett mål, som ankommer på stora Kyrkorådet eller menighetens sammankomst. Ty skulIe hustru Brita Wiströms skrift vid det tillfället föredragas och uppläsas." - Här skymtar kyrkostämman. (29/6 1747).

Den 5 jan. 1748 togs frågan om klockareval åter upp. Prosten Simon Melander gav förord åt Hiertberg. Rådet svarade, att församlingen borde sammankalIas för att "Communiceras", innan ärendet avgjordes.

Åtskilliga andra sökte klockaresysslan. En studiosus Magnus Örnberg 

540. Magnus Örnberg.  Stor fil för att underlätta läsbarheten.

anförde, att han var borgarebarn här i staden, och att föräldrarna betalade skatt och utlagor. Vidare erbjöd han sig att ställa borgen för sysslan.

När klockarefrågan skulle framläggas den 15 jan. samma år, gjordes anmärkning på det förhållandet, att pålysningen den 5 januari inte angett ärendet för sammankomsten.

Åtta sökande hade anmält sig till tjänsten, "till vilken ända nu in antecessum alla de sökandes skrifter för församlingen upplästes."

Prosten Melander hade i särskilt memorial förordat Anders Hiertberg, "som är ett stadsens infött barn och tillika har sin gamla fattiga moder att försörja, äger därjämte en färdig hand till att skriva." Prosten satte Hiertberg före tre andra, "som ock med sina skrifter uti sista Kyrkorådet inkommit men tillförene aldrig om denna ansökning hos mig låtit sig se eller höra, så att jag ej kunnat föreställa mig om dem, att de skulle hava därmed någon mening eller allvare.

- Jag även så övertygande skäl och bevis haver om Hiertbergs skickelighet, och jag dessutom aldrig mest för min del måste lita honom till."

Prosten framhöll vidare, att han skulle ta ett bifall till hans förslag som ett erkännande av "församlingens vanliga gunst och benägenhet emot mig, om vilken jag alltid tillförende gjort mig försäkrad."

Sedan han betygat sin villighet att förorda någon ekonomisk hjälp av kyrkans medel till klockareänkan, berättade han, att kyrkorådet behandlat "H. Ärkebiskopens och Venerand: Consistorii ampla föreskrift och recommendation för Ol. Unander i Östhammar". Men, tillade prosten, "har Kyrkorådet nödgats hos H. Ärkebiskopen och Ven. Consistorium göra sin ursäkt i anseende till dem, vilka som infödde uti församlingen ej kunna utestängas."

En del av församlingen yttrade sig i ärendet och föreslog "att få skrida till ett ordenteligit val".

Ännu var man likväl inte redo att gå till verket. Man beslöt att skriva till magistraten och begära, att vissa deputerade av hantverkarna och fiskarna måtte förordnas att bevista klockarevalet, som skulle hållas den 25 febr. efter predikan och i koret.

Valdagen den 25 febr. var inne. Av 150 personer, som antecknats som röstberättigade, var 134 närvarande.

Fiskarskapet och hantverkarna var missbelåtna med den anordningen, att de skulle företrädas av deputerade. Nu framhöll de, att de visserligen denna gången skulle foga sig i den antagna bestämmelsen men att det för framtiden

förbehölle sig rätten att "få votera allmänt eller åtminstone få tillökning på rösterna i anseende till myckenheten och proportionen av de andra stånden, då dem underrättades, att sådan förändring tillkommer den högtärade Magistraten."

"Sedan nu allt detta var skett, skreds till votering med slutna sedlar och det uti Kyrkorådets närvaro, vilka sedlar efter den ordning, som var och en framkallades, emottogs och lades uti en Hatt."

Innan sedlarna öppnades, framförde prosten en skriftlig begäran från klockareänkan Wistrom, i vilken hon framförde en önskan om ytterligare ett nådår mot att hon "själv håller vicarius, vilket mål Herr Probsten av ömsint behjärtande hemstälite till församlingens behag. Men alla närvarande svarade därtill alldeles Nej och påstodo, att sedlarna måtte öppnas och opplåsas, då man får se, vem lyckan tillfaller."

Prosten gjorde på nytt ett avbrott i stämman. Man hade röstat per capita, men "Herr Prosten frågade församlingen, huru många röster han vid detta tillfälle bör få, emedan han förmente sig, såsom Pastor, böra ej lika anses i det målet som en av de övriga församlingens ledamöter. Dock ville någon del av församlingen ej bekväma sig till mer än en röst, som tillförene brukeligit varit. Varemot å Herr Prostens sida förmentes honom böra äga åtminstone så många som vid Caplansval, vilka sades vara 3:ne, dem han vid slutet av voteringssedlarnes igenom läsande vill avlämna."

