REDAN JOHAN ULFSPARRES fader, Måns Eriksson Ulfsparre, hade efter Gustaf Vasas död varit knuten till kretsen kring hertig Carl och sonen synes tidigt ha varit upptagen vid dennes hov. Då hertigen blivit konung stiger Johan hastigt i graderna. Vid kröningen i Uppsala 1607 var han kammarjunkare och ett år därefter ståthållare på Nyköpingshus. Några år senare utnämnes han till inspektor över alla faktorier i landet och till assessor i Göta hovrätt. Året därpå blev han rikstygmästare och chef för artilleriet.

Det var tydligen en duglig och mångsidigt erfaren man, som på von Wernstedts förord 1622 blev ståthållare över ett län av samma utsträckning som under företrädarens tid. Ulfsparre påpekar vid flera tillfällen svårigheterna och vilken tid som åtgår att färdas de många hundra milen vid inspektionsresor och till uppbördsmöten inom ett område, som utgjordes av mer än halva Sverige och en stor del av Finland. Han klagar också över att de naturaförmåner, som ingick i hans lön, kom honom tillgodo mycket försenade.

Enligt Riksrådets protokoll blev Johan Månsson en dag i början av 1625 kallad till dess sammanträde i Stockholm. Han begärde, som billigt var, att få veta orsaken härtill. Det framlades då klagomål från änkedrottningen att den ordinarie staten, boskapsskatten m.m. icke i tid ingått från Gästrikland. Av Johan Månssons redogörelse framgick att, av de medel som fanns inne, hade han på befälhavarens begäran, måst ge närmare fyra tusen daler till soldaterna som låg i Gefle och Kajaneborg, då han sett vad som fattades i deras uppehälle. ”Soldaternas eländighet hade bragt honom därtill, och ingen otrohet mot H. M:t.”

  Kajaneborg

En bland guvernörens viktigaste uppgifter var ju att sörja för de truppers utrustning, som samlats inom hans domän. Att kronans resurser tidtals var helt uttömda, därom vittna rapporter från landshövdingar i såväl södra som norra delarna av riket. En av dem skildrar i en skrivelse till Rådet ”huru ganska naket och utblottat detta regemente är”. Ett annat var så illa rustat ”att det kunde icke brukas varken i fält eller i fästningar, varför man måst förlägga det på landet, där manskapet om dagen intet annat hade att hänga på sina kroppar än de täcken de bredde på sig om nätterna”. På ett annat håll ”är deras fattigdom så stor att den, som skall till vakthållning, måste begagna sig av en annans kläder, skor och strumpor, och denne andre ligga inne i sitt kvarter, utan folks umgängelse, samt av svält och hunger crepera”.

  Illa rustade

Inför sådana förhållanden borde Johan Månssons rättsinnighet och ansvarskänsla fått erkännande, men den noggranna änkedrottningen ville främst ha sitt, och krävde att få Ulfsparre bötfälld. Denne kunde uppvisa kvittens på det belopp befälhavaren fått, men beklagade sig åter över de många hundrade mil han hade att färdas inom sitt vidsträckta län, varför han inte så hastigt, som andra ståthållare, kunde få besked och uppgörelse med fogdar och arrendatorer.

Johan Månsson gick fri från anklagelsen, men Rådet måste ju förklara att ”H. M:t i tid bör ha det som henne rätteligen skall tillkomma och att därför ståthållaren bör tillhålla fogdar och arrendatorer att i tid leverera boskapsskatten m.m., samt fordra ränta för den tid pengarna dröjer”. Räntmästaren däremot, som bekommit ”en hop pengar för laxfisken, men inga kvittenser tagit eller givit”, blev strängeligen tillhållen att ”med större riktighet föra böcker på uppbörd och utgifter”.

Vid ett senare rådsmöte framförde Ulfsparre att H. M:t hade givit ”confirrnation på en gammal soldat Jöran Lansteins begäran om ett ödeshemman i Gestrikland, samt tre års frihet från skatt å detsamma från år 1629”. Rådet hänsköt ärendet till Ulfsparre att efter bästa förstånd finna ett lämpligt ödeshemman. Då sedermera flera överlåtelser på liknande villkor ägde rum, klagade Maria Eleonora över att inkomsterna från livgedinget på detta sätt blivit minskade. Hon var mycket besvärlig att tillfredsställa med byte av jord på annan plats, men Rådet ville icke bryta de löften ”Sahlig Kungen givit sine gamble soldater”.

Ulfsparre fick efter sin avgång från landshövdingtjänsten Brenäs gård i Östergötland i donation och 1645 drottning Christinas (regentens) stadfästelse på några gårdar i Södertörn. Han var två gånger gift, hans första fru hette Karin Clausdotter Tott, den andra Brita Lilljesparre. Hans näst yngste son, Gustaf, var född i Åbo under faderns landshövdingstid. Om denne son står det antecknat att han vid en manöver förolyckades genom ”hästens våldrännande”. 

Johan Månsson Ulfsparre bodde större delen av sin ståthållartid på Gefleborg. Hans grav finnes i Nyköpings stadskyrka.

Porträttet av okänd konstnär.