I begynnelsen fanns ån. Oräkneliga vårars smältvatten hade den forslat till havet, när den första människan upptäckte dess existens. Ändå är bebyggelsen i Gävleområdet mycket gammal. Gävle är ju den enda norrländska stad som är så gammal, att dess ålder är okänd. Redan under den yngre järnåldern antas trakten ha varit tämligen tättbebyggd. Ån var en förutsättning för bebyggelsens uppkomst; människorna sökte sig här liksom annorstädes till platser, där vattendrag och dalar intill dem gav naturliga förbindelseleder och där fisket underlättade försörjningen. Läget vid en skyddad havsvik var en ytterligare fördel. Den äldsta bosättningen kan spåras till de platser, där de gamla gravfälten (från 800—1000 e. Kr.) är belägna: Strömsbro, Sätra, Vall, Sörby, Hemlingby och Järvsta. Den nuvarande centrala stadens område låg så sent som på 1000-talet under vatten, och byarna, varom gravfälten bär vittne, låg alltså vid havsvikens strand. Nedanstående skiss (hämtad från Humbla, "Ur Gävle stads historia") anger strandlinjen omkring år 1000.

Ur det okända förflutna glimtar fram den fantasieggande berättelsen om Gadöborg, den äldsta kända befästningen i trakten. Gadöborg var beläget på ön vid Mackmyra. Gavleån, som omslöt fästningen, var i sin norra gren 90 meter bred och i sin södra 60 meter. Befästningens ursprung är okänd, men den hade på slutet av 1300-talet uppenbarligen stor strategisk betydelse. Under några år i början av 1390- innehades fästningen av de s. k. vitalianerna, Östersjöns sjörövare, som i slutet av 1900-talet och början av 1400-talet med tyskt stöd bedrev piratverksamhet i Östersjön och Nordsjön. Kaperierna hade en politisk udd, riktad mot nordismens första förgrundsgestalt, drottning Margareta. Med Gadöborg i sitt våld kontrollerade vitalianerna de viktiga vägarna till Falun och Hedesunda och därmed exporten av koppar och järn från Dalarna och Gästrikland. Den myndiga drottningens härar intog Gadöborg, troligen samtidigt med att vitalianernas östersjövälde bröts, omkring år 1398. En antaglig konsekvens av vitalianernas besittning av Gadöborg är, att Gävlebygden kring åren 1390—1398 legat i sjörövarhänder.

Landhöjningen.

Landhöjningen och åns uppslamning ändrade snabbt den geografiska bilden, särskilt vid åmynningen. Den växande bebyggelsen orienterade sig mot havet på de nya landområdena. En gammal by vid namn Gefle har funnits ett gott stycke in på 1500-talet i trakten kring Gustavsbron (i gamla skrifter benämnd Gavelbron). Men den stad som mottog 1446 års stadsprivilegier bör ha haft sin kärna vid Gammelbron, företrädesvis norr om ån. Percy Elfstrands "Ur Gävle stads äldre historia" lämnar följande skildring av den medeltida stadens utseende vid 1400-talets slut: "Bebyggelsen kan säkerligen antagas ha varit koncentrerad kring Gammelbron — någon annan bro fanns ej före 1580-talet. Över den gick den gamla riksvägen fram, och hit upp var ån segelbar. Strax norr om bron låg med största sannolikhet det äldsta torget. Strax väster om torget låg kyrkan, söder om ån fogdens bostad. Liten och obetydlig var den medeltida staden med husen hopträngda kring kyrkan, torget och ån och med smala och krokiga gränder. På 1500-talet började staden utvidgas, och som vanligt med städer i flodmynningar växte den i riktning mot utloppet, som naturligt var på grund av åns småningom fortgående uppgrundning."

1600-talets, ur lokal synpunkt, mörka sekel bröt in. Tiden fram till omkring 1670 har benämnts Gävles "förfallsperiod". Den "krokota seglatsen", en följd av den tidens lokaliseringspolitik, innebar en oerhörd svårighet för den så betydelsefulla handeln. Bland stadens andra stora bekymmer kan nämnas kyrkobygget. Den nya Trefaldighetskyrkan hade på 1630-talet börjat byggas i stället för den år 1605 nedbrunna kyrkan och på samma plats som denna. 1654 var kyrkan klar för invigning, men läget på vattensjuk mark vållade snart sättningar och sprickor i murarna. Det blev reparationer i det oändliga "under en ständig jämmerlåt" ända fram till 1754. Då hade man redan varit på väg att ge upp hela företaget och i stället inrätta slottet som kyrka.

Men så mörkt är intet att där ej finns glimtar av ljus. Under den dystra perioden inträffade också betydelsefulla positiva händelser. Stadsjorden vidgades betydligt genom kungliga donationer. Donationerna omfattade bl. a. Testebo och Sörby samt Alderholmen. År 1622 fick staden tillstånd att i både Gavleån och Testeboån inrätta hammarsmedjor. I vilken utsträckning sådana smedjor inrättades är okänt, men det är belagt, att vid Tolffors fanns tre "köpmanshamrar" på åns södra sida år 1645, när den första masugnen anlades vid Tolffors på åns norra strand. Ungefär samtidigt byggdes ett tegelbruk i nuvarande stadsträdgården ( i första hand för kyrkobyggets skull). Tegelbruket fick ej någon alldeles lysande historia, men det nedlades dock ej helt förrän omkring år 1830. Kungsgatan byggdes på 1660-talet. Då byggdes också en ny Kungsbro i stället för den gamla, som uppförts omkring 1580.

