Tillbaka       Gå till  Startsidan   Senast uppdaterad:  2011-12-21>

Gävledraget presenterar:

 

FÖRHÅLLANDEVIS RESA - AFGHANISTAN

av Ingvar Henricson

 

Teckningar och anteckningar kring en resa i Afghanistan sommaren

1971.

 

Detta är ingen reseberättelse, inte främst om en resa eller om ett

land. Det är om resenärens förhållande till sin resa.

 

Av 114 suror är Koranen byggd. Varje sura, eller kapitel, har sitt

eget arabiska namn. Al-Balad, staden, är ett av dem. Det sägs att

"sura" kan betyda en rad brickor eller skärvor.

 

Tretton namn har jag valt, tretton speglande skärvor.

 

Förhållandevis om att resa, om en förhållandevis resa.

Förhållandevis om en resa, om att förhållandevis resa.

 

Masthugget i januari 1972

Ingvar Henricson

 

---------------------------------------

 

Innehåll

Al-Balad                           Staden

Al-Asr                              Tiden

Al-Shuara                         Poeterna

Al-Qasas                           Berättelsen

Al-Mulk                            Riket

Al Mumtahanah                 Kvinnoprovet 

Al-Haddj                           Vallfärden

Al-Tur                               Berget

Al-Lail                               Natten

Al-Ghashiya                       Den överväldigande dagen

Al-Takathur                       Rikedomsförökandet

Ha-Mim-Sadjdah                Otvetydigheten 

Al-Shams                           Solen

 

Att inleda med en invokation till en sånggudinna sägs bringa

berättelsen bärighet. Det visste redan Homeros.

 

Inte är väl en flodgudinna sämre.

 

Jimmy Doublends Joyned, du tungomålstalande teor i exil, låna mig

lovet till Liffey!

 

"In the name of Annah, the Allmaziful, the Everliving, Bringer of

Plurabilities, haloed be her eve, her singtime sung, her rill be

run, unhemmed as it is uneven!"

 

 Tillbaka

 

Al-Balad * Staden

 

 

Du kommer från Meshhed i nordöstra Iran tvärs genom de flacka

öknarna. De hundratjugo dagarnas vind får sanden att fly som

reptiler längs marken. Du passerar gränsen till Afghanistan. Mera

vind och mera öken. Då ser du plötsligt skorstenarna. När vägen

för dig in mellan dem, förvandlas de till minareter. De står i ett

svagt skimmer av söndervittrat blatt kakel. Tre på varje sida om

vägen. Så är du inne i Herat.

 

Det är en fin stad, Herat, i en mänsklig skala. En stad av träd.

Även om man kommer som en främling trivs man. Här blir inte

främlingen uttittad. Här springer inte mattförsäljare,

turkosmånglare och andra krämare efter honom. Detta är inte

Meshhed.

 

Här kan till och med Furio gå omkring utan att få en svärm av

nyfikna efter sig. Om italienarna gjorde sjörövarfilmer så som de

gör spaghettiwesterns, skulle deras John Silver från

"Skattkammarön" se ut precis som Furio Mariotti. Hår till axlarna,

svarta stripiga mustascher, tandgrin i svart och guld, vit

omlottskjorta och blåvitrandiga pyjamasbrallor. Barfota.

För Meshhed hade han varit en svår prövning.

 

Gatan i Herat sjuder av liv. Bussar avgår mot Kandahar och Qala

Nau. Män i turbaner, kalotter och pälsmössor. Tadzjiker, hezarer,

uzbeker. I verkstäder mot gatan gör man koffertar av plåt. De

målas med paradismotiv i otroliga färger. I trädens skugga är

trottoaren en raksalong och på gatan blandas hästdroskorna med

cyklar, motorcyklar och en och annan förströdd bil. Men

genomfartsgatorna är breda. Som om de väntade på invasionen.

Bilarna.

 

Herat är en rutnätsstad och var en gång ett av Alexander den

Stores Alexandrior. Makedoniern hade en standardiserad rutnätsplan

med sig hemifrån. Den använde han som en stämpel, när han anlade

sina katoikor, kombinerade befästningar, koncentrationsläger och

flyktingstäder. Det är en överensstämmelse, men knappast ett

samband.

 

De glödande kolen i vattenpipan exploderar med skarpa smällar, när

han drar den stickande röken långt ner i lungorna. Han är märkligt

lik Anthony Quinn från "La Strada", lång och bredaxlad och med en

veckogammal blåsvart skäggstubb. Ett tehus av lera, brädor och

korrugerad plåt. En samovar, några trasiga mattor och ett par

rankiga trästolar. Han håller kvar röken länge, tills den första

hostattacken träffar honom. Då griper honom kramperna och ögonen

tåras. Våldsamt hostande och kraftigt framåtböjd går han i spin

vid husgaveln. Hans två kompisar, tadzjiker tror jag, ser

medlidsamt först på honom sedan på oss. Ingen fara. " Zey avve a

verri good cocaine in Peshawar ", säger så Furio utan sammanhang

på sin italiengelska. Möjligen associerar han.