Valet utföll så, att handelsman Möller fick 54 vota och studiosus Hiertberg 52. De övriga 28 rösterna fördelade sig på tre medsökande.

Prosten lade så sina röster på "Hiertberg, vilket en del av församlingen bestridde, viljandes ingalunda tillägga Herr Prosten mer än en röst och påstodo, att Möller, som vunnit en röst mera, måtte få fullmakt."

"Herr Prosten proponerade, att efter rösterne fallit så ungefär lika, vill han efter församlingens beslut bekväma sig till en röst, dock med det förbehåll, att lottkastning emellan Möller och Hiertberg sker." Men någon lottkastning ville församlingen inte vara med om, varför prosten sade sig hålla på sina tre röster. För övrigt menade han, att Hiertberg hade de flesta rösterna, emedan inspektor Wahlman och rådman Berggraf hade yttrat sig för Hiertberg

  Erik Berggraf. Stor fil för att underlätta läsbarheten.

i   kyrkorådet, "fast de nu voro frånvarande, varöver någon disput yppades emellan Herr Prosten och skepparen Daehn, som dock strax blev stillad, och ville Herr Probsten om detta ärende i Kyrkorådet vidare framdeles ventilera,

när alla ledamöterna samfällt äro hemmavarande."

Möller, som ansåg sig vara vald, erbjöd sig att avstå en halv årslön till klockareänkan, "vilket han begärde måtte uti protocollet inflyta."

Intresset omkring klockarevalet tog inte slut med valdagen. Att överklaga kom inte i fråga. Men man försökte ändå i efterskott att påverka valet.

Så ingav borgmästare Wittstoch den 27 febr. ett memorial, vari han hävdar, "att änkor som äga fastigheter, få votera Pastores till församlingen." Nu ansåg han, att en viss änka bort få rösta vid klockarevalet men inte blivit kallad. Hon hade kommit att ge Hiertberg sin röst, vilket hon begärde få fört till protokollet, "på det hennes förtegenhet eller skedde förseende icke måtte i framtiden lända henne till något prejudicat."

Kyrkorådet förklarade sig inte kunna göra något åt den saken utan hänvisade vederbörande till magistraten, som hade att reglera "slika vals förrättande."

Även "Inspecttoren C. Befvie på Tollfors Bruk" hade velat vara med och rösta "för hemmanen n:o 5 och 6 i Sätra". Men som han på grund av opasslighet på valdagen inte hade kunnat bevaka sin rösträtt så anhåller han, det H. Prosten täcktes låta anteckna desse 2:ne röster för Hiertberg med mera, som han anförer om okunnigheten, då själva valet för sig gick."

Även inspektor Belvie hänvisades till magistraten, "som tillkommer att uppgiva förteckning uppå alla dem, som vid slika val komma att välja, kunnandes Kyrkorådet således ingen reflexion nu göra uppå de av inspectoren lämnade 2:ne röster uppå Hiertberg."

Klockareänkan Wiström återkom med en skrivelse och påminde om att hon föregående året "insinuerat en suplique", i vilken hon begärde ett andra nådår. Hon önskade nu, att kyrkorådet skulle beakta hennes "beträngda tillstånd ... samt förunna henne någon hjälp och understöd till dess stora skulds avbetalande".

Kyrkorådet tog hennes framställning under "noga övervägande" och erinrade om att församlingen den 25 sistlidne februari "svarat alldeles nej". Rådet ansåg sig därför inte kunna bifalla hennes begäran. Det såg också på vad en sådan åtgärd skulle betyda för den nye klockaren, "ty därigenom skulle klockaren bliva utur stånd att göra den tjänst, som vara bör, samt

Kyrkorådet osäkert om dess ärlighet." (22/4 1748).

Även handelsman Georg Möller återkom. Han avlämnade nu en kaution, och mot denna borgen begärde han att få fullmakt på tjänsten. Skulle Hiertberg "mot förmodan" förklaras vald, så protesterade Möller "på det högsta" mot att fullmakt utfärdades åt Hiertberg. Ty denne hade "på ett särdeles sätt brukat att förskaffa sig röster, som han sig åtager att honom överbevisa."

Kyrkorådet tillbakavisade Möllers påstående, emedan det inte känt till någon olaglighet i fråga om valet. Än mindre hade han "blivit lagl. tilltalt ... Och berörande fullmaktserhållande uppå klockaresysslan så kommer Kyrkorådet nu däröver sig att utlåta."

