Bestämmelser och allmän översikt

12 skålpund ärtor

12 skålpund korngryn eller kornmjöl

4 skålpund sill eller 5 skålpund strömming

5 skålpund brödskivor

4 skålpund stark ölättika

11/2 skålpund salt

1 lod kryddpeppar

111 ½  skålpund vatten

Det här är ingredienserna till 100 portioner av den s k Rumfordska soppan, som från och med december 1800, då fattigvården omorganiserades i Gävle, och fram till 1845 kom att vara en viktig del i stadens fattigvård.

1800 års fattigvårdsreform är startpunkten för en mer modernt organiserad fattigvård i Gävle. I och med den upphörde systemet att varje rote, omfattande 12 husfäder, underhöll en fattig. Likaså systemet med tiggarpolletter där varje fattig försedd med en pollett hade rätt att försörja sig med tiggeri. En rad liknande reformer skedde ungefär samtidigt i andra städer, bl a i Malmö, Göteborg och Stockholm.

De statliga författningar som gällde vid 1800-talets ingång gav vida ramar för kommunerna att själva organisera fattigvården. 1766 års hospitalsordning drog en gräns för vilka staten hade att ansvara över, i enlighet med den tidens terminologi dårar, svagsinta och personer med obotliga och ohyggliga sjukdomar, medan "var Socken och stad ... är skyldiga att föda sina egna fattiga . . . på sätt, var församling finner för sig nyttigast vara." Bestämmelserna ledde snart till tvistigheter om vad som skulle innefattas i begreppet "sina fattiga", dvs tidigt inleddes det krig mellan kommunerna om underhållsskyldigheten som fortsatt ända in i vår tid.

1788 kom därför en kungörelse om den s k hemortsrätten, där församlingarna i allmän sockenstämma kunde neka inflyttning av sådana personer som kunde befaras falla fattigvården till last.

Några preciserade bestämmelser om fattigvård fanns således inte när 1800-talet påbörjades.

Det är svårt att peka ut generella orsaker till att fattigvården ändå i flera städer reformerades mellan åren 1800 och 1810. Det har framförts att upplysningstidens idéer på ett betydelsefullt sätt slagit igenom och förändrat attityden hos de styrande vad gällde synen på de sämst ställda grupperna. Den stora folkökningen och den ökade fattigdomen, som var bakgrunden till 1830- och 1840-talens intensiva sociala debatt, hade ännu inte slagit igenom. Det fanns kanske därför ekonomiskt utrymme för en utbyggd fattigvård. För Gävles del började den markerade befolkningsökningen först på 1820-talet.

I de uttalade motiveringar som finns i förarbetena till 1800 års reglemente framhålls att det gamla systemet med rotevisa bidrag till fattiga — och tiggarpolletter — hade blivit helt otillräckligt. Rotebidragen, som hade utfästs i fasta priser, hade sjunkit mycket på grund av inflationen. Bidragen utgjorde i Gävle år 1800 184 rdr men borde, om de relaterats till spannmålspriset, ha utgjort 1 104 rdr. Det var också orimligt att alla skulle betala lika oavsett inkomst eller förmögenhet. Tiggeriet måste motarbetas, varför den understödsformen var olämplig. De lägre klassernas ställning hade dessutom försämrats p g a kaffedrickning och ymnigare brännvinsförtäring.

För år 1800, sista året det gamla systemet var i funktion, fick sammanlagt

40 personer rotehjälp, d v s ca 4 1/2 rdr om året

10 personer tiggarpolletter och

18 personer understöd i säd eller pengar

Summa 68 personer

I huvudsak var det änkor och barn som fick understödet, och enligt utsagorna var det uppburna understödet mycket ringa.

I november 1800 sammanträdde för första gången den nytillsatta fattigvårdsdirektionen. Ständig ordförande var prosten i församlingen, dessutom ingick en ledamot av magistraten, stadsläkaren och representanter utsedda av stadens societeter. Till biträde hade de 20 fattiguppsyningsmän, som var och en skulle ha uppsikt i de 20 fattigdistrikt som staden indelades i. Uppsyningsmännen skulle göra personutredningar om någon fattig ville ha understöd och föreslå direktionen det understöd som borde utgå. Stödet skulle uppdelas efter vars och ens större eller mindre behov.

Understödsformer enligt 1800 års reform:

Hjälp på ordinarie stat (graderna):

Hel pensionär 4 tunnor säd/år eller värdet därav.

Halv pensionär 2 tunnor säd/år eller värdet därav.

1/4 pensionär 1 tunna säd/år eller värdet därav.

Hjälp på extra stat:

Nödhjälp, vid tillfälligt behov, skulle om möjligt återbetalas.

Rätt att vid kvarnarna få köpa spannmål till nedsatt pris.

Julgåvor, 1/4 eller 1/2 famn ved i mån av tillgång.

Rumfordska soppan, 1 gång om dagen, jan-mars.

Redan 1802 hade de understöddas antal ökat från 68 till 109 "i graderna", förutom dem som fick julgåvor och Rumfordska soppan. Utgifterna hade också helt naturligt skjutit i höjden, då understödet avsevärt höjts.

1806 är bilden inte väsentligt ändrad, vad gäller antal understödda och fattigvårdsutgifternas storlek. En viktig förändring sker dock beträffande inkomsterna, där fr o m 1803 1 200 riksdaler tillförs från kronobränneriet i Strömsbro. Bränneriets fondmedel skulle bli en viktig inkomstkälla för framtiden. Supandet, som sågs som en viktig orsak till fattigdom, skulle alltså få bidra till att lindra fattigdomen. Såväl 1802 som 1806 är inkomsterna större än utgifterna, och den nya organisationen syntes fungera.

En väsentlig förändring i restriktiv riktning för de fattiga kom att införas i juni 1806. Direktionen stadgade principen att all fattighjälp var att anse som ett återbetalningsskyldigt förskott. "Utan denna princip, skulle samhället komma att endast lägga hyende under lättjan, makligheten och kargheten att tillita den allmänna välviljan, för att bespara de fattiges kvarlåtenskap åt ofta otacksamma Släktingar, av vilka de njutit föga eller ingen omvårdnad . . ."De fattiga skulle icke förledas tro att understödet bara var en allmosa eller en gåva. Därför tvingades den som fick understöd att underteckna en förbindelse, ofta med signatur, att förskriva allt till fattigvården.

Förbindelsen att eventuell kvarlåtenskap skulle tillfalla fattigvården kom att bli en ytterst marginell inkomstkälla (i medeltal 182 riksdaler per år 1819— 1828) men måste ha upplevts kränkande för de hjälpsökande. Syftet var uttalat att inskränka antalet hjälpande, och "då en besparad utgift är av åtminstone lika nytta med en åtnjuten inkomst; har direktionen trott sig kunna föra denna sin, i välmening för Samhället vidtagna anstalt, under inkomsternas rubrik". I gengäld kunde direktionen med stolthet erinra om att brödet till Rumfordska soppan fördubblats till vikten, rån 3 lod till 6 (per portion).

