ABRAHAM BRAHES äktenskap hade en romantisk historia. I sina anteckningar berättar han hur han i början av 1595 under en färd mellan

Stockholm och Svartsjö gjorde bekantskap med hovjungfrun hos prinsessan Anna - kung Sigismunds syster - den adertonåriga Elsa Gyllenstierna, riksdrotsens dotter, ”och fann behag i henne”. Det dröjde nästan ett år innan han på Stegeborgs slott, där prinsessan höll hov, vågade yppa sina kännslor för jungfrun. Han fick, som han skriver, ”gode och tillbörlige svar” och detta även av hennes fader, som han kort därefter uppsökte på hans gods Fogelvik.

  Fogelvik

Men ”hovjungfrun” var bunden hos ”fröken”, som inte tycktes vara sinnad att undvara hennes sällskap och tjänster. Kanske det fanns andra hinder, alltnog, tiden gick och greve Abraham fick ännu en gång anhålla om hennes hand. Så småningom skedde trolovning. Jungfru Elsa gav sin riddare två guldarmband, vad hon fick i gengåva har han blygsamt nog inte antecknat.

Men oro, splittring och tvedräkt rådde överallt i landet. Inom samma familj kunde några medlemmar vara för kung Sigismund, andra för hertig Carl. Ingen visste när lämplig tid för en bröllopsfest kunde komma, menade Elsas fader. Och tiden gick. Så hände det sig, att greve Abraham en vinterdag 1599 vid Stångebro mötte sin fästmö, som var på väg till sin faster, fru Karin på Visbohammar.

Visbohammar

Han flyttade sig över i hennes släde och så gick färden med snabbaste fart till hans gård Rydboholm i Uppland. Där vigde huskaplanen dem några dagar senare. Vittnen var endast Elsas gifta syster, en hovjunkare och de förnämsta bönderna i socknen.

Riksdrotsen Nils Gyllenstierna blev mäkta vred över detta hastiga och mot övliga ceremonier stridande giftermål. Många i släkten ställde sig dock med sympati på de ungas sida och Elsa Gyllenstiernas syskon beklagade faderns uppskov och undanflykter. Karl Karlsson Gyllenhielm såg i händelsen ”en god varning för föräldrar och släkter, att de icke för prakt och onödig bekostnad länge uppehålla och fördröja det, som av Gud och människor en gång samtyckt är”. Genom kunglig medling blev släktsämjan så småningom återställd.

På Gefleborg föddes 1601 makarnas dotter Ebba. Hon blev hovfröken och hennes bröllop med riksmarskalken Axel Baner höll drottningen på Stockholms slott. Av sönerna har redan nämnts Per Brahe d. y., som blev en lysande representant för Sveriges stormaktstid. Dottern Margareta fick ett växlande levnadsöde. Tredje gången gifte hon sig med lantgreven av Hessen-Homburg, som var 30 år yngre än hon. En försmådd friare, fursten av Nassau-Dillenburg, utgav då en smädeskrift: ”Die untreue Gräfin”, och sände den till alla hov i Europa, även det svenska, där den givetvis väckte en pinsam stämning. I gamla skrifter prisas Margareta för såväl sitt ståtliga uppträdande - hon hade varit hovmästarinna hos drottning Christina – som för sitt goda och intagande väsen. Margaretas make utgav en i artigaste ordalag hållen svarsskrift och tvang den gamle nidskrivaren att be om tillgift. Så skedde försoning och fred mellan de två små tyska furstendömena och Margareta, en rikt begåvad medlem av den berömda släkten, levde lycklig och ansedd i sitt nya hemland, där hon vann många trofasta vänner.

Elsa Gyllenstierna fick redan första året som husmor och värdinna på Gefleborg ta emot den bistre hertig Carl som kom från kriget i Polen över Reval och Finland. Trots att det var mitt i en smällkall vinter hade han med sig den lille sjuårige Gustaf Adolf, som omväxlande på hästryggen och i släde gjort färden runt hela Bottniska viken, och som väl kunde behöva få ett gott logi, värme och omvårdnad efter en så lång och ansträngande resa. Den lille prinsen fick en härdande, men också riskfylld fostran. Carl IX tog gärna in på slottet, som han var angelägen om skulle hållas i gott stånd.

Elsa Gyllenstierna överlevde sin make i tjugo år, som hon tillbringade på den minnesrika släktgården Rydboholm. Hennes kista fick sin plats i Brahegraven i Ryds kyrka.

Porträttet är utfört av okänd konstnär.

S.P.A