-----------------------

 

Vid graven

  Begravning

Det fanns tre slags begravningar: ärlig, tyst och neslig begravning.

 

Det som avgjorde aktens karaktär, var den dödes ställning under livstiden liksom också dödsorsaken. I förteckningarna på de avlidna heter det vanligen, att personen i fråga dött "uti en salig stund". Den ordalydelsen användes och står även tillsammans med uttrycken "liten son" och "liten dotter". Men om ingenting sägs om dödsorsaken och de fyra orden saknas, så undrar man, vad som varit å färde. Om självspillingar förekommer inte uttrycket, förklarligt nog.

 

Även gravens läge utmärkte rangskillnad. J. O. Wallins ord "Graven allt förliker", kommer inte alltid till synes i det, som människor anordnar.

 

Gravplatserna under kyrkgolvet var hedersamma och utlämnades givetvis mycket sparsamt. Någon gång kunde sådan plats beredas som erkänsla för någon särskild gåva till kyrkan. Eljest var de dyra för den avlidnes efterlevande.

 

När senaste restaureringen av Hel. Trefaldighets kyrka i Gävle företogs, hade man att ta befattning med en del gravar från gången tid. Kvarlevorna efter dem som begravts under golvet i koret och sidogångarna, samlades i en gemensam grav till vänster i koret. En minnessten i väggen ovanför erinrar om denna händelse. Den bär följande inskrift:

 

 

I H S

NÄR KYRKAN SATTES I STÅND ÅREN 1936-1938 LADES ETT HUNDRA SEX GRAVHÄLLAR I DAGEN STORA MÄNGDER AV DÖDAS BEN TOGOS TILL VARA. FEMHUNDRANITTON HUVUDSKÅLAR RÄKNADES. GRIFTEFRIDEN HADE TIDIGARE STÖRTS

 .......................................... .

HÄR NEDOM REDDES EN SAMFÄLLD GRAV UNDER GUDS ORD OCH BÖN .................................. .

EVIG VILA FöRLÄNA DEM HERRE OCH EV ÄRDELIGT LJUS LYSE DEM.

 

  

Foton: Carl Larsson

 

Det var förstås kyrkorådet, som hade att bestämma över kyrkans gravplatser. När det gällde gravar under kyrkgolvet, dryftades ärendet i kyrkorådet från fall till fall:

"Beviljades Com:r högaktad H:r Erich Gerstovius att få köpa en grav n:r 18 uti Kyrkan för 60 Daler kopparmynt, som densamma är förfallen till Kyrkan längst för detta, samt betala murningen fl part."(15/11 1717)

 

Den 26 nov. 1723 tog kyrkorådet upp frågan om superintendenten doktor J. Wallins grav, n:r 4 i koret, vilken inte varit öppnad på över 30 år. Biskop J. Wallin i Härnösand hade dött det året. Någon kvarlevande arvinge bodde inte i staden, varför graven enligt viss förordning skulle återgå i kyrkans ägo. Den skulle enligt beslut komma "att nyttjas till förnäma främmandes gravställe, helst som Kyrkan dessutan för sig ej äger någon grav i Choret". Politieborgmästaren Gabriel Menscheffer önskade likväl inlösa graven för sin räkning. Denna begäran avslogs, men "så snart någon dylik öppning hädanefter kunde ske, (skulle) H:r borgmästaren därvid framför någon annan bliva accomoderader".

 

Men ärendet återkom snart: "Politieborgmästaren H:r Gabriel Menscheffer påyrkade i dag som i går att få lösa sal. superintendentens doctor Wallins grav och stod därpå enständigt. Församlingen svarade absolut nej, utan förbliver vid den i går gjorda resolutionen, att samma grav bör bliva nu och evärdelig Kyrkan tillhörig. H:r borgmästaren yrkade ännu detsamma. Handelsman H:r Budhe svarade, det står oss intet an att hava två tungor i munnen, särdeles efter H:r borgmäst. tillika med församlingen själv därtill bejakat och samtyckt." (27 nov. 1723)

 

"Evärdelig" blev endast 13 år: Den 24 sept. 1736 beviljades politieborgmästaren Johan Palmborg att få köpa graven n:r 4 i koret för 120 riksdaler kopparmynt.