Viktigare var den nya arbets- och fattigförsörjningsinrättning med 20 rum som stod klar i november 1807 och vars kostnader, 5 400 riksdaler, betalats av bränneriet, en inrättning, för att tala med direktionen, "vilken så tillsägandes utgör Kronan på alla fattiganstalter. och varförutan det är omöjligt att kväva och utrota tiggeriet". Syftet var att ge en utväg till förtjänst åt de gamla och fattiga och undervisa barnen i slöjder för att dana dem, "till gagneliga och arbetsamme medlemmar i Staten ..."

Det nya fattighuset hann knappt komma i funktion innan det var dags att utrymma det. Orsaken var att trupper som skulle delta i finska kriget 1808-1809 vistades i staden och att en rad offentliga byggnader, däribland fattighuset, måste tas i anspråk för att härbärgera sjuka soldater.

1  1812 års årsberättelse sägs det, att det varit svårt att komma igång med arbetsdelen av den nya inrättningen.

Dels har man saknat pengar, dels hade behovet inte varit tillräckligt stort. Men fortfarande återstod det att utrota tiggeriet och lättjan.

J H Rosenbaums karta från 1853 visar var de två hus fattigvården  ägde under den här behandlade tidsepoken var belägna.  (se Arbetshusgatan och Kaserngatan). Arbets- och fattighuset byggdes 1807 och den i s k Kasernen, uppförd av Per Ennes 1810, överläts till fattigvården 1815. Byggnaderna användes till 1882, då det nya fattighuset vid Södertull togs i bruk, och revs i början av 1890-talet.

  Nytt fattighus vid Södertull.

En viss start hade dock skett i januari 1811, då 30 "fattiga flickor av arbetsklassen" undervisades, förutom i katekesläsning och skrivning, i lin- och bomullsvävning samt stickning och sömnad. Den ekonomiska grunden lades genom en donation från kommerserå­det Per Brändström.

Vad gällde fattigvården i övrigt var den uppenbarligen ej utsatt för något större tryck.

I årsberättelsen 1816 sägs uttryckligen att tillgångarna under flera år varit tillräckliga för att bestrida utgifterna. Detta hade varit anledningen till att årsberättelser ej utkommit på flera år. 1816 är emellertid läget ett annat, en besparing på 1 446 riksdaler hade bytts i en skuld på 1 440 riksdaler och de totala utgifterna var 6 701 riksdaler. Orsaken var "en nära förhand varande allmän nöd" och dessutom hade priserna på livsmedel stigit mycket. Nöden hade dessutom förorsakat många smittsamma sjukdomar, med dryga utgifter för fattigvården. De frivilliga gåvorna var visserligen stora, men det systemet var mycket orättvist, och det var "högst obehagligt" att samla in frivilliga gåvor och det var icke sällan "under otidiga utlåtelser" som många vägrade ge bidrag. Man borde därför försöka få mera medel genom bränneriet eller genom skattemedel täcka behoven.

Arbetsinrättningen tycks ha fungerat i mycket ringa omfattning, men kvinnor kunde få lin för att spinna från inrättningen, som sedan sålde garnet. Det var värre att skaffa arbete åt karlar, eftersom dessa inte "som i Ångermanland" kunde spinna. Denna inrättning hade hittills drivits med pengar från den Brändströmska fonden och hade därför inte belastat fattigvården. Man förväntade dock ekonomiska svårigheter, då priset på lin stigit mycket, medan garnpriset låg relativt still. Det var således en bekymrad direktion som i februari 1817 uttalade sig om fattigvårdens tillstånd. Det var nödvändigt att framför allt förstärka inkomstsidan, om den införda reformen skulle bli bestående.

Som en följd av 1816 års årsberättelse tillsattes en deputation för att i första hand försöka åstadkomma åtgärder för att trygga fattigvårdens osäkra ekonomi. I oktober 1818 avgav deputerade sitt utlåtande till societeterna, och man konstaterade att det var nödvändigt att sanera ekonomin och bl a betala tillbaka de över 3 000 riksdaler man lånat ur andra fonder. Orsakerna till den raserade ekonomin var framförallt

1/ ett ökat antal behövande och

2/ de stegrade priserna på livsmedel.

För att få balans behövdes dels ett ökat tillskott från brännerimedlen, dels, och det var en viktig nyhet, en skatteuttaxering på ca 3 500 riksdaler årligen.

Villkoret för att man ville ta på sig en ökad skattebörda var dock att en arbets- och korrektionsinrättning kom i gång. Det var enda vägen att få slut på tiggeriet. Trots att fattigvården kostade ca 5 000 riksdaler årligen, hade "tiggarhoparna detta år dagligen liksom be­lägrat stadens invånares hus".

Grundprincipen skulle vara att bara verkligt fattiga och nödlidande skulle hjälpas och då i första hand genom att förses med arbete. Lin skulle utlämnas till spinning, och lön skulle bara utgå för godkänt arbete. På korrektionsinrättningen skulle de som tiggde intas och sysselsättas med vilket arbete som helst.

Trots de tidigare misslyckandena med arbetsinrättningar var det således de gamla idéerna om dessa, som 1818 års deputerade aktualiserade. Det nya, och för framtiden viktiga, är den förstärkning av inkomsterna man ville skulle ske skattevägen. Dessutom föreslog man att en heltidsanställd tjänsteman, en inspektor, skulle tillsättas, med verkställande myndighet under direktionen.

De oavlönade uppsyningsmännen skulle behållas, men man ansåg det nödvändigt med en sammanhållande kraft för att få stadga åt fattigvårdens organisation.

1819 godkändes deputerades förslag, och organiserandet av stadens fattigvård hade tagit ytterligare ett steg framåt. De förhoppningar som ställts på skattemedlen  visade sig emellertid överdrivna, och det skulle dröja ända till slutet av 1830-talet, innan man nådde över förväntade 3 500 riksdaler. Brännerimedlen var dock pålitliga och bidragen steg till över 3 000 riksdaler. Dessutom ökade anslagen från staden till 1 500 riksdaler. Men även dessa pengar kom egentligen från bränneriet, som avsatte en fond på 25 000 riksdaler till sta­den och vars avkastning skulle gå till fattigunderstöd. 1820-talet synes ha varit relativt lindrigt ur fattigvårdens synpunkt, men 1831 var det dags för ett nytt nödrop från fattigvårdsdirektionen till societeterna. Arbetshuset och kasernen hade under 1829, 1830 och fram till och med mars 1831 reparerats för 3 800 riksdaler och det återstod ännu att göra arbeten för ca 2 000 riksdaler. Fattigvården var redan skuldbelastad och det var omöjligt att ta av de ordinarie inkomsterna, då fattigvården de senaste åren varit hårt belastad. Det var en följd av den tilltagande nöden bland arbetsklassen och ändå borde det vara betydligt fler som erhöll understöd. Understödet på den ordinarie staten var emellertid så lågt, i synnerhet i de lägre graderna, att man sällan sökte det. Resultatet av detta var återigen ett utbrett klagande över tiggeriet, och möjligheten att sända tiggare till arbetshuset för att hållas till arbete utnyttjades praktiskt taget aldrig.