 

I början av sin bana rekommenderade Sigmund Freud kokain mot

depressioner och dålig mage. Ett fantastiskt universalmedel både

för kroppen och själen, tydligen. Inga sidoeffekter, inte

vanebildande.

 

Sigmund ändrade uppfattning, när en av hans patienter dog av en

överdos och en annan fick delirium tremens och började se vita

ormar. Jag berättar historien.

 

"Some people avve a bad Kharma", grinar Furio med sina tänder i

guld och svart.

 

 Tillbaka

 

Al-Asr * Tiden

 

 

Historien om Herat är en berättelse om ständig förstörelse och

återuppbyggnad. För tretusen år sedan fanns här människor och hus.

Femhundra år senare härskar Cyrus, perserkungen. Det stora

akameniderväldet faller för Alexander, som på väg mot Indien intar

staden och bättrar på fästningen. Ännu ett nytt Alexandria.

Makedonierns stora rike faller sönder när grundaren dör.

Imperiespelet är slut.

 

Selucider, baktrier och sassanider kämpar om staden. Väldena

växlar. Tiden lider. Också staden och dess människor. Men handeln

och samfärdseln fortsätter. Sekler går.

 

Så kommer Islam.

 

632 dör profeten. Hans efterföljare, de första kaliferna, är

flitiga gossar och inom trettio år har de spritt riket och läran

till Tripolisi väster och till Herat i Öster.

 

Herat blir ett av Islams starkaste fästen och ett kulturellt

centrum fastän i utkanten av det persiska kulturområdet.

 

På tusentalet är det tid igen. Nya strider. Seljuker, ghaznavider,

ghorider och i slutfasen ospecificerade äventyrare kämpar om

herraväldet över Herat.

 

Mongolerna blåser förbi 1221. Genghis Khans son Tuli sitter ett

tag vid makten, men stadsborna gör revolt. Då blir Genghis

förbannad och efter ett halvt års belägring raserar han staden och

lämnar endast fyrtio levande efter sig.

 

1381 finner Timur Lenk staden värd att plundras. Några år senare

förstör han den. Timur tänkte flytta sitt hov från Samarkand till

Kesh, men yngste sonen, Shah Rukh, är långt djärvare. Han väljer

som sin huvudstad Herat. Timuriderepoken är Herats renässans.

Handeln går bättre än någonsin. Konsten och vetenskapen blomstrar.

Till och med astronomerna börjar observera själv.

 

Shah Rukhs drottning, Gawhar Shah, som är tokig i arkitektur,

låter bygga en böneplats, en musallah till formen en moské och en

högskola, en medresh. Tillsammans med mausoleet över drottningen

(Visst har du rätt,Omar, vårt liv är flyktigt, nu är drottningen

redan död ) och ännu en medresh av den siste timuriderhärskaren,

Husayn Bayaqra är de enligt ryktet sin tids skönaste byggnadsverk.

 

Ett sekel räcker timuriderepoken. Uzbekerna strömmar in från

trakterna norr om Samarkand. Det är början till över hundra år av

strider mellan uzbeker och safavider. De persiska safaviderna

klänger sig fast ända till början av 1700-talet, då för första

gången en afghansk stam håller Herat. I mitten av århundradet

bildas i öknarna kring Kandahar en afghansk stat. Kandahar är

Afghanistans kärna, men också Kabul blir tidigt afghansk. Inte så

Herat.

 

Perserna vägrar släppa taget.

 

Kring 1880 låter det så här hos en av det brittiska imperiets

strateger (Major C.E. Yates via Jan Myrdal, i min kondensering):

"Ryssarna skall aldrig få Herat. Herat och Afghanistan är

brittiskt intresseområde och en integrerad del av det

Brittiskt-Indiska Imperiet. Vi skall bevara Imperiet!"

 

På order av Hennes Brittiska Majestät sprängs Herats

timuridermonument för att lämna plats åt befästningar. Den sista

organiserade förstörelsen av timuridernas stad. Gawhar Shahs

mausoleum och sex vacklande minareter av de ursprungliga tolv

lämnas kvar åt sol och vindar och vintrarnas köld.

 

 Tillbaka

 

Al-Shuara * Poeterna

 

Från Gazergah, poetgraven, på de rundade höjderna norr om Herat

syns stadens tunga band av grönska fylla dalen längs floden Heri

Rud. Den stora moskens minareter röjer sig genom att fånga

kvällssolen i sitt blankblå kakel. Den brungula fästningen, som

står kvar trots sekler av strider, har nog av sin oerhörda

lertyngd och behöver inte gnistra, men vardagshusen i Herat låter

sig endast anas bland träden i det sneda sidljuset.

