Gå till  Startsidan   Senast uppdaterad:  2011-12-10

(Om länkarna hänvisar till felaktiga platser  - välj under Meny verktyg webbläsarens "Inställningar för Kompatibilitetsvyn  - Välj antingen - Lägg till den här webbplatsen eller Visa Alla".)

1 en och annan av Sveriges Städer har under de senaste åren anspråk väckts, till en del med framgång, om återvinnande av donationsjord, som olagligen frångått dem. En dylik fråga har nyligen blivit väckt hos Stadsfullmäktige i Gefle, och detta är anledningen, varför dessa anteckningar utgivs av trycket. Beträffande den jord, som nu lyder under Gefle Stads domvärjo, lämnas här bland annat alla de upplysningar, som ur äldre handlingar kant erhållas, och som till en del är av vikt för vidare behandling av den väckta frågan.

Gefle den 6 November 1888.

J. Selggren.

--------------------------------------------------------

Källa:     

Om jord hörande till och under Gefle Stad.     

(Gefle 1888, Gefle-Postens Tryckeri)

Den mark, som vanligen kallas Gavleägor, har å ena sidan sin naturliga gräns i Gavleån och skiljes å den andra från Sätra bostad genom rå och rör. 1) 

Om den utgjort något särskilt byområde eller blivit avsöndrad från någon av de kringliggande bolbyarna, där lämnar oss äldre handlingar i fullkomlig okunnighet, likasom om sättet varpå den kommit i Gefle stads samfälda ego. 2)

Med undantag av den sandiga och ofruktbara delen längst västerut, utgörs Gavle ägor numera antingen av odlad jord eller av tomter och närmast fjärden av upplagsplatser. För 300 år sedan låg mellan mynningarna av Stora ån och Ö. Lillån den så kallade Alderholmen, till vars inskränkta omfång man kan sluta därav, att den i samtida kronoräkenskaper kallas "en liten holme mitt i ån". Utanför sträckte sig Geflefjerden långt upp över den ansenliga rymd, som efterhand och i synnerhet under senare år genom uppgrundning och utfyllning blivit förvandlad till fast land. Även i övrigt var utseendet av Gavle ägor helt annorlunda än nu. Närmast staden, som då sträckte sig från trakten kring kyrkan i en lång och smal remsa längs efter Stora ån och dess östra gren på ömse sidor om de smala och krokiga gator, som sedermera kallades Kyrkogatan och Långgatan, hade man på ömse sidor om stora landsvägen västerut, presteboets ägor, den tiden till det mesta belägna uti vad som nu utgör en del av stadens andra kvarjeer. 3)

Dessa ägor, bestående av några åkertegar och vretland, var väl till en början det enda, som var odlat. Allt det övriga låg för fäfot och utgjorde stadens löt eller gemensamma betesmark, som under tidernas lopp mer och mer inskränktes. I den mån vattnet föll ut och marken lämpade sig för odling, upptogs invid rågången mot Sätra åtskilliga vretland och i stadens närmare grannskap inhägnades den ena täppan efter den andra till krydd- och kolgårdar. 4)

Denna jämförelsevis sena odling torde inte ha varit utan inverkan på det i alla fall märkliga förhållandet, att dessa nyodlingar inte övergått i enskild ägo under det att på den gamla jorden på stadens södra sida fanns de största om inte bästa delarna av hemmanens ägor avsöndrade till en mängd självägande besittningar. Visserligen iklädde sig åtskilliga av de nämnda täpporna eller kålgårdarna numera tomter eller tomtdelar inom staden, under tiden fast natur, men emellertid fanns länge 5)

inte mer än två fasta vretar på Gavle ägor, belägna på var sin sida om västra landsvägen vid den forna Gavlebro, eller som den nu kallas Gustavsbro. Den ena, numera genom köp och byte tillhörig staden och ämnad att inläggas i dess park stödde sin fasta och självägande natur på konung Gustav I:s brev av Ekolsund den 12 Juli 1553, varigenom han efterlät sin tjänare Mats Törne "att till sitt behov tillpynta en äng av det vreteland, som ligger emellan Gavlebro och Kroknäs på Gefle stads ägor samt med Wirkesholmen dock med sådana villkor, att han framdeles, när det hävdat och brukat blivit, skulle därav ge kronan tillbörlig ränta eftersom det blev skattlagd och kunde göra skäl före". hur den andra, som för närvarande tillhör Gustavsbro bryggeribolag, blivit fast, är ej känt men den hade denna egenskap redan 1647.

