HERTIG CARL AV Södermanland, sedermera Carl IX, var gift två gånger. Den första gemålen, den milda och godhjärtade Maria av Pfalz, avled efter tio års äktenskap. Av deras 6 barn nådde endast Catharina vuxen ålder.

  Marias grav i Eskilstuna slott.

Då ett par år gått började han tänka på Marias kusin, den nittonåriga Christina, såsom önskvärd maka.

Rimkrönikan låter hertig Carl säga:

”Jag haver ock satt mig uti sinn',

eftersom Gud mig givet in,

att åter begiva mig i det äkta stånd,

ty tiden börjar mig göras lång.”

I sin almanacka antecknar han dagen då han fick ”det förste brev från Fröken Christina, Gud låte det skett i en lycklig stund”.

Bröllopet firades i Nyköping 1592 och nio år senare blev Christina krönt vid kung Carls sida i Uppsala domkyrka.

Axel Oxenstierna beskriver henne ”såsom av mod och sinne, hög och ädel, däjlig och välväxt”. Konterfej från den tiden visar henne, ståtlig och utstyrd med den prakt i klädebonad och smycken som tiden krävde av en kunglig dam.

  Änkedrottningen Kristina, Gustav II Adolfs mor.

Finns överst på en av de Hedbergska fontänerna närmast Gudinnan vid Hyperboreiskt hav.

Carl IX:s grymma, tyranniska regemente har nog kastat skugga - kanske oförskyllt - även över Christina. Krönikeskrivare har kallat henne kallsinnig, hård och snål. Senare forskning har dock mildrat omdömet och givit erkännande åt hennes lugn och klokhet. Tiden var kärv och det hov där hon infördes som husfru hade ingen vek herre. Om hon skulle ha sökt mildra kungens skoningslösa framfart - Linköpings blodbad och andra

Gustav Banér tar farväl av sin familj på Linköpings slott. Målning av Fanny Brate.

liknande våldshandlingar - så hade hon säkerligen varit maktlös. Mot Carls dotter i första giftet, Katarina, visade hon alltid ömhet och kärleksfull omtanke. Sparsam blev man i denna tid både av klokhet och av nödtvång. Krigen hade tagit djupt och hårt, missväxt härjade landet, pest och farsoter följde, hungersnöden bredde ut sig.

Ett ögonvittne skriver 1596: - ”Svälten bortryckte människor i stor myckenhet. De som ej dog, gick från hus och hem för att söka föda tills de stupade. De som kunde, stal vad som fanns. Stränghet hjälpte intet utan ökade bara eländet. Alla galgar var fulla och nya byggdes upp, så att dessa fanns i varje härad.” En ohygglig bild av dessa mörka år.

I tider av sådan knapphet på livsförnödenheter var det beröm värt att föregå med exempel på noggrann reda och sparsamhet. Då kung Carl 1611 slutade sina dagar visade hans testamente vilken hög tanke han fått om sin makas kraft och duglighet. Hon ställdes i spetsen för regeringen. Vid den riksdag som snart därpå sammankallades fick hon glädjen se sin son Gustaf Adolf vid 17 år hyllad såsom Sveriges konung .

Men då Christina av statspolitiska skäl - eller av högmod - slet sönder den unge kungens och Ebba Brahes romantiska kärlekssaga, då svek henne klokheten. Ty efter vad Ebba Brahe visade under sina kommande år skulle hon säkerligen blivit en mer omdömesgill för landet gagnelig, initiativrik och praktiskt verksam drottning än den Gustaf Adolf sedan valde.

I det ”Livgeding” som Christina hade sig tillförsäkrat som änkedrottning ingick Gästrikland. Hon vistades tidtals på Gefleborg, vilket slott hennes make besökt 1600 och 1602 och mycket uppskattat och till vars inredning han bidragit. Underhållet till änkedrottningen utgick delvis in natura av länets produkter, särskilt fisk från skärgården. Kanhända det är just från dessa år av hennes liv som de kända orden om hennes stora sparsamhet härleda sig, att strömmingen vid hennes bord inte fick benas och att tråden vid tärnornas sömnad mättes upp med aln. Den strömming som kom från kusten utanför Gefle tycktes väl drottningen så läcker att den kunde ätas med både skinn och ben. Och den välspunna linnetråden från Hälsingland, fin som silke och blank som silver, var alltför god att slösas med.

   Strömming fick ej benas.  Sytråden mättes upp med aln.

Under vistelsen på Gefleborg utfärdade Christina åtskilliga kungliga brev.

Vid ordnande av utrikeshandeln för Norrland hade Gefle inte kommit med bland de städer, som hade rätt att med sina skepp segla till främmande hamn. Drottningen var ihärdig i sina framställningar härom och tack vare hennes förhandlingar återfick staden sin gamla stapelrätt.

I skärgården utanför staden ligger en ö, Eggegrund, som hörde till Elvkarleby, ”men - hafver vår Enkedrottning Christina förundt Gefle Borgerskap att där idka fiskeri”, står det i en gammal handling.

Christina hade - förutom Gustaf Adolf - en yngre son, Carl Filip, och hans hertigdöme, Södermanland, styrde hon med klokhet och omsorg, ända till 1621, då den unge fursten, ännu inte tjugo år, dog under kriget i Livland, varefter hertigdömet återgick till kronan. I Södermanland hade Christina mest vistats på Nyköpingshus och slutade där 1625 ett ovanligt verksamt liv.

  Nyköpingshus.

En ståtlig procession utgjorde begravningståget till Strängnäs domkyrka, där gravvalvet öppnades och hennes kista sattes ned vid sidan av hennes make, Carl IX.

I raden av svenska drottningar - säger en fornforskare - är Christina av Holstein en av de mest betydande personligheterna.

Porträttet är en målning av okänd konstnär. Österåkers kyrka, Södermanland. S.P.A.