 

Detta är Abdullah Ansaris grav och i utkanten av Herat, vid de sex

minareterna, har man grävt ner en annan berömd poet, mystikern

Jami.

 

I Nishapur, i riktning Meshhed, finns Omar Khayyams mausoleum.

Omar Tältmakare, astronom, matematiker och poet. Till honom skall

jag återkomma.

 

I det gamla Khorassan ligger de stora skalderna dikt.

 

"Det ligger ett vitt stenlejon på gården i Gazergah", påstår Jan

Myrdal. Ett hemlighetsfullt lejon. Ingen reseberättare före Janne

tycks ha sett djuret. Jag letar bland de ciselerade gravstenarna,

men hittar det inte. Då nästan snavar jag över det. Det är inget

lejon. Det är en hund. En helvit beagle.

 

 Tillbaka

 

Al-Qasas * Berättelsen

 

 

Abdur-Rahman lät bygga ett kongeligt slott i Kabul. Han var ett

slags afghansk Gustav Vasa, men skrev sina memoarer själv. Slottet

står där i dag och heter Arg. Så ser det också ut. Arrghh! Till

straff fick Abdur ligga i det här mausoleet i Zarnegarparken.

 

Gräset är bränt av solen och slitet av många fötter. Det är en

populär park. Träden ger svalkande skugga.

 

I en halvring av huksittande unga män och äldre står en berättare

med brinnande ögon mot den vita turbanen. Han betonar orden som

man gör då man reciterar ur minnet och han understryker med

häftiga rörelser sin berättelse. Det verkar som om han beskrev en

fäktning eller en strid av något slag. Han binder lyssnarnas hela

uppmärksamhet och ingen märker när jag sätter mig på grässlänten

alldeles bakom gruppen. Det verkar vara en spännande berättelse.

Jag försöker gissa om vad och tycker mig flera gånger höra namnet

Muhammed, följt av en snabb karategest. Kanske något ur Koranen.

Kanske om segern och om hur Mecka erövrades. Eller kanske om det

försmädliga nederlaget vid Uhud. Jag kommer aldrig att få veta.

Det är en ovisshet som är lätt att umgås med. Sådant är visshetens

väsen.

 

Tillbaka

 

Al-Mulk * Riket

 

 

Kungen av Afghanistan har fem söner och ett hundra bilar. Så når

mig ryktet. Möjligen har han döttrar också, som till skillnad från

bilarna inte räknas.

 

Afghanistan är en konstitutionell monarki med en senat och en

nationalförsamling. Den nya konstitutionen från 1964 uteslöt de

kungliga medlemmarna från regeringen, men fortfarande nominerar

tydligen kungen 1/3 av senatens medlemmar. Premiärministern och de

andra ministrarna är ansvariga inför nationalförsamlingen, vars

ledamöter väljs på fyra år. Kungen har makt att upplösa

parlamentet.

 

Här i Kabul pågår sedan tre dagar en stor omröstning. Det gäller

regeringens förtroende. Representanter från Afghanistans alla

provinser ställer sig upp i nationalförsamlingen och pratar. En i

sänder. Olika länge men alla mycket länge. Jag tror att några till

och med skulle kunna överträffa Gunnar Sträng. Alltsammans sänds i

radio och på gator och torg, i basarer och bussar lyssnar folk

över transistorapparaterna.

 

I Kabul Times kan jag följa en del av debatten. Ett och samma

inlägg kan sträcka sig från stora utrikespolitiska frågor, om att

man skall stödja Pashtunistans frihetsrörelse, ner till lägsta

lokalpolitiska nivå, om en byväg regeringen försummat, och

tillbaks igen till världsfrågorna. När talet är lyckligen

avslutat, säger delegaten ifrån om han stöder regeringen eller ej.

Då har han lämnat sin röst. Hittills har regeringen haft medvind.

 

En dag sitter jag på finansministeriets bibliotek och bläddrar i

ekonomiska planer och årsrapporter. Planerna bär omisskännligt

västerländska tumavtryck. Experthjälp. Den ekonomiska politikens

mål, sysselsättningspolitiken,näringspolitiken. Det är precis som

i en svensk finansplan, men här prioriterar man ekonomisk tillväxt

och ett stabilt penningvärde före en full sysselsättning. Denna är

så avlägsen att den inte ens är ett avlägset mål.

 

 

Man uppskattar antalet sysselsatta till 3,8 miljoner (1966/67).

 

Det är endast 61% av den totala arbetskraften och 25% av hela

befolkningen. Särskilt säsongarbetslösheten bland

jordbruksarbetarna är hög. Av hela arbetsstyrkan finns 77% i

jordbruket och producerar 52% av bruttonationalprodukten.