Arbetshuset

Stadsmurmästare J C Loells ritning över arbets- och fattighuset 14/21807. Fattigvårdsstyrelsens arkiv A I a:l.

Att reparationerna på arbetshuset blev dyrare än beräknat berodde på "utom det förslag här i staden sällan rätt upptaga kostnader för byggnader och att arbetsfolket i allmänhet icke är särdeles duktigt", att timret vid fönstren var så ruttet att hela taket höll på störta samman.

Vädjan till societeterna var inte heller denna gång förgäves, och återigen var det bränneriets medel som fick bringa ordning i fattigvårdens finanser.

1 1830- och 1840-talets Sverige fördes en intensiv politisk och social debatt. I den politiska debatten var det framför allt representationsfrågan som stod i förgrunden. Den nya medelklassens framväxt, framför allt i städerna, medförde krav på en maktförändring av det föråldrade ståndssamhället. Dessutom ställdes krav på förändringar av den restriktiva näringspolitiken från de politiskt liberala grupperna, som i en fri, konkurrerande marknad såg lösningen på nationens ekonomiska problem.

Även i den sociala debatten var gränslinjerna likartade. 1830- och 1840-talets Sverige präglades av en snabb folkökning. Populärt uttryckt hade "freden, potäterna och vaccinet" medfört att dödligheten sjunkit markant. Befolkningsökningen var särskilt markerad inom jordbrukets undergrupper, och fattigvårdsfrågan kom i förgrunden som aldrig tidigare. I riksdags- och tidningsdebatter uttryckte de styrande sin stora oro för "pauperismen", som hotade kullkasta den existerande samhällsordningen.

De konservativa såg i ett bibehållande av eller en återgång till mera patriarkaliska och kristliga förhållanden en möjlighet att gardera sig mot den hotande underklassen. Det var också den linjen som skulle följas inom den statliga politiken fram till mitten av 1840-talet.

Det var framför allt arbetsgivarna som skulle bära ansvaret för de obemedlade och i enlighet med tjänstehjonsstadgan (och dess komplement, bestämmelser om laga försvar) ge dem uppehälle och vård. Liberalerna ville gå en motsatt väg och framförallt få bort hindren för arbetskraftens rörlighet. Om detta skedde, menade man, skulle fattigvårdsproblemet lösas av sig själv.

En gemensam åsikt var emellertid att tiggeriet borde avskaffas. Det var "alla lasters moder" och demoraliserande på alla sätt. Och skulle man kunna avskaffa tiggeriet måste fattigvården bli tillräckligt generös. 1837 tillsattes en fattigvårdskommitte som skulle komma med förslag om fattigvårdens utformning. Den kom med sitt utlåtande 1839, men först 1847, sedan regeringen efter Oscar I:s tillträde ombildats i liberal riktning, kom vår första egentliga fattigvårdsförordning.

Även i Gävle drog man frågan i långbänk. 1840 tillsattes emellertid en kommitté som avgav ett betänkande 1841. Initiativet kom från kyrkligt håll, vilket också präglade principerna för förslaget. Det huvudsakliga syftet, något som präglat även tidigare debatt, var att hämma det utbredda tiggeriet. Tiggeriet befrämjade "lasten, lättjan och självsvåldet" och ökade nöden bland de fattiga. Det var oftast inte husägarna själva utan tjänstehjonen som delade ut allmosorna. Det fanns dessutom de som tiggde av verklig nöd. Skulle man med verklig effekt kunna ingripa mot sådana var det nödvändigt att de verkligt behövande fick hjälp, men det skedde inte alltid för närvarande.

Felet fann kommitterade ligga i fattigvårdens organisation. Fattigvården borde vara en "kristlig barmhärtighetsinrättning", och tillsynen över de fattiga borde åvila pastor och tjänstgörande prästerskap, eftersom det var dessa som hade den största kontakten med och kännedomen om de fattiga. Den principiella inriktning man ville ge fattigvården var också ett gamma önskemål. Det var den som tidigare framförts och prövats - och misslyckats -, att mer eller mindre arbetsföra bara borde få understöd mot arbete. Bara de som helt saknade arbetsförmåga skulle få understöd utan arbetskrav och då understöd bara in natura. Av kostnadsskäl borde som hittills de fattigas arbete utföras i deras hem. Men det var också nödvändigt att åstadkomma en arbetsinrättning, där tiggare i avskräckande syfte skulle få arbeta mot maten.

Detta program — understöd mot arbete — var som sagt inte speciellt originellt och hade då och då praktiserats med ringa framgång. Svårigheterna var framför allt av praktisk och ekonomisk natur. Det var svårt att  få kvalitet på varorna och svårt att få avsättning för dem.

1841 års förslag kom att möta motstånd främst från fattigvårdsdirektionen. Man vände sig mot det ökande kyrkliga inflytandet, men framför allt mot de kostnadsberäkningar som låg bakom förslaget.

Det prästerliga inflytandet kom inte att förstärkas i enighet med det ursprungliga förslaget, men i övrigt kom principen om understöd mot arbete att genomföras i det reglemente som på försök antogs 1845. Det kom att tillämpas från detta år, men först i juli 1850 kom reglementet att fastställas av landshövdingen efter vissa smärre ändringar.

De viktigaste punkterna i reglementet kan sammanfattas enligt följande.

Föremål för fattigvårdens omsorg:

1. Barn som saknar föräldravård.

2. Personer, som av ålder, orkeslöshet eller andra orsaker är oförmögna till allt arbete.

3. Mer eller mindre arbetsföra personer, som i brist på arbete, arbetsförmågans otillräcklighet, lättja, laster eller annan tillfällig orsak råkat i nöd eller fattigdom.

Understödet skall inskränkas till de oumbärligaste levnadsbehoven.

Barn bör om möjligt utackorderas på landsbygden.

Arbetsoförmögna bör underhållas till föda, kläder, husrum och vård.

3:e klassen (arbetsföra) kan erhålla sysselsättning på kasernen mot åtnjutande av nödigt livsuppehälle. Ersättning i pengar får dock ej utgå till dessa personer.

Tiggeriet förbjudes.

För arbetsoförmögna som ej bo på inrättningarna kan följande hjälp utgå:

1.     På ordinär stat sådana som är över 60 år och fordrar beständigt understöd.

2.     Extra stat sådana som p g a långvarig sjukdom behöver hjälp i 3-12 månader.

3.     Nödhjälp, utdelas för tillfället vid hastig sjukdom eller olycksfall.

4.     Begravningshjälp, när den avlidna dött i utblottat tillstånd och ingen finns som kan bekosta begravningen.

5.     Julgåvor i mån av tillgång på medel.

Den grupp som kunde få understöd i klass 3 var utvidgad, men återigen hängde allt på hur stödet vid arbetsinrättningen utformades. För arbetsoförmögna fanns de gamla vårdformerna kvar.

