Kyrka och Kyrkfolk i gamla Gävle, Del III.

Sammandrag av sifferuppgifter i den äldsta					kyrkboken
	omfattande åren 1695-1711.
Ar	Vigda	par	Födda	Döda	Beivrade	mål
1695	15		59	23	6
1696	22		68	122
1697	24		68	167	2
1698	21		69	114	7
1699	26		73	57	6
1700	36		86	51	8
1701	30		74	54	4
1702	24		92	118	4
1703	20		85	53
1704	22		86	41	11
1705	19		66	80	3
1706	34		71	56	6
1707	30		92	80	5
1708	33		88	56	12
1709	19		70	90	15
1710	20		60	49	6
1711	22		68	57	7

Kyrkboken upptar först förteckning över vigda par. Sedan är de födda och döpta uppskrivna med behöriga uppgifter om föräldrar och faddrar. Så följer dödsfallen jämte nödvändiga upplysningar. Och slutligen redogöres för beivrade mål och bestraffningar.

Folkmängden vid den här tiden var ganska liten. För år 1682 meddelar O. Fyhrvall i "Bidrag till Gef1e stads historia etc." följande uppgifter om de mantalsskrivna det året: "Antalet män 299, hustrur och änkor 321, söner 49, sonhustrur 5, mågar 3, döttrar 69, pigor 156, drängar 66, inhyseshjon 9, tillsammans 977 personer. Om man till denna summa lägger antalet av dem, som ej nått upp till mantalsskrivningsåldern, enligt Selggren en sjättedel eller 163, så uppkommer en summa av 1.140 personer." - År 1712 var antalet mantalsskrivna 1.396. Om man även här ökar med en sjättedel, så får man 1.629 personer.

Av ovanstående tabell framgår bl. a. hur stor överdödligheten var under hungersnödsåren mot slutet av 1600-talet, liksom vissa år under början av 1700-talet. Dödligheten bland barnen var skrämmande stor. Sålunda var det 75 små barn bland de 118, som dog år 1702.

Barn, som föddes utom äktenskapet, kallades oäkta. För några år har även sådana uppgifter antecknats. Sålunda utgjorde 1695 de oäkta barnen 5 proc. av antalet födda. Är 1696 hade procenttalet sjunkit till 1,5 men 1700 var det 3,5 och 1702 nära 5,5. År 1703 visade något över 2 proc. och 1704 nära 3,5. - Till jämförelse kan nämnas, att antalet oäkta födda år 1851 översteg 22 proc. Mot slutet av 1800-talet hade siffran sjunkit till mindre än 14 proc. Under 1957 föddes i Hel. Trefaldighet 445 barn, varav 56 utom äktenskapet. Motsvarande för Staffan var 355 och 56. I hela Gävle föddes det året sålunda 800 barn av vilka 112 utom äktenskapet. Det gör 14 procent.

År 1697 var dödligheten i Sverige oerhörd. Enligt Carl Grimberg i "Svenska folkets underbara öden" dog det året i Sverige mer än 100.000 personer av svält. Det stora antalet döda i Gävle samma år _ 167 personer - var sannolikt till stor del en följd av svälten. Av dessa döda var 12 från andra socknar i Gästrikland, 13 från andra landskap och 4 från Finland. Två hade dött i barnsäng och två "genom en hastig och oförmodelig händelse". Inte mindre än 33 små barn skördades också. Dessutom ett "fattigt barn" och två med enbart beteckningen barn.

Att så många från främmande orter redovisades bland de döda, berodde förmodligen därpå att de svältande sökte sig till staden i den tron, att köpstaden skulle ha lättare att skaffa in födoämnen än vad landsbygden hade.

Bibel och psalmbok

Asmund Karessons hammare hade tystnat för länge sedan, men det kristna budskapet fördes vidare av andra Guds män. Århundraden skred fram med sin blandning av kristen lära och mänskliga påfund. Dock, 1500-talet vaknade upp över sin väg och krävde, att "Guds ord måtte allestädes i riket renliga predikat varda", och hävdade, att "Den Heliga skrift är enda rättesnöret för människans tro". Sveriges folk fick Guds ord på sitt eget tungomål. Det var Mäster Olof och hans kunniga medarbetare, som svarade för det verket.

Man var i fortsättningen mån om att betona och stadfästa den rena läran men kom inte alltid ihåg, att gudsordet inte blott är den tillförlitliga vägvisaren för människans tro utan ock en källa till omskapande kraft och vederkvickelse. Mången kände den rätta vägen utan att gå den.

Bland dem, som följde den kristna linjen, återfinnes flera framstående män, som fortsatte reformationens verk genom att vaka över dess tillämpning och i skrift giva åt samtid och eftervärld gåvor av bestående värde. Omkring 150 år efter den första svenska bibeln kom på relativt kort tid tre betydande verk den svenska kristenheten till godo. Det var kyrkolagen, ny psalmbok och ny bibelöversättning.

1686 års kyrkolag "gäller ännu i dag i sina viktigaste delar". Från den har vi i det föregående sett några utdrag.

Jesper Svedberg hade framlagt en psalmbok, som konung Karl XI stadfäste men som en del teologer förkastade. En ny utarbetades, vilken hade den svedbergska till huvudsaklig grund. Denna blev godkänd av konungen 1695 och 1698 anbefalld till ensamt bruk i gudstjänsterna.

Det var gott och väl, att en gemensam psalmbok var antagen. Men det blev ett bekymmer, när den skulle anskaffas. Både menigheten och folk i allmänhet hade ont om pengar. Den 2 sept. 1698 beslöt kyrkorådet att inköpa två "nya Psalmböcker" till kyrkan: en till altaret och en till organisten.