Tomtupplåtelser.

Att konung Gustav I i följd av sitt vittomfattande begrepp om kronans rättigheter tillägnat sig ett slags grundläggande rätt till dessa s. k. Gavle ägor, bestyrkes inte blott av ovannämnda brev utan även av det sätt, varpå han förfogade över vissa tomter, förmodligen sådana, som nyligen blivit intagna och för vilka gammal hävd inte kunde åberopas till stöd för äganderätten. Ett mindre antal tomter erlade nämligen tomtören till kronan och deras innehare kallades tomtöresborgare till skillnad från dem, som ägde egen gård och grund. 6)

Denna avgift förekommer första gången i Gestriklands räkenskaper för 1549, varest bland andra kronans inkomster är upptagna tomtörespenningar 14 marker 2 öre 23 pgr "av några tomter i Gefle". Från denna tid är denna inkomst stående, och stiger så småningom ända till 39 marker 7 1/2 öre, likasom tomternas antal från 16 till 31, men sjunker åter efter 1569 års brand, då stadens invånare erhöll 12 års frihet från skulder, vilken dock sedermera inskränktes till 6 år. Efter denna tids förlopp är för år 1575 antecknat, att 10 tomter låg öde , men att 22 erlade 21 marker 5 öre 9 pgr i tomtören. Samma antal av betalande tomter bibehåller sig sedan, dock med några mindre växlingar i avgiftsbeloppet, till 1597, då plötsligen utan någon angiven anledning tomterna stiga till 43 och tomtören till 53 marker öre. Häri skedde ingen förändring intill dess konung Carl IX, i sammanhang med donationen av Testebo och Sätra den 24 Juni 1602, utan alla villkor och förbehåll tillät Gefle stads invånare att under staden behålla alla de täppor och vretar, tomter, kvarnställen och fiskevatten, som inom stadens dike och råmärken liggandes är och en tid därifrån varit hade, att bruka och behålla staden till godo. Tomtörena blev nu i kronans räkenskaper avförda och har sedan så av dessa som andra ofria tomter ingått till stadens kassa.

I sammanhang härmed må nämnas, att utvägen att genom köp eller inlösen av ofri tomt befria sig från tomtören även före denna tid begagnades, med den skillnad att lösepenningen då ingick till kronan, med vilken köpet avslöts. 7)

Städernas rättighet att till förmån för sin egen kassa försälja ofria tomter är sedermera genom åtskilliga författningar bekräftad.

Fasta vretar.

I dessa tider, då stadens område var inskränkt till de s. k. Gavle ägor, uppkom det egna slag av självliggande jord, som sedermera fått namn av fasta vretar. De hade till sin grund ett ekonomiskt behov, som ej kunde avvisas. Ännu är den tid inte helt och hållet ur minne, då varje familj, som ville göra sig försäkrad om någorlunda jämn tillgång på en så oumbärlig hushållsartikel som mjölk, måste hålla sig en liten ladugård av en eller flera kor (getter gjorde hos de mindre bemedlade samma tjänst) med därtill hörande bihang av så mycket jord, som fordrades för att vinterföda dem. Hur mycket större skulle inte detta behov har varit för 3 á 400 år tillbaka, då näringslivet var outvecklat och familjen i så många avseenden var inskränkt till vad den själv kunde producera? Den mark, vilken, såsom förut är nämnd, tillhörde samhället, lämnade ett allt knappare utrymme endast för sommarfödandet av nödvändiga kreatur. Borgerskapet hade då ingen annan utväg än att av närgränsande byområden skavfa sig den jord, som behövdes.

Att skattskyldig jord inte fick avsöndras från hemmanen och åbornas förmåga att erlägga skatten och utgöra allmänna onera sålunda förminskas, var en redan då allmänt antagen grundsats. Undantag förekomma i mängd. Det kunde ej vara svårt för borgaren att med pengar i handen eller begärliga varor i sin bod, av bondens åker eller uppröjda äng bekomma ett litet stycke, som han behövde eller önskade, men i allmänhet skedde väl sådana avsöndringar antingen pantevis, då annan utväg att betala inte fanns eller såsom avstillning för arvsanspråk i hemmanen. 8)

Exempel förekomma av båda fallen och vi får längre ned se att avsöndringar av denna art ofta gick tillbaka. Bättre anspråk på orubbat ägande rätt gav sådana avtal, genom vilka borgaren för sina pengar eller varor erhöll endast utmark, som han själv måste röja och uppodla, och av vilka ägor, såsom ej ingående i hemmanens skattlagda jordavtal, kronan krävde särskild grundskatt. De underkastades således den årliga eller rättare sagt rörliga skattläggning, som enligt regeln ägde rum i Gestrikland, likasom i andra nordliga provinser tills i början av 1600-talet, ständig skattläggning även där infördes; erhöll därigenom samma skattemannarätt som hemmanen och fick därför namn av fasta och själv ägande vretar under Gefle stad.