Hur var då det reglemente som antogs i Gävle 1845 gentemot den förordning som utfärdades för hela riket 1847 och som betraktats som en kompromiss mellan liberala och konservativa, restriktiva tankegångar? Att fattigvårdsförordningen skulle vara liberal har främst grundats på det faktum att inflyttningsfriheten för de obemedlade fastslagits och den punkten finns inte med i reglementet.

I förordningen heter det: "Varje socken å landet, och varje stad, skall lämna nödtorftig vård och försörjning åt sådana dess medlemmar, som i anseende till bristande arbetsförmåga samt i saknad av andra medel och lovliga utvägar till sitt uppehälle, icke kunna sig själva försörja". Även arbetsföra kunde få hjälp, men formuleringen var mycket tvetydig: "Då arbetsföra personer äventyra nöd till följd av brist på arbetsförtjänst, skall fattigvårdsstyrelsen, särdeles under svårare år, söka bereda dem arbete, för att, genom behovets tidigare avhjälpande, hindra dess utsträckning".

Med sådana formuleringar hänger det helt och hållet på hur praxis utformas, och fattigvården fick ordnas "på så sätt som, efter ortens beskaffenhet och särskilda förhållanden, finnes lämpligast; dock så, att bettlande icke tillåtas".

Att bedöma betydelsen av 1847 års fattigvårdsförordning utifrån lagtexten är därför föga meningsfullt. Den var endast en ramlag som gav stort utrymme för städer och landskommuner att själva utforma sin fattigvård. I Gävle kom som sagt det nya reglementet före 1847 års reform. Det är dessutom mycket närbesläktat med 1800 års reglemente vad gäller understödsformer och vilka som kunde få understöd. Det nya är egentligen inrättningarnas roll, kasernens och fattig- och arbetshusets, och det är naturligt, eftersom det äldre reglementet tillkom före inrättningarna. Men det synes som om bestämmelserna om inrättningarna i det mesta enbart är en kodifiering av tidigare praxis som tillämpats på inrättningarna.

Det är heller inte fråga om några större ändringar beträffande organisationen, förutom att antalet anställda betydligt ökat. Styrelsen och förvaltningen anförtroddes åt en direktion på 14 personer, varav stadens pastor, borgmästare och två läkare var ständiga ledamöter. Societeterna skulle välja nio ledamöter och försvarsfolket en på fyra år. Direktionen valde i sin tur ordförande. En gång i månaden skulle sammanträde hållas och tätare om ordföranden ansåg det nödvändigt.

Avlönade tjänstemän var en inspektor med ansvar för ekonomin, en vaktmästare som skulle bo på och ha noggrann uppsikt över fattighuset, en föreståndare för den manliga avdelningen av arbetsinrättningen "vartill tages en pålitlig man av arbetsklassen", en "förestånderska med biträdarinna" för den kvinnliga avdelningen, en hushållerska för matlagningen, en sköterska för åldriga och bräckliga och en sköterska för barnen. Förutom det ökade antalet anställda fanns en likartad förtroendemannaorganisation som tidigare. Nytt var att staden delades in i fyra distrikt med varsin distriktschef, som utsågs av sockenstämman. Inom varje distrikt skulle som tidigare direktionen tillsätta redbara och nitiska uppsyningsmän som var och en i sin rote skulle ha uppsikt över de fattiga.

Om någon önskade söka understöd skulle han först vända sig till rotens uppsyningman. Denne anmälde saken för distriktschefen som, om han ansåg att understöd borde beviljas, avgav ett yttrande och hänvisade den sökande, "att vid direktionens nästa sammanträde sin begäran personligen ytterligare fullfölja". Det var alltså en omständlig procedur innan understöd kunde beviljas. Möjlighet fanns emellertid om det brådskade för ordföranden att i samråd med distriktschefen besluta om bidrag. Detta skulle underställas kommande direktionssammanträdes beslut.

I övrigt var reglementet mycket utförligt och omfattade 48 paragrafer. Så t ex fastställdes matordningen vid fattig- och arbetshuset i reglementet. Den något ensidiga kosten skulle se ut på följande sätt:

Tisdag lika som söndag

Onsdag lika som måndag

Torsdag lika som söndag

Fredag lika som måndag

Lördag lika som söndag

1845 års reglemente kom endast att vara i kraft till 1863. Initiativet till en förändring kom först från landshövding Asker i mars 1862, som ville ha en översyn över styrelsens sammansättning och verksamhet. I september tillsattes en kommitté som skulle föreslå ett nytt reglemente som stod i överensstämmelse med de nya kommunallagarna. Med smärre förändringar antog de nyvalda stadsfullmäktige förslaget i mars 1863, och 6 juni 1863 fastställdes det av landshövdingen.

Den tidigare direktionen ersattes av "en styrelse, bestående av tio inom kommunen valda ledamöter". Borta var de självskrivna ledamöterna, pastor, borgmästare och läkare samt societeternas rätt att tillsätta egna representanter. Stadsfullmäktige kom i fortsätt­ningen att välja styrelse. Ledamotsbefattningen var ett lönlöst uppdrag av allmänna förtroendet", och valperioden var fortfarande på 4 år.

Rätten att granska medelsredovisningen tillföll drätselkammaren till skillnad från tidigare, då det var revisorer utsedda av societeterna som hade att göra revision och sockenstämman som hade att bevilja ansvarsfrihet.

Det övergripande ansvaret flyttades över till kommunalt valda organ.

Vad gäller förtroendemannaorganisationen i övrigt var den lika som tidigare med distrikt, distriktschefer, rotar och uppsyningsmän. Endast en tjänsteman, sysslomannen, föreskrivs enligt reglementet. Styrelsen hade rätt att anta det erforderliga antalet, men lönestaten skulle hänskjutas till kommunens avgörande.

Vad gäller dem som kunde få fattigvård är det samma grupper som tidigare:

1.     Barn som saknar föräldravård.

2.     Personer som är oförmögna till allt arbete.

3.     Mer eller mindre arbetsföra som råkat i nöd eller fattigdom.

Det nya är att vårdformerna ej längre är så preciserade. Borta är de gamla noggranna bestämmelserna om arbete på inrättningarna, bidrag på ordinär och extra stat. nödhjälp, begravningshjälp, julgåvor. Detta innebär inte att dessa understödsformer försvinner, så är inte fallet under den här behandlade perioden, utan uppenbarligen har man velat ge fattigvårdsstyrelsen större möjligheter till ett flexiblare system.

Vad gäller barnen, hade dessa 1845 främst ansetts böra utackorderas på landet. Detta är borta 1863 och bakgrunden synes i ett fattigvårdsprotokoll från 1862. Då beslutar man inrätta två rum på Kasernen åt barn, eftersom det visat sig svårt att få utackordering "till drägligt pris och hos ordentliga fosterföräldrar".

Arbetsoförmögna fattiga borde underhållas till "föda, kläder, husrum och vård", medan arbetsföra skulle stödjas med arbetstillfällen samt "när behovet så fordrar genom mathämtning mot möjligen billigaste pris".