Hur skulle man få de nya psalmerna inlärda av menigheten? Börja med de unga! Sången borde övas i skolan. Härvid mötte likväl hinder, men prosten Schaefer drev på och anvisade utvägar:

"Beklagade H. Probsten, huru svagt här är med sången uti skolen medelst det, att den som skall informera, intet själv kan melodien på alla Psalmer, särdeles som ny Psalmbok är nu upplagd, varuti nya Psalmer är ock insatta, som böra efter noterna lära sjungas. För denskull H. Probsten utlät sig vilja skriva Consistorrum till och begära, att en sådan underCaplan måtte bliva hitförordnad, som kan förstå sig på sången och däruti informera skolegossarne." (2/9 1698)

Några år hade gått, men man måste alltfort akta på sången:

kaplan Håkan Netzelius hade blivit kyrkoherde i Årsunda, varför någon skulle succedera honom, "som bör kunna väl sjunga efter nya psalmboken". Det var Schaefers mening. (6/11 1703)

Hur det gick med dessa planer, är obekant. Men när prosten Schaefer meddelade, att kaplan Norelius blivit utnämnd till kyrkoherde i "Harmånger och letten Dahl", hade man inlett sammankomsten med att sjunga "versen 'Titt Liuss tänt etz" (19/5 1713) .

1695 års psalmbok avlöstes av den Wallinska 1819 och kallades sedan "gamla psalmboken".

Bibelöversättningen av år 1541 hade under tidernas lopp varit föremål för åtskilliga justeringar. Men det var först Karl XII:s bibel som blev godkänd. Den kom ut 1703. Kostnaderna för tryckningen måste församlingarna i riket vara med om att betala: Den 19 aug. 1704 meddelade prosten, att ärkebiskopen i brev begärt ytterligare medel "till den nya Bibelens tryckande". Nu gällde det 17 Daler 19 1/2 ör kopparmynt. Förut hade lämnats till samma ändamål 20 Daler kopparmynt. Den nya framställningen beviljades. - Karl XII:s bibel var gällande till 1917, då nästa bibel antogs.

Created by Readiris, Copyright IRIS 2005
Created by Readiris, Copyright IRIS 2005

Gustav Vasas bibel 1541 ovan ersattes av Karl X11:s bibel 1703.

I Heliga Trefaldighets kyrka

Det är en vanlig söndag omkring år 1700. Låt oss göra ett besök i "stadens stora kyrka"!

Kyrkan och den omkringliggande kyrkogården var inhägnad aven bogårdsmur, som med tiden fått fyra ingångar. Portarna till dessa var i allmänhet överbyggda och kallades stigluckor. Bogårdsmuren fanns kvar till omkring 1820, då den revs. Den ersattes under 1840-talet med ett stängsel av järnkedjor.

Under prosten Johan Schaefers (Peter Schaefers bror) tid fick kyrkogården en trädplantering. Han meddelade nämligen i kyrkorådet den 9 dec. 1698, att han gjort upp kontrakt med trädgårdsmästare Pehr Bengtsson om plantering av träd på kyrkogården mot "1 Carolin för vartdera .. att träden sedan utdelas till en och annan i församlingen, och dessa betala var och en för sitt trä till Kyrkan för dess utlagda penningar." Trädgårdsmästaren meddelade, att han redan planterat 57 stycken.

Created by Readiris, Copyright IRIS 2005
Created by Readiris, Copyright IRIS 2005

Stapeltorget och Heliga Trefaldighetskyrkan i Gävle 1831

"Blev beslutat, att det södra Kyrkodiket skall uppkastas, som synes vara igenfallit, eftersom mycket vatten p.g.a. det myckna regnet fallit, står på Kyrkogården och i gravarna, vartill utnämndes några dalkarlar att lejas därtill, som bäst är vana med gravar." (14/10 1698).

"Diskuterades om Kyrkogårdens rensande av sten, skulle kunna ske igenom dagsverken av borgerskapet, som nu är hemkomna och om sommaren är borta på sina näringsmedel, och stannade därvid, att Borgmästaren välbetalde Lorentz Elis skall låta tillsäga några att begynna arbetet med, helst eftersom bml:d gemene borgerskapet inga penningar Contribuera till Kyrkan."(14/10 1698).

Det blev vackert med den nya trädplanteringen på kyrkogården. Men så kom otrevliga besökare. Man hade kommit fram till april 1703. Stadsträdgårdsmästaren Anders A. Blohm "tillfrågades, huru många trän är utgångna på kyrkogården medelst det att de av Getter och Svin blivit gnagda. Svarades 14 st." Dessa skulle därför en trädgårdsmästare ersätta med nya. Dock gjorde denne ett förbehåll: "Men skulle någon skada tillfogas av odjuren, vill han hava sig därifrån befriat."

Odjuren fortsatte tydligen sina besök på kyrkogården, varför man till slut beslöt stänga för dem. Om den saken kan man läsa i prosten Simon Melanders memorial av den 1 maj 1759: "Har man ej utan förargelse sett, huru Svin Kreatur uppgräva Kyrkogården, vilket utan möda kan förekommas, om eljest emellan gudstjänsterna och bönestunderna Kyrkogården hålles tillyckt och benhuset hålles vid makt. - Klockaren tillsluter portarna."

Kyrkogården var trång, varför omgrävning för nya gravar måste tillgripas utan tillräckligt stora tidsintervaller. "Ofta hände det, att de döda endast finge ligga i jorden i tre år och därefter fingo sin vilostad i den s. k. benkammaren i kyrkogårdens nordvästra hörn, där de vid vår- och sommarvärmes tilltagande skola sprida ifrån sig mindre behagliga och hälsosamma ångor." (Sveriges kyrkor, Gästrikland). Benkammaren eller benhuset hade tydligen en viss dragning på svinkreaturen.