 

Hovslagarmästaren Christopher Daechandt hade låtit sätta järnram omkring ett fönster i kyrkmuren för en kostnad av 150 Daler kopparmynt, och han anhöll hos kyrkorådet den 15 jan. 1748 att få en gravplats i kyrkan. "Detta tog Kyrkorådet uti övervägande och prövade skäligt att i anseende till den vackra gåvan han givit till Herrans hus och tempel härmedelst bevilja och förunna honom mäster Daechandt Kyrkans grav, belägen inuti Kyrkan N:r 125, södra gången ifrån korsgången emellan dörrarna till korsgången bakom funten, varföre samma grav nu tillägnas bem:te mäster Daechandt, dess hustru och barn såsom deras lag- och målfångna egendom. År och dag som före skrivit står, efter befallning E. Schönstedt."

 

De utstötta begravdes utan jordfästning, "nedergrävdes", på norra sidan om kyrkogården. För Gävle betydde det platsen nära intill nuvarande Drottninggatan. Vid grävningar för ledningar har man också i våra dagar funnit skelettlämningar i denna kant av det ursprungliga kyrkogårdsområdet. Här någonstans fick mästerman sin sista viloplats:

"D. 14 April begrovs skarprättaren här i staden Johan Lilja vid namn vid norra sidan på kyrkogården." (1702)

- Den 9 dec. 1729 "blev snickaren Hans ... begraven uti Gefle kyrkogård utan någon process och jordfästning."

 

Om en självspillings sista färd läses: "D. 19 Maij avkortade Michael Pärs änka ... sitt liv, gick neder uti lilla ån och blev där liggande emellan klockan 2 och 3 ... " - "D. 22 Maij begrovs sal. Michel Pärs änka. " avsides uti stillhet uti Körgården. och prästen kastar mull på hennes döda lekamen, som Cämnersrättens dom utvisar, given Gefle d. 10 Maij 1732." - Här var det också pietisten Peter Schaefer fick sin grav.

 

En övergångsform från "neslig begravning" förekom tydligen, när man inte var på det klara med, huruvida det var fråga om olycks­händelse eller självmord. Kämnersrätten hade ibland att först ange sin mening: Den 25 maj 1736 "begrovs efter Cämnersrättens dom ... avskedade soldaten Simon ... ifrån Ugglebo socken, vilken förledigt år 1735 d. 25 Nov. här uti stora ån olyckligt  omkom, begrovs utan tacksäjelse och klockor. Eljest läste prästen de vanliga begravningsbönerna." (1736)

 

Johan Mårttz änka fick inte begravas i sin makes grav i vapenhuset, för hon var "en lagbunden tjuvkona och därföre pliktat". Det hjälpte inte, att arvingarna hade begärt denna gravplats: "Kyrkorådet kunde intet tillåta, att liket bliver begravit uti den graven, som i vabenhust är, utan skall öster vid Kyrkogavelen nu få lägerställe, som dögrävaren skall bliva utvist, och stora klockan, som de vid själaringningen hava brukat, bliver dem förbuden, vilket ock klockaren blev tillsagder att sig därefter rätta." (21/11 1690)

 

Till graven går allas gemensamma väg förr eller senare. Om det stora flertalet antecknas inte mer än att de dött "uti en salig stund". Så följer namnet på den döde, men inte alltid. I stället anges kanhända släktskapen med någon namngiven. Någon gång föres ett okänt flyktingbarn till graven.

 

"D. 9 augusti blev efter en svår utstånden sjukdom uti en sal. stund död handelsman H:r Anders Östmans hustru och begraven d. 12 dito." (1729) - Den dödas namn saknas.

 

"D. 4 October blev genom en oförmodelig händelse dock uti en salig stund döde Cofferdibåtsmännerne Lars Jansson Trist, Olof Gierdahl och Christopher och begravne d. 8 october.' (1727)

 

"D. 11 Junij blev efter en svår utstånden sjukdom uti en sal. stund hädankallad theol. studios. Olaum Rolin nat. Angerrnanika och blev begraven eodem Die." (1734)

 

"D. 11 Augustii begrovs ett flyktings barn här uti Kyrkogården, vars namn jag icke vet varifrån han var." (1718)

 

"D. 8 october blev uti en salig stund död Erich Pärsson gl, spögubben och begraven d. 9 dito." (1699)

 

Ute på kyrkogården fann åtskilliga sin sista vilostad, vilka i anteckningarna prisas för berömliga egenskaper och gärningar:

"D. 10 Feb. blev efter sitt allvisa gudomsråd och behag efter en svår utstånden sjukdom och föregångne mycket gud- och christelig beredelse ifrån detta usla levernet förlossad och till en evig himmelsk glädje försatt en förnäm Fru och Friherrinna uppå Hans Kongl, Maj.ts här när intill belägne slottsladugård och begraven N. N." Intet namn. (1717)

 

En ungefär likalydande anteckning gjordes efter "H:r inspektorens Gavelii högtålskelige käre maka den ädle och dygderika Matronan Brita Hallerria på Stenbärg". (1721)

 

"D. 12 april blev efter en svår utstånden sjukdom uti en salig stund under mycket gudelig beredelse och längtan efter en nådig förlossning, genom en stilla död, ifrån denna jordiska uselheten och jämmerdalen tagit samt till den sälla och frögdeful1a evigheten uti den himmelska glädjesalen försatt H:r auditeuren Adam Laurins Fru Gunilla Berggraf och begraven d. 21 hujus.' (1730)

 

Ärkebiskop O. Swebilius, som dog i Uppsala den 23 juni 1700, har kommit med i Gefle Kyrkobok och medräknas bland "Döde och begravne".

 

"D. 29 Junii efter några dagars utstånden sjukdom uti en salig stund död fordom Kongl. Maj:ts Troman och Sveriges rikes man enkannerligen detta lovliga stiftets mycket berömlige och högt förtjänte Ärkebiskop samt Upsala Academiae Procansler Doct. Olaus Swebilius och begraven d. 2 October. Ringt i 8 dagar."

 

För Karl XII:s svåger, (danska Frederik IV, tyska Friedrich IV) hertigen av Holsein-Gottorp, som stupade vid Klissov under kriget i Polen 1702, har i Gefle Kyrkobok antecknats en "tacksäjclse":

"D. 14 (sept.) gjordes tacksäjelse efter hans Furst!. Durcklechtighet den Durcklechtigo och Högborne Fursten av Hålsten H:r Fredrick, vilken genom oförmodigt träffat skott måtte sätta sitt ädle liv till vid Chliskou.' (1702)

 

Man kunde vänta sig, att Karl XII:s död skulle kommit med i kyrkboken likaväl som de båda förutnämnda, men förmedlaren av dessa data har inte kunnat finna någon antydan vare sig i kyrkboken eller i kyrkorådsprotokollen om den händelsen.

 

Den 15 mars 1751 inkallades klockaren och dödgrävarna inför kyrkorådet för att erhålla föreskrifter med anledning aven kunglig skrivelse, som konsistoriet i Uppsala meddelat prosten Melander. Det gällde att förhindra ett slags handel med en del föremål från öppnade gravar:

"Uti nådig skrivelse av d. 24 sistl. Januari förständigar Kgl. Maj.t, med missnöje förnummit, att kyrkobetjänter på åtskilliga orter skola hav., den osed att vid gravars rensande och uppkastande ganska bittida upptaga likkistor och dem sedan föryttra. Till sådant oskicks förekommande, och på det de döda kroppar måge bliva orubbade, tills de förruttnat, anbefaller Kg!. Maj.t i nåder, att samtel. prästerskapet i kyrkoföreståndarnes och sexmäns närvaro åtminstone en gång om året föreställa kyrkobetjänterne, att den som stjäl i något likhus eller gräver upp död kropp och tager svepning, kista eller klädnad, skall efter lag anses med dubbla

Småplock ur protokollen

I de gamla protokollen möter inte sällan fyndiga personnamn. En del av dem har tydligen från början varit attribut och betecknat någon egenskap hos bäraren. Så småningom har bestämningen blivit egennamn. Under ifrågakommande tider finner vi t. ex. följande: Hans Wåghals, Anders Pärsson Rospigg, Petter Westerwick, Hans åbygge, Maths ålenning, Mas Johans forbus, Johan Pärsson Häckling, Nils Jätte, Olof Giök, Hans Utterklo, Charlotta Trälodh, Jacob Krämare, Johan Dunder, Johan Hindriksson gammal, Daniel Stoor, Daniel Lustig, Anders Galtskär, Per Biörson lindvevare.

 

"Tillhölts Erich Andersson Meenlöös att hålla sig ifrån sin salige svärfaders bänkerum och stiga uti det honom tilldelt är." (21/12 1687) Den 6/4 1688 skrevs namnet Menlös.