1863 års reglemente är alltså inte så detaljerat som tidigare bestämmelser. Det gavs större möjligheter för styrelsen att agera självständigt, men några större praktiska förändringar tycks inte ske före 1869 års stadsbrand. Branden innebar en stor och långvarig katastrof för stadens arbetarbefolkning. Den snabba uppbyggnaden och industrialiseringen räckte inte för att skapa drägliga bostadsförhållanden åt alla.

Ett "barackelände" uppstod som skulle vara in på 1880-talet. 1876 övertog fattigvårdsstyrelsen ansvaret för barackerna och så sent som 1881, det år det nya ståtliga fattighuset stod klart, fanns det 469 personer som delade på 100 rum i barackerna.

Det går utanför ramarna för den här uppsatsen att behandla fattigvården och de problem som uppstod efter branden. Jag skall i stället efter den här inledande skissen återvända till tidsepoken 1800-1865 för att mera detaljerat ta upp vissa frågeställningar som kan belysa den dåtida fattigvården.

Fattigvårdens inkomster

Fattigvårdens ekonomi är ett snårigt område. Redovisningssystemet har ofta skiftat och revisionsanmärkningar från den här tidsepoken är ofta förekommande. De här presenterade siffrorna gör därför inte anspråk på att i allt vara korrekta, däremot visar de hu­vudtendenserna för de olika inkomstkällorna och deras betydelse.

FATTIGVÅRDENS INKOMSTER (riksdaler riksgälds)

Källor: Årsberättelser och räkenskaper för fattigvården. Åren är valda med avsikt att få jämna 5 årsintervaller. Närliggande år har har dock valts där det finns årsberättelser eller andra sammanställningar. I övrigt har bearbetningar skett utifrån räkenskaperna.

Noter: 1) Medeltal per år. 2) Bidrag från societeterna 596, anslag från staden 300. 3) Därav 4000 i gåva av handlare Bratt.

4) Därav 1000 av Elfbrink och 4000 av Rettig. 5) Därav 7000 lånade ur Brändströmska fonden. 6) Därav 1573 för såld drank vid bränneriet.

De första åren efter 1800-talets ingång kom de huvudsakliga inkomsterna från anslag av societeterna och staden. Redan 1803 ersattes de emellertid av en stabilt flödande källa, delar av överskottet på brännvinsförsäljningen vid bränneriet i Strömsbro. Fram till 1819 var det årliga anslaget 1 200-1 500 riksdaler, för att vid detta års omorganisation av fattigvården öka till 3 600 riksdaler och från 1830-talet till epokens slut ligga på 4 000 riksdaler. Men bränneriet gav ännu mera. Vid en revision 1818 av bränneriets räkenskaper visade sig tillgångarna så stora att 25 000 riksdaler deponerades i stadskassan och vars ränta, årligen ca 1 500, gick till fattigvården. Dessutom tillfördes åren 1836— 1840 5 437 riksdaler för försäljningen av dränk vid bränneriet.

Bränneriets medel kom emellertid, relativt sett, att spela en mindre roll mot slutet av den här behandlade perioden. I stället började skatteinkomsterna att bli alltmer betydelsefulla. Följande tabell visar relativa betydelsen av brännerimedel respektive skatter.

Fattigvårdens inkomster. Procentuell andel av totala inkomsterna för två viktiga inkomstkällor ¹):

Noter: 1) Kassabehållningen ingår här ej i totala inkomsterna.        2) Medeltal per år.

Första gången en uttaxering skedde var 1819, men först på 1840-talet blev skatteinkomsterna större än Brännerimedlens andel. Ännu vid undersökningsperiodens slut 1865 utgör skatteinkomsterna endast 37 % av inkomsterna. Skatten till fattigvården uttogs i första hand som en personell avgift, dvs var och en betalade lika oavsett inkomst eller förmögenhet. Det är dock att märka att stora grupper befriades från avgiften p g a bristande betalningsförmåga. Först om inte den personella avgiften räckte till uppbars skatt efter inkomst och förmögenhet.

En viktig inkomstkälla under hela epoken är vidare de enskilda gåvorna och donationerna. Detta hänger naturligt samman med synen på fattigvården som en barmhärtighetsåtgärd, där välbärgade medborgare på frivillig väg skulle dela med sig åt sämre lottade. Ofta fonderades pengarna vilket åtminstone mot slutet av den här undersökta perioden gav relativt höga ränteinkomster liksom den låneverksamhet som tidvis var livlig. Som exempel på kapitalets och räntans betydelse skall jag här ge några siffror.

Fattigvårdens fondkapital och ränteinkomster:

Noter: ¹) Till skillnad mot tabellen föregående sida ingår inte återbetalade lån.

Den frivillighetskaraktär som finns, även om utvecklingen går mot allt större skattefinansiering, speglas i inkomstkällor som kyrkokollekt, insamlingar vid dop och bröllop, vissa välgörenhetsarrangemang och testamenten till fattigvården.

Inkomsterna från böter är inte stora men som en kuriositet kan nämnas att bland de obestämda bidragen finns 1841 "hälften av böterna för Calendern Venus" á 50 riksdaler upptagna. Det åsyftade verket var den av den liberale chefredaktören för Norrlands-Posten, A P Landin, utgivna "Venus. Poetisk Calender för ungkarlar".

Vad gäller inkomsterna i stort tycks de oftast ha motsvarat utgifterna med undantag för slutet av 1810-talet och början av 1830-talet. Oftast finns betydande kassabehållningar vid räkenskapsårens ingång. I vad mån resurserna har kunnat motsvara behovet av fattigvård är en annan sak.

Här finns det anledning till tvivel. Åtminstone hyser fattigvårdens inspektor i mars 1831 den åsikten att antalet personer på ordinarie staten som var 69 ". . . kunde vara 120; men som i synnerhet i de lägre graderna detta understöd är mycket lågt, kan det icke under nuvarande dyra tider avhjälpa nöden och sökes sällan".

Fattigvårdens utgifter

Vad gäller fattigvårdens utgifter är redovisningssystemet ännu opålitligare än i fråga om inkomsterna, när det gäller uppdelningen på olika utgiftsslag. Det skulle därför krävas omfattande analyser av verifikationsmaterialet för att komma till mer exakta resultat. Inom ramen för detta arbete har det endast varit möjligt att göra vissa punktstudier, men dessa bör vara tillräckliga för att föra ett resonemang om tendenser. Tabellen visar fattigvårdens utgifter under ett antal år fram t o m 1865.

Utgifterna är naturligtvis i hög grad beroende av antalet understödda, understödsformen och understödets storlek. Jag återkommer mer ingående till detta i nästa kapitel men skall här beröra den kostnadsutveckling som belyser förändringen i understödsformer och organisationsformer.

FATTIGVÅRDENS UTGIFTER (riksdaler riksgälds)

Källor: Årsberättelser och räkenskaper för fattigvården.

Noter: 1) Medeltal per år. 2) Därav 1148 för sjuka, vårdade på arbetsinrättningen. 3) Ingår i diversesumman. 4) I dessa siffror ingår lön till lärare.

