Mitt yrke jag älskat varuti det bestod,

vid städet hammare och tången.

När fläkten den blåser

och kolen är rena

och smeden sitt yrke väl kan,

då tuktar han stålet och järnet med schvung.

I smedjan vid städet jag har kunnat min konst, både vagnar och hästar skott.

Nu mitt öga är brustit, synförmågan är dålig,

så en spark av en häst jag har fått.

Därför säljer jag boken

Ni köper väl en för ett pris 2:50.

Med möda å slit jag har slagit mig fram,

och tänker så fortsätta än.

Mycken motgång jag haft uti min familj,

tvänne hustrur samt fem utav mina barn

jag haver i graven nerbäddat,

men än lever sex, fem har flugit ur bo

och en hustru den tredje jag har.

Huru det i verkligheten är för sådana, som från sina späda barndomsdagar bliva både fader- och moderlösa, kan ingen, som ej själv har erfarenhet därav, förstå.

Jag föddes den 31 maj 1867 vid Brandalsund beläget i Ytterjärna socken inom Stockholms län. Min fader var styrman, men blev dödad vid lossning av en kran, och av de upplysningar jag fått, var jag då olyckan skedde ej kommen ur moderlivet. Under sådana förhållanden var jag ej någon välkommen gäst allra helst som ej några tillgångar funnos. Jag kom till världen och blev utkastad till obehöriga mot betalning.

Jag skall nu ur minnet, så gott jag kan, leta upp samt framlägga för dem som läsa mina berättelser huru mitt liv har gestaltat sig till nu, då jag kom på den iden att nedskriva mina äventyr.

Jag blev, som sagt, utkastad till ett fattigt torparfolk, och min moder tog själv plats som amma hos en grevlig familj på ett gods i Ryterne församling i Västmanland.

Mina föräldrar hade bosatt sig vid ett gods i Ryterne församling i Västmanland. Ägare av godset var en löjtnant von Post, en äkta herre, sades det; med honom hade jag egentligen ingenting att göra. Men så ung jag var, såg jag dock att jag inte var välkommen. Det blev för mig att vara på vedbacken om dagarna samt hugga och skaffa ved från skogen. Så skulle jag börja skolan, men när jag tänker efter vilken skola det var förundrar det mig ej, att jag ej ville gå där. Skolhuset var en gammal. förfallen stuga i en by, som kallades Löt. Vilken lärarinna sedan! En gammal gumma, som kallades Eriksmora. Hon var synnerligen olämplig att lära en hop odygdiga pojkar och flickor att läsa, men det fick gå som det kunde. Jag skall berätta hur det gick för Eriksmora en dag. Själv hade hon en fosterson som hette Ludvig och dessutom andra halvstora pojkar, så någon sade, att det ej fanns någon ursäkt för gumman. Så hände en dag att de stora pojkarna hade stängt in en av flickorna på w.c. Hon var enfaldig nog att ta sig ut genom bänken, och blev därigenom ganska nedsmutsad. Gumman blev natur­ligtvis arg och ställde till med förhör, för att få fram vem av oss pojkar

som var den skyldige. Smörj skulle det bli över lag. Men i klassen hade vi en stor, stark pojke, vilken tog av gumman rottingen och svängde henne runt flera varv. När hon hoppade som bäst kring pojken hade vi naturligtvis ogement roligt. Jag erkänner, att det var elakt gjort av oss, men vad roar ej odygdiga pojkar? Efter den valsen blev hon avsatt och vi fingo en ny lärarinna.

