SLÄKTEN HADE sitt ursprung i Livland, där farfadern var borgmästare i Riga. Fadern blev svensk officer. Hans son Otto Wellingk fick sin utbildning vid greve Königsmarks regemente i Frankrike. Ludvig XIV erbjöd honom en överstebeställning vid ett franskt regemente till häst, men han avstod från detta vid underrättelsen om krigsutbrottet mellan Sverige och Danmark. Wellingk deltog som frivillig i slaget vid Halmstad. I drabbningen vid Lund blev han illa blesserad, dock så återställd att han kunde delta i slaget vid Narva 1700 och där anföra högra flygeln. Dessförinnan hade Otto Wellingk blivit överste för Nylands och Tavastehus kavalleri.

  Ludvig XIV

Utnämningen till landshövding och guvernör över "Norrlande", som gällde även Lappmarken, skedde 1687. Tidtals var hans "vicarius" översten i Jämtland Carl Hård.

Landshövding Wellingk företog i slutet av 1680-talet i militärt syfte en rekognoscering i gränstrakterna mellan Jämtland och Norge. Wellingk var känd för sitt intresse för spanings- och kartläggningsarbete. De kartor han lät utarbeta upptaga även "Löönvägar och Stijgar". "Och var bemälte Stijgar fullan den Norskom obekant", står det i den skrivelse som åtföljde kartorna, då han översände dem till Carl XI. Kungen var mycket intresserad av kartor och samlade sådana. Han överlämnade sedermera Wellingks kartor till Erik Dahlberg, varefter de infördes i Krigsarkivet.

Under Wellingks tid besöktes än en gång Gefle av Carl XI, som vid sin sista långfärd runt Bottenviken bodde på slottet och höll mönstring med Helsinge regemente.

Seklets sista år fördystrades genom den fattigdom och nöd som frost och missväx skapade. Skörden slog fel år efter år. Hungersnöden var fruktansvärd. Det beräknades att mer än 100.000 människor svulto ihjäl. Hela socknar dog ut, deras kyrkor stängdes och nycklarna sändes till kungen. Han hade gjort vad han förmått, köpt upp stora mängder av spannmål att dela ut, men intet hjälpte i den ohyggliga köld som därtill  rådde dessa olyckliga år. Wellingks stora område, särskilt den norra delen, var hårt prövad. Skaror av utblottade strömmade in till Gefle och övriga städer, tiggande om bröd och så utmärglade att de stupade döende på gatorna.

Bland alla sina dystra upplevelser hade Wellingk även gladare minnen. Så finnes i en redogörelse för de festligheter som Ulrika Eleonora lät anordna för att fira sin systers, hertiginnan Fredrika Amalia av Holstein Gottorp, besök på Stockholms slott, en skildring av ett. brokigt karnevalståg, i vilket landshövdingen Otto Wellingk och baronessan Greta Sparre uppträdde såsom lappfolk, "vilket", heter det, "magnifikt agerades". Troligen hade ingen av de deltagande haft tillfälle att på så nära håll studera lapparne, deras skick och bruk, som deras egen landshövding Wellingk.

  Fredrika Amalia av Danmark

När kung Augusts trupper bröt in i Livland och upprepade gånger sökte bemäktiga sig Riga, räddades staden genom Erik Dahlbergs vaksamhet och försvarsanordningar. Till slut kom undsättning från Finland under befäl av Otto Wellingk. Efter heta strider blev sachsarna slutligen drivna tillbaka över Duna. Wellingk förföljde icke fienden över floden, vilket förtröt den unge kung Carl XII, som skrev till honom: "Det är för stor försiktighet att icke vilja låta något ankomma på hazarden."

  August den starke, Fredrik August

Från Gefleborg flyttades Wellingk till guvernör över Ingermanland och Keksholms län. Ar 1705 blev han utnämnd till kungl. råd och president i Åbo hovrätt.

Otto Wellingk var gift med Johanna Margareta von Tiesenhausen. Genom Lovisa Ulrikas brev av 8 dec. 1750 utnämndes hon till abbedissa vid Vadstena Adeliga Jungfrustift. Dottern Ottiliana Wellingk, fick efter sin mor denna hederspost.

Porträttet, av okänd konstnär, finnes på Karlbergs slott. S. P. A.