De år som Anna Printzensköld kom att som "landsherrinna" - en titel som ännu används i avlägsna bygder - få tillbringa på Gefleborg blev säkerligen - trots de ryska fångar som tidvis "logerades" där - de mest lugna och angenäma som hon fick uppleva. Hon hade tidigare följt sin make i fält, både inom och utom landets gränser.

Anna Printzenskölds barndom hade, liksom Axel von Schaars, förmörkats av blodiga tragedier. Hennes fader Johan Printzensköld, läns- och slottshövding på Bornholm, blev 1658 skjuten medan han satt vid aftonmåltiden hos borgmästaren i Rönne stad och "i sina kläder med stoflor och sporrar släpad och lagd på Rådhuset". Hans hustru, Anna Hård af Segerstad blev, då maken mördades, med sina barn fängslad och "så illa hanterad", att hon därigenom ådrog sig en obotlig sjukdom och "hennes yngsta barn av hunger och vanvård så gott som döde". En av dem, den då fyraåriga Anna, var dock av så starkt virke, att hon klarade livet och levde till närmare de sextio åren.

Hon jämte maken vilar i familjegraven i Norra Wi kyrka i Linköpings stift, dit de 1685 skänkte en altartavla. Deras namn stå även på kyrkans stora klocka.

  Norra Vi kyrka

Anna Printzenskölds porträtt är målat 1702 av M. Mijtens d. ä.

S. P. A.