Om man ej räknar med de utgående lånen, som ju ej "egentliga utgifter", får man följande totala utgifter

Noter: 1) Medeltal per år.

Om man tar hänsyn till befolkningstillväxten (1805  5 930 invånare, 1825 7 391, 1845 8 688, 1865 12 511) och kostnadsutvecklingen är ökningen av utgifterna totalt sett inte alltför drastisk. Men det finns vissa år när behovet omedelbart höjer utgifterna, som t ex . 1816 när en allmän nöd sägs råda, då utgifterna stiger till 6 701 riksdaler och man tvingas låna 1 439 ur fonderna.

Även 1830 präglas av höga kostnader. Då är emellertid inte bara efterfrågan på understöd stor. Nödvändiga underhållskostnader på arbetshuset och Kasernen hade gjorts för nästan 4 000 rdr. Även då är det fondmedel som får fungera som buffert och klara ekonomin. Man kan alltså klara tillfälliga behovstoppar men i stort verkar ekonomin oelastisk. Inkomsterna blir mera avgörande än behovet av understöd.

En tydlig utveckling som även belyses av utgifterna är fattigvårdens "institutionalisering". Relativt sett minskar betydelsen av direkta bidrag till understödstagarna, medan kostnaderna för mat och kläder till de intagna och drivandet av inrättningarna markant ökar. Under den här behandlade tiden ägde fattigvården två byggnader, arbets- och fattighuset byggt 1807 och Kasernen byggd 1810 och skänkt till fattigvården 1815 av Per Ennes. Båda är trähus och uppenbarligen av dålig kvalitet, då kraven på reparationer är legio. Utvecklingen går mot att allt större kostnader krävs för att underhålla inrättningarna och de intagna med mat och kläder. Allt mer personal anställs också vid inrättningarna.

Under de två första årtiondena sköttes fattigvården av de oavlönade direktionsledamöterna och uppsyningsmännen tillsammans med en deltidsarvoderad vaktmästare. 1819 tillsätts en inspektor med 500 riksdaler om året i lön och en vaktmästare heltidsanställs för 75 riksdaler per år.

1836 har inspektören fortfarande 500 riksdaler i årslön, vaktmästaren nu 112 riksdaler, läraren i Barnhus- och friskolan, liksom lärarinnan vid Slöjdskolan, 148 riksdaler och dessutom utgår ett läkararvode på 400 för tillsynen av fattighjonen.

1865 utbetalas följande årsposter i lön och arvode:

Löner Fattighjälpen:

Sysslomannen (tidigare inspektören)..700

Vaktmästaren ............................... 500

Kokerskan .................................... 360

Sjuksköterskan ............................. 150

Barnsköterskan ............................ 186

Arbetsinrättningen:

Sysslomannen .............................  500

Arbetsföreståndaren ....................  500

Slöjdskolan

Lärarinnan ................................... 300

Totalt: 3196

Arvoden Fattighjälpen:

Läkaren ........................................ 200

Predikanten .................................. 100

Sekreteraren ................................ 150

Sångaren ......................................  30

Totalt: 480

Det var alltså en betydlig organisation som under åren byggts upp. Det bör också ha inneburit en väsentlig kvalitetsförbättring, åtminstone för dem som bodde på inrättningarna.

Understödsformer och antalet understödstagare

Som framgått av det inledande kapitlet kunde fattigunderstödet utgå i många olika former. Tyvärr sviker även här källmaterialet, eller kräver alltför ingående undersökningar för att ge en mer exakt bild. (Se tabell.)

För att tala med ett något senare infört begrepp förekom sedan 1810-talet, då inrättningarna tagits i drift, både en öppen och sluten fattigvård. Vad gäller den öppna vården är det en markant utveckling från 1820- talet att allt färre räknas till den s k ordinarie staten. I 1800 års bestämmelser ses dessa bidrag såsom en form av pension, och beroende på understödsbehovet, talar man om hela, halva och fjärdedels "pensionairer". Men tendensen är som sagt att allt flera får mera tillfälliga bidrag samtidigt som allt fler tas in på fattighuset.

Vad gäller formen och storleken på bidragen inom den öppna fattigvården är dessa svåra att beräkna. Det går inte säkert att avgöra om stödet utgått i natura eller pengar, men i räkenskaperna redovisas helt naturligt penningbeloppet utom för de första åren, då även säd ibland tas upp bland räkenskaperna.

Redan i november 1819 utbetalas för första gången de summor i ordinarie staten som, med smärre fluktuationer, skulle förbli desamma fram till 1858, då det ändras något mellan graderna.

1 :a graden 1 riksdaler per månad = 12 rdrper år

2:agraden   1:12     ,,                       15 rdrper år

3:e graden  1:42     ,,                       22 1/2 rdr per år

4:e graden 3:36   ,,                          45 rdr per år

Eftersom bidragsbeloppen låg stilla under så lång tid måste värdet ha urholkats med tiden p g a höjda priser på livsmedel, som under 1800-talets första hälft till stor del bestämdes av skördeutfallet och därigenom kunde fluktuera mycket. Viktigare är därför storleken på beloppen, och det har konstaterats att mycket få får det högsta beloppet, dvs 45 riksdaler per år.

År                               45 rdr          av totala antalet i graderna

1825                                 8            75

1835                                 7            49

1845                                 7            48

1855                                11           28

De övriga får alltså maximalt 22 1/2  riksdaler om året, och det vanligaste är 12 riksdaler om året. För att få en viss jämförelse skall jag åter nämna lönerna för inspektoren och vaktmästaren vid fattigvården.

År      Inspektören     Vaktmästaren     Fattighjon

1819      500                  75                      45 

1836      500                 112                     45

Dessutom fick de på ordinarie staten julgåvor i form av ved eller 1 riksdaler. De fick också dagligen sin tallrik av Rumfordska soppan under tre vintermånader.

På extra staten var beloppen oftast 1 riksdaler i månaden, ibland upp till 5, men dessa bidrag skulle vara kortvariga och maximalt, enligt 1845 års bestämmelser. 12 månader.

Ett annat stöd som utgick var ersättningar för utfört arbete, oftast i form av spinning. Det kan ha varit betydelsefullt för en del men synes ha förekommit ganska ryckvis beroende på tillgång på råvaror, och framförallt på svårigheten att få avsättning för produkterna.

Vad gäller den slutna vården kan vi se att allt fler under den här tiden tas in på fattig- och arbetshuset. Det är alltså sådana som inte på något sätt kan bidra till sin egen försörjning och därför underhålls helt med sängplats, mat och kläder.

Det fanns också en mellanform mellan bidrag och full försörjning. Det gäller sådana som hyresfritt fick bo på Kasernen och kunde få hjälp med ved, lyse och halm.

Fem fragmentariska biografier över understödstagare

Vilka var de fattiga och under vilka villkor levde de?

