ELISABETH, DEN YNGSTA av Gustaf Wasas döttrar, tog sig an en liten skara brorsdöttrar, ordnade med deras uppfostran och anställde dem i sitt hov. Där var Erik XIV:s dotter Virginia (vars moder var Agda Persdotter), Johan III:s Lukretia (Gyllenhielm) (vars moder var Katarina Hansdotter) och Sofia (Gyllenhielm) (med moder Katarina Hansdotter), samt hertig Magnus (1542-1595) döttrar Helena (Gyllenhielm) och Lukretia (Gyllenhielm).  Den senares moder var Valborg Eriksdotter av en tysk adlig familj. Jungfru Lukretia hade ett gyllene drakhuvud på rött fält i sitt vapen. Då prinsessan Elisabeth gifte sig med hertig Christoffer av Mecklenburg och det lilla hovet upplöstes, tog prinsessan sin olycklige broder Magnus döttrar med sig. Johan III, som hoppades få dem bortgifta i Tyskland, gav dem litet pengar och en tämligen god utrustning med på färden. Men något giftermål därstädes kom icke till stånd.

Helena gifte sig däremot med Wollmar Yxkull och blev anmoder för ätten Yxkull och Lukretia gifte sig med Christoffer von Warnstedt.

Lukretia återvände till Sverige i prinsessan Elisabeths sällskap, då denna bevistade Catharina Jagellonicas begravning. Christoffer Wernstedt hade anmält sig som friare och fick förespråkare i Lukretias farbror, hertig Carl, och i Pontus de la Gardie, som var gift med hennes kusin Sofia Gyllenhielm. Johan III gav sitt bifall till giftermålet. Brudparet erhöll ståtlig utrustning från den kungliga klädkammaren och Lukretia fick Ham­mersta gård i arv efter sin fader, hertig Magnus, som hon besökt kort före sitt bröllop.

Då Lukretias moderliga vän hertiginnan ELISABETH som änka återvände till Sverige och bodde på Norrköpings hus, vistades Wa(e)rnstedt och hans maka (Lucretia Magnusdotter (Gyllenhielm) tidtals där intill Elisabeths död 1597.  Lyssna och se om platsen där Elisabeth bodde.

Norrköpingshus där Elisabeth bodde som änka.

Gefleborgs slott tedde sig ganska bristfälligt, då Lukretia blev den som skulle ta hand om det stora hushållet där, ty många munnar var det att mätta. Hon hade visserligen både kockar, ”redesvenner”, bryggare och bagerskor, en ”syltekvinna” samt sju fatburskvinnor till hjälp, men tillsynen var troligen mycket krävande, då nästan hela underhållet kom in i naturaprodukter och mycket litet i pengar.

Vid måltiderna var tre bord ordnade, herre- eller fogdebordet, svennebordet och spisebordet. Vid det förstnämnda intog ståthållaren med familj sina måltider. Resande gäster och personer, som i tjänsteärenden kom till slottet, förplägades allt efter sitt stånd vid ettdera av borden. Leveranserna för ett år upptar tjugo oxar, femtio svin, tvåhundra lamm och får, etthundratrettio gäss, tvåhundra st. skogsfågel, två åttingar nejonögon, förutom all färsk och saltad fisk, samt torkat eller saltat kött.

Då Maria Eleonora några månader år 1622 var gäst på slottet, var det nog inte lätt att vara den oroliga och krävande drottningen till lags. För den ”banquette” som under besöket gavs för stadens borgerskap och som blev mycket omtalad och prisad, hade nog Lukretia varit den egentliga värdinnan. Och hon visste ju vad som skulle presteras vid en hovhållning.

Sedan Wa(e)rnstedt frånträtt ståthållarebefattningen i ”Norrlanden” 1622 flyttade han och hans maka till sätesgården Utål i Roslagen, som var en kunglig gåva. Där slutade Lukretia sina dagar 1624. Jordfästningen skedde i Bro kyrka, enligt tidens sed med största möjliga ståt. Det långa, egenhändiga inbjudningsbrevet från Wernstedt till Axel Oxenstierna finnes ännu bevarat. Kistan fördes sedermera till Uppsala domkyrka, där gravkor inköpts och där Christoffer Wernstedt tre år senare gravsattes vid sin makas sida.

Lukretia Magnusdotters porträtt är målat av en okänd tysk konstnär. Klädningen är av röd sammet, rikt broderad med guld och pärlor.

Porträttet tillhör major F. Wernstedt.