Den äldsta kända handling rörande dessa vretars skattläggning förekommer i Gestriklands fogderäkenskaper för år 1550.  31 namngivna borgare skattade för sina vretar 36 mark 6 öre efter 2 öre för varje lass hö. Vretarnas antal är inte uppgivet, inte heller för det följande året, men skatten utgick då med 43 mark 2 öre. År 1552 var vretägarna 42 och vretepenningarna 47 mark. År 1555 fanns 49 vretägare, likaså året därpå, då skatten gick till 53 marker 5 öre.

Ett slags bekräftelse på äganderätten erhölls genom konung Gustav I:s brev den 28 November 1557, i vilket han säger sig har "gunsteligen efterlåtit, att de Gefle borgare, som har uppröjt och upptagit sig några vretar eller täppor omkring förenämnda Gefle stad, måge ock så (oss till behagelig tid) samma vretar och täppor njuta och bruka, så här efter, som de här till gjort har, dock så att de göra oss och kronan den rättighet av samma vretar och täppor, som de kan bli skattlagda och göra skäl för".

Orden: "oss till behagelig tid", antyda att äganderätten var något vacklande. Möjligen är de endast något av de vanliga förbehåll, genom vilka konungen undvek att binda sig i fråga om kronans inkomster. Men så framt några av vretarna låg på kronogrund och således enligt lag inte kunde lämnas någon till evärdelig besittning, kunde ock uttrycket vara väl berättigat. Att förhållandet med åtskilliga verkligen var sådant och besittningen således medgiven endast tills vidare, ser man därutav, att då kronans "gamla ödeshemman" Wibro (numera en del av konungsladugården Wall) i Walbo socken den 4 Januari 1565 donerades till Mats Törne ansågs åtskilliga stadsboernas skattlagda vretar ligga å konungagårds ägor och således vara inbegripna i donationen, varför deras ränta i kronoräkenskaperna avfördes. ⁹)

Donationen återkallades 1569, och osäkert kan vara, om Mats Törne hunnit göra något annat bruk av donationen, livad vretarna beträffade, än att i kronans ställe uppbära deras skatt,

Mot slutet av konung Gustavs regering hade antalet av vretägare och säkerligen även av uppröjda ägor ökats i ovanlig grad, möjligen iakttogs också större noggrannhet vid den rannsakning, som borde föregå bestämmandet av deras skatt för året. Antalet som 1559 fortfor att vara 49, uppges året därpå vara 90. I 1562 ars fogderäkenskap är anmärkt en tillökning av 28 vretägare och 22 marker vretpenningar. För 1563 finns en specificerad längd  å 128 vretägare, som tillsammans erlade 128 marker 2 öre i skatt och att vilka 8 med 6 marker 2 öre i skatt under året tillkommit. Under åren 1564—1572 varierar vretägarenas antal emellan 126 och 134. Plötsligen och utan någon uppgiven anledning sjunker det 1573 till 111 och 1575 till 110, vilket antal oförändrat bibehålles i de följande årens räkenskaper, ända till den ständiga skattläggningen 1604.    

Vretepenningarna bibehölls i det närmaste oförändrade under hela denna tid och uppgick 1602 till 130 marker 3 1/2öre. 10)  

Den olycka, som 1569 övergick Gefle, då nästan hela staden förstördes genom vådeld, och de förändringar i borgerskapets villkor, som därav följde, tycks ha lett till ovannämnda nedsättning. Att den förblev orubbad i nära 30 år torde kan tillskrivas den slapphet, som under konung Johan III:s tid förmärkes hos vederbörande tjänstemän vid bevakandet av kronans under Gustav I:s regering upplivade och väl kultiverade rättigheter och som gjorde att de årliga skattläggningarna inskränkte sig till en och annan obetydlig jämkning eller rent utav upphörde.

