Folke Löfgren, Norra Köpmangatan, Norr, Öster om Esplanaden.

Hörnet Drottninggatan 23 (åt vänster) - Norra Köpmangatan 9 (åt höger), kv Klippan.

Mina barndomsminnen från 1920-talet lever kvar men hur har det gått med min barndoms gata, Norra Köpmangatan?

De små två- och trevåningshusen revs och idyllen på Norra Köpmangatan försvann — men så här var det på 1920-talet. I hörnhuset Norra Köpmangatan — Drottninggatan låg Carl A Ohlssons herrekipering. Det var från början ett tvåvåningshus men byggdes på med en tredje våning.

Carl A hade tre pojkar: Sten, Ivar och Carl Axel. Sten har varit häradshövding, lagman och kommunalman i Umeå. Talar man om Sten Ohlsson i Umeå i dag så går det icke alltid riktigt fram. "Sten-Olle" säger man, och det är ett hedersnamn.

I Carl As hus mot Norra Köpmangatan 9 fanns Nilssons guldsmedsaffär samt Bertil Arvidsson som var ombud för Gumaelius och sålde skrivtillbehör och Knut Stenberg som sålde och reparerade skrivmaskiner. Inne på gården fanns stall, magasin samt "bekvämlighetsinrättning".

Nästa hus var Norra Köpmangatan 11, även det ett tvåvåningars trähus. Där höll Gävle arbetareförening till — och finns där fortfarande, men i ett större stenhus. Arbetareföreningen har skrivit historia i vår stad. Lokalerna upplåts bland annat åt rösträttsrörelsen. Där gick debattens vågor ibland heta.

Vissa dagar hyrde man ut lokalerna till en biograf som hette Olympia. Det var dar jag såg min första film, med Charlie Chaplin, som boxades och hade hästskor inne i boxhandskarna.

Bilderna är hämtad från Jan G Ljungströms & Erik Modins utmärkta bok "Från Olympia till Filmstaden" och är inlagda av Webbmaster.

Då jag kom hem från bion samlades mina föräldrar och syskon runt omkring mig och jag fick berätta hela filmen för dem. De skrattade och hade väldigt roligt åt min berättelse. Då trodde jag att det var åt Charlie Chaplin de skrattade, men sedan jag blivit äldre har jag förstått att de skrattade åt mig.

Mitt emot Arbetareföreningen låg det Hesseska trähuset i två våningar. Kaféernas antal i vår stad var legio och ett av de mera välbekanta var Café Norden, Norra Köpmangatan 10. Café Norden försåg en mängd affärsanställda med kaffe och wienerbröd.

Unga flickor som just slutat skolan gick omkring i staden med sina kaffekorgar. Polisen i Gävle samt stadsbuden var stora kunder hos Norden. I ett grannkvarter (Norra Kopparslagargatan 11) fanns ett konditori, i hörnet mot Nygatan. Jag tror innehavaren var österrikare och hette Brzokoupil Han sades göra de finaste wienerbröden i staden, Han upphörde med rörelsen efter några år, till stor ledsnad för kunderna.

Jag var skolkamrat med hans son Harry. I läroverket kunde inte lärarna uttala Harrys namn riktigt, utan sade Burrsåkåpil. Det hjälpte ej att Harry sa att hans namn uttalades "Bråskåpil".

Harrys far tillfrågades varför han stängde affären och då lär han ha sagt:

Harry fick en son som blev allsvensk fotbollsspelare i Stockholm och känd över hela landet. Inom idrottsrörelsen torde man även ha haft svårt att uttala "Bråskåpil" riktigt. De kallade honom visst för Brådskan.

Norra Köpmangatan 13 var bagaren Anton Edmans hus. Själva bageriet låg efter Norra Köpmangatan. Det var ett tvåvånings stenhus. Dörren till bageriet stod sommartid oftast öppen mot Köpmangatan. Man kunde höra binas surrande från wienerbröden och kakorna. Välgräddade franska bröd och holländare (bruna kakor, gjorda av kaksmulor och sirap) var bageriets specialitet.