Kyrkorådet tog så upp frågan om prostens rösträtt. Votering om saken följde Mäster Erich Berg och bagaren Jacob Sehlberg menade, att prosten

  241. Sehlbergs släkten. Stor fil för att underlätta läsbarheten.

 skulle ha endast en röst och Möller sålunda bli klockare. "Johan Brodin instämde till alla delar med Berg och Sehlberg, men sedan handelsman Bauman påmint, att Brodin är syskonebarn med Möller, så fant Brodin sig däruti och tog själv avträde utan att därröver resolverades."

"Johan Bauman förmente, Probsten bör visst äga 3 röster, om icke flera, i anseende därtill att han vid Cappelansval äger 3:ne vota." Rådman Berggraf höll med Bauman samt erinrade därom, att enligt valprotokollet hade inte hela församlingen utan endast någon del av den varit emot att ge prosten mer än en röst. - Rektor Griis ocIh inspektor Wahlman gav prosten tre röster.

  220. Rektor Grijs.   Stor fil för att underlätta läsbarheten.

Auditör Laurin gav härefter en mycket utförlig överblick av den aktuella frågan. Han framhöll, att 1686 års Kyrkolag "tillägger Kyrkoherden den myndigheten, att han en odugelig, lat och vårdslös klockare med församlingens Råd kan av ämbetet sätta och en annan i dess ställe antaga, vilket tydeligen utmärker en mera Kyrkoherdens rättighet vid klockares väljande och antagande än en enda församlingens ledamot". Han ansåg därför, att kyrkoherden var berättigad till tre röster vid klockareval likaväl som vid val av kaplan. Laurin framhöll vidare, "att Herr Prosten, som en sådan person mest skall pålita, ej skäligen emot dess vilja någon bör påtvingas."

Äntligen hade detta långt utdragna val kommit till ett avgörande.

Omröstningen inom kyrkorådet och auditörens redogörelse ledde slutligen till målet: Kyrkorådet "prövade fördenskull skäligt att härmed

förordna Studiosus Andreas Hiertberg att vara klockare i Gefle Stads Kyrka."

Protokollet är underskrivet av Laurin, Wahlman, Griis, Berggraf.

Bauman, Berg och Sehlberg samt Eric Schönstedt. (22/4 1748).

Den 24 maj 1737 beslöt kyrkorådet att antaga järnbäraren Erich Mattsson till kyrkvaktare. Han hade anmält sig till tjänsten efter avlidne Peter Hammarström och ansågs "även till sysslan skicklig och tjänlig". Lönen skulle bli "den andel av inkomsterna, som han med den förras änka kan överenskomma, efter Kyrkorådet finner skäligt att bevilja henne nådår." Åt kyrkvärden Unonius uppdrogs "att till instundande pingsthögtid låta

  Del av släkten Unonius

 förfärdiga en ny kyrkovaktmästarerock efter vanligheten".

 Anställningsförfarandet var enkelt när det gällde detta slag av kyrkobetjänte.

Nådåret efter änkan Hammarström hade gått, och Mattssons lönevillkor hade måst regleras. Ett par skor hörde till förmånerna: "Beviljades kyrkovaktmästaren Eric Mattsson 8 Daler kopparmynt efter vanligheten till ett par skor, om vilket undfående han kommer att anmäla sig hos kyrkvärden Joan Bauman, som dessa 8 Daler utlämnar emot kvittence samt sedan uti kyrkoräkningen annoterar." (29/6 1739).

Två år hade gått, och Mattssons skor hade blivit utslitna. Kyrkorådet blev fundersamt: Den 14 juli 1741 "anhöll kyrkovaktaren Eric Mattsson att efter vanligheten få 2:ne par skor men feck till svar, att det först skall efterses uti förra årens protokol1er, huru mycket honom tillförene blivit bestått, varefter Kyrkorådet vid nästa sammankomst vill lämna honom behörigt svar."

"Som ringaren Per Erson tagit och begärt avsked, efter han bliver baggarkarl vid denna stadsens baggareverk (mudderverk), alltså antogs nu i stället Herr Prostens dräng vid namn Johan Olsson, som förvärvat sig ett gott lovord och beröm av bemälte dess husbonde kommandes under ett vackert och stilla oppförande han att njuta Kyrkans hägn och beskydd, vilket honom till rättelse länder." (19/9 1746) .

Det var ingen lätt syssla att vara kyrkvaktare. Under gudstjänsten var kyrkan till trängsel fylld, och åtskilliga oroselement tarvade noggrann tillsyn. Med tiden ifrågasattes ännu en sådan kyrkobetjänte "till god ordnings erhållande, emedan den förre är nog lam i sin syssla, och dess utan icke kan medhinna att göra behörig uppassning." (28/2 1758) .