 

Industrin ger varje år 6000 nya jobb. Det räcker inte långt. Det

är en droppe i havet. Jag hade väntat mig att man skulle lägga

mycket större vikt vid att försöka ge alla ett arbete, att man

skulle diskutera inkomstfördelningen.

 

Tillbaka

 

Al-Mumtahanah * Kvinnoprovet

 

 

Det är de vandrande tältens tid i Kabul. De finns i plommonblått,

äppelgrönt och brunt med ett finmaskigt myggnät som standard, i

rörelseriktningen vänt. De flyttar sig med bestämdhet, liksom

säkra på målet,ofta flera i bredd. De sägs innehålla kvinnor, och

det finns anledning att tro på detta. Inte sällan bär tälten barn

på sin yttre sida.

 

Koranen ger följande ledning:

 

"Säg också de rättrogna kvinnorna att de slår ner sina ögon och

aktar sig för okyskhet och att de inte blottar sina behag utöver

vad som nödvändigtvis måste vara synligt samt att de med slöjan

alltid döljer sina bröst. De får visa sina härligheter endast för

sina män och fäder och sina mäns fäder och för sina söner och för

männens söner, för sina bröder och brorsöner och systrar och de

nämnda männens hustrur, för sina slavar och för tjänare som ej

känner behov av kvinnor samt för barn som inte berörs av

nakenheten."

 

En nätt samling voyeurer, trots allt, och för säkerhets skull

finns det också en liten incestparagraf. Frestelser är till för

att övervinnas.

 

Purdah, tvånget för kvinnor att bära slöja, lyftes för tolv år

sen. Janne Myrdal beskriver hur gatubilden på några dagar

förändrades. Afghanskornas strategi var den försiktiga

förändringens. De bytte ut tälten mot regnrock, solglasögon och

schalett.

 

Lyss till den svenska profeten! "Kvinnans frigörelse i Afghanistan

var en stor sak. Att se ett land förändras och att få uppleva hur

de allvetande orientkunniga västerlänningarna fick sin världsbild

rubbad gav en djup lyckokänsla."

 

Nu är tälten tillbaka.

 

Om man skall arbeta och verka i ett samhälle kan man inte gå

omkring som ett tält, namnlös och utan ansikte. Att riva tälten är

ett nödvändigt villkor för kvinnornas frigörelse.

 

Däremot är det inte ett tillräckligt. Det är tydligt nog i

Sverige.

 

 Tillbaka

 

Al-Haddj * Vallfärden

 

I ett lerhus vid vägen köper vi bensin i öppna, rostiga

plåtdunkar. Jag luktar på den gulaktiga vätskan och tittar mig

omkring för att se var man gömt kamelen. Fast det finns ändå inget

val. Det är minst sex mil kvar till Bamian. Det är bara att hoppas

att det inte är socker i urinen. Förgasarens munstycken skulle

slagga igen. I alla fall startar motorn på nytt. Den låter som när

man sparkar en plåtlåda nerför en lång stentrappa.

 

Först var vi fyra som skulle åka buss till Bamian. De tjugofem

milen tar sjutton timmar med buss från Kabul.

 

Innan man varit i Afghanistan kan det vara svårt att föreställa

sig hur många passagerare en buss maximalt kan ta. Men sen! Man

åker uppe på taket också. Det är bästa platsen, ovanpå klädbylten,

trälådor och hönsburar. Ibland stoppas bussen av polisen och de

tjugo passagerarna på taket får vackert krypa ner till de sextio

där inne. Det vore ett fysikaliskt olösligt problem om inte

stämningen var god. Men det är den oftast. Man bjuder varandra på

snus och meloner och langar dricksvatten tvärs genom bussen.

Vi såg vår buss och provsatt den. Nu är vi åtta som hyrt en jeep.

 

Tillbaka

 

Al-Tur * Berget

 

 

From above the head of the Big Buddha in Bamiyan.

 

 

In the valley of the cornfield,

with the sign of yin and yang,

you may learn that opposites

can be one and the same.

So are the mountain and the plane

of the same origin.

And the mountains are slowly eroded

into a fertile plain.

 

 

Den stora buddhan i Bamian. Huggen direkt ur klippan. Verkligt

stor konst. Femtiotre meter hög. Längre bort finns också en liten

buddha på futtiga trettiofem meter.

 

Det är opportunt att säga någonting nedsättande om de Bamianska

buddhornas konstnärliga värde. Så gör de flesta celebra

konstkritiker. Även Janne Myrdal sällar sig till massan: "Dålig

konst blir inte bättre med åren och själlösheten gör sig sämst i

monumentalformat."

 

Den historiske Buddha, Siddharta Gotama, var son till kung

Suddhodana och drottning Maya och därmed lika svårt ärftligt

belastad som Jan Myrdal. Tillintetgjord av denna jordiska

fullkomlighet lämnade sonen sin faders hus för att söka sig andra

livsmål.