Att borgerskapet begagnat sig av konung Johans brev år 1582, varigenom det tilläts dem i likhet med borgarna i andra rikets städer, att till arv och eget köpa de åkrar, vretar, tomter eller andra lägenheter, som de av Kungl. Maj:t och kronan därtill havt,  finns ej något annat spår, än att konungen genom sina vid dylika bördsrättsförsäljningar vanligen begagnade ombud. Rasmus Ludvigsson och Johan Henriksson sålde år 1584 6 tomter till borgare i Gefle på de vid dylika försäljningar vanliga villkor. 11)

Anspråk förekomma av kringliggande byamän att återfå vad som enligt deras åsikt olagligen frångått dem 12).

I Gefle borgerskaps besvär av den 9 janari 1587 klagas att bönderna ville ta igen de vretar, som borgarna uppröjt omkring staden och åt vilka de erhållit konung Gustavs brev. I anledning härav erhöll stadens invånare konung Johans försvarelsebrev av den 26 Mars 1590 för deras ägande rätt till åtskilliga uppröjda vretar söder om fjerden på Järvsta och Hemlingby ägor.

Fasta vretarnas skattläggning.

Då den ständiga skattläggningen antagligen företogs i de nordliga landskapen kom ordningen också till de fasta vretarna under Gefle stad. Skattläggningsinstrumentet  är undertecknat den 21 November 1604. Uppgift på vretägare och på avkastningen av deras vretar inkom från Magistraten, varefter de Kungl. komissarierna för varje vret bestämde dess ständiga ränta till 2 öre årligen för varje lass hö av den uppgivna avkastningen. Vretägarna befanns nu vara 177 och vretarnas antal ej mindre än 439, vilka enligt nyss anförda grund ansågs böra dra en årlig skatt av sammanlagt 226 mark l/2 öre eller 56 daler 16 1/2 öre. Största delen (159 vretar med en avkastning av 399 lass hö) låg på Sörby ägor; därnäst på Lexe utjord och inom de närmast till staden belägna byarna Sätra, Hemlingby och Järvsta. För övrigt var de spridda här och där i Walbo och Hille socknar inom ej mindre än 29 särskilda bolstäder, så att knappast någon by fanns i nämnde socknar, inom vilken rågång inte någon dylik vret var belägen.

Då den åsatta skatten, evalverad till 27 kronor 17 öre ännu oförminskad utgöres genom stadens försorg, som sedan fördelar den på de nu efter stadens jordebok befintliga fasta vretarna, är det dock långt ifrån, att alla som upptogs i 1604 års längd ännu skulle såsom sådana finnas kvar. Skattläggningskommissarierna anmärkte själva, att ibland dessa fanns många "pantevretar", som med tiden kunde igenlösas av dem, som därtill var behöriga. Av dylik osäker beskavfenhet var väl även de 33 vretar, som enligt Magistratens uppgift av stadsbor innehades på "konungsägan". Att även dessa lades till viss skatt, vill väl inte säga annat, än att denna skatt ansågs som ett slags avrad, som tills vidare ingick till kronan, intill dess kronan själv eller den temporära inneharren av konungsgården fann för godt att ta dem under eget bruk.¹³)

Staden fick vid samma tid genom donationen av Testebo och Söderby byar tillräckligt jord på närmare håll och detta var tvifvelsutan förnämsta anledningen, varför en mängd vretar, som var allt för avlägsna, för att kan nyttjas med bekvämlighet, på ett eller annat sätt återkom under byarne. ¹⁴)

För närvarande finnas inga andra fasta vretar kvar, än på Söderby, Testebo, Hemlingby, Järvsta, Lexe, (Åsbyggeby), Sätra, Stigs och Hvarfva ägor. Alla de övriga har snart sagt spårlöst försvunnit.

Nya avsöndringar från byarna.

De skattlagda vretarna var att döma av den uppgivna avkastningen ganska små, men så var de så mycket flera till antalet. Då stadsboerna därjämte genom konung Carl IX:s donationer erhöll mantal jord att sinsemellan till nyttjande fördela, tyckes det som om det inte så särdeles talrika borgerskapet skulle med jordägor har varit väl försedd. Inte desto mindre förekomma under de närmast följande fyrtio åren (1605—1645) omkring 80 uppbud. ¹⁵)

vid Walbo och Hille ting av köp, genom vilka  bönder i Sätra, Hemlingby, Järvsta och Åsbyggeby avsöndrade jord från sina hemman och försålde den till stadsbor. De fall, då det försålda uppges vara inte odlat, är ganska få; vanligen är det någon "vret", "ängestycke" eller "teg", och således uppenbarligen odlad och under skatten inbegripen jord, som på detta sätt frångick hemmanet. Ganska sällan nämnes hur stor köpeskillingen var, och om den utgick i penningar eller varor. Man har skäl tro, det dessa små jordstycken gått och gällt såsom ett slags nödtvunget betalningsmedel, då bondens kredit hos borgaren ej längre räckte till. Ur denna synpunkt kan tidernas svårighet lända till någon ursäkt för Häradsrättens förfarande, då den å dylika avhandlingar meddelade lagfart.