 

Den som kallades Menlös, bar ett hedersnamn. Ty ordet m e n, som enligt Elof Hellquist förekommer såväl i fornsvenskan som i flera av de besläktade språken, betyder ont, skada, falskhet, missgärning, olycka, förbrytelse. Och den som var l ö s = fri från sådant m e n, hade säkerligen gjort sig förtjänt av ärenamnet Menlös. Genom en betydelseförskjutning har ordet sedermera förlorat sitt ursprungliga innehåll och fått en förklenande innebörd av barnslig, naiv. En fiskaresläkt i Utvalnäs har till för någon mansålder sedan burit det namnet och gör alltfort skäl för ordets ursprungliga betydelse. Men på grund av den nämnda betydelseglidningen har den lämnat det gamla släktnamnet och tagit ett annat.

 

Ibland anmäles gåvor till kyrkan, vilka inte antecknas med något tack i protokollen. Men någon gång synes kyrkorådet blivit särskilt överraskat: Kyrkvärden Berggraf berättade den 15 jan. 1748, att madam Ingrid Magdalena Poppelman i Stockholm skänkt till kyrkan "2:ne stora förgylta vaxljus, som kostar 48 Daler kopparmynt, vilka vaxljus nu nästförflutne julehögtid brunnit för altaret". Kyrkvärden hemställde, att kyrkorådet skulle sända "ett brev jämte tacksäjelses avläggande för denna hederl. gåva, kommandes samtel. Kyrkorådsledamöterne att samma brev underskriva." Förslaget bifölls.

 

Till sammanträdet den 26 nov. 1697 hade klockaren kallat "Lectorern Mag. Isac Kraft och Christian Pabst, att de också nu ville vara tillstädes, men de begge svarat, att de kalla gott och gillt, vad som uti detta mål slutat varder av dem, som tillstädes komma, eftersom de ingen tid hava att uppkomma." - Den gången gällde det val av ny kyrkokarl.

 

Även landshövdingen litade på kyrkorådet: "Hans Exsel:z Generallöjtnanten och Landshövdingen högvälborne H:r Magnus Palmquist har i egen hög person gunstigast behagat i dag att anträda Kyrkorådet, ty anbefaltes klockaren därom göra en ödmjuk påminnelse, vilken återkom och gav sådant svar, det Hans Excel:z denna gången ej bevistar Kyrkorådet utan är dock nödger med det kyrkorådet förrättar." (17/7 1724)

 

"Beviljades Jöns Jonsson Axmar att få (av) fattigpenningarne 24 Daler kopparmynt för den ko, som i morgon tillika med syndaren, som haft med henne att beställa, skall dödas, och det i anseende till hans fattigdom."

 

Tidelag var belagt med dödsstraff ända fram till 1864, "Denna stränga uppfattning bibehöll sig länge under inflytande av den gamla övertron, att avkomma kunde alstras genom förbindelse mellan människor och djur." (Nord. fam. b.)

 

  Tidelag

 

Den 10 febr. 1753 "anhåller kyrkovärden Hylphers att återfå 9 Daler kopparmynt, som betaltes d. 31 sistl, Octobr. i skjuts för Herr Ärkebiskopens vagn till Grinduga efter 4 hästar, vilken skjuts Herrar närvarande vid sista Kyrkorådet mente ej böra upptagas i räkenskaperna.

 

Kyrkorådet resolverade, att dess e 9 Daler kopparmynt skola bliva ersatte och betalte, när kyrkokistan kommer att öppnas."

 

"Till d. 21 Decemb. skulle väl Kyrkoråd hållas uti Sacristiari, men som inga flere av Herrar ledamöterne sig inställte än H. Magister Lundqwist, Borgaren Jacob Sehlberg och mäster Eric Berg, så kunde inga mål företagas, utan skildes åt." (1754)

 

Det blev så småningom nödvändigt att tillsätta suppleanter. De tre societeterna, handels- och hantverkssocieteterna samt fiskargillet, skulle välja en medlem var till extraordinarius i kyrkorådet, "helst och i synnerhet, som ofta händer, att en del är förhindrad, så att Kyrkorådssammankomsten ofta varder åsidosatt." (11/1 1760)

   

Källa:

 

Se samtliga delar från I - VI.

------------------------------     

Länkat och sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

      

Gå till  Startsida  

 

Senast uppdaterad:  2011-04-03