I samma kvarter låg Själanderska flickskolan. Eleverna i den skolan fick inte ha samma tidpunkt för rasterna som läroverkseleverna, för de båda könen kunde då träffas och tycke uppstå. Flickorna i flickskolan fick inte heller besöka Edmans bageri mer än en gång på dagen under en rast. Inte vet jag vilket som var mest frestande, "Bagar-Antons" bullar eller pojkarna i läroverket...

Bagerifabrikörens dotter Sigrid som bodde ovanpå bageriet och gick i flickskolan träffade ändå källarmästaren CJ Berglunds son, polismästaren Sven Berglund. De bildade hjonelag och båda hade sina föräldrahem på Norra Köpmangatan.

Hörnhuset mitt emot Edmans bageri var ett tvåvånings trähus med mycket snickarglädje. På nedre botten låg Bellander & Wallbergs sybehörs- affär. De hade ingång just på det avskurna hörnet av byggnaden mellan Nygatan och Norra Köpmangatan.

Det fanns gott om specialaffärer i Gävle på 20-talet. Så till exempel fanns det flera handskaffärer där kunderna kunde sätta ned armbågen på en ställning som stod på disken, varefter expediten trädde handsken på handen. Det fanns en paraplyaffär på Norra Kungsgatan samt en affär som sålde enbart krut och sprängämnen (Klingmans) och så vidare.

På Nygatan 33, på andra våningen, hade Gefle-Posten sin expedition samt i en stenbyggnad sitt tryckeri mot Norra Köpmangatan. På Gefle- Posten började "Dalerik" sin lovande tidningsmannabana. Men han tröttnade på sin penna och blev silversmed i Gamle Gefle. Som silversmed har han även skapat sig ett namn i vår stad. Hörnhuset Norra Köpmangatan—Ruddammsgatan ägdes av en grosshandlare Bergström från Kungsgården. Huset låg i samma kvarter som flickskolan. Nu är där en rivningstomt som blivit en grön yta (1988).

Där inne på gården fanns bland annat en cykelreparationsverkstad som ägdes av en norrman som hette Sverre Dahl. Sverre annonserade i tidningarna: "Har Du fel på cykeln — gå till Sverre, han kan laga det som är värre". Han bar vegamössa, sliten kavaj, spetsbyxor (ridbyxliknande, snäva och snörda nertill) och stövlar. Pannan var något intryckt efter en motorcykelolycka.

Sverre var alla killars stora förtjusning. De var imponerade av Sverres norska snack, hans motorcykel och hans yrkeskunnande. Han talade gärna med pojkarna. Då de kom in i verkstaden och Sverre var på dåligt humör syntes det lång väg. Bad man att få låna cykelpumpen, pekade han bara och sa:

Ibland bjöd Sverre sina unga kunder på skjuts på "bönpallen" och det blev turer som de sent skulle glömma. Sverre var mycket tjänstvillig och cyklade ibland själv hem till sina kunder med de lagade cyklarna. Vid sådana tillfällen bjöds han på te med mycket socker. Sådana önskemål framförde han själv. Sedan ville han ofta visa hur vig han var. Han ställde sig då på händer på stolsitsen.

Sverres hem var hans cykelverkstad. Där sov han även på nätterna på en brits

Drottninggatan går (österut) längs husets högra sida. Tv i samma byggnad är adressen Norra Köpmangatan 8. Foto: Länsmuseet

Där låg pantbanken

I hörnhuset, där restaurang Ugglan nu ligger (1988) , låg stadens pantbank (Norra Köpmangatan 14) med huvudingång från Ruddammsgatan. Kunderna ville oftast inte gärna synas. Innan de steg in i banken vände de sig om. Var gatan då klar, så kastade de sig formligen in genom dörren. Det ansågs genant att ha affärer med pantbanken.

På andra sidan Ruddammsgatan. i hörnhuset, låg elverket, och där ligger byggnaden än i dag. VI småskolepaltar kallade elverkets byggnad för gasverket. Gasverket hade sina demonstrationslokaler där och försäljningslokal. Tvärs över gatan hade man spänt en banderoll där det stod "Koka med gas". Vi småskolepaltar hade i början svårt att läsa och undrade vad "Kokamégas" var för något.