Återvinningsförsök.

Försök att återta det förlorade uteblev inte. Järvstaboerna hade till vårtinget med Walbo 1626 instämt 17 särskilda vretägare med påstående att de skulle göra besked för åtkomsten, och företedde ett synebrev av Underlagmannen Jöns Claesson att år 1586, varigenom några av Gefle stad, som företagit sig att, "egesmännom föga tillspordt" röja sig vretar på Järvsta ägor, blivit ålagda att fem år efter dato lämna vretarna till bönderna igen. Några företedde åtkomsthandlingar; de flesta hade "inga brev". Något åberopande av 1604 års skattläggning till försvar för äganderätten omnämnes ej i protokollet, inte heller vad utgång saken fick.16)

Några grannar i Hemlingby erhöll Häradsrättens utslag den 9 April 1624 och den 14 Februari 1625, att de skulle få igenlösa en obytt strand vid fjerden och ett änge vid Brynäs, som deras föräldrar sålt till Borgmästaren Hans Öndesson. Åsbyggeboerna gjorde ock anmärkning vid ett eller annat köp inom deras rågång, men tycks har låtit saken bero, då documenter förebragtes till styrkande av borgarenas rätt. En del av dessa klagomål blev dragne under konungens egen pröfning. I Borgerskapets underdåniga besvär den 8 Februari 1630 heter det, "att som bönderna inför Kungl. Maj:t andragit om några vretar omkring staden, som borgarena skulle har dem avhändt, så bådo Borgmästare och Råd att konungen ville med tålamod anse denna sak och genom utskickade låta förfara, hur samma vretar från bönderna komne var, en part med arv och skifte, men mesta delen bestod av för bonden onyttig och obrukad jord, som de med stora penningar från byarne köpt och med stor omkostnad och flit uppröjt och förbättrat".

Begäret att i odlat eller förbättradt skick återfå vad som understundom för en ringa penning kommit i stadsboernas ego, upplivades hos allmogen genom Kungl. förordningen mot skattskyldig jords förminskning av den 2 Maj 1673. Deri heter det, att Då Kungl. Maj:ts företrädare förmedelst allvarliga påbud och åtskilliga plakater stadgat, 17)

att kronans skattskyldiga undersåtare inte skulle sig understå att söndra eller förminska jord av deras skattehemman, den där besutne till skada och fördärv och kronan själv uti dess skatter och rättigheter till märklig avsaknad, hade dock en sådan lovlig förordning inget eller fast ringa efterlevats. Till att vidare förekomma slikt olagligt förövande, påbjöds nu, att ingen därefter skulle fördrista sig, att genom köp, byte, pant, lega eller annat slags avhandlig avhända skattehemman någon mark av vad slag som helst vid stravf för säljaren enligt lag och vid förlust för köparen av vad han sålunda åtkommit med det som han därför hade givit. Att häröver hålla hand ålades Landshöfdingar, Fogdar och även Domhavande, bland vilka sistnämnde Kungl. Maj:t väl hade havt fog att ställa en del för ögonen, det de hade mot laga stadgar meddelat fasta på slika ägor och därigenom gifvit tillfälle till sådana irringar. Förbudet förnyades den 21 Juli 1677 och skärptes i så måtto, att då det förra föreskrev, att vad som förut (före 1673) blivit hemmanen avhänt, skulle oaktat därpå laga fasta blivit given, så vida likväl inte urminnes hävd var åkommen, läggas till sin rätta bostad igen mot betalning och en skälig förnöjning av det som vederbörande bekommit och njutit hade, så stadgade det senare, att sådant .skulle ske utan någon lösen eller förnöjning, "emedan ingen hade bort vara så obetänkt och dristig emot lag- och Kungl. förordningar tillhandla eller lägga under sig det som Kungl. Maj:t och kronan tillkom".

Bekräftelse å de fasta vretarna.