När kyrkklockorna kallar

Det ringer till bön ...

kring nejdet det höres så vida.

Det ringer: "Guds nåd är var morgon ny för den, som förstår att förbida."

(O. Eneroth)

Det är söndag, och då skall tre gudstjänster hållas. Ottesången är redan över. Till den ringdes första gång kl. 5 och samman kl 5.45.

Enligt kyrkolagen skulle katekesförhör hållas efter ottesången, men efter medgivande av konsistorium hade det flyttats till efter aftonsången, emedan tiden mellan ottesången och högpredikan blev otillräcklig.

När svaret från konsistorium kom, ålade detta prästerna att dessutom hålla bönestunder om aftnarna. Detta arbetsschema blev enligt prosten Schaefers mening alltför betungande för prästerna. Han framhöll i kyrkorådet, "att när gudstjänsten om söndagen är förrättad, vilja Prästerna gärna hava ro efter aftonsången, trötta av arbetet. Och bönestunden, som skall inrättas, finner hans Högärevyrd:t H. Pastor intet kunna förrättas av de präster, som nu äro, utan fordras en därtill, som underhållas bör av Församlingen."

Nu sammankallade prosten emellertid kaplanerna den 6 april 1695 och gjorde med dem upp en arbetsfördelning:

"Förekallades Caplanerne vyrdige H. Joachim Insulander och H. Håkan Netzelius, och förehölt H:r Probsten dem Consistorii förordning om Catechesimiexamen, att den ock skall ske efter aftonsångspredikan, eftersom tiden emellan ottesången och högmässan är för kort därtill. Därtill med skall bönestund härefter hållas var dag, och arbetet således bliva ökat."

Prosten föreslog herr Håkan att "hava kalken och besöka de sjuka", under det att herr Joachim förrättade bönestunderna, "därtill H. Joachim omsider samtyckte. Beviljade också församlingen 3 collecter årligen till H. Håkan att giva uti håvarna, eftersom han ock bivistar Catechesimiexamen och hjälper H. Joachim därmed."

Som präster och kyrkobetjänte i Heliga Trefaldighet nämnes år 1695.

Kyrkoherde och prost Johan Schaefer.

Kaplaner Joachim Insulander och Håkan Netzelius.

Organist Michael Preutz.

Organist Preutz släktschema. STOR fil för ökad läsmöjlighet. Bläddra med hissarna.

Klockare Erich Persson (avsatt 9/4). Spögubbe.

Ringare, minst tre, av vilka en hette Johan Persson.

Från stapeln, som har sin plats nordost om kyrkan, ringes första gång kl 7, och om en stund följer sammanringningen. Klockornas historia kan man läsa där uppe, innan de börjar svinga.

Storklockan bär följande inskrift, som i översättning från latin betyder: "Till Guds ära och hans kyrkas prydnad göts år 1655 efter Kristus, under Karl X:s andra regeringsår, denna klocka, som Jehova länge må bevara. Kommen och låtom oss gå upp till Jehovas berg, till Guds hus, Jakob skall undervisa oss om sina vägar, och vi skola vandra hans stigar. Kyrkoherde var O. Aurivillius, kyrkvärdar B. Poppelman och J. Elis, borgmästare E. Gavelius och P. Grubb, klockgjutare mäster G. Putensen."

49. Jeremias Elis

Mellanklockan har numera endast ett kort meddelande: "Gjuten år 1575. Örngjuten i Sundsvall år 1828 av Per Linderberg."

Dess ursprungliga inskription hade ett visst danskt utseende som går tillbaka till medeltiden:

"Een klingande bjelra är mit nampn

Taa iag ringes gör iag gagn

Taa bör folk til kirko gaa

ter te Guds ord höra faa,

W:10 S:ad 1575."

Böneklockan har sin inskrift på latin, vilken betyder: "När jag svänges, hören: jag kallar eder till livets glädje. Saliga de, som höra Guds ord och bevara det. Lukas 11. J. Birman Stockholm gjorde mig d. 20 juli år 1688."

Lillklockan bär denna inskription: "Guten 1501. Ornguten 1810. Gefle stads stora kyrka tilhörig. Guten av P. Öberg." - Denna klocka kallades ofta Djäkneklockan, emedan den "gjör tjenst vid scholan". Stundom nämndes den Prästklockan, enär den användes vid tredje kyrkoringningen. (Sveriges kyrkor, Gästrikland.)

När kyrkan fick sitt torn, flyttades de fyra klockorna dit. Om detta företag har följande anteckning gjorts i anslutning till inventarieförteckningar från senare delen av 1700-talet: "1779 Martii 29 begyntes med tornbyggnaden av murmästaren Daniel Lundquist och byggmast. Raphael Pouseth. - Julii 12 nedertogs klockorna ut ur gamla klockstapeln och uppsattes uti tornet. - 18 Ringdes första gången med alla klockorna." Den gamla klockstapeln hade då tjänat ut. Nu är den borta. Den gav en gång namn åt Stapeltorget. Även det har försvunnit. Men Stapeltorgsgatan finns och minner i sitt namn om dem båda.

Created by Readiris, Copyright IRIS 2005
Created by Readiris, Copyright IRIS 2005

Klockstapeln på Stapeltorget

Mycket folk strömmar till kyrkan. Var och en som det kan, yngre som äldre, har skyldighet att deltaga i gudstjänsten. För övrigt bjuds ju här tillfälle att träffa vänner och bekanta till samspråk om dagens händelser. En senare tids nyhetsförmedling genom en uppsjö av tidningar och radio m. m. störde inte den tidens personliga umgängelse. Därför passar man tillfällena till sammanträffanden på kyrkväg och kyrkbacke och kanske även i vapenhuset. Lång tid har gått, sedan de första kyrkorna behövde ett rum, där männen lämnade sina vapen, innan de trädde in i Guds hus. Men namnet vapenhus har dröjt kvar även sedan dessa förstugor förlorat sin ursprungliga uppgift.