Jag har hittills mest utifrån analyser över bestämmelser och olika slag av statistik försökt göra en mer övergripande analys över fattigvårdens utveckling. De enskilda människorna har sällan tittat fram bakom siffrorna.

Men det handlar ju om enskilda individers överlevnadsmöjligheter i ett klassamhälles hårda klimat. Jag skall därför ge några understödstagares data som de framstår i fattigvårdens handlingar. Exemplen är slumpvis valda av sådana som börjar få understöd 1810,1820, 1830,1840 och 1850.

I augusti 1810 anmäler uppsyningsmannen Olof Holldén till fattigvårdsdirektionen att förre tegelbruksarbetaren Per Åström 63 år och hans hustru Cajsa Teckenberg 60 år är i behov av understöd. Aström var född i Hille men hade vistats 40 år i staden och under hela denna tid "efter allas intyg, varit stilla, beskedlig och arbetsam". Han var mycket sjuklig. "Av gikt plågad och strängt arbete alldeles utmärglad kan han inte mera förtjäna det minsta till födan". Hustrun kunde heller inte arbeta p g a sjukdom men, konstaterades det, "är till uppförandet godkänd". Makarna ägde gården nr 214 i andra kvarteret, på stadens mark på proståkern vid Ruddammen. Den bestod av kammare, kök, uthus och kryddtäppa. Gården värderades till 78 riksdaler banco, men det var enligt uppsyningsmannen för litet. Makarna hade inga inkomster och inga släktingar som kunde vårda dem.

Åström var beredd att lämna sin gård till fattigvården efter hans och hans hustrus död, om han kunde få någon av de högsta graderna och hustrun till att börja med den lägsta. Direktionen beslutade ge Aström understöd som nr 27 i 3:e graden och hustrun 4:e gradens pension som extra hjälp, tills något nummer i graden blev ledigt. Detta innebar ett understöd för Åström på 36 skilling i månaden och hustrun 24 skilling. I september 1811 flyttas mannen till 2:a graden nr 12 och hustrun till 3:e graden nr 27 vilket innebär att understödet stiger till 1 riksdaler och 12 skilling respektive 40 skilling. 20 augusti 1813 avlider mannen. I januari 1814 får änkan understödet höjt till en riksdaler och 1818 får hon 1 riksdaler och 42 skilling, dvs 22 1/2 riksdaler om året, en summa som hon sedan får fram till sin död i mars 1826. Hennes kvarlåtenskap består av kläder och husgeråd, som säljs samma år och inbringar fattigvården 17 riksdaler.

28 mars 1826 infinner sig timmerman Wiklunds änka på fattigvårdsdirektionens sammanträde och anhåller om någon ersättning för att hon skött Åströms änka under hennes långvariga sjukdom. Hon har utan hyra fått bo hos den sjuka och direktionen beviljade att hon fick bo kvar utan hyra till kommande höst. Den 5 februari 1828 säljs den lilla stugan på auktion för 105 riksdaler.

Skeppstimmermannen eller (som det står i en del källor) tornväktaren Anders Stenmarks änka, Anna-Greta Bång, beviljas 25/1 1820 högsta understödet, 3:36 riksdaler, av fattigvårdsdirektionen. Hon var född på Adelsö 1755 och kom till Gävle 1792. Hon äger och bor på gården nr 286 i första kvarteret, har varit sjuk och sängliggande i nära 5 år och har inga släktingar i staden. Änkan har veterligen aldrig varit tilltalad eller straffad för något brott, men hade en skatteskuld till kronan och staden på 1:10 riksdaler. Hennes egendom utgjordes av gården på ett rum med källare, bod och vagnslider. Två järngrytor, fem porslinstallrikar, ett vinglas, en spinnrock, en psalmbok, två par ullstrumpor och ett par skor ingick bl.a. i hennes bohag. Uppsyningsman Nordfors tillstyrker understödet med föl­jande utlåtande: "Såsom alldeles oförmögen att arbeta, och då hennes egendom till någon del kan svara emot vad hon kommer att åtnjuta av fattigvårdens medel emedan hennes livstid troligen ej kan bliva mycket lång, varder hon härmedels rekommenderad till understöd i högsta graden".

Uppsyningsmannens förmodan var riktig. I juli 1823 avlider Bång 68 år gammal efter att sammanlagt ha erhållit 112 1/2 riksdaler i understöd. 6 augusti 1825 redovisas bland fattigvårdens inkomster 79 riksdaler för försäljningen av änkans gård.

* * *

26 april 1830 meddelar uppsyningsmannen, apotekaren Luth, att de två faderlösa flickorna, Catharina Elisabeth och Johanna Charlotta Holmstrand, 12 resp. 6 år gamla, blivit helt värnlösa då deras mor nu avlidit och inga anhöriga fanns som kunde försörja dem.

Samma dag beviljar fattigvårdsdirektionen sjöman Ottners hustru fyra riksdaler i månaden till understöd på extra stat för Catharina, och styrman Westbergs hustru fem riksdaler i månaden för Johanna.

I april 1831 företog direktionen en granskning av understödstagarna på extra stat. Anledningen var, enligt inspektorn, anmärkningar från några av stadens innevånare att fattigvårdens välgörenhet var alltför utsträckt. För systrarna, nu båda hos styrman Westbergs hustru, innebar det att understödet för Catharina nedsattes till tre riksdaler "sedan hon börjat kunna göra gagn". Westberg nekade emellertid att ha Johanna för mindre än fem riksdaler. Beslutet blev att hon fick vara kvar tills någon kunde ta henne för ett lägre pris eller hon kunde bli emottagen såsom barnhusbarn.

Så småningom hamnar Catharina hos lotsen Bogren och i maj 1833, när flickan fyllt 15 år, dras understödet in. Om hennes vidare öde finns inget bland fattigvårdsstyrelsens handlingar.

Däremot vittnar de knapphändiga, och ibland motstridiga, uppgifterna från protokoll, matriklar och räkenskaper om systerns svåra villkor. "Har varit på åtskilliga ställen, utan att någonstädes kunna vara till nytta alldenstund hon är halvfånig" är en matrikelförares tidstypiska uttryck. Efter att ha varit hos styrman Westbergs hustru flyttas hon till timmerman Sjöholms dotter, skomakargesällen Söderström, och i oktober 1832 till jungfru Lundström, som var förestånderska vid fattighuset men tog hand om Johanna själv. Där är Johanna till 5 augusti 1834 då hon genom Barnhusdirektionens försorg utackorderades till bonden Anders Jonsson i Rätan. Därefter är det en period när hon uppenbarligen ej har beröring med fattigvården.

I slutet av 1840-talet och under 1850-talet tvingades Johanna åter anlita fattigvården. Hon föder tre utomäktenskapliga barn, eller med samtidens terminologi, oäkta barn.

I april 1847 föds Carl Eric , som i oktober 1848 lämnas till förestånderskan Lundström, 1849 Alfred, som 1861 börjar underhållas av fattigvården och i februari 1856 Per Theodor , som utackorderas till Dahlqvist i Oslättfors.