Min styvfar hade två bröder, och en av dem, Erik, samt far voro musikanter, vadan de rätt ofta vara borta och spelade på baler och supgillen. Första julen jag var hemma, var det en s. k. bjudning hos löjtnantens för alla underhavande, både stora och små. Det var natten till tredjedag jul och far skulle spela. Men den som slapp vara med, det var jag, ty jag var för min far en skam. Hade jag fått vara inomhus hemma, skulle jag ej ha klagat ändå, men det fick jag ej. Grannen hade en ladugård, och dit blev jag motad på kvällen, då de övriga gingo på festen. I ett gammalt baktråg med litet halm uti grät jag mig till sömns. Det var ej någon rolig julnatt, minsann. Det var närmare 30 grader kallt ute och ladugården var rätt dålig, men hur det var frös jag ej ihjäl. På morgonen, då de som ägde ladugården komma dit och fingo se att jag var där, var jag så stelfrusen att de fingo bära in mig i köket, där värmen snart återgav mig rörelseför­mågan. Grannen hette Westerlund, och de vara nyktra och snälla människor.

Första året hade gått och så fick jag en syster, henne hade jag all orsak att vara avundsjuk på, för det var ett ständigt pjosk med flickan, och fin skulle hon vara som en docka, jag däremot som den värsta Ilumpsäck.

Så flyttade far till Tidö i samma församling och övertog ett torp, Karlslund hette torpet, och sattes upp med två hästar och sex kor, så han var nog ej så fattig, fast till mig fanns ej något. Men där fingo de bara motgångar. Jag minns, att på hösten hade vi får på bete på en holme i Mälaren, och på eftersommaren när de skulle tagas in, kom olyckan. Mor halkade och bröt av sig högra armen vid armbågen, den blev så illa däran, så hon fick ej någon led på den mer, antagligen beroende på dålig läkarbehandling.

Så måste torpet lämnas, och vi flyttade in i en annan stuga. Då blev det för mig att följa far i skogen på famnhuggning. En dag då vi hade fällt en stor ek, utsattes vi för sex stycken vargar, men vi klarade oss undan dem genom att klättra upp på eken. Ibland voro vi på sjöar och skar vassrör. Jag fick plocka av vippen och sprita den om nätterna, sedan såldes den till att fylla bolstrar med. I skolan skulle jag försöka gå, men det var omöjligt, ty alltid fattades det kläder. Jag fick gå i skolan, jag minns det var fruset på vattenpussarna, så det gick slå kana för mina kamrater, men som jag var barfota, fick jag gnida fötterna mot bena och springa mig varm och det måste gå. Jag fick väl några skor av snälla grannar någon gång, men i allmänhet voro de fattiga själva däromkring. Jag hade över en halv mil till skolan och genom en stor skog samt fick gå ensam halva vägen.

Det var en mörk vinterkväll, och jag gick över skogen, då jag fick höra ett hemskt läte, som jag mycket väl kände igen, det var vargar i närheten. Då måste jag klättra upp i en stor gran och där måste jag logera över natten, men där höll jag mig varm av rädsla. På morgonen

kom folk och sökte upp mig. Efter den betan blev jag mycket sjuk, hade jag då fått dö, hade jag sluppit undan mycket.

Sedan fick jag plocka blodiglar och det gick till på följande sätt. De funnos i mycket sumpiga kärr i Tidöskogarna. Då fick jag taga av mig byxorna, och så med ett snöre binda en flaska vid en stör och linda den med trasor, och så pulsa i till midjan och röra med stören i botten på kärret, då blodiglarna kommo och sögo sig fast på mina bara ben. Så måste jag taga av dem försiktigt och skaffa ner dem i flaskan. Men så måste jag kunna skilja mellan en blodigel och en hästigel, ty de som kallas hästiglar duga ej för apotek. För blodiglar betalades då femtio öre per styck. Det skall vara ganska svårt nu för tiden att få barn, som våga plumsa ut i kärr, för det var både ormar och andra kryp, som jag såg där, men jag fick icke säga nej, jag måste.

Jag kom till Okeby i Dingtuna och blev vallpojke, skulle få femton kronor för sommaren och maten, samt få ligga i ladugården. De få gånger jag fick en smörgås, var brödet så mögligt, att jag ej kunde förtära det, varför jag flyttade snart nog. Jag kom till en annan bonde, där fick jag följa en dräng i herrgården. Upp klockan fem varje morgon skulle jag och vägen till gården hade vi göra med en timme. Men där fick jag rätt bra arbete, jag fick binda säd efter drängen. En dag, då jag tog vägen genom trädgården, kunde jag ej motstå frestelsen att plocka ned äpplen och bar ut och gömde, men så när

jag kom för tredje gången för att hämta dem jag plockat, vart jag till min stora förskräckelse varse en vitklädd herre, som jag antog vara greven själv, men så fick jag höra, att det var en byst jag sett.