I vapenhuset placerades sedan gammalt stocken, som enligt kyrkolagen skulle finnas vid varje kyrka, "ogudaktigdom till skräck och straff". Valbo kyrkstock, som finns bevarad som museiföremål, hade plats för tre delinkventer samtidigt. Stockstraffet måste ha varit påfrestande, helst vintertid i det kalla vapenhuset. I Lövstabruks kyrka finns innanför huvudingången två s. k. skambänkar, i vilka de som avtjänade stockstraff fick sitta under predikan. Några sådana bänkar omnämnes inte i fråga om Gävle kyrka.

Det är förstås av intresse att se, om någon "syndare" råkat i stocken. Kanske sitter själve klockaren där! Eller låt oss se, hur det gick enligt protokoll den 6 april 1688: "Beslöts, att Olof Ersson skrivare skall för det han intet (velat) undergå Chatechesimiförhör och låta sig undervisas uti sin Kristendoms stycken, däruti han ingen grund haver, på en söndag sitta uti ståcken i Våbenhuset. Exekverat."

Innanför dörren stod dopfunten från början. Den placeringen skulle åskådliggöra, att det var dopet, som förde den lille in i församlingen. Men dopfunten vandrade med tiden framåt i kyrkan: "Högvälborne H. Landshövdingen proponerade, att döpelsen, som är ett heligt verk, borde förrättas uti Coret, också var tjänligare, att funten bleve dit satter. Denna proposition biföll o alle närvarande ... " (25/7 1703)

Den dopfunt, som omnämnes i det föregående, är numera försvunnen. Den var skuren i trä av den holsteinske träsnidaren Ewert Friis på 1660-talet och var omgiven av ett träskrank. Hur den kommit bort är obekant. I inventarieförteckningarna för åren 1687, 1695, 1728 och 1752 omnämnes en ljusarm, som varit "fastslagen vid funten". Men i inventarieförteckningen den 27 juni 1772 heter det: "den gamla ljusarmen av metall vid gamla funten fanns icke." Skranket omkring dopfunten togs bort 1758, och då följde tydligen ljusarmen med.

Kanhända dopfunten samtidigt fick skatta åt förgängelsen. Eftersom man 1772 talar om träfunten som "gamla funten", synes en senare kommit i stället. Det borde i så fall ha varit den nuvarande från 1100-talet. Dopfunten har inte varit upptagen som inventarium.

Låt oss dröja vid den gamla dopfunten! Den 6 nov. 1735 kristnades lille Petter. Fadern var "Jacht båts man Simon Mogren och modern Marigta (Margareta)." Med annan stil och annat bläck har tilllskrivits i kyrkboken: "som efter dess Styvfader kallade sig Peter Brändström och blev här Handlande Borgare 1762." Denne Peter Brändströms sonsons sondotter är känd under namnet Elsa Brändström, född i Petersburg 1888 och krigsfångarnas ängel under och efter första världskriget.

Elsa Brändström, "Sibiriens ängel" under första världskriget, har med Uddevallasläkten Bratt att göra på så sätt att såväl hennes farfar som farfars far var gifta med döttrar i släkten: Johanna Wilhelmina (1780-1847) resp Johanna Henrietta (1817-1888), den senare gift med chefen för telegrafverket Peter/Pehr Brändström (1803-74).

Dop måste gå lagligt till. Eljest blev det bakläxa: "Anno 1711 d. 30 julij efter v. Cons: Upsaliensis ordres blev Christina Storms oäkta dotter Christnad här i Gefle och kallad Eva Stina, som tillförende av modren uti enslighet varit Christnad, vilken döpelse Con sis torium alldeles upphävit."

Det är kanhända nystädat i kyrkan i dag. Om en sådan angelägenhet berättar protokollet för den 26 okt. 1756 följande: Kyrkvärden fick befallning "att antyda" klockaren, att han skall "tillhålla kyrkovaktaren, orgtramparen, dödgrävaren och samtliga ringarena att nu först till instundande Julehögtid och sedan framgent till Påsk eller Pingst årligen sopa Kyrkan och damma bänkarna."

Vi fortsätter längre fram i kyrkan. Där har vi predikstolen. Den står tills vidare vid andra pelaren från koret räknat, men den 13 sept. 1747 beslöt man, att den skulle flyttas "en pelare närmare intill Choret, då Predikanten med större bekvämlighet kan vända sig utföre till församlingen, och man då förmodar, att Predikantens röst skall höras tydligare och mera i alla kvarter över Kyrkan." Enligt protokollet skulle också "fruntimren, som sitta i första stora kvarteret, även undgå att vända sig om uti bänkarna." Det dröjde likväl till 1759, innan flyttningen verkställdes, då två mästare lovade sköta om saken på "8 dagar, så att gudstjänsten icke därigenom blir eftersatt.'

Predikstolen är utförd av den förut nämnde Ewert Friis. Den blev färdig 1657 och fick sin förgyllning 1761. Det var förgyllaren Anders Nordenlöf, som utförde arbetet efter beskrivning: "Alla figurer och bilder, så större som mindre, tillika med det övriga bildhuggarearbetet skall överallt bli med äkta guld förgyllda."

Vissa ytor skulle målas i vitt eller pärlgrå färg. Man följde behandlingen av det redan förgyllda och målade altaret.