Under bedrövelserna på 1600-talet hade hamnen fått förfalla. Den var på 1690-talet så uppgrundad, att intet fartyg av "medelmåttig storlek" kunde taga sig in till staden. Efter inköp år 1697 av ett mudderverk ("baggare") började ett energiskt arbete att sätta hamnen i stånd. Muddring och pålning pågick under hela 1700-talet, då också stenkajer började anläggas. År 1735 fick borgarna tillstånd att i stadens strömmar uppföra en ny kvarn. Det blev stadens västra kvarn, "Valskvarn", utrustad med tre par stenar. Denna kvarn ombyggdes vid ett par tillfällen och revs först helt nyligen. År 1772 stod nya Gustavsbron färdig på samma gamla plats där broförbindelse över ån funnits i flera hundra år.

  Gefle Valskvarn

En levande bild av Gävle under det senare 1700-talet får man i något som man med modernt språkbruk skulle kalla turistbroschyr, fastän som sådan ovanligt ambitiös. Det är "Upfostrings-Sälskapets Tidningar" för den 8 juli 1782 som lämnar bl. a. följande uppgifter om staden (stavningen här moderniserad):

  Ett exempel på en av Upfostrings-sälskapets Tidningar.

"Gefle, lat. Gevalia, en ansenlig stapelstad, den största i Norrland, vid Bottniska Viken, 17 1/2 mil från Stockholm, 10 1/2 mil från Uppsala, 10 mil från Falun och 9 mil från Söderhamn, har fått sitt namn antingen av ån, som flyter igenom staden, eller av ett gammalt herregods, som varit näst utanför staden beläget, och hetat Gaffwle. Bron därvid, över ån, har alltid blivit kallad Gawelbro, till dess den för några år sedan blev ganska väl och prydligen ånyo byggd och välvd över starka stenpelare, samt på ömse sidor försedd med ledstänger av järn, då denna bro fick namn av Gustafs-Bro, och därpå uppsattes en pyramid av svensk marmor.

  Gustafs-Bro pyramid av svensk marmor.

Staden är belägen på en bekväm ort, där Gefle-Ån, kommande utur Storsjön 1 1/2 mil därifrån, löper igenom staden till laxfisket härstädes, därest hon delar sig i trenne armar, Storån, Österån och Islandsån kallade. Att nämna Storån i synnerhet, så vankas här icke allenast lax utan ock Vimba Vimba (Vimma) m. m., som hit uppstiga ur havet till en otrolig myckenhet i lektiden. Ån är ock däruti mycket fördelaktig, att de handlande kunna med sina fartyg, därest de icke voro större än 18 läster, utlöpa, och uti sina å ömse sidor vid landet byggda spannmålsbodar ut- och inlasta. Genom skedd uppmuddring kunna nu fartyg, till och med 50 lästers dräkt, in- och utlöpa i stora ån, ända upp till stadens stora torg. —

Vimba Vimba (Vimma

 Dessa åar kringrinna sedan tvenne ljuvliga holmar, Alderholmen och Islandsholmen benämnda, och falla så ut i Gefle-Fjärden och havet.

 På stadens holmar äro 2 skeppsvarv anlagda (Norra och Södra), även en fullkomlig kölhalnings- och krängningsbänk. På Alderholmen blev år 1708 en kostbar järnvåg uppbyggd, efter Commercerådet Polhems anläggning, i stället för den gamla vågen, som stod vid Torget, därest år 1742 anlades en vacker stenbrygga, med gallerverk omkring, till börs.

Järnvägen

På denna holme är ock nederlagsplats för bräder m. m. och en packarebana för inkommande saltvaror. Här är ock ett stort Bagarehus, som i förra ryska kriget till svenska arméns behov blev uppsatt. Vid järnvågen äro stora sjötullsskeppsklarerarens, och baggarekassörens kontor, stadens tvenne packhus och en packarebana. Emot östra ån är tyghuset för artilleriet, och vid ändan av holmen ett tullhus. — På Islandsholmen äro spannmåls- och andra bodar, vid ån, ända utföre, därest ock, inom några år tillbaka, åtskilliga gårdar blivit uppbyggda. I senare åren är utom Östra Sjötullen en Skeppsbro av 1500 alnars längd upprättad, samt dessutom påbegynt att uppsätta en stenmur, till farvattnets förvarande för framtiden.

Staden har ett berömligt gymnasium, som blev ifrån Stockholm hitflyttat år 1669. Här är ett boktryckeri inrättat år 1761. I katolska tiden var här ett kloster för Bernhardinermunkar, där prostgårds-åkern nu är belägen.

Folknummern var 1780 4.519 personer. Ett vackert sockerbruk blev här, år 1739, inrättat.