ALEXANDER STROMBERGS fader Peder Gudmundsson, borgmästare i Jönköping, hade blivit adlad under namnet Strömberg, men då hans söner tilldelades friherrlig och grevlig rang, återtog de släktens ursprungliga, i Kurland burna namn Stromberg. Alexander började sin militära utbildning vid överste Koch von Grimsteins regemente i Bremen 1665. Han övergick sedan till Norra Skånska kavalleriet och blev generalmajor 1697. Han deltog i slagen vid Halmstad, Lund och Landskrona, ävensom vid Klissov 1702, där han, ehuru sårad, räddade livet, medan två av hans söner Nils och Carl, nitton och tjugo år, stu­pade.

Stromberg var generallöjtnant då han 1704 utnämndes till landshövding i Västernorrlands län och ståthållare på Gefleborg.

Postgången i Norrland hade länge berett både myndigheterna, de s. k. postbönderna och enskilda stora svårigheter. Trots den hårda bestämmelsen om åtta dagars fängelse vid vatten och bröd för den postdräng som behövde "mer än två timmar uppå varje mil att löpa", så ingick ständiga klagomål om postens dröjsmål. Landshövdingen utsände nya påminnelser om "att intet löpa på krokota landsvägar, utan allestädes bruka genstigar, så mycket möjeligt är" och att "intet akta vad väder vara kan". Dröjsmålen föranledde att ridande postbud måste anbefallas och takten bestämdes till "galopp och fyrsprång eller fullt trav". Men som det ofta visade sig att endast utsvultna hästar fanns att tillgå, så blev tidsvinsten inte så stor som myndigheterna hoppats: Utskrivningarna tog ju hårt på de kraftfulla åldrarna och i avlägsna landsändar hade man dessutom intet annat än "gammalt och utlevat folk att tillgå".

  Ridande postbud blåsande i horn

Krigen på utrikes ort krävde också ständig tillförsel. I utbyte kom skaror av fångar som skulle omhändertagas. Stromberg ärvde dessutom från sin företrädares tid bekymren för de ryska fångar som var inkvarterade i Gefle.

Han klagar i en skrivelse av 1708 över att till vaktmanskap togos "slarviga, tiggare, krymplingar och späda pojkar, som läto sig med öl och brännvin bestickas av ryssarna, varande stundom så druckna att de ej sin tjänst kunna göra, blivande arrestanterna och andra till ett åtlöje".

Eländet i "Rysshuset" måtte ha varit fruktansvärt. Det beröres 1712 i ett brev från andssekreterare Blix, vari han undrar hur det skall bliva med ryssarna, som sitta och svälta och lida stor nöd. Halmen på golvet byttes ej ofta. "Onyttige och skadlige fönster hade tillspikats med bräder", stanken var nära outhärdlig och "hur ohyran grasserar i dessa skumma och förpestade lokaler är lönlöst att tala om."

Petitioner om fångarnas flyttning inåt landet hade lämnats utan avseende. Först 1712 efter mer än tio år, gjordes försök att få en ändring till stånd. En överenskommelse träffades med Danmark om att utväxling av ryssarna mot svenska fångar av Tönningens forna besättning, skulle äga rum i Skåne. I juni 1713 avtågade ryssarna - till stadens stora lättnad  - över Örebro söderut. För fångarna blev det dock icke bättre. Danmark fick svårigheter vid avtalets fullgörande och så blev i stället ett stort koncentrationsläger ordnat på Visingsö, dit krigsfångar från olika delar av Sverige sammanfördes. De som frusit och svultit i Gefle, fick det än värre. Enligt sägen skulle de mer än en gång sökt stilla hungern med gräset på Visingsborgs vallar.

Då det 1709 såg hotande ut för Norrland med anfall både från öster och väster, framför Alexander Stromberg till Gefle stads borgmästare och råd ett bud från kungen, "att man må vara beredd att göra Riksens fiender ett behörigt och allvarligt motstånd".

De sista åren av Strombergs jämförelsevis långa tjänstetid var hans hälsa och krafter så nedsatta att överste Horn vid Hälsinge regemente och efter honom lagman Adlerström vikarierade såsom vice landshövdingar.

Alexander Stromberg var gift med Eva Palmgren.

Porträttet är av L. Pasch d. ä.

Nationalmuseum.