 

Bamian var i sexhundra år fram till 700-talet ett centrum för

Hinayanabuddhismen. Här fanns kloster och universitet och man

bodde och studerade i bergets grottor. För Hinayana, till skillnad

från Mahayana, var rollen Buddha oviktig. Till vad nytta en

"själfull" buddhabild?

 

Buddhan må vara aldrig så missbildad, för i armar, ben och vid

huvudet finns vindlande gångar och grottor. Det är en alldeles

utmärkt lekskulptur.

 

Vi sitter ovanpå Buddhas huvud. Det finns plats för oss alla åtta.

Alan mediterar. Vi andra ser en dal av stor skönhet. Topparna på

de höga bergen i fjärran gnistrar av snö och de närmaste höjderna

fångar skuggor med skarpa konturer i sina eroderade veck.

Färgskalan räcker från ljusaste brunt till mörkaste rödviolett.

Mineral från de vittrande bergen och vatten från topparnas snö gör

dalen bördig. Och mitt där ute, där ett fält av mörkgrön majs

möter ett ljusare, bildas ett yin och yangtecken. I sanning en

gudarnas fingervisning.

 

"Varför skriver du inte på svenska?" undrar australiska Tricia.

"Tja", svarar jag, "ibland kan jag inte avvara den engelska

flertydigheten. Origin betyder både origo och ursprung och plane

är ett plan i koordinatsystemet och en plan yta och det

likljudande plain är en slätt men också en klagan.

 

If it isn't de curse of de wake

It might still be de Joycean spell

 

Tillbaka

 

Al-Lail * Natten

 

Någonstans längs den gropiga vägen har vi tappat locket till

kylaren. Nu börjar vi sakna det på allvar. Nu samverkar allt. För

att komma till Band-e-Amir måste vi över ett pass på 3500 meters

höjd. På den höjden har lufttrycket sjunkit till 2/3 av trycket

vid havsytan, motorn får för lite syre och vattnet kokar vid 90°

C. Dessutom har den ryska jeepen en liten egenhet,

tändstiftskablarna är helt oskyddade närmast stiften. I varje

uppförsbacke kokar vattnet över och kortsluter de två främsta

tändstiften. Då återstår bara två fungerande cylindrar. Då

återstår bara att gå av och skjuta på.

 

Vinden blir kallare och ökar i styrka. Trötta och frusna passerar

vi vägens högsta punkt. Den röda horisonten över centralmassivet

blir svart silver. Vi har försökt täta alla springorna i jeepens

tältduk, men vinden slår hål genom bilen. Längst bak sitter Ann

och Doug med sovsäckarna uppdragna till öronen.

 

Jeepens strålkastare är glödande punkter. Som ögonen på en retad

katt. Vi kan se tio meter framåt. Inte längre. Natten äter ljus.

Strålkastare används med måtta här i Afghanistan. På natten kör

bilarna omkring med släckta lanternor. Om man har tur hinner man

se stjärnorna spegla sig i den mötande bilens vindruta.

 

Så kommer vi ner i en dal, förlorar alla vägar ur sikte och kör

fast i en bäck. Vi hör det rinnande vattnet. Natten är ett svart

tält. "Här stannar vi och sover!" "Var då?" undrar Sue. "Var som

helst. Här är gott om plats."

 

Vi söker mesta möjliga lä vid en bergvägg och rullar in oss i

sovsäckarna. Rakt ovanför flyter Vintergatans mjölkiga flod.

Luften förlorar hjälplöst sin sista värme till den vintriga

galaxen. Det är helveteskallt.

 

I Tibet, på världens tak,lär man tro på ett ishelvete.

 

 Tillbaka

 

Al-Ghashiyah * Den överväldigande dagen

 

 

John, engelsmannen, har en praktfull diarre. När Sue och Tricia,

Emmanuel, Alan och jag vandrar över höjderna mot nästa sjö på de

fem sjöarnas pärlband, följer han oss på toalettavstånd. Var

femtonde minut stannar han och hukar sig ner. "I feel so good",

säger sjuke John, när han hinner fatt oss igen och ler med alla

tänderna under sin röda, broderade kalott.

 

Vi instämmer.

 

Det är landskapet. Den klarblå himlen. Det ännu blåare vattnet i

den genomskinliga sjön med sina höga, lodräta stränder och med

utloppet som en brant överfallsdamm, Band-e-Amir. Bergens röda

färger. Det rena solljuset.

 

Det är ett terapeutiskt landskap.

 Tillbaka

 

 

Al-Takathur * Rikedomsförökandet

 

 

Med öppen mun lyfter han huvudet lätt bakåt och med en snabb knyck

på handen, flatan vänd uppåt, kastar han in snuset under tungan.