På gården fanns gasverkets verkstad och I gården bakom tegelbyggnaden hade lykttändarförmannen J R Fredriksson sina lokaler. Jag undrar om det var han som lärde upp lykttändarna att cykla i ultrarapid med en stege över ena axeln och en mindre hink med putsmedel i handen. Jag har aldrig sett några cykla så sakta och dessutom hålla balansen. Den sista lykttändaren jag såg rökte dessutom cigarrcigarett medan han cyklade.

Gaslyktorna sköttes fint och allt skedde systematiskt. Tala om Gävle som cirkusstad! Lykttändarna var artister som spred ljus över vår lilla stad.

Brynäständarens mer talföra kollega på Söder, lykttändare Karl-Gustav Eriksson, alias Gas-Gustav, putsar glas vid Södra Kopparslagargatan 31 i Gävle. (Usa-bilen är en besöksslända.)

Farbror Ljung

I hörnhuset mitt emot elverket bodde grosshandlare Schullerqvist (Norra Köpmangatan 16). I över ett decennium bodde kapten Hilmer Ljung där. Han hade tjänst på I 14 men var dessutom föreståndare för söndagsskolans småbarnsavdelning. "Farbror Ljung" fick han på sin tid heta av närmare tusen småbarn. Ljung hade ett par pojkar. En blev lärare och brodern Lennart blev överbefälhavare. I skolan var han ordningsman i klassen. Ett av hans första förtroendeuppdrag var att gå med kollektbössan i söndagsskolans övre avdelning i Betlehemskyrkan. Som flitigaste söndagsskolpojke fick han vid terminens slut i pris en karamellpåse.

En decennium tidigare hade två klasskamrater, Kalle Andersson från Brynas och en son till klassföreståndaren, tävlat om an vinna karamellpåsen. De bevakade ivrigt varandra. Ingen gav tappt och då terminen var slut hade de gått lika många gånger. De trodde de skulle få dela på karamellpåsen men läraren var generös. De fick varsin påse. Tänk vad man satt värde på en påse karameller på den tiden!

Knäckpinnar

På Norra Köpmangatan 20 fanns Selma Petterssons mjölkmagasin där vi småpojkar kunde köpa knäck. Selma var en av pionjärerna i Frälsningsarmén. Hon blev befordrad från menig till så kallad planformssergeant (strängmusiker som spelade på en plattform i kyrkolokalen). Förutom mjölk och bröd sålde hon ettöres kolor och tvåöres knäckpinnar. Knäcken var formad som en kon eller strut och i strutens öppning satt en pinne. Vi som gick i Norra skolan, eller Norrtullsskolan som den senare hette, gick dit ibland och köpte för en par öre kola.

Knäckklubba

Papperet var dyrt och skulle man köpa kakor hos Selma, så var hon tacksam om man kunde ta med sig en påse hemifrån. Mjölken hämtade man i en mjölkkruka. Skulle man ha grädde, hände det att man helt enkelt tog gräddkannan med sig och bad att fl den fylld.

Offrade sig helt

Selma offrade sig helt som frälsningssoldat och tog hand om flera utslagna. Frälsningsarmén kom till staden år 1888 och fick stor social betydelse. De tre första decennierna höll man sig med en så kallad utkastarsergeant som stod vid dörren och upprätthöll ordningen bland småpojkarna. Sergeanten, som i det civila var stuveriarbetare eller — som man sa då — hamnsjåare, kom en dag körande med ett lass kol uppför Drottninggatan. En man i keps och sliten kavaj och med en knippe råttfällor i handen (för försäljning) ropade till utkastarsergeanten: — Halleluja, halleluja!

Han fick till svar: — Håll käften!

Det råkade vara chefen för armén som var ute för att pröva sina trosfränder samt värva nya proselyter till frälsningsarmén. Han hade klätt ut sig och lämnat uniformen hemma. Historien har verifierats av flera personer.

Välbevarad gårdsinteriör i kapten Dybecks hus i kvarterat Oxenstjärna, Norra Köpmangatan 4. Garageportar (mot öster) i mitten, gamla stalldörrar längst t v:

Foto 1979: Länsmuseet.