Created by Readiris, Copyright IRIS 2005
Created by Readiris, Copyright IRIS 2005

Predikstolen och ataret i Heliga Trefaldighetskyrkan.

När arbetet var färdigt, meddelade kyrkvärden Strömbeck, "det han vill besörja om förgyllaren Nordenlöfs betalning, ehuru han av andra måste därtill göra sig utväg, efter ej tillgång finnes i Kyrkokassan, varöver kyrkorådet förklarade sitt nöje." Hantlangaren skulle också ha sin del: "Och angående Nordenlöfs gosse, som varit till hands och hjälp vid Predikstolens förgyllande, så fant kyrkorådet skäligt att även bevilja honom 60 Daler kopparmynt av namn som äreskänk av Gefle Stads Kyrka."

Förgyllaren Nordenlöf hade gjort mer arbete än vad som var överenskommet, varför "kyrkorådet betygande sin fägnad och önskade Nordenlöf all vidare lycka och välsignelse i dess företagande hädanefter." (3/11 1761)

Omkring år 1662 fick kyrkan sin förnämsta prydnad, altartavlan med altaret, verk av M:r Ewert Friis, bildsnidare. Utsmyckningen i guld och färger kom till långt senare. Den 9 jan. 1745 "anmälde kyrkvärden Berggraf. hurusom sal. fru prostinnan Schaefer i livstiden skänkt och offererat till Gefle Stads Kyrkas altartavlas förgyllande en summa av 3.000 Daler kopparmynt."

En förgyllare Anders Österdam i Stockholm hade ingivit ett anbud på arbetet. Altartavlan var förut obehandlad. Anbudet gick på 4.500 Daler kopparmynt. Det blev åtskilligt mer än prostinnans gåva. Politieborgmästaren Johan Hansson Omnberg var riksdagsman år 1746. Till honom vände kyrkorådet sig i brev och anhöll, att han skulle underhandla med Österdam om sänkning av priset och om betalningsterminer, när arbetet skulle betalas. Omnberg lyckades pruta ned anbudet med 500 Daler kopparmynt, och Österdam "lovar med första hit sända själva Contractet, och som kyrkorådet med H. Borgmästarens göromål är ganska nödger; ty beslöts, att svar och brev kommer med nästa post att avgå till bemälte Herr Borgmästare jämte tacksäjelses avläggande för dess här havda stora möda och besvär."

( Omnberg Johan Hansson, politieborgmästare i Gävle, 1743. Sköld: En åttauddig stjärna och en ginbalksvis ställd tilltagande måne, ordnade i balk. Hjälmprydnad: Dexter en uppstigande häst och sinister en vinge. Eder 159

borgmästare Omnberg, "som bor på sockerbruket Steneberg utanför sta´n, frun är dotter av Brukspatron Krapp. Redeligt, hedersamt och wälfägnande folk". En dag tillbragtes "på Tolffors hos brukspatron Söderhielm, han har en Plan till fru och en 4-årig son. Hans svärmor revisionssekter. Plans enka, en högst respectable och angenäm fru, bor hos sin måg". En annan gång är familjen på slottet "borta hos herr Grill på hans Bruk", förmodligen Söderfors.)

Frågan om altartavlans förgyllning hade nu pågått sedan 1745. Arbetet kan följas i kyrkorådets protokoll, och den 19 sept. 1746 återfinner man det tidigast justerade kyrkorådsprotokollet: "Uppläst och justerat av Simon Melander, P. et Praep. i Gefle."

Först den 13 sept. 1747 var allt klart, och då "Hölts allmänt Kyrkoråd (hela församlingen) uti Choret." Förgyllningen var efter kontraktets bestämmelser och godkändes till fullo.

Nu kunde även den icke läskunnige inför altarets bilder följda de bibliska händelserna nattvarden, korsfästelsen, uppståndelsen och himmelsfärden. Och överst ställdes åskådaren inför Kristus som världsdomaren.

Altaret besöktes flitigt, varför altarduken blev sliten. Om en nyanskaffning 1736 heter det: "Emedan denna Kyrkas vita altareduk och beklädningen omkring altaredisken numera är så nött och försliten, att den icke står att lagas, fördenskull beslöts, att tjänligt värndosterlärft till en nyaltareduk och diskbeklädning av Kyrkans medel med första kommer att upphandlas till så många alnar, som efter behörigt förslag nödvändigt kan erfordras." - År 1756 beslöts åter en ny vit altareduk. Det blev 10 1/2 alnar à 3 Daler kopparmynt, sålunda en omkostnad på 31 Daler 16 öre kopparmynt.

Även mässhaken behövde förnyas: "Beslöts, att en ny svart mässhake med ett sammetskors bakpå skall göras uti den gamlas ställe, som nu blivit gammal och försliten." (27/4 1697)

När Ewert Friis snidade altare och predikstol, utförde han tydligen också ett korskrank. Detta var utsmyckat med bilder och ornament och uppsattes omkring 1664. Då landshövding Karl Hård sedermera föreslog, att dopfunten skulle flyttas fram till koret, ansåg han det nödvändigt, att detta korskrank ersattes med ett annat, "gjort efter det mode, som nu i Kyrkorna brukas uti Stockholm." Förslaget godkändes, men det dröjde med verkställigheten. Sedan altaret fått sin förgyllning 1747, var man angelägen, att detta, skulle synas bra nerifrån kyrkan. Därför beslöt man att ta bort skranket, "som förtager ljuset och prospecten uti Kyrkan." Det borttagna skranket ersattes 1751 av det tilltänkta järnskranket.

