ELON ANDERSSON blev den förste av Gävles egna söner som flyttade in som ståthållare på det gamla Gefleborg. Hans bana blev också i sin helhet ett uttryck för den samhällsomdaning, som det demokratiska genombrottet medförde. På grunden av en stark och mångsidig begåvning var det den egna okuvliga energien som byggde upp vad av bildning och utveckling som krävdes för de många och stora uppgifter som blev hans. Efter praktiskt arbete av olika slag kom en kurs på Brunnsviks folkhögskola att bli av stor betydelse för hans uppfattning av individ och samhälle, ehuru han då icke band sig vid någon partilinje. Vid tjugoett års ålder inträdde han som medarbetare i den då startade tidningen Ljusnan och blev fyra år senare dess chefredaktör, vilken plats han helt skötte i icke mindre än trettiofyra år. Genom detta arbete fick Elon Andersson en mycket ingående kännedom om personer, orter och förhållanden inom länet och han blev själv känd och uppskattad. Detta kom till synes då han 1928 blev landstingsledamot och 1936 vald till länets representant i riksdagens första kammare.

När landshövdingsämbetet blev ledigt efter Rickard Sandler framfördes från många håll önskan att få Elon Andersson till hans efterträdare. När så skedde tvingades han att upphöra med journalistiken, men i det politiska arbetet fortsatte han ännu några år. Elon Andersson hade blivit en av folkpartiets ledande personligheter och ordförande i dess förstakammargrupp. Hans kunnande sträckte sig över många av samhällslivets grenar. Därom vittnade hans användbarhet i kommittéutredningar av de mest skilda slag. Han var dessutom ledamot av utrikesutskottet, v. ordf. i bevillningsutskottet och riksgäldsfullmäktig.

Som länschef vann Elon Andersson erkännande för gott samarbete, icke endast från de ledande inom olika politiska riktningar, utan även från industrin och det praktiska näringslivet. De ideella rörelser som han redan tidigt stödde var främst folknykterheten och bildningsarbetet. Folkhögskoletanken hade i honom en särskilt varm vän och främjare.

För hälso- och sjukvården har han nedlagt ett träget arbete, större och mer omfattande än de flesta andras, både inom utredningar och sjukhusdirektioner.

Det förmärktes i all Elon Anderssons gärning att "länet" inte för honom var blott och bart en administrativ enhet - det var snarare ett fosterland inom det stora fosterlandet. Men denna fosterlandskänsla var icke snävt begränsad, därom vittnar många drag i den ideella strävan som kanske för honom var den allra främsta - arbetet att stärka Nordens enhet. Inte endast på näringslivets områden, utan även vid hotande situationer skulle vi och grannländerna stå hand i hand. Det sista offentliga förtroendeuppdrag, som Elon Andersson mottog, var ordförandeskapet i Svenska föreningen Nordens fullmäktige vid riksmarskalk Ekebergs avgång.

Till Elon Anderssons andliga utrustning hörde även djupt och levande intresse för litteratur och konst. Själv var han en mycket god stilist. Det gavs rika tillfällen att ge prov på en personlig stilkonst i de många anföranden han hållit vid skilda tillfällen och på olika platser i länet. Han var en utmärkt talare - klar, formellt överlägsen och skicklig i att även i enkla sammanhang hitta en tankegång ovanför det konventionella. Han ansågs allmänt vara en av riksdagens främsta vältalare.

Vid Elon Anderssons bortgång var hans eftermäle fullt av erkännande och saknad. En av hans arbetskamrater, landshövdingen i Kopparbergs län, Gustaf Andersson i Rasjön, yttrade: "Ehuru Elon Andersson med styrka och klarhet hävdade sina synpunkter, var han mycket uppskattad och respekterad även av motståndare. Det är sällan en politiker så villigt accepteras utanför den egna kretsen. Anledningen härtill var utan tvivel en öppen redbarhet, som inte grumlades av försök att gå omvägar, utan ledde till klara besked, så som Elon Anderssons vana var."

Porträttet målat av Per Englund.