Tjänsten som biträdande kyrkvaktare tillsattes i augusti. Det blev 'baggarekarlen Per Erson, vilken även sitt vackre leverne och uppförande äger att gott lovas att vara den andre kyrkvaktaren här uti Gefle Stads Kyrka, dock utan att han för sysslans förvaltande kommer att njuta någon lön." Erson fick löfte om "ordinarie sysslan efter Eric Mattssons död."

"Men på det denne Per Erson med så mycken mera besked- och allvarsamhet må göra sin syssla, har Kyrkorådet funnit skäligit att bevilja honom en ny brun klädeskapprock att bruka vid alla de tillfällen han förrättar Kyrkans tjänst, men ej annars, varom kyrkovärden Hylphers nu anmodades draga försorg." (29/8 1758).

  Hülpers.  OBS stor fil för att underlätta läsbarheten. Bläddra med hissarna.

Den 7 april 1693 behandlade kyrkorådet kyrkobetjäntes löner: "Företogs Kyrkiones löhnestat att överses och fann skäligit, att

Orgnisten M:r Preutz    

  Organist Preutz släktschema. STOR fil för ökad läsmöjlighet. Bläddra med hissarna.                         

(njuter i sin tid den honom av Kyrkorådet förunte

lönen och discretionen av Kyrkan)                       Nämbl. kopparmynt 350 Daler

Klockaren, ord. lönen ......................................................... 150  Daler

Dödgrävaren ....................................................................... 20     "

Än en kyrkokarl, den andre till hjälp                                       10      "

Spögubben                                                                           30      "

Utom dessa ordinarie betjänte antogs den 1 maj 1696 en musikant, trots bekymmer för kyrkans ekonomi:

"Rådslogs om den främmande här ankomne person, Christan von Borgen, som spelar väl på en discant fiol, basfiol och blåser väl på en basun, om icke Kyrkones medel skall kunna tåla, att han finge bliva en musikant här vid församIingen, såsom ock kunna hava att hugna sig av något för den tjänst, han i påskhelgen har gjort här i församlingen. Och beviljades honom att därföre få 18 Daler kopparmynt.

Bliver också nu antagen uti Kyrkones tjänst och skall för detta år hava att undfå av Kyrkan uti lön 60 Daler kopparmynt, och där medlen framdeles kunna tåla, skall bliva för honom lönen förbättrad, när Kyrkan fått betalt sin skuld. Borgm, Elis förmente ock, när med välborne H. Landshövdingen därom bliver confererat, här skola kunna ock få av stadsens medel något till underhåld."

 49. Jeremias Elis. OBS stor fil för att underlätta läsbarheten. Bläddra med hissarna.

Ibland visade kyrkorådet en ovanlig frikostighet. Sålunda fick en tysk student Basius, som "är färdig på en fijol och sjunger väl", anställning den 1 juni 1700 mot en årlig lön på 200 Daler kopparmynt. Man jämförde detta arvode med den ordinarie organistens 350 Daler kopparmynt.

En blygsam begäran om löneförbättring beviljades, "då Johan Person kyrkokarlen inkom ödmjukeligen begärandes, att han i anseende av dess myckna arbete med ringningarne till bönestunderne måtte bliva ihågkommen med 10 Daler kopparmynt tillökning, vilket ock blev beviljat." (17/4 1701) .

Johan Danielsson är den tidigast omtalade klockaren i kyrkorådets protokollsbok. Han hade det knappt med sin bärgning:

"Ingav klockaren Johan Danielsson en supplication till samtelige Kyrkorådet, däruti han gör ansökning att få njuta av Kyrkones medel något till en klädning åt sig till nu instundande högtid, eftersom han för medellöshets skull intet kan av det ringa, som hans tjänst indrager, sig tarveligen och de sina kläda och föda, eftersom borgerskapet så till mantalet som till medel tid efter annan avtagit, och inkomsten därföre bliver för honom knappare än för hans antecessorer, vilket av Kyrkorådet väl considererade och honom fördenskull beviljade till en klädning 30 Daler kopparmynt." (16/12 1681)

De inskränkningar i stadens seglationsrätt, som infördes 1636, hade till följd, att stadens tidigare välstånd och folkmängd gick tillbaka. Antalet mantalsskrivna borgare år 1598 var 286, men redan före 1673 hade ett hundratal tomter blivit öde och borgarnas antal sjunkit till 138. (Fyhrvall).

"Beviljades klockaren till ett par skor årligen efter vanligheten till 1/2  Daler kopparmynt, och som han inte feck sista julehögtid har han att undfå hos kyrkvärden 15 Daler kopparmynt för 2 år." (8/111717) .