Det borttagna korskranket borde likväl kunna användas på annat sätt: Kyrkvärden Berggraf ifrågasatte, "om icke Chors Skranket kan uppsättas på djäkneIäktaren att där göras en avdelning för Kyrkans kläders vädrande, efter de tillförene sitta i ett kvavt rum innanför Sacristian. Och resolverades, att rådmannen och kyrkvärden H:r Jonas Berggraf lämnas frihet att härom på bästa sättet och med minsta Kåstnad som ske kan låta denne oppsättningen gå för sig, varigenom Kyrkans Skrud verkeligen blir conserverad." (30/11 1750)

Eftersom vi har tid före gudstjänstens början, skall vi titta in i sakristian. Här får vi se den första eldstaden i kyrkan, en öppen spis. Det var ett stort och nytt företag att placera en eldstad på en sådan plats. Man hade förut beslutat att sätta upp en kakelugn men gått ifrån den tanken och nu resolverat, "att en spis i stället skall göras, enär hål på valvet bliver först upphuggit, däri skorsten skall uppgå.

Created by Readiris, Copyright IRIS 2005
Created by Readiris, Copyright IRIS 2005

Fyra statyetter från gamla korskranket.

Murmästaren Per Persson sade ock, att det bäst skall kunna göras med skorsten, eftersom intet stort kostar att bryta igenom valvet." (10/8 1691).

Men vi går inte in i sakristian denna gång, för just nu pågår enskild kyrkoplikt inför prosten och några av församlingens äldste.

Ute i kyrkan står pliktepallen, skampallen. Där skall hon stå inför hela församlingen, hustru Anna, som slagit sin svärmor "till sår och blod". Nu var svärmodern visserligen död, men av vittnesmål av rådmännen Grijs och Elis framgår, att hustru Anna farit illa fram med sin makes mor, svurit och bannat. "Fördenskuld dömdes hon att stå uppenbar Kyrkoplikt och skriftermål på trenne söndagar och tvenne veckopredikningar". Detta hände 1682.

Ursprungligen hade kyrkoplikt varit en försoningsakt för en ångerfull brottsling. Men alltefter det världsliga hade tagit upp detta medel som straff, förlorade det sin syftning och kom efter hand att genomföras med yttre tvång.

Enskild kyrkoplikt, som skedde i sakristian, behövde inte väcka allmän uppmärksamhet. Annorlunda förhöll det sig med den uppenbara kyrkoplikten. Varför kunde då enahanda överträdelse beivras så olika? Såsom 1734: "Intogs i stillhet i Sakristian befallningsmannen Mathias. " för första gången begångit lönskaläger." (4/12) - "Stog ogifta kvinnspersonen Stina Hansdotter . " en söndag uppenbara Kyrkoplikt för första resan begångit lönskaläger." (8/12)

Man hade frågat ärkebiskopen, om även en man, som var tilltalad för lägersmål, skulle liksom kvinnan stå på pliktepallen, och fått det beskedet, "att han borde stå kyrkoplikt och intagas i Sachristian uti närvaro av Kyrkorådet eller några av församlingens äldste, där hos han också bör böta något till Consistorium, Kyrkan och de fattige."

Tjänstgörande präst var ändå inte på det klara med saken utan "något tveksam, hur han i det mål sig med denne Hammars son sig förhålla skall. Och där före, eftersom det är här på Orten ovant för Manspersoner en sådan plikt, och kanske är annor resolution sedan ifrån Consistori6 komma kunde, varav denne kunde orsak få sig att beklaga, det med honom vore alltför strängt hanterat och om gått, stadnade han i den resolution, att honom här i Sacherstian låta stå uppenbara skrift och i församlingen intaga, som nu straxt i Kyrkorådets närvaro skedde." (3/5 1684)

Ibland kunde dock en annan väg följas än pliktepallen. Om ett sådant tillfälle berättas den 23 nov. 1752: Det hade varit osämja och slagsmål mellan tullskrivaren Anders Garp och hans hustru Brita. De hade blivit enskilt varnade och förmanade av prosten Simon Melander att leva i sämja. Men det hade ändå gått sönder. Garp hade slagit sin hustru, och hon hade "givit 10 skäldsord för ett", som det heter i protokollet. "Kyrkorådet frågade Garp, och hustrun, om de ville förenas, då de bägge erkände, att de felat å ömse sidor, och bad varandra om förlåtelse och tillgift, som skedde genom handslag, utlovandes de begge att hädanefter leva uti sämja, kärlek och enighet. Vartill Kyrkorådet önskade dem lycka och välsignelse."

Uppe på västra läktaren står orgeln. Den byggdes och avprovades 1671. Ar 1695 beslutade kyrkorådet att låta förgylla orgeln. Under arbetets gång måste denna skyddas för drag m. m. Därför beslöt man att låna upp lakan av borgarna för att skydda instrumentet under tiden. När arbetet var klart, fick kyrkorådet följande besked: Förgyllaren H:r Johan sade sig gjort och avsirat billerne med guld, där guld bör vara, och silver, där silver bör vara, och lovar så göra sitt arbete, att dess like icke skall finnas utsirat."

Orgelläktaren blev gärna ett tillhåll för störande element, och organisten hade därför svårigheter med ordningen däruppe: "Före kallades organisten m:r Preutz och tillhölls, att eftersom Orgelverket är honom anförtrodd, och han där före bör svara, huru han låter en hop av Församlingen och Canalie gå dit upp på Orgorne och till äventyrs tillfoga verket skada. M:r Preutz ursäktade, att där han skulle förvägra någon att gå ditupp, skulle han samla en stor ovänskap på sig av en och annan. Är ock bliven undsagder av åtskillige, för det han intet har velat upplåta dören och släppa dem upp. Ty blev nu slutit och generaliter förbjudit, att ingen, utan den som med musiken hava att göra, skall uppsläppas, vilket skall på dören anslagit bliva, varom och enom till efterrättelse för den skull. Låset för nedre dören skall fråntagas att omlagas och göras andra nycklar därtill, emedan det berätta, att det med andra nycklar ock kan upplåsas (19/3 1695.