Nasowar. Likt ett pulver av torkad persilja. "Så här mycket räcker

för att döda en orm", säger han och visar en knivsudd pulver i

handen. Jag frågar honom inte hur man bär sig åt för att kasta

snuset i gapet på ormen.

 

Han heter Hassan och är lärare i matematik och fysik här i

Mazar-i-Sherif. Just nu har han och eleverna sommarlov på grund av

värmen. I Kabul, uppe i bergen, har man fritt på vintern i

stället. Mazar-i-Sherif ligger på låglandet mot Amu-Darja, sex mil

från sovjetgränsen. Det är trettioåtta grader varmt och det finns

ingen vind. När en bil eller en hästdroska kör förbi på den

sandiga gatan, hänger det bruna dammet länge kvar i luften som ett

draperi.

 

"Den här killen är från Badakhshan", säger Hassan med en nick åt

radion, som står och pratar för sig själv. Förtroendeomröstningen

pågår fortfarande i Kabul. Det är den fjortonde dagen. Badakhshan

i nordost, vida känt för sitt guld och sina rubiner. Marco Polo

var där. En fattig provins trots sin rikedom. Afghanistans

Norrland. Någon annan får nytta av guldet. "Vad snackar han om",

frågar Alan. "Om sånt som inte är bra", får han till svar. Värmen

tillåter inte annat än en kort sammanfattning.

 

Strax utanför Mazar har man hittat naturgas. Vi har sett ryssarnas

borrtorn och fabriksbygget ute på fälten mot det gamla Balkh. Det

finns också ett ryskt oljeletargäng men det letar fortfarande.

 

I Kabul hade jag läst exportstatistik. För tre år sen började man

exportera naturgas. Nu är exportvärdet av gas redan högre än för

ull och fårskinn tillsammans. Karakulskinnen sjunker stadigt i

pris. På ett sätt är det bra. Afghanistan får hårdvaluta att

handla med. På ett annat sätt är det mindre bra. Får ger jobb åt

många, gas åt några få. Minst jobb och mest pengar ger kanske

gasen åt markägarna. Då gäller det att inkomstomfördelningen

fungerar. Gör den det? Knappast. Inkomstskatterna är låga, liksom

förmögenhetsskatterna. Den allra största delen av statens pengar

kommer från skatt på varor.

 

Det är alltid någon annan än gruvarbetaren som får guldet han

gräver.

 

I Mazar-i-Sherif närmar sig mörkret. Man tänder de röda

lampgirlanderna på den ena av den gröna moskens kupoler.

Ali-graven. Mashad-Ali. Mycket likt ett tivoli.

 

Vi har knappt flyttat på oss under hela den trettioåttagradiga

dagen. "Kom loss nu", säger Alan,"så spelar vi volleyboll "'

 

Tillbaka

 

Ha-Mim-Sadjdah * Otvetydigheten

 

"Hustrun har samma rättigheter som dem mannen rimligt äger mot

henne", läser jag ur Koranen. Det verkar förvillande jämlikt. Men

så kommer det: "Dock är mannens rätt något större. Allah är mäktig

och vis". Det skall tydligen tolkas så att rättigheterna är av

samma art, men att mängderna fallit lite olika.

 

Uppenbarligen ett orwellskt nyspråk.

 

Men det är mycket mer än så. Denna heliga bok med alla sina

omtagningar och motsägelser är fullständigt icke-falsifierbar.

Systemet är sinnrikt.

 

Om jag i "Dictionary of Islam" fattar Hughes rätt så är, till att

börja med, orden av fyra klasser, speciella, dolda, mångtydiga och

komplexa.

 

Dessutom är meningarna av två slag, uppenbara och fördolda. De

fördolda meningarna kan dölja en andra betydelse, ha två tydliga

men oförenliga betydelser, ha en rik variation av betydelser eller

ha en innebörd, omöjlig att fatta för det mänskliga förståndet.

Det sista är ett klassiskt tema. Det du inte kan förstå återstår

dig endast att tro på.

 

Slutligen finns det åtminstone fyra betydelseplan, bokstavligt,

visuellt, taktilt och metaforiskt.

 

Muhammed brukade utmana sina kritiker till att komponera ett enda

kapitel, en enda sura av sådant slag som i Koranen. Koranen var

hans mirakel och det enda som behövdes för att bevisa den

gudomliga ingivelsen. En vet jag, som antagit utmaningen. Jimmy

Daedalus Joyce som byggde den väldiga Finneganlabyrinten.

 

De persiska sufierna var barn av denna koranska magi. Poetiska

mystiker, havande med sig själv och sitt panteistiska symbolspråk.

 

Annorlunda var Omar Khayyam. Han är före vår tid, i dubbel mening.

Sedan 850 år död i Nishapur, Khorassan, tidlöst ultramodern.