Under gudstjänsten höll spögubben efter oroselementen liksom också dem bland åhörarna, som slumrat till. Såg han någon sådan, så gav han denne ett lätt slag av ett spö. Eller, om han var utrustad med en stav, stötte han med den i golvet. Han kallades därför på en del håll för kyrkstöt. På honom vilade en mångfald av en kyrkvaktares uppgifter. Det var dock skralt ställt med lönen, om han alls hade någon sådan. Därför behövde kyrkorådet då och då ge honom ett handtag:

"Blev beviljat, att en ny rock skall göras för Spögubben av brunt fiolet kläde, efter såsom den gambla bliver nu alldeles försliten." (24/3 1699)

"Råd:n väl:t Peder Jacobsson Grijs proponerade uppå H:r Marcus Holstz hustrus vägnar, att nu till stundande julehögtiden, då kyrkobetjänte

193. Holst.

OBS stor fil för att underlätta läsbarheten. Bläddra med hissarna.

Bland kyrkorådets många ärenden intar frågor om kyrkotukt stort utrymme. Då oenighet i äktenskap förekom, kallades parterna inför kyrkorådet, som sökte ställa de söndriga förhållandena till rätta. Vid sådana tillfällen fick vederbörande vanligen redogöra för sin kyrksamhet i fråga om kyrkobesök och nattvardsgång:

"Efter kallelse inställde sig mäster Ferling och hustrun andra gången uti Kyrkorådet att undergå behörige varningsgrader för deras osämja, kiv och oenighet. Frågades, huru länge det är, sedan han begått sine salighets medel. Svarade, det vara 7 år sedan, men hustrun sade sig av Prästerskapet fått nyligen lov att begå sine salighets medel.

Ferling utlovade att härefter bättra sig samt anhöll att tillika med hustrun få begå sine salighets medel. Hustrun frågades, huru han levat? Sr: att han hela sommaren och allt hit till varit ganska beskedlig. Lade ock därtill, att han om söndagarne sjungit och läsit men aldrig gått i Kyrkan. Vartill han svarade orsaken vara, att han har inga kläder på sig. Kyrkorådet gjorde till honom allvarsamma förmaningar att bättra sitt ogudaktiga leverne samt lämnade honom prov på 8 dagar till bättring, annars utfärdades en publication å predikstolen till alla krögare att icke sälja honom öl och brännvin." (28/10 1748) .

På brännvinets konto får man skriva åtskilligt, t. ex. följande, som står att läsa i kyrkorådsprotokollet för den 5 aug. 1682:

"Förehades conterfejaren Johan de Grave för den grova excess, som han gjorde här i Kyrkan förledne siste store böndag under ottesångs­predikan." När de Grave så skulle förklara, hur han fått brännvin, undskyllde han sig och hänvisade till sin värd Johan Erichsson Örn, som han delade "Cammare och säng" med. Denne berättade likväl, att de Grave

hade kommit hem kvällen före nämnda dag "hel fuller och drucken, såsom han alle dagar går fuller och är aldrig nykter". Sedan hade de Grave somnat vid bordet och om en stund gått i säng och sovit, tills det ringde till ottesång. Men varifrån han fått brännvinet, visste han inte.

Conterfejaren erkände, att han "hos Brynjel Olssons dotter fick en liten sup allenast i ett glas." Sedan gick han till ottesången i kyrkan.

Från de Graves besök i gudstjänsten gav ett då närvarande vittne följande skildring: "Jöran Hansson Kruse, som stått i näste bänk till de Grave, berättade med den förargelse han i Kyrkan gjorde, således vara beskaffat, att han var helt fuller, och då församlingen sjöng, stod han och ropade, så att hans ljud var över allas. Och när prästen av predikestolen talade om Jeremias, sade de Grave, klappandes sig på huvudet: Du är ock ingen slät man, du är en angenäm man. Sade ock om sig, att han var väl så mäktig som konungen av Sverige och kunde också hava sig en arme."

  196. Kruse. OBS stor fil för att underlätta läsbarheten. Bläddra med hissarna.

"de Grave ursäktade sig,att han intet vet, huru han sig åtburit, han kom ingenting därav efterminnandes och vet intet, huru han blivit så galen."

"Res:e:Kyrkorådet dömer de Grave efter Kongl. Maj:ts bönedags­placater brottslig 40 Daler silvermynt för det han på en så allmän bönedag druckit sig full och försummat högmässe- och aftonsångspredikningarne. Men för den förargelse som han under ottesångspredikan i församlingen gjort, skall han plika med tre dagars fängelse i den gamble arrestcammaren vid rådsrtuvun."

Gång på gång måste kyrkorådet ta itu med oroselement i kyrkan.