Bekymren för orgelläktaren fortsatte. Nu var kyrkoråd och organist ense om att något måste göras åt saken. "Resolverades, att en skrift skall anslås på orgelskulldören och straff insättas på dem, som intränga sig på orgskullen, eftersom organisten klagar över den trängsel, som honom tillfogas under musicerandet. " (8/3 1701)

Visserligen var folkmängden i Gävle tämligen blygsam vid tiden omkring år 1700. Enligt O. Fvhrvall var det 1.140 personer i Gävle år 1682, och 1766 hade folkmängden ökat till 4.036 invånare. Men kyrkogången hörde, som tidigare framhållits, till vana och var mans plikt, varför utrymmet i bänkar och på pallar och syllar blev trångt. År 1692 tog kyrkorådet upp frågan om läktare på södra sidan. Efter tre år återkom ärendet. Dock vållade tanken på kostnaderna bekymmer: "Diskuterades om medel därtill, huru de skola kunna samlas." Men offersinnet vaknade och växte efter behovet: »Utfäste så straxt Marius Holst 20 tolfter enkla bräder därtill att contribuera. Borgmästare och Råd, som sitta vid en liten lön, kunna själva var och en efter sin lön sinsemellan därom överlägga, vad de därtill efter sin förmåga vilja contribuera. Allenast de nu närvarande yttra sig."

Härefter följde anteckning på lista, vad de närvarande lovade offra till läktarbygget. Resultatet blev 208 Daler 16 öre samt 25 tolfter bräder. Prosten Schaefer tecknade 50 Daler, vilket var den högsta penninggåvan den gången. - Den 24 jan. 1696 företogs en andra teckning, som gav 131 Daler 16 öre. Sedan kom läktarfrågan före gång efter annan, och 1730 blev den äntligen löst.

Även på läktaren blev det understundom trängsel och oro: »Alldenstund på nya läktaren drängar och andra lösa personer under gudstjänsten träda fram till skranket och hindra utsikten för dem, som stå i bänkarna bakefter.. fördenskull beslöts till förekommande därav, att skrank med dörr skall sättas emellan pelare och till bänken nr 3<<. (14/12 1744).

Ovanpå sakristian fanns en mindre läktare, som tidigare var anslagen till stadens gymnasister och därför i äldre protokoll kallades djäkneskullen. Även på djäknarna måste man hålla ett öga: "Sedan ock är Hans Excell:s befallning, att djäknarna stå i högkoret och ej på skullen och gången, emedan de stimma och göra stor förargelse". (25/1 1693).

Om kyrkans bänkar och pallar, ja även syllarna, handlar många sidor i kyrkorådsprotokollen från tidigare århundraden. De bästa platserna var förbehållna de förnämare bland stadens invånare. För att hålla reda på dessa bänkplatser och för att skaffa kyrkan en viss inkomst hyrdes sådana platser ut mot avgift och antecknades i en s. k. bänkbok. Ett par gånger om året och ofta däremellan hade kyrkrådet att behandla ett otal sådana ärenden och anteckna dem. Fördelningen av bänkrum var ofta orsak till bekymmer.

Bänkarna vid norra väggen hade tydligen inget anseende och gav sålunda ringa inkomst. Men prosten Schaefer ville hjälpa åtminstone en del av dem till bättre rykte:

"Sedan frågade H. Probsten, huru dem syntes om de bänkarne, som vid norra muren äro lagade, om icke uti det främre kvarteret skall kunna bliva vackra, hederliga rum för vackert och hederligt folk, vartill alla gåvo sitt samtycke och tyckte så gott vara". (23/9 1702).

Created by Readiris, Copyright IRIS 2005
Created by Readiris, Copyright IRIS 2005

Epitafium över träsnidare Ewert Friis.

När man ville få sin bänkrumsfråga ordnad, vände man sig i första hand till kyrkvärden. Och eftersom sådana ärenden gärna hopade sig över denne församlingens förtroendeman, kände han sig understundom hårt jäktad: "Berättade Kyrkovärden Christian Pabst sig bliva överlupen av kvinnfolken om bänkerum, förfrågandes om icke bänkarne skola alle i stora kvarteret kunna bliva avplankade för bättre bekvämlighets skull för kvinnfolken och en del av de små bänkarne vid muren intill djäkneskullen på lika sätt avplankas och vändas emot stora kvarteret likasom gymnasisternes bänkar äro vände, på det någre vackre Borgare hustrur må kunna dit transfereras. Denna hans proposition biföllo de närvarande, och tillsades Kyrkovärden att fara fort med arbetet." (2/5 1702).

Christian Pabst m fl

Men det var inte bara kvinnfolken, som hade bänkbekymmer. Borgaren Petter Lindberg var inte belåten med kyrkorådet, som inte gett honom det bänkrum, som han menade sig ha rätt till. Det lät han kyrkorådet veta: "Lindberg svarade, att han är sinnad inkomma med en supplik och åberopa sig det 39 Capitlet uti Jesu Syrachs book, som han förmenar sig vara så när till rummet som en annan, alldenstund han dragit stora utlagor och dess hustru förärt 2:ne ljusarmar till Kyrkan •.

Kyrkorådet lät likväl inte beveka sig denna gång. »Svarade, att Kyrkorådet ej lägger sig numera härutinnan uti någon dispyt och förklaring om något Capitel uti detta mål». (16/9 1724).