Khayyam, realist och handlingsmänniska, vänd ut mot världen, ändå

ingen materialist, inte besatt av att äga. Endast för sitt

nödtorft stjäl han ibland en matta i moskén.

 

För att säga sanningen så gick jag till mosken, men

inte för att bära fram min hyllning, utan sen

jag sist stal en bönematta här, har åren gått

och mattan slitits ut. Därför kommer jag igen.

 

Hur gör man då Khayyam till sufi?

 

Med hjälp av det hemliga språket. Sven Fagerberg vet i sin fria

dialog, för han har läst "The Sufis" av Idries Shah.

 

Det hemliga språket är ett chiffer av arabiska siffror och

arabiskt språk. Bokstäverna svarar mot siffror. Ta ordet sufi, som

betyder en fattig man. Siffersumman blir 186. Dela upp den i

ental, tiotal och hundratal, 100+80+6 och chiffernyckeln ger

bokstäverna qfw. Alla permutationer är tillåtna, men i det här

fallet finner man direkt i den arabiska ordboken att qfw betyder

ovanför, genomträngande. Detta är då sufismens innebörd. En

verkligt sufistikerad metod. Mot hypoteser, som sannolikt aldrig

kan visas vara falska, måste man förbli skeptisk. Än i dag är

undervisningen i vetenskapligt tänkande sorgligt försummad vid

våra tekniska högskolor.

 

På samma sätt kan man visa att Omars diktarnamn Khayyam,

tältmakare, egentligen betyder Ghaki, en förskingrare av ägodelar.

 

Fördömt, Omar, du skulle aldrig ha tagit den där mattan!

Vad har du att säga till ditt försvar?

 

När livet rinner bort, det må vara bittert eller gott,

i Baghdad eller Balkh,vad spelar det för roll,när tiden fyllt ditt

mått?

Nej, töm din bägare med vin, ty länge efter dig och mig

skall månens faser ständigt ändra sig.

 

Tillbaka

 

Al-Shams * Solen

 

 

På väg ut från Kandahar en glimt av en blå kupol, timuriderblå som

Gawhar Shahs mausoleum i Herat. Men kupolen i Kandahar är inte

utsvälld över basen som saracenerhjälmkupolen i Herat. De toppiga

bergen norr om Kandahar är den taggiga ryggskölden av en jättelik

komodovaran glömd i sanden. Solen faller. Nu slocknar snart

termiken och falkarna söker de sista uppvindarna. Med solen två

handsbredder över horisonten stannar bussen vid ett vattentag.

 

Vita lerhus. Träd vid vattnet. Män i vita turbaner. Han köper en

melon, som är tung av vätska, och skär upp den med dolken, som

svartnat av fruktsyra. Med tungan mot dolkens sida känner han

beläggningens sträva bitterhet. De stora brunsvarta kärnorna

glänser mot det röda fruktköttet och tvingar ätaren till

eftertanke. Eftertanken består i att han med munnen full av melon

måste undvika att bita sönder kärnorna, måste lotsa fram dem till

tungspetsen och en efter en spotta ut dem.

 

Under tiden hinner bussföraren dränka den överhettade motorn med

tre dunkar vatten.

 

Mellan melontuggorna väntar han på det skarpa ljudet av ett

motorblock som spricker.

 

Men motorn, van vid behandlingen, tiger med sin värme.

 

På ömse sidor om vägen, vända mot Mecka, förrättar muslimerna

sin kvällsbön. De sitter ett tag upprätta och en efter en med

varierande inbördes fördröjning fäller de sig plötsligt framåt,

som om en osynlig djinn slog dem i mellangärdet.

 

Liksom så ofta i öknen går vägen i bank, upphöjd över omgivningen,

för att inte spolas undan vid vårregnen, täckas av sommarens

ständigt vandrande sand eller snöa igen under vintern.

 

Vägen döljer de bedjande på den ena sidan från dem på den andra,

men han där uppe kan se dem alla. Nej, inte Allah, utan han där

uppe på vägen. Han som fortfarande äter melon.

 

Han ser att gruppen till vänster om vägen har en annan uppfattning

än gruppen till höger om riktningen till Mecka, fastän samma

nedgående sol leder dem alla.

 

Skillnaden är ungefär femton grader.

 

Vilka reflektioner gör han då?

 

Att gruppen med den något sydligare riktningen är heratbor och att

den andra kommer från Kandahar.

 

På vad grundar sig hans hypotes?

 

På ett geometriskt resonemang. Från denna plats i öknen mellan

Kandahar och Herat, dock närmare Kandahar än Herat, är det ungefär

250 mil till Mecka. Sträckan mellan Kandahar och Herat är 45 mil

och från Mecka syns den under nästan rät vinkel. Siktvinkeln från

Mecka till Herat och Kandahar är alltså cirka 12 °. När man i

Herat vänder sig mot Mecka riktar man sig då 12 ° mera åt söder än

i Kandahar.