Johanna flyttar i februari 1855 till Lundström, mot tre riksdaler i månadsersättning, intas på fattighuset i september samma år, och mottas i september 1857 återigen av Lundström.

Under 1860-talet förekommer Johanna ej i fattigvårdens matriklar. I oktober 1870 intas hon på fattighuset men rymmer i september 1871. Intas på nytt i oktober samma år, men rymmer i maj 1872. Det är osäkert vad som därefter händer, men hon säges ha underhåll till juni 1884. 1893 får hon ett kontant understöd på 114 kr, tills hon i december samma år intas på fattighuset. Där förblir hon i tio år fram till sin död 19 oktober 1904, 80 år gammal.

"Då jag, såsom anlitad uppsyningsman i stadens 6:e fattigdistrikt, redan sistlidne vinter lämnade, efter min omdömesförmåga, fullständig berättelse om förre vävaren Pehr Sandbergs lidande, ej mindre genom krämpor av så besvärlig art, att han, i följd därav, så väl då som för närvarande, samt troligen tillkommande under sin levnad var och är uturståndsatt att genom arbete sig själv ej kunna skaffa tak över huvudet, än mindre skaffa de övriga behoven, trodde jag någon uppmärksamhet skulle fästas därvid. I följd av hans in- kurabla sjukdom, har naturligtvis hans krämpor tillta­git, synnerligast då han, som oftast nödgast, utan avseende på luftens temperatur, eller och, i följd därav markens beskaffenhet, tillbringa sin natt under bar himmel, om han ej någon gång händelsevis blivit intagen hos de, som äga närmare bekantskap med eländet.

Under nära ett års tid har jag, om icke dagligen, åtminstone flera gånger i veckan hemsökts av människor, synnerligast kvinnor, som med tårar i ögonen bedit mig förbarma mig över Pehr Sandberg. Jag har gjort vad i min inskränkta verksamhetskrets kan göras, men de hava varit lika litet belåtna med mitt svar, som undertecknad och Sandberg blivit med vad, eller intet som resolverats å min, om honom gjorda proposition. Emellertid får jag hos respektive herrar ledamöter i direktionen anmäla mig som neutral i den, troligen snart timande, händelsen att P Sandberg, en stadens inföding, genom saknat bistånd i behovets stund genom likgiltighet hos den beräknade uppmärksamheten, dött under bar himmel.

Anmärkes: att nämnde Sandberg, såsom husvill, icke äger någon distriktchef; av nämnda orsak anhålles det mig ursäktas att jag, på begäran efterkommit de i armodet vandrandes önskan.

Gefle den 11 augusti 1840

J V Linde

Uppsyningsman i 6:e distriktet"

I anledning av uppsyningsmannens skakande brev beslutade direktionen 24 augusti samma år att Sandberg skulle intas på fattighuset. Enligt förteckningarna över intagna på fattighuset vistas han emellertid där bara i oktober och november. 12 juni 1841 noteras han en sista gång. Fattigvården har utbetalat 1:24 till begravningshjälp. Församlingens husförhörslängd har ytterligare någon upplysning om Sandberg. Han anses som lösdrivare, är straffad för stöld och lider av bråck. Vid sin död är han 26 år gammal.

* * *

För styrman Fr Högbergs änka, som börjar erhålla fattigunderstöd 1850, är uppgifterna knapphändiga. I uppsyningsmannens rekommendation till månatligt understöd anges följande omständigheter:

Ålder: omkring 40 år.

Seder: oklanderligt.

Arbetsförmåga: förhindrad genom barnens vård.

Hemmavarande barn: 6; det äldsta 16 år; det yngsta 1 1/2 år.

Bor i hyrd gård nr 8 i l:a kvarteret.

Lämnar av sin arbetsförtjänst: föga eller ingen.

Distriktchefen tillstyrker understöd och direktionen beslutar om ett månatligt bidrag på tre riksdaler. Detta erhåller änkan till i maj 1858, då vid den årliga mönstringen av understödstagare beloppet nedsätts till två riksdaler. Vid mönstringen 1862 indras stödet helt. Några motiveringar till de sistnämnda be­sluten finns inte, men förmodligen har änkan och barnen fått arbete och klarar sig själva.

Det går inte att dra några generella slutsatser av de få fall som här presenterats, men de ger i alla fall exempel på några speciellt utsatta grupper. Det är barn. änkor, åldringar och sjuka, och det är ju främst dessa grupper fattigvården enligt bestämmelserna skulle värna om. Man får intrycket av en njugg, byråkratisk och otillräcklig fattigvård. Men man måste samtidigt komma ihåg att den ekonomiska situationen för de "flesta samhällsklasser — och därmed individerna —under 1800-talets första hälft var besvärlig. Det krävs jämförande studier för att kunna säga att fattigvårdens understödstagare hade det väsentligt sämre än segelduksfabrikens vävare, bränneriets drängar, varvens timmermän och flottans sjöfolk. Och böndernas och borgarnas drängar och pigor? Hur hade de det under sin verksamma tid? Det är av ålder, krämpor och sjukdomar tyngda män och kvinnor, änkor och barn från dessa arbetargrupper som söker understöd hos en fattigvård som hade till uppgift att med minsta möjliga marginal klara livet på så många som möjligt.

Gävle var under 1800-talets första hälft en stad i utveckling. Handeln, sjöfarten, varvs- och rederinäringen, den begynnande industrialiseringen gjorde Gävle till en av landets mest ekonomiskt utvecklade städer. En välsituerad och samhällsmedveten borgarklass lät tala om sig i riksdag och samhällsdebatt. Men medaljen hade en baksida. Det var ofta ett högt pris de arbetare fick betala som bidrog till stadens blomstring. Det är en viktig forskningsuppgift att undersöka arbets­ och levnadsvillkoren för stadens arbetare under detta expansiva skede.

KÄLLOR och LITTERATUR Källor:

Gävle kommuns centralarkiv

Fattigvårdsstyrelsens arkiv: protokoll med bilagor, inneliggande handlingar, matriklar, räkenskaper.

Barnhusdirektionens arkiv: matrikel över utackorderade barn.

Hantverkssocietetens arkiv: protokoll med inneliggande handlingar.

Ståndspersonssocietetens arkiv: diverse handlingar.

Stadsfullmäktiges arkiv: protokoll.

Landsarkivet i Härnösand

Gävle kyrkoarkiv: statistiska tabeller, dödböcker, husförhörslängder.

Kungliga biblioteket, Stockholm

Tryckta årsberättelser över Gefle stads fattigvård.

Litteratur:

Helgesson, V: Kontroll av underklassen, 1978. Ur Hammarström, m fl: Ideologi och Socialpolitik i 1800-talets Sverige.

Karlström, T: Gävle stadsbild, 1974.

Montgomery, A: Svensk socialpolitik under 1800-talet. 1951

Nilsson, G: Svensk fattigvårdslagstiftning 1853-1871, 1965.

Berggren-Nilsson: Liberal socialpolitik 1853-1884.

Från Gästrikland 1984. (sid 29 - 47)

Mer info:

-----------------------------------------