Frågan om igenläggning av Lillån på Öster har varit föremål för många hetsiga debatter allt ifrån år 1869  då stadsdelen norr om ån brann ned.

Under branden tjänade såväl Gavleån som Lillån på Öster som avloppsdiken. Under branden vräktes det ned i åarna en hel del bohag som man på så sätt trodde sig kunna rädda från branden.

1 den stadsplan som gjordes upp efter branden hade man planerat att fylla igen Lillåns övre lopp och i stället gräva ut en kanal vinkelrätt mot Gavleån fram emot Nygatan, krökande mot Lillåns gamla lopp. Ett förslag till ändring av detta projekt framställdes i november 1871, då man i stadsfullmäktige behandlade åtskilliga frågor rörande stadens dränering med underjordiska ledningar.

Lägg igen Lillån!

Stadsfullmäktigeledamoten, fabrikören Sjöström önskade att Lillån helt skulle läggas igen, under motivering att ån lade hinder i vägen för reglering av åtskilliga tomter och att kostnaderna för reglering av ån blev för höga.

I en mycket livlig debatt i stadsfullmäktige år 1871 framhöll flera talare vådorna av åns igenläggande. Man påvisade hur andra städer, exempelvis Göteborg, hade nedlagt stora kostnader för att åstadkomma vattendrag inom staden och inga skäl talade för att man i Gävle, som hade lyckan att äga sådana vattendrag, skulle förfara på motsatt sätt.

Den 20 november 1874 beslutades att påbörja Lillåns reglering. Enligt beräkningarna skulle reg­

leringen kosta:

Grävning, igenfyllning och

strandskoningar                                     52 500:-

Fiskbryggan                                            7 500:-

Två broar i Strandgatan                         29 400:-

Bron i Drottninggatan.                           26 500:- 

Broar i Fältskärs- och Näringsgatorna     10 800:-

Tillsyn                                                   7 300:-

Kaj vid Gavleån                                    26 000:-

                                            Summa   160 000:-

Arbetena tog sin början år 1875 och år 1877 kunde hela lillåns reglering slutföras.

Ödesdigert

Så sent som på 1950-talet var det dags för den sista, men mycket ödesdigra, förändringen av Lillån. Centralstationen behövde ytterligare järnvägsspår för att kunna ta emot all genomgående trafik På en muntlig förfrågan från järnvägen till stadens byggnadskontor började man fylla ut banvallen mot ån. Fullmäktige beslutade — sedan försäkringar erhållits att vattenföringen i ån kunde bibehållas genom en rörledning under jorden från Gavleån till Fältskärsbron, under vilken vattnet från Gavleån skulle komma.

Alla vet ju att det inte har blivit så. Vattenföringen i Lillån har varit dålig och dessutom har man ifrån kommunens sida inte skött tillsynen av ån, som ofta varit bemängd med skräp.

Förbi Börshuset

Före 1869 års brand gick Lillån in där Hattmakargatan nu går mot Gavleån. Lillån gick snett upp över Kyrkogatan och förbi Börshuset eller fd Gefleborgs läns sparbanks hus, så vidare över Centralplan till Fältskärsgatan. Nu har vi endast kvar delen från Fältskärsbron, som är igenlagd, efter Nygatan och vidare österut.

Bovarna i dramat har varit många. Genom att lägga inflödet från Gavleån vinkelrätt och parallellt med järnvägen, förhindrade man att Lillån fick strömmande vatten från Gavleån — och vattnet blev stillastående.

Järnvägen

Överste Nils Ericsson, som gjorde 1869 års stadsplan, hade i planen inlagt dels vår nuvarande Rådhusesplanad, dels också en esplanad öster därom och parallellt med Rådhusesplanaden. Det är i denna esplanad som våra järnvägsspår nu går mitt igenom staden. I den planlagda esplanaden ligger (sedan 1877) även järnvägsstationen.

Då Uppsala—Gävle järnväg byggdes och man måste förbinda Gävle—Dala järnväg med Uppsala—Gävle järnväg, måste man ju passera dels Lillån och dels Gavleån, och då var det ju praktiskt att lägga rälsen i Esplanaden.

Många gävlebor har frågar mig varför gatorna på båda sidor om järnvägen heter Stora och lilla Esplanadgatan. Jo — helt enkelt för att gatorna gick på var sin sida om den gamla Esplanaden. Lilla Esplanadgatan, som gick på östra sidan om Esplanaden, är borta, men Stora Esplanadgatan finns alltjämt kvar.

Förstamajdemonstration i Gävle ca 1913. Tåget har utgått från Fisktorget och ska just passera Fältskärsbron över Lillåns båge. Flaggan är hissad på brandstationen i fonden, och bortom de tre magasinen med gavlarna mot ån ses Dalapalatset.                                             Foto: Gunnar Hermansson, Gävle. Glasplåt i centralarkivets samlingar.

Efter August Palms besök i Gävle bildades de första fackföreningarna i staden  1885 — av järn- och träarbetarna. Fler tillkom snabbt: stuvare, brädgårdsarbetare, murare/stenarbetare, typografer, textilarbetare...  Brädgårds- och sågverksarbetarnas främste organisatör var Olle Danielsson, som blev arbetarkommunens ordförande och den förste socialdemokraten i Gävle stadsfullmäktige. En annan drivande kraft var Anders Petter Eriksson, som skrev artiklar under signaturen Saul.

Bevara ån

Till sist. Den debatt som förts med anledning av förslag om igenläggning av Lillån har varit nödvändig och bra. De folkomröstningar som företagits bland de boende på öster och som givit till resultat en liten övervikt för att man vill ha ån kvar, bör beaktas. Allt under förutsättning att ån kan få strömmande friskt vatten.

Genom att bevara ån bevarar man en bit 1600-talshistoria. Det var ju under detta århundrande som vi fick Alderholmen av Kronan. Ån avgränsar på ett bra sätt ett bostadsområde från ett tråkigt och skräpigt industriområde.

Lillåns sista kamp

Gefle Dagblad 11 april 1979