Borgerskapet, som förutsåg,  varthän allt detta skulle leda, skyndade att hos Kungl. Maj:t anhålla om bekräftelse å de odlingslägenheter, "om vilka stadens innevånare tidigare med Kungl. Maj:t anhålla om bekräftelse på de odlingslägenheter, "om vilka stadens innevånare tidigare med Kungl. Maj:ts  permission, lov och minne kontraherat och slutit hade". I anledning av denna ansökning konfirmerade konung Carl XI genom brev den 27 Mars 1674 Gefle stads innevånare i deras rättighet att för evärdeliga tider nyttja och behålla de jordägor, som stadens forna borgare för mer än 100 år sedan av bönderna i näst omkring staden liggande byar sig tillhandlat och sedan med stor kostnad uppröjt och hävdat, samt förklarade, att dessa ägor med stöd av den stadfästelse som derå kommit genom Gustav I:s och Johan III:s förr berörda brev inte var under de utgångna plakaterna inbegripna 18)

Till yttermera visso upplyste Kammar-Collegium, att dessa vretar 1604 av den utskickade skattläggningskommissionen blivit taxerade och för en viss skatt uppförda samt att de blivit upptagna av utägor och sådana, som byarne inte havt något nytta av, varför kollegiet — då byarnas skattlagda jord därigenom inte blivit förminskad — ansåg de åberopade plakaterna inte vara till dessa ägor tilllämpliga.19)

Allt som från bönderna blivit förvärvat efter 1604 fortfor inte desto mindre att vara underkastade reduktion enligt plakaterna, Det var naturligt att fördelen för byarna att i odlat skick utan lösen återfå vad som i egenskap av obrukad eller skogbeväxt mark blivit avyttrat, skulle locka till mer eller mindre befogade återvinningsanspråk. Då varande Landshöfdingen i Vester-Norrland, General-Löjtnanten Friherre Jöran Sperling anmälde då, att en och annan stad i länet begärt, att lindring i plakaternas föreskrifter i likhet med vad redan kommit bergsbruken till godo, skulle dem beviljas och begärde härom Kungl. Maj:ts närmare förklaring, "då det eljes ville falla honom svårt att sluta emellan städerna och allmogen eller hämma och förekomma de många och långsamma tvister och processer, som derav syntes vilja flyta". Med avseende härå utfärdades Kungl. Majts förklaring av den 1 Juli 1682 av innehåll, att vad invånarna i städerna av öde och skogvuxen mark köpt av nästomliggande skattebönder och sedan bona fide genom mödosamt arbete och bekostnad kultiverat, uppbrukat och hävdat, det skulle Borgarna roligen och oturberade nyttja, bruka och behålla, dock med villkor att de skulle undergå en billig taxering av dessa således uppröjda ägor, som tillförene inte var skattlagda, och skulle bönderna, som dessutom prövades ha full jord emot deras skatt, därefter inte vara befogade att därför uppbära någon avgift.

Någon undersökning, vilka bland Borgarenas innehavande jordar dessa förut inte skattlagda ägor var, och vilken skatt de borde dra, lärer aldrig har blivit verkställd. Någon åtgärd i detta hänseende lärer inte ansetts nödvändig, sedan staden genom Kungl. Brevet den 7 November 1688 till Landshövdingen m. m. O. Wellingk erhållit rätt, att njuta den skatt, som flöt av de ägor och den skogvuxna mark, som stadsborna uppodlat.

Reduktioner under byarna.

I samma Kungl. förklaring stadgades vidare att vad de ägor vidkom, som en eller annan borgare i städerna sig tillhandlat av bondens öppna åker och äng, så skulle dessa läggas till sin gamla bostad på sätt som plakatet förmälde; så vida bonden kunde bevisa att han antingen för samma jord drog skatten eller ock hade mindre ägor, än som svarade mot hans utlagor. På grund härav instämde nu byamännen i Sätra och Hemlingby åtskilliga vretägare, vilkas ägor de förmenade vara av sistberörda egenskap. Dessa långvariga rättegångar slutades så, att en inte obetydlig egovidd i kravt av domstolarnas utslag återföll till nämnde byar, vilka båda tycks har vid förutgående avsöndringar till det yttersta gått sin skattlagda åker och äng för nära. ²⁰)

Vi återkomma till de fasta vretarna under Gefle stad, då det längre ned blir fråga om stadens jordrefningar och jordeböcker, för att så godt sig låter göra, redovisa för deras areal under olika perioder.

Donationer av kronan.