För de många bänkärendena krävdes en ordentligt förd bänkbok. Men även i en sådan kunde fel smyga sig in: Barnmorskan Helena Kock hade krävts på 33 Daler kopparmynt för en bänkplats, som hon hade sagt upp elva år tidigare. Årshyran i hennes fall var sålunda 3 Daler kopparmynt. Nu anhöll hon om förskoning från denna fordran men ville dock ha ett bänkrum säkrat för sin del, eftersom hon "är en menför och bräcklig människa och dessutom denne stadsens jordegumma, som vid påkommande händelser, ja under själva predikan får bud efter sig, att Kyrkorådet täcktes hugna henne därmed att emot betalning få köpa sig ett rum uti någondera av avdelningarne vid norra gången E. st. Q." (25/5 1742)

Eftersom bänkfördelningen avgjordes av kyrkorådet, så föll ansvaret även på pastor. Men prosten Schaefer önskade slippa ifrån bekymren med bänkrumsfördelningen. Man hade nämligen klagat på hans åtgöranden: "Begärde högärevyrdige H. Probsten att bliva befriad ifrån bänkedelningen, som nu återstår, eftersom han beskylles vara orsaken till den oreda, som en del klaga över. Och till undvikande av all kallsinnighet, som somlige visa med Påsk Måhlens innehållande anhåller (prosten) nu, att någon av Rättens medel måtte vara tillstädes med och andra av församlingens ledamöter, när bänkdelningen sker. Svarades av de närvarande, att därmed förbliver efter Kyrkolagen, och fördelningen sker under H. Probsten, och att småsakerna avgöres under Kyrkorådet men de större, som höra under världslig rätt, kunna dit remitteras att avlättas." (25/7 1703)

Created by Readiris, Copyright IRIS 2005
Created by Readiris, Copyright IRIS 2005

Mässhake från omkring 1500.

Det gavs också andra bänkbekymmer än de, som gällde fördelningen av rum. Oordning och trängsel i bänkarna krävde ofta ingripanden. Man utfärdade gång efter annan bestämmelser om ordning. Men klagomålen fortsatte. Därför beslöt kyrkorådet 40 Daler kopparmynts böter för fridstörarna, om ingenting annat hjälpte. Men borgmästaren tvekade: "H. Borgmästare Olof Warg påminde härvid sin tanke vara, att när en lag göres, måste densamma av Konungen först approberas och gillas. Det högvyrdiga Consistorium skall ock härom tillskrivas, att dess mening och tankar kan inhämtas." (24/8 1703)

Om kyrkorådet fick något besked angående ett bötesföreläggande för de störande elementen, är inte bekant. Man gick emellertid in på en annan väg. Kyrkorådet tillsatte ordningsmän för bänkarna: "Kyrkans föreståndare med magistraten och församlingens äldsta, till förekommande av slik förargelse uti Guds hus, funnit nödigt förledit år förordna vissa huvudmän över bänkarna och tillagt var huvudman 2:ne bänkar, en på mans- och en på kvinnfolkssidan, att efter undfången instruction hava ett noga inseende därpå. Men om ett sådant intrång ej blir de förordnade huvudmän angivit, utan härtills vad instructionen dem tillbjuder bliver försummat och ostraffat, ty beslöts, att en publication härom sker av predikstolen, som varnar icke allenast var och en för intrångs görande uti andras indelta bänkerum utan ock förehållande huvudmännen att fullgöra, efter undfången instruction, sitt ämbete, på det att sådan osed, som sker, andra till förargelse, må kunna bliva hämmad och betagit." (10/12 1722)

Mot intränglingar hade man långt tidigare försökt med böter och ingripande av kyrkvaktaren: "Beslöts, att om nästkommande söndag skall lysas av predikestolen, att den som intränger sig uti någon bänk och intet rum där tillförene köpt, skall böta till Kyrkan 1 Daler silvermynt, och därtill med av Kyrkovaktaren under predikan kan ledas ut ur bänken." (1/3 1695)

Man försökte även andra utvägar, när det gällde intränglingarna:

"Talades något om dem, som emot förbud stå kvar i bänkarne, och dock äro åtsagde, och slöts, att de skola utsättas och citeras på Rådstuvun att där dömas till behörig plikt." (28/1 1687)

Likaså prövade man med lås för bänkdörrarna, och bänkrumsägarna fick då köpa sig nyckel och på så sätt skydda sitt bänkrum: "Beslöts att för de eftre bänkarne uti eftre stora kvarteret skall av Kyrkans medel göras lås och så många nycklar till var bänk, rummen äro, att den, som då köper rum, också kan få betala nyckel." (6/4 1688).

Men de "wrångwijse" skaffade sig falska nycklar. Och så var bekymren och klagomålen där igen. Då beslöt kyrkorådet att förbjuda stadens klensmeder att göra sådana nycklar utan kyrkorådets tillstånd. Överträdelse straffades med 5 Daler kopparmynts böter. Den som behövde få sin lagliga nyckel rustad, skulle vara försedd med kyrkvärdens skriftliga tillstånd, vilket smeden "bör behålla till sitt försvar." (14/7 1741) .

Kortfattade paragrafer i protokollen röjer ibland ordknappt graderingen av bänkplatser: Angående landshövdingens bänk antecknades 1693:

"Vill ock Hans Excell:s, att hans och fruns bänk i Kyrkan skola förändras och göras något större." - En blygsam begäran mottog kyrkorådet, då "timmermannen Per Anderssons hustru begär få sitta på syllen vid Mad: Berggrafs bänk." 6/12 1748) - Skarprättarens bänk placerades vid norra muren: "Blev överlagt, att den bänken, som står under orgelskullen och tillförene stått i Coret för lektorerne, skall lagas och sättas vid norra muren efter pigbänkarne för Mästerman och hans hustru att stå uti." - Troligen en mindre hedersam plats.