Ungdomen hörde förstås inte till de stillsammaste:

"Såsom Kyrkorådet kommit i erfarenhet, att en hop drängar och pojkar intränga sig uppå nya läktaren samt under predikningarne och gudstjänsten därstädes föröva varjehanda oväsende, varjämte klagomål även försports över en hop drängar, som egenvilligt intagit några rum och bänkar på kvinnfolkssidan vid norra sidomuren", så beslöt kyrkorådet att genom pålysning från predikstolen ge dessa oroliga en varning. Så fick "de unga skylla sig själva, om de av kyrkovaktaren bliva därifrån drivne och avviste." (14/4 1741).

Vanligen var det frågor om bänkrum och tvister om sådana, som krävde beaktande. Men även andra förhållanden kom under kyrkorådets behandling:

"Discurerades om sal. R:n Dunders änka, som nästledne lögerdag efter

varit till skrift, och då varit hel full och drucken, och stannade Kyrkorådet i den tanken, att hon nästkommande fjärdedag jul under högmässan skall stå uppenbar plikt, då därom skall avkundigas av predikestolen." (21/12 1687).

 113. Anders Dunder.

"Den 10 September 1727 stod båtsmanshustrun Kiersten Hansdotter en söndag uppenbara Kyrkoplikt, för det hon oskriftad begått Herrans heliga nattvard, som rådhusrättens attest utvisar, given Gefle d. 9 September 1727."

En tjuv hade för sitt brott blivit ålagd att springa gatlopp på torget. Nu passade spögubben Johan Johansson på, tydligen på spe, att slå på trumma, medan avbasningen pågick. Det var förstås högst opassande, och därför blev han satt i stocken.

Men spögubben tog sitt straff helt vanvördigt. Han "hade under det försarmlingen in- och utgick av Kyrkan suttit med hatten på sig, det han gjort, när H:r Prosten kom. Dock medan tog han honom av sig, allenast när han gick förbi." Då spögubben blev ansatt för sitt beteende, "hade han med starka eder velat sig därifrån leda, men kunde det intet göra, ty många hava det sett, som klockaren intygade. Det blev nu resolverat, att han för sådane utgivne eder skall i morgon, vill Gud, som bliver fjärdedag Pingst, plikta uti stocken för kyrkodören under högmässan och aftonsången." (30/5 1699)

Straffet utdömdes sålunda tredjedag pingst. Enligt 1695 års psalmbok och evangeliebok firades på den tiden de tre stora högtiderna jul, påsk och pingst i fyra dagar.

Snickaren Anders Mårtensson var inkallad inför kyrkorådet, därför att han fört ett "otidigt leverne medelst dryckenskap, svordom och otidigt förhållande emot sin hustru". Han hade varit varnad åtskilliga gånger av prosten och magistraten, men utan resultat.

Hustrun var inkallad och "tillfrågades om sine klagomåler emot sin man. Särdeles frågades hon, om de nyligen begått herrens Nattvard. Svarade hon: för 1/2 år sedan. Frågades, varför de göra så långt emellan? Svarade sig inte kunna av den orsaken, att man strax därefter begynner sitt förra oskickeliga leverne att föra, så att de med ingen frukt kunna sine Salighets medel bruka. Beklagandes sig där hos, att när hon lagar till något bröds ämne, och brödet är bakat, släpper och föser han in svinen att löpa över brödet, så att hon intet hemma utan hos grannarne måste baka sitt bröd.

Anders Mårtensson inkallades, och föreholt hans högärevyrdighet ho­nom först, att han i går sidvyrdat Kyrkorådet, medelst det han svarat

klockaren, som var honom tillskickad att tillsäja honom, det han i dag skulle komma hit upp, att han intet ville uppkomma, fördenskull Borgmästarens assistence måste begäras."

Så förehöll kyrkorådet honom hans fel, varpå han fick mottaga för­maningen att bättra sitt leverne.

"Anders Mårtensson ville ursäkta sig därmed att han uti en häftig brännesjuka fått ett svagt huvud och vet intet av att han sådant gör."

Kyrkorådet erinrade om att Mårtensson varit varnad av både prosten Schaefer och kapellaneri Håkan Netzelius och att han fått "correc­tioner" av magistraten genom fängelse och penningböter men ingen bättring visat. Dock resolverades, att man ännu ville låta honom få ett prov på försök "med att han nästkommande söndag bliver straffad med stocken utanför Kyrkodören. Men där det inte skulle hjälpa, så måste med honom förehållas, så som Kyrkoordningen giver anledning till. Men för den sidvördnad, han Kyrkorådet visat med det svar han givit i går ifrån sig till klockaren, att han nämligen intet ville komma upp i Kyrkan, så dömes han att sitta uti arrest till söndagsmorgonen, därifrån han då genast föres till stocken vid Kyrkan." (31/8 1700).