 

Solen och klockan anger riktningen och beteendet från hemorten

upprepas som rutin även på annan plats.

 

Vilka outsagda approximationer har han infört?

 

Att jorden är platt inom den sfäriska triangeln Mecka, Kandahar,

Herat. Att triangeln är likbent.

 

Att solen sänker sig lodrätt under aftonens sista 14 minuter,

skillnaden i sann soltid mellan Kandahar och Herat.

 

Söker han bekräftelse på sin hypotes?

 

Nej, ty hypoteserna är flera och den första, den om hemorten för

de bedjande muslimerna, är ointressant. Den kan lätt visas vara

antingen sann eller falsk genom att man frågar någon i vardera

gruppen.

 

Oavsett resultatet varken falsifieras eller bekräftas den

intressantare hypotesen att muslimen med hjälp av hemortens

riktningsnycklar, solhöjd och årstid, men utan att korrigera för

förändringar i geografisk belägenhet, vänder sig mot Mecka med

sådan precision att medelfelet på hemorten endast är några få

grader.

 

Därför söker han inte bekräftelse, liksom han inte söker lycka, ty

vad är lycksökande om inte jakten på slutlig bekräftelse.

 

Men en annan tanke är värd att tänkas. De arabiska astronomin hade

praktiska uppgifter. Att finna tvärs över haven till Indien och

att bestämma riktningen till Mecka.

 

De grekiska astronomernas kunskaper var nog för detta, och

araberna fann dem i Indien. Grekisk vetenskap kvarlämnad efter

Alexanders strövtåg.

 

Därför gick arabernas astronomiska teorier inte utöver antikens

men araberna blev mästare i att räkna. I Indien hittade de

siffersystemet, färdigt att användas.

 

Mot en praktisk värld svarar ett upptäckande medvetande.

 

Många timmar med bussen på väg och kvällens ljus hinner lämna vårt

solsystem. Vi hämtar fyra herdar ur natten. Två sätter sig snett

framför mig och två snett bakom. Vi klättrar över randbergen söder

om Heri Rud och när lågväxel byts mot frihjul börjar herdarna

sjunga. En är försångare och de andra faller in och faller ur som

i stämmor.

 

Från betongvägens skarvdunk och bussens dallrande rutor lånar de

till rytmen. Tillsammans bygger de en katedral av ljud i mörkret

kring dem som sover och dem som låtsas sova.

 

Det är som den finaste mässa av Palestrina.

 

Ända in i Herat sjunger herdarna.

 

 

* * *

 

 

AFGHANISTAN

 

Att resa till A.

 

Åk båt på Svarta Havet från Istanbul till Trabzon och ta bussen

till Erzerum i östra Turkiet. Det går två båtar i veckan. Till

Erzerum kan man också åka direkt från Istanbul med buss,

garanterat gropigt, eller med tåg, säkrare men tråkigare.

 

Bussar och minibussar från Erzerum till irangränsen ger fin

kontakt med anatolierna. Vid gränsen hittar man lätt en

långtradare att lifta med till Teheran, staden som är ett

varmgarage. Och varje dag går det bussar från irangränsen. Det

bästa med Teheran är Amir-Kabir, hippiehotellet, på gatan med

samma namn.

 

Lämna Teheran med bussen till Meshhed. Där löser man visum under

en förmiddag på afghanska konsulatet. Tre passfoton behövs.

Fortsätt med buss till Herat så snart som möjligt. Byt vid gränsen

buss.

 

Istanbul - Herat, restid 7 dagar, kostnad 95 kr.

 

 

KHAYYAM, OMAR

 

De två rubaiyat har jag tolkat från en engelsk prosaöversättning

av en tysk Khayyamforskare, Friedrich Rosen. Jag vet att äktheten

kan betvivlas. Jag vet också att en Khayyam-rubai skall ha

rimflätningen aaxa. Rumi från Balkh däremot, som grundade de

dansande dervischernas orden, tillät sig även andra

rubai-varianter. Han var ändå en mästare.

 

 

MYRDAL, JAN

 

M reste i A 1958 och 59 och skrev en bok därom medan han i Indien

repade sig från amöbor som ville äta hans lever. Jag kan inte låta

bli att jämföra med Prometeus som gav elden åt människorna.

 

"Resa i Afghanistan", en stor skildring i tiden och rummet. Starkt

personlig. Jag har inte läst en bättre resebok. Den provocerar

till att förstå och lockar till att färdas.

 ----------------------------------------------------------------

 till Gävledragets Startsida      Sammanställt av  Lisse-Lotte Danielson -  lisse-lotte@danielson.be  

 Tillbaka 

besöksräknare