I den förut åberopade besvärsskriften den 9 Januari 1587 hade Borgerskapet anhållit om upplåtelse av Sätra by, "emedan de saknade allt utrymme till mulebete samt tillgång till vedskog och timmerhugst". Samma skäl upprepades i deras förnyade ansökning den 27 Februari 1590 om "de fyra små hemmanen i Sätra, vid pass två pileskott från staden". Förmodligen hade vid dessa skäl något avseende blivit fästat, då Alderholmen, "en holme mitt i Gefleån", som det heter, vilken under några föregående år bergats för kronans räkning och givit 3 à 7 lass hö, av konung Johan III år 1589 skänktes till Gefle borgare att nyttja till deras eget mulbete".

Mycket frikostigare gick konung Carl IX Borgerskapets önskningar till mötes, då han på dess förnyade klagan över för ringa utrymme till skog, mulbete och fiskevatten donerade till staden den 24 Juni 1602  Testebo och Sätra byar i Hille socken samt hemmanet Wreten 20 a)

i Walbo socken, med alla de ägor, som därtill lydt och legat hade, skog, åker, äng och fiskevatten, kvarn och kvarneställe, inte  undantagna till att njuta, bruka och behålla. Men då kort därefter fråga uppstod om anläggande av en ladugård vid slottet i Gefle, och Sätra by samt Testebo ström 21)

ansågs för sådant ändamål behövliga och lämpliga återkallades de under kronan genom Kungl. Brevet den 15 Februari 1605, varemot staden erhöll till vederlag den byn Söderby bredvid Testebo och Wreten i Walbo socken, med allt vad därtill lydde, inget undantagandes, med villkor att staden, skulle derav, likasom förut för Testebo och Sätra ge kronan årligen 2 läster osmundsjern.

Vad Söderby, numera Sörby, beträffar, utgjorde det jämte hemmanet Wreten 51 2/3 öresland enligt 1605 års jordebok, men om man får tro en samtidig uppgift,  22)

var derutav så mycket förut avsöndrat, "att det mesta var i borgarnas händer till 5 à 600 lass äng, så att bönderna endast hade åkertegarna och några gamla ängeshävder kvar. Testebo, som genom Sätra bys och hemmanet Stigs mellanliggande ägor var mera avlägset, hade i mindre mån blivit berörd av stadsboernas inkräktningar. Det hade nu 7 åboer och var uppskattat till 64  1/2 öresland. Hela donationen omfattade således 116 1/6 jordeboks öresland eller efter hemmanens utsäde och den sedermera införda gärdemantalsberäkningen, 8 1/8 mantal.

Hur mycket åker och äng staden genom ovannämnda donationer erhöll, är nu inte möjligt att säga. 23)

Enligt den äldsta uppgift man har, av år 1711 var den odlade stadsjorden omkring 625 tunnland. Även utan att beräkna den odlade mark som blivit inlagd dels till den vidsträckta stadsparken dels till tomter i södra stadsdelen och vid Strömsbro, stiger den för närvarande till minst 1.250 tunnland och har således mer än fördubblats på 175 år, ett så mycket vackrare resultat av stadsbornas odlingsflit, som deras arbete ofta nedlagts på ganska oländig mark. Jämför man den donerade stadsjorden med närgränsande byar av ungefär samma skattetal, är skillnaden i odling så betydlig, att den frågan verkligen skulle kan framkastas, om inte Staten mera vunnit än förlorat på denna donation.

Ersättning till bönderna i Testebo och Söderby.

I båda donationsbreven förklarar konungen sig vilja ge bönderna andra så goda hemman igen, som de måste lämna till staden. Denna ersättning kom sent och säkerligen inte alla till godo. Såsom lämpliga för ändamålet föreslogs dels kronans gamla tillhörighet, konungsgården i Hedesunda och de med kungsgården i Ovansjö tillbytta hemmanen i Hade samma socken, dels åtskilliga kyrkorna fordom tillhöriga, men till kronan indragna hemman, såsom 2 halva kyrkohemman i Backa och 3 prebende (Upsala domkyrkas) hemman i Ön. Walbo socken, 2 kyrkohemman i Nordanbro och Backa, Hedesunda socken och 1 kyrkohemman i Gryt, Fernebo socken, dels ock tvenne små hemman eller torp, Jugansbo och Ertmanshyttan i Hedesunda, över vilka såsom upptagna å allmänningen kronan ansåg sig kunna förfoga. 24)

Då saken drog ut på tiden och några at bönderna i Testebo deröver beklagade sig, erhöll Fogden den 4 April 1607 bestämd föreskritt att ställa dem tillfreds. 25)

Men inte ens alla de klagande blev ihågkomna, som man kan se av en ny klagoskrift. 26)