"Anno 1733 stog för avskedade Landsprofossen Olof Tolffors tvenne söndagar i stocken utanför Kyrkodören samt därpå uppenbar skrift för dess övade svordomar, efter bannskap och oljud på torget."

Johan Korstadh hade varit uppkallad inför kyrkorådet tvenne gånger men uteblivit. Prosten vände sig då till landshövdingen, som sände sin bokhållare Pijl att framföra landshövdingens kallelse. Korstadh sade sig inte ha fått veta orsaken till de tidigare kallelserna. När han nu fick veta skälet, sade han, att han gärna kom, om landshövdingen kallade. Vidare sade han, att han "håller Prosten för sin WederdeluMan". Denne hade "vägrat honom herrens Nattvard." (20/12 1700).

"Var hattmakare Jonas Funk och hans hustru instämde igenom kloc­karen för deras otidighet och oskickeliga leverne de föra. Hustrun infant sig, men han intet. Och gjorde klockaren en sådan berättelse, att han i går var till Funken att oppkalla honom i Sakerstigan inför Kyrkorådet för sin olydighet. Då svarade han honom, att han ger sig min fot, om jag stiger där in. Klockaren har åter talt med honom, att han måtte komma opp, men svarade åter som förra gången, och att han aldrig går dit, vilket svar klockaren berättat Högl, H:r Prosten.

Då lät Högl. H:r Prosten anmoda H:r Borgmästare Menscheffer om handräckning, att bet:e Funk skulle instämmas av stadstjänaren, som ock skedde, och gjorde stadstjänaren Jonas följande berättelse, att han

varit i går till hattmakar Funk och instämde honom för Kyrkorådet, vilken svarade honom, allt väl, och att han skulle uppkomma. Men svor om tysken, som givit honom an, den han ej visste, vem han mente.

Hattmakarens uteblivande ursäktade stadstjänaren nu därmed, att han ej kunde uppkomma, för det han i natt blivit så gott som dödelig sjuk, vilket ock hans hustru tillstod." (7/11 1718).

Ärendet återkom den 21 nov. 1718. Och det slutade med ett slags villkorlig dom:

"Voro åter instämde M. Jons Funk och dess hustru, som voro nu närvarande, och opplästes förra protocollet av d 7 nov Frågades, om han tillstår, det han svarat klockaren, när han av honom blivit stämd. Svarar, att han givit det av svaghet och fattigdom, i det han då fått något litet till bästa, och beder, att hans fel måtte ursäktas Vidare in talte H:r Prosten, om han tillstår sig hava felat mot sin hustru, det han ock tillstod och bad om förlåtelse och lovade hädanefter taga sig till vara, det hos Kyrkorådet han och med en suppliq anhållit.

Funken och hustrun förmanades att ställa sig Guds ord för ögonen, och om de hädanefter komma igen, skulle samma sak stå öppen, och förliktes de nu. Bägge pålades, att de togo varann i hand."

"Var inkallad urmakar Johan Bäre att förhöras om orsaken, varföre hans hustru snart 3 års tid varit ifrån honom, vilken berättade, att hustrun varit i Uppsala mest för sonens sjukdoms skull och att hon ibland varit hem, och väntar han nu snart kunna komma hem igen." (7/11 1718).

"Såsom Kyrkorådet kommit uti erfarenhet, det åtskillige drängar, gossar och barn skola taga sig det självsvåld och vanarten före att icke allenast om sön- och helgdagarna under gudstjänsten stå utanför Kyrkan, därstädes på Kyrkogården stimma och slåss sinsemellan, utan ock skola de även göra samma odygd in uti själva Kyrkan. Och som sådant vanartigt och förargeligit leverne icke kan eller bör tålas, alltså har Kyrkorådet till hämmande och förekommande av en slik odygd funnit sig föranlåtit att genom denna allmänna publication antyda såväl vederbörande föräldrar såsom ock husbönder och matmödrar, det de allvarsamligen tillhålla och förmana deras barn och tjänstefolk att hädanefter i rättan tid sig i Guds hus infinna och där med stilla andakt höra och betrakta Herrans Heliga ord.

l annor händelse, och där någon mot förmodan skulle finnas så motsträvig och hårdnackad, att han antingen står utanför Kyrkomuren och icke inställer sig i själva Kyrkan eller ock utanföre eller inuti Kyrkan stimmar och gör förargelse och icke ställer sig denna varning och

förmaning till behörig efterrättelse utan på ett eller annat sätt bryter emot denna allmänna publication och åtvarning, så skall den, som därmed beträdes, utan all skonsmål sitta en söndag i stocken.

