FÖR NÅGRA ÅR SEDAN gjorde en tidskrift en serie intervjuer med landshövdingskor angående deras egen uppfattning om arbete och uppgifter. En av dem svarade att hennes "var den angenämaste och lyckligaste ställning en kvinna kunde ha. Och att nutida landshövdingskor är avundsvärda i jämförelse med gångna generationers, dem som tiden krävde så föga av. Visserligen måste man vara ordförande i kanske sexton föreningar och ibland låta arbetsdagen sträckas ut till natten, om det behövs. Men man vet väl vad en människa förmår når hon när hon älskar sin gärning!

Detta kunde ha varit Maja Sandlers svar på intervjuarens förfrågan, jag tror att det var det, just så likt hennes glädje i samarbetet med människor.

Det var på det debatterande och omdebatterade 80-talet som varmhjärtade entusiaster och optimister bildade föreningen Studenter och Arbetare. En av stiftarna, helt fylld av tanken på vikten av ökad folkbildning, drömde om att få bli folkhögskolerektor. Men en oförsiktig skrift mot djävulsläran omintetgjorde den drömmen. Så blev han i stället professor och en akademisk ungdomsledare av rang. Men vad han inte själv blivit, ville han att hans barn skulle bli; folkhögskollärare. Och av hans sex barn följde inte mindre än fyra den linjen. En av dessa var Maja Lindberg.

Efter skolåren och en tids vistelse vid universitetet i Edinburgh kom utbildningen vid Askovs berömda folkhögskola i Danmark. Här träffade Maja Lindberg samman med Ellen Key, Björnstjerne Björnson och många andra av dåtidens kulturpersonligheter, inte minst rektor Schröder själv, och blev alltmer stimulerad av den livsuppgift hon valt. Efter två år var Maja Lindberg färdig att ta hand om sommarkurser vid Södra Bohusläns folkhögskola.

Sedan blev det Hola folkhögskola och där var Rickard Sandler. Lika fyllda av patos för detta uppfostrings- och studiearbete var de båda två och som nygifta drog de in på Brunnsvik och under åren där var Maja både lärarinna och sin makes allt i allo då det gällde skapandet av Arbetarnas Bildningsförbund.

Själv blev Maja Sandler snart en flitig föreläsare och som sådan har hon framträtt även i Amerika. Maja Sandler som talare är något alldeles för sig, olik de flesta. Om det så skulle vara tionde gången hon talar i en fråga, så verkar det som det vore den allra första, som om den spontant gripit henne just i den stunden, så friskt och levande verkar både ord och känsla.

Under den tid som Rickard Sandler var minister för Utrikes ärenden gav hans maka i det vackra ministerhotellet på Blasieholmen många mycket lyckade och givande soaréer för än det ena, än det andra av de många hjälpbehov som gjorde sig gällande under krigsåren. Vacker film, musik och sång av framstående konstnärer förekom på programmen, men vad som "drog" mest var nog Maja Sandlers skildring av situationen vid den ena eller andra fronten. En afton gällde det våra landsmäns familjer på främmande mark eller hemkomna som utblottade flyktingar. Publiken som till trängsel fyllde de vackra salongerna lyssnade gripen till värdinnans varmhjärtade vädjan.

Bland det kungliga husets medlemmar, som infunnit sig, sågs främst Röda Kors-generalen, prins Carl. Han yttrade i ett samtal under aftonens lopp: "Under min långa levnad har jag deltagit i många festliga samkväm i detta palats, sett under årens lopp många värdinnor samla människor omkring sig, älskvärda, vackra, förtjusande värdinnor - liksom denna - men först vid detta tillfälle har jag upplevat att värdinnan i detta hus fått en röst, blivit en personlighet för sig, vuxit med en uppgift, som blivit större än den en gång givna. Den stämning jag känt i afton skall jag aldrig glömma."

Mitt under brinnande krig - medan bomberna föll över Finlands städer och landsbygd - flög Maja Sandler dit för att ordna överförandet av finländska barn till tiotusen välkomnande svenska hem. Detta modiga och storslagna initiativ fick en utomordentlig framgång och blev till rik välsignelse för båda folken. Deras gemensamhetskänsla växte sig starkare.

Detta arbete för Finland - att mottaga hemlösa barn och deras mödrar - fortsatte Maja Sandler inom Gävleborgs län, då hon efter sin makes utnämning blev bosatt på Gefleborg. Det blev en gren i den omfattande Rädda Barnen-verksamheten och hennes varmhjärtade vädjan förklingade aldrig ohörd. Svenska mödrar och barn kom Maja Sandler i direkt kontakt med genom att K. Maj:t utsåg henne till ordförande i länets Mödrahjälpsnämnd, en uppgift som tidigare lagts till landshövdingens arbetsbörda. Husmodersföreningarnas strävan att få till stånd mindre förlossningshem ute på landsbygden fick även hennes energiska stöd. Folkbildningsarbetet fortsattes alltjämt, kurser och föredrag ordnades - och själv höll hon många - även i länets mest avlägsna orter. "Kvinnan, familjen och samhället" har varit ett ämne som legat henne varmt om hjärtat, inte endast det sociala, utan även det politiska medvetandet behövde väckas. Så nära som Maja Sandler haft tillfälle följa F. N.:s arbete, så vet hon hur betydelsefullt individens vakna intresse, för såväl stats- som samhällsfrågor, är för det helas utveckling.

Under sina många färder lärde "landsherrinnan" sig känna och älska Hälsingland och Gästrikland. Hur uppskattad hon själv blivit, det syntes vid en av hennes högtidsdagar, då representanter för alla de många ideella och sociala sammanslutningarna tågade upp till det gamla slottet och fyllde till trängsel de stora gemaken från arla morgonen till sena natten, och hyllade dess "borgfru" med sång, tal, gåvor och blommor.

Maja Sandler har färdats vida omkring och levt ett rikt och växlande liv. De nio åren på Gefleborg blev ett lugnt, lyckligt och vackert mellanspel, hon var så fäst vid hemmet där att det kändes svårt att bryta upp. Och hon har skapat vackra minnen, ty hon har mycket av solsken i sitt eget väsen.

Maja Sandlers bild är en miniatyr av Berta Wilhelmson.