CARL GUSTAF BIELKE föddes i Paris under den tid hans fader, Nils Bielke, var Sveriges ambassadör där. Hans uppfostran kom att ske huvudsakligen i utländsk miljö och blev både grundlig och omfattande. Han studerade i flera år i Angers, Oxford och Leyden, alltså vid både franskt, engelskt och tyskt universitet. Därefter gick han in vid Holstein­Gottorpska Livregementet - Ulrika Eleonoras - men efter ett sammanträffande vid Stralsund med kung Stanislaus i Polen blev han anställd som dennes generaladjutant. 1712 övergick han i svensk tjänst.

Bielkes trupper ur Smålands och Upplands regementen skyddade trakterna söder om Stockholm vid det ryska överfallet sommaren 1719, och han fick mycket erkännande för sina stora förtjänster i det krävande försvaret.

Hans nästa uppgift blev att tillvarata Sveriges intressen som envoye i Paris. Några år efter återkomsten till hemlandet utnämndes Bielke till landshövding i "Västernorrland", Gästrikland, Hälsingland och Jämtland. Med iver och omsorg satte han sig in i länets angelägenheter. Kommunikationerna blev hans stora intresse. Gamla vägar förbättrades och nya vägar togs upp till avlägsna bygder. Han arbetade målmedvetet för bondgårdarnas ekonomiska säkerställande, sökte tvinga landsbygdens överskottsbefolkning till stadigvarande arbete och förde en seg kamp mot de i norrlandsbygderna förekommande backstugorna.

Han understödde allmogens klagomål över den nya skogsordningen och "dennas med den norrländska boskapsskötselns säregna behov oförenliga bestämmelser" och "bidrog därigenom till tillkomsten av 1739 års betydelsefulla förklaring över densamma".

Bielke deltog i samtliga riksdagar från 1719 och med synbar stolthet kunde han i sin riksdagsrelation 1739 anföra att under hans landshövdingstid, som sträckte sig över något mer än ett årtionde, antalet av dem, som i länet erlagt mantalspengar, ökat från 38,000 till 45,000. Under riksdagarna anlitades Bielkes kloka omdöme och stora kunskaper flitigt i utskottsarbetet.

De sista tio åren av sitt liv fungerade han som president i Statskontoret.

I Gefle byggdes och utrustades 1737 ett handelsfartyg för långfärder till Holland, Portugal, Spanien och Medelhavet. Det ägdes till största delen av Gefleköpmän. Att skeppets namn blev Carl Gustaf Bielke får väl tagas som en hyllning till länets dåvarande hövding, som så nitiskt medverkat till näringarnas utveckling och välmågans stigande inom länet.

Bielke var - som framgår av Rigauds porträtt - en ståtlig och elegant grand seigneur.

Konstnär Rigaud

 Änkling sedan 1728 efter sin maka, Brita Horn, levde han ganska ensam i det char­manta hem han inrett på Gefle slott, fyllt av böcker och konstverk från de många åren i främmande land. Bielke var en samlare av stora mått och särskilt hans handskriftsavdelning var betydande. Samlingarna - de rikaste som vår 1700-talskultur har att uppvisa ­ gick till hans dotter. En dyrbar del av dem finns nu i Skoklosters bibliotek. Sin ende son Nils uteslöt Bielke ur sitt testamente därför att han mot faderns vilja övergått till katolicismen.

Sonen Nils Bielkes levnadsbana blev märklig. Som kammarherre hos påven Clemens XII blev han utnämnd till senator av Rom, domstolens och statsstyrelsens högsta ämbete, med vilket följde bostad på Kapitolium.

  Kapitolium

Påven Clemens XII                     S:a Birgittas kyrka

I tjugoåtta år innehade Nils Bielke denna värdighet. Vid hans död 1765 fördes kistan till S:ta Birgittas kyrka, där en stålig marmor- sarkofag bär hans bild.

De charmanta porträtten av Carl Gustaf Bielke och Brita Horn målades under ministertiden i Paris av den mycket uppskattade och verksamme Hyacinthe Rigaud.

S. P. A.

Carl Gustaf Bielke.

Brita Horn