Om det slutliga förloppet har man ej någon närmare underrättelse, än den som förekommer i Gestriklands Dombok för år 1681, enligt vilken åborna å Hedesunda kungsgård, Nordanbro och det ena hemmanet i Hade (det andra hade gått i byte mot ett till ladugården lagd skattehemman i Backa, Walbo socken) styrkte, att deras förfäder, som fordom bott i Testebo, i utbyte erhållit dessa hemman. Om ersättning till bönderna i Söderby, som efter vad ovan är nämnt, inte hade mycket kvar

av sin jord, förekommer inte mera, än att 69 daler utbetalts 1612 till Bengt och Lars Anderssöner, borgare i Gefle till vedergällning och gode reede" för det hemman de hade mistat i Söderby. En annan erhöll det på gränsen emellan Walbo och Hedesunda belägna torpet Kettilsmedsbo eller Kesmesbo (Gestriklands Dombok 1683). De övriga behöll väl tills vidare sina obetydliga jordstycken och betraktades såsom "bomän" eller borgare i staden. I följd av allt detta är det sannolikt, att staden inte så alldeles omedelbart kom i besittning av allt vad donationen omfattade.

Användandet av den donerade jorden.

Att den öppna jorden utdelades bland stadens magistratspersoner och övriga borgare och att även åtskilliga till staden hörande tjänsteman, såsom Rektor, Konrektor, sedermera även Landskamrer och Landssekreterare m. fl. fick sin del är säkert. Då stadens äldre handlingar ej lämna någon upplysning vilka grunder vid fördelningen följdes. Man Kan dock sluta av senare uppgifter, att utdelningen bland borgerskapet skedde, så vitt möjligt var i proportion av vars och ens skatt eller bidrag till stadens behov; med andra ord efter de utskyldsören, till vilka varje borgare uppskattades. 27)

Då det omsider prövades nödigt att med iakttande av nämnae grund i dess största allmännelighet, uppställa föreskrifter som var närmare bestämda och vid tillämpningen medförde mindre svårigheter, stadgades visserligen sådana genom Kungl. Maj:ts Befallningshavandes utslag den 1 Juni 1752, vilket dock överklagades och av Kungl. Maj:t genom beslut den 12 Juli 1768 undanröjdes. I sammanhang därmed uppdrog Kungl. Maj:t åt Landshövdingen att i samråd med Magistraten uppgöra nya grunder för jordens utdelande och användande Infordrade utlåtande av Magistraten och de borgerliga societeterna avgavs, men saken stannade oavgjord hos Landshövdingämbetet. Den praxis, som under tiden utbildades och sedermera iakttogs, var i korthet följande:  Sedan den jord blivit undantagen, som enligt stat var anslagen under lönerna till stadens ämbets- och tjänstemän, verkställde Magistraten efter samråd med Borgerskapets äldste den årliga utdelningen av ledigblivna jordlägenheter åt borgarna efter deras ålder bland borgarskapet enligt matrikeln på det sätt att handlande fick 3 tunnland, hantverkare och skeppare 2 tunnland och fiskare 1 tunnland vardera, så vitt omständigheterna sådant medgav. År 1771 fattades det beslut, att borgaränkor, som i varjehanda utskylder kontribuerade lika med deras avlidne män, skulle få nyttja all den stadsjord deras män innehavt, men eljest avstå densamma i proportion och högst till hälften. Härigenom och då antalet av borgare ökades blev utsikten att erhålla borgarjord mer och mer avlägsnad, så att slutligen borgare inte kom i åtnjutande av sådan jord förr än de varit borgare i 25 á 30 år. ²⁸)

Många innehavare av s.k. borgarjord var naturligtvis missnöjda med denna förändring, som likväl, då ingen erinran därvid i rättan tid gjordes, blev jämte den nya avlöningsstaten av Kungl. Maj:t stadfästad den 11 Juni 1816. Missnöjet gav sig luft i en kort därefter (1818) börjad rättegång, i vilken åtskilliga av borgarskapet uppträdde mot ägarna av fast jord och fasta tomter med påstående att de skulle åläggas för besagda possessioner utgiva lika skatt eller utlager till staden, som de, vilka innehade stads- eller borgarjord och ofria tomter, för nyttjanderätten därav erlade. Grunden till dessa anspråk låg tydligen i orediga föreställningar om de fasta tomternas och jordarnas tillkomst och om rätta beskaffenheten av den vretskatt som genom stadens försorg uppbars av de senare.