S.D. befaltes och antyddes Kyrkovaktaren att noga tillse, det inga barn, gossar och drängar skola stå utanför Kyrkan under gudstjänsten utan driva dem alla in uti Kyrkan samt angiva deras namn, som därmed beträdes. Jämväl befaltes honom att noga inseende därpå hava, att de icke stimma och göra förargelse i Kyrkan." (14/7 1741).

Det hjälpte inte så länge med den publikationen. Innan ett år gått, måste kyrkorådet ta itu med pojkarna Petter Mark och Erik Iggberg, som "d. 28 sist!. Martii, som var en söndag, stött och skuffat en annan liten gosse utföre läktaretrappan". Nu anhöll kyrkvärden, "att desse gossar för ett sådant brott måtte med plikt bliva ansedde".

Så följde förhör med pojkarna. De var inga förhärdade brottslingar, och Petter "sade sig ej gjort det i någon ond mening". Erik hade sett på men hade inte deltagit eller påverkat kamraten. "Då Kyrkorådet tog det till mål i övervägande och prövade för skäligt och rättvist vara, det Petter Mark för detta sitt förargliga leverne, som han förövat i Kyrkan, androm till sky och varnagel, sitta en söndag i stocken." Erik slapp ifrån "med åtvarning att taga sig för sådane odygder till vara". (2/4 1742).

Den 28 mars 1742 var visst en olycksdag även för Greta Bergström och Stina Dahllund. Också de beskylldes för att "hava stött och skuffat varandra på läktaren, varföre han (kyrkvärden) påstår, att de med laga näpst må bliva ansedde."

Det blev naturligtvis förhör inför kyrkorådet. Stina menade, att 'intet något passerat emellan henne och Greta Bergström, som ont varit". - Men så "upplästes Madam Greta Thels attest av detta dato av det innehåld, att såväl Bergströms som Dahllunds döttrar förl. vårfrudag d. 28 nästl. Martii gjort förargelse och skuffat varandra i Kyrkan, i anseende vartill Kyrkoråden väl hade fog och orsak att fälla (en) dom till plikt men vill förskona dock med åtvarning att för sådant förargeligit leverne i Guds hus taga sig noga till vara, väl vetandes, och om de hädanefter skulle med något det ringaste beträdas, skall även detta ligga dem då i vägen".

Det blev sålunda ett slags villorlig dom även för flickorna.

"A:o 1728 d. 25 Februarij intogs besökarens vid lilla tullen Erich Tujulins hustru, Margareta Wallberg, i Kyrkan i hela församlingens gemenskap, för det hon råkat uti sömnen förkvävt ett sitt späda

piltebarn om 10 1/2 veckors ålder, som Kämnersrättens resolution utvisar. given Gefle d. 20 Februari 1728."

Snickargesällen Olof Nyberg dömdes till pliktepallen den 25 okt. 1701. Från den tiden hade "han varit stängder ifrån församlingen och sine Salighets medels nyttjande, bönfallandes nu att med honom denne gången kunde överses, på det han åter måtte komma uti församlingen igen.

Rs: detta ärendet remitterades till den högt:de Magistraten att med slut bliva avgjort på lindrigaste sätt, som kan låta göra sig, emedan han är enfaldig och av ingen arghet."

Kyrka och borgerlig myndighet gick i sådana här fall hand i hand, när så ansågs nödvändigt.

När en församlingsmedlem skulle föras tillrätta, kunde en eller vid

behov flera av följande åtgärder komma ifråga:

1)   Enskild förmaning (och varning) inför präst.

2)   Förmaning (och varning) inför kyrkorådet i sakristian.

3)   Uppenbara kyrkoplikt inför församlingen i kyrkan, på pliktepallen eller i kyrkstocken.

4)   Uppenbara kyrkoplikt efter

a)    kämnersrättens dom

b)   rådhusrättens dom

c)    hovrättens dom

d)   regementsrättens dom

5)   Uteslutning ur församlingens gemenskap.

6)   Landsförvisning.

7)   Risbastu för omaga (person som icke själv kan skaffa sig sitt livsuppehälle) .

Kyrkorådet stötte då och då på ärenden, som det nödgades överlämna till domstol. Det gällde ibland förhållanden inom familjelivet. Prästens förmaningar hade inte beaktats. Ärendet gick då till kyrkorådet. I regel kom man tillrätta med vederbörande på den vägen. Men ibland framhärdade den felande, varför han sedan fick stå till svars inför världslig domstol. Så gick det den 9 juli 1723:

Tegeldrängen Israel hade trasslat med en kuskänka, hustru Anna, och på samma gång försummat underhållet av sin egen familj. Prosten Schaefer hade utan framgång förmanat Israel. Nu var denne och hans hustru Brita Andersdotter samt kuskänkan inkallade inför kyrkorådet. Dessutom var tegeldrängen Anders Johansson närvarande som vittne.