Så kom hösten och med femton kronor på fickan vandrade jag hemåt igen. Nu tänkte jag att få köpa kläder åt mig, men när jag kom hem, låg far sjuk i lunginflammation, så det blev för mig att ge mor pengarna. Samtidigt blev en bror, som kommit till livet, död, så mor hade det så fattigt det kunde vara. Stackars mor! Jag måste släpa i skogen, hur jag kunde tiga ibland för bönderna däromkring, kan jag ej själv säga, men far kom på benen igen. Så började han i skogen, ty han var en styv arbetare fast klen efter sjukdomen. Så fick jag plats hos en torpare på Ängsö gods, som ägdes aven greve. Torparfolket jag kom till hette Andersson. Husrum fick jag med en jämnårig. En gammal farmor, som var själva regenten i huset, var mycket snål utom på ärter och gröt. Pannkakor, dem farmor bakade så bastanta att vi skulle kunnat kasta trissa med dem om vi försökt. Yngst av alla var jag på gården, där fick jag vänja mig att sköta hästar, vilket var det roligaste jag fått göra. Det var lustresor på söndagarna, så det kom mycket folk dit. Så bildade greven en slags teater, och jag fick vara med, för han hade hört mig sjunga och tyckte, att jag hade en bra sångröst.

Så kom jag därifrån och blev skjutspojke vid Tillberga, men blott ett par månader, ty prästbonden jag var hos hade mig en dag att köra ett par oxar för en vält. Det gick så till, att oxarna skenade över en stor bäck, och där blev jag kvar. Adjö här, sade jag och gick därifrån.

Mina föräldrar hade flyttat till ett ställe som hette Lejonbacken i Ryterne, och far arbetade vid Kvicksund. Järnvägsbron höll just på att byggas då, så det var ej så fattigt för dem, men jag såg, att jag var överflödig i hemmet. Så hände en olycka för dem på hösten. De hade en ko och hade skaffat foder för vintern. Till granne hade vi en skomakare, Carlström, de hade en son jämnårig med mig och två flickor. En dag blev jag skickad av mor bort med en bunt tändstickor.

 Döm om min förvåning, då jag kom tillbaka och hela ladugården stod i ljusan låga. Då kom skomakaren och skrek, att det var jag som tänt på. Jag blev så skrämd, att jag sprang ut i en rågåker och gömde mig. I tre hela dygn låg jag där utan vatten. Föda skaffade jag mig ur rågaxen. Men törsten tvingade mig till att söka upp en mycket snäll gammal gumma, och hos henne fick jag både mat och dryck. När jag så skulle ge mig av igen, tog hon och släpade hem mig igen, men göra hade hon. Fast jag inte hade någon del i branden, var jag för mor och far en skam. Då jag kom hem, var far, greven, länsman, skomakaren och flera till inne hos oss. Jag sade, att jag ej var skulden till branden, men för att jag nekade, skulle jag ha smörj, och det var far tränad att ge mig. Greven sade emellertid, att så länge ej bevis fanns, fick ingen röra mig. Det var den greven, vars barn mor varit amma för. Han sade till, att skomakarens barn skulle komma in till oss, men deras pojke nekade även han. Men så kom den gumma, till vilken jag lämnat tändsticksbunten. Skomakarens pojke talade då om, att det tillgått så, att han tänt eld uppe på vedbacken, och elden spridit sig till ladugården, så att både deras och vår ladugård brunnit upp. Den gången slapp jag smörj ändå. 