I grå norska tröjor, gröna stickade kjolar och blå yllebyxor åker systrarna Wenley och Gunley Arting längs Staketgatan. Bakom dem ses Norra Köpmangatan. Tv syns ett hörn av Norra skolan. Huset med gaslyktan är Norra Köpmangatan 22 med Ölunds kartongfabrik.

Där familjen Arting bodde, står i dag Läkarhuset. Gårdsägarna fick själva stå för renhållning av trottoar och gata, berättar Gunley. Redskapen var träspadar vid snöfall ocb långa sopkvastar sommartid Snön forslades till ån i hästdragna träskrindor.

Snö fick tippas i Gavleån från Norra Strandgatan på 1930-talet. På den tiden använde man även hästar.

Privat foto (glasplåt) 1928. Reprofoto: Ingrid Landberg

Bemärkt folk

Mitt emot Norrtullsskolan, på Norra Köpmangatan 22, låg Ölunds kartongfabrik. Fabriken och gården försvann i och med att man byggde Staketgatsleden. Förutom familjen Ölund med sina fyra pojkar och en flicka bodde även konduktör Gustaf Nygren ett tag i gården med sönerna Gösta (Furuvikschefen), Karl-Erik som blev kommunalborgmästare i Sandviken och dottern Hildur som blev ecklesiastikminister och senare undervisningsråd.

Gösta var en underbar berättare. Han var den moderna Furuviksparkens skapare. Han fick tusentals människor att hålla andan då han presenterade miss Kittner som hoppade från en 10 m hög mast ned i en större tvättbalja. Hans värmlandshistorier var obetalbara och som organisatör var han "outstanding" som han själv brukade säga då han presenterade sina artister. Ja — det var under Furuviksparkens storhetstid.

För Sandviken

Karl-Erik Nygren, min skolkamrat, hade också organisationstalang. Det var han som skötte underhandlingarna med länsstyrelsen då Sandviken blev stad. Sandvikens intressen tillvaratog han på alla områden. Som kommunalman tyckte jag en gång att han stod på sig väl mycket till Sandvikens förmån. Jag sa till honom under en förhandling, att han högg till sig för mycket och då viskade han tillbaka till mig:

— Tyst, Folke, det här är min skyldighet och dessutom har jag betalt för det här jobbet.

Han hade ju rätt Sandviken kan tacka honom för mycket.

Maggie Wennberg som var syster till järnhandlare Jacob Wennberg bodde även på Norra Köpmangatan 22. Hon var musiklärarinna och spelade på Röda Kvarn före ljudfilmens uppkomst.

Jacob Wennberg

I huset vid Norra skolan och inom samma kvarter låg även De Vents svarveri. De Vent, som var en duktig svarvare, hette tidigare Andersson men bytte namn. Då han kom till sin stamfikus nere vid hamnen, restaurang Fenix, sa en god vän till honom: —Jasså, du vent din namn Andersson till de Vent.

Restaurang Fenix

Borste vid entrén

1 en tvåvånings träfastighet på Norra Köpmangatan 28 höll specerihandlaren PN Erixon till. Han var litet gammalvärldens på sin sätt Före sekelskiftet satte alla affärsinnehavare ut en borste framför ingången till butiken för att visa att de hade öppet. Så gjorde Erixon ända in på tjugotalet. Studerar man Drottninggatan i bilder från före 1869 års brand, ser man att borstarna var legio.

Längre bort på Norra Köpmangatan bodde kamrer Erik Westlund med sina söner Olle (kyrkokamrer), Gösta (chef för Jacob Wennbergs järnhandel), Erik och Anders som blev tjänstemän.

Ridande polisen

Längst bort på Norra Köpmangatan låg ridande polisens stall. Tidigare hade de haft såna lokaler i samma kvarter som pantbanken (Norra Köpmangatan 16). En av de ridande poliserna var Bertil Clevestål Han slutade sin polismannabana för att helt ägna sig åt ridsporten. Utan någon hjälp från kommunen startade han en egen ridskola till hundratals ungdomars glädje och nytta. En fostrargärning så god som någon annan.

Om Norra Köpmangatan, idyllen som försvann

Gefle Dagblad 8 juni 1983