Dagen därpå bar det av till Sala, och där blev det festa av, där började ett nytt liv för mig. Fast jag var blott elva år, fick jag lära mig förtära brännvin samt många knep, som jag ej hade en aning om förut. I Sala stannade vi ej länge, ty sotarn hade sina distrikt i övre Norrland, även in i Norge. Hos honom hade jag rätt bra efter för-

hållandena. Det värsta var, då jag första gången måste krypa ned i en skorsten, för då band han en lina om livet på mig och sedan hissade han ned mig. Men det knepet att spänna ändan emot ena sidan. knäna mot andra och så jobba duktigt och skrapa pipan ren med raffeln, det kunde jag snart nog. Raffeln samt lina och lod vara so­tarns förnämsta verktyg. Jag var med Johansson något över ett år och hade jag fått följa honom samt fått vara i fred, så hade jag varit sotare den dag som i dag är. Kanske jag sluppit undan alla motgångar som Ni läsare av min bok få se framdeles.

Jag hade en moster vid Åbylund i Romfartuna, som hade för sig, att jag skulle gå i skola, så hon annonserade efter mig. Det hände sig inte bättre heller än att vid sotning av en herrgård, länsman kom dundrande och frågade mäster om han hade någon pojke med sig, som hade rymt för något år sedan från Romfartuna. Så påstod länsman att jag måste följa honom och gå ända till Västeråspolisen, som moster hade överlämnat saken åt. Jag var då uppe i skorstenen, så jag hörde, vad som var fråga om. Detta var jag ej med om, för jag trivdes så bra med sotaryrket. Väl kommen ned ur skorstenen sade länsman:

"Du var mej en svart rackare." Det blev förhör av, men han hade göra en god stund, innan jag fick veta, vad han ville. Så måste jag säga farväl till min mäster Johansson. Då kunde jag ej hålla tårarna borta och som tröst fick jag 30 kronor av honom vid avskedet.

Det var ett mycket fint ställe, där länsman bodde. Många barn hade de samt en pojke jämnstor med mig.

Att gå i skolan föll mig ej i smaken, för jag längtade efter raffeln.  Jag hade lätt för att lära mina läxor, men det var en elak skollärare vi hade, enligt mitt tycke. Så fick mina skolkamrater reda på, att jag varit sotare, och då kallade de mig för "sotarmurre" och retades med mig. Så en dag var de ganska närgångna, men då rann sotarhumöret på mig, och jag klappade upp några stycken av de värsta, och sedan fick jag vara i fred.

Hemma på gården fanns en såg, som gick med ett stort vattenhjul. Den som skötte sågen hette Ålund, och var en mycket snäll gubbe, honom blev jag god vän med. Så snart jag hade tillfälle, och han var där, så var jag och hjälpte till. Mycket noga såg jag efter, hur han skötte sågen. En dag stannade jag hos Ålund i sågen i stället för att gå i skolan. Jag vill minnas, att det var en lördag. Det var en stock inpassad i ramen på kvällen. Men, tänkte jag, den skall jag själv såga i morgon. Tidigt på söndagsmorgonen var jag och satte sågen igång och sågade med full fart. Allt hade nog gått bra, om jag hade passat ramen bättre. Men okynne även då, för jag skulle åka, men ramen gick tillbaka, så jag hann ej fara vexel i tid, utan det tog emot på något vis, så att stocken lossade. Hakarna, som höllo stocken, släppte, så att det bände till och högg i, så sågbladena blevo böjda och stodo som en båge. Då var jag kvick och släppte igen dammluckan. Jag blev litet rädd, men jag såg ej till någon, så jag tänkte, att det är klarar jag nog. I väg hem sprang jag, väl inkommen i stallet, träffade jag morbror där. Då jag kom inom stalldörren fick jag mig en örfil, så jag for upp mellan bakbenen på en så kallad nummerhäst, och den var ilsken av värsta slag, så de andra karlarna skreko: "Nu har Andersson gjort det han får ångra, för Stjärna sparkar säkert ihjäl pojken." Men Stjärna rörde sig inte, och jag kröp därifrån oskadad.