Grekiska högvakten

Papandreous: Lille Giorgios poserar med farfar Giorgios och pappa Andreas.

När Göran Schildt seglade i Odysseus kölvatten omkring 1950 mötte han ett fartyg inhyrt av Marshallorganisationen. Det kom för att sprida upplysning – ”läs: propaganda”, skriver Schildt – bland befolkningen på öarna. Hans beskrivning gör ett lite löjeväckande intryck på oss biståndsskeptiska 60 år senare.

Men faktum är att Marshallplanen fungerade – den gången.

Nu föreslår ekonomiprofessorn Barry Eichengreen, en av världens ledande experter på finanskrisen, att EU ska ta initiativet till en Marshallplan för Grekland. I samförstånd mellan givare och mottagare ska vettiga och långsiktiga investeringar göras och delar av den usla infrastrukturen i landet moderniseras. Man behöver inte svartmåla för att misströsta om Greklands framtid. Det räcker gott och väl att repetera några av de faktorer som gör all förändring till det bättre så svår. Läs: nästintill omöjlig.

Man kan börja med den bedrövliga självinsikten. Vems fel är det att man levt över sina tillgångar? Jo, Europas! Bekvämast att glömma alla EU-medel som sköljt över landet sedan Grekland blev medlem för trettio år sedan (och av vilka så mycket hamnat i fel fickor och diverse svarta hål). Och svårt att ta till sig den skuld som de egna regeringarna av olika kulör haft i penningrullningen.

Förhållandet till staten är dessutom tvetydigt. Staten har fungerat utmärkt för alla de väljares som utlovats något i belöning (klientelism kallas det). Tusen och åter tusen mer eller mindre onödiga jobb har skapats under de senaste decennierna inom den offentliga sektorn, som av dessa och andra skäl inte präglas av någon större effektivitet.

Annars är förtroendet mellan staten och den enskilde präglat av misstro. Strunta i de lagar och bestämmelser som inte passar dig – staten vill dig inget gott! Mitt lexikon har ett grekiskt ord för ’solidaritet’ – men jag känner inte till om begreppet används annat än i högtidstal och högstämda politikeruttalanden.

Grekland har de lägsta skatteintäkterna i eurozonen. 70 procent av alla självständiga läkare, jurister och arkitekter betalar inte en enda euro i skatt, påstår nationalekonomen Yannis Stournaras, som borde veta vad han talar om – han har varit rådgivare åt den grekiska regeringen. De andra betalar åtminstone lite grand, fortsätter han, men förmodligen inte mer än vad de bränner i drivmedel under en enda helgtripp med yachten.

Kommer man inte på något annat sätt att minimera sin skatt kan ett ’fakellaki’ göra susen, ett litet kuvert med pengar diskret överlämnat till lämplig tjänsteman på skattekontoret. Nu har man visserligen försökt klämma åt skattesmitarna och väldiga böter har utdömts, säger Stournaras. Men de överklagas som regel, och innan pengarna hamnar i statskassan kan det ta tio år, om inte det hela rinner ut i sanden förstås.

Ett fakellaki är för övrigt ett måste om man inte vill vänta orimligt länge på sitt byggnadstillstånd eller på sin operation på sjukhuset. Korruptionen i Grekland bara ökar, visar undersökningar.

I en annan studie konstateras att Grekland vad företagsklimatet beträffar ligger på samma nivå som Bangladesh och Etiopien, landet har på kort tid halkat ner från plats 50 till 109 på den listan. Och i fråga om konkurrenskraft ligger Grekland i botten bland de 27 EU-länderna.

Hur har det blivit så här? Några vill leda drag i det grekiska samhället tillbaka till Bysans med dess byråkrati och ineffektivitet. Stournaras talar istället om arvet från ottomanerna, som på 1450-talet erövrade det bysantinska väldet och höll Grekland ockuperat i nästan 400 år. I Stournaras ’post-sultanska’ samhälle frodas medelmåttan och bristen på regler.

Den ekonomiska utförsbacken anses ha påbörjats under Andreas Papandreou, far till den nuvarande premiärministern Giorgios och son till den gamle patriarken med samma namn, Georgios, som ledde regeringar efter andra världskriget. Andreas var ekonom, utbildad i USA och under en kort tid medan militärjuntan styrde Grekland gästprofessor i Stockholm. Politiker, grundare av det socialistiska partiet PASOK och premiärminister i två perioder på 80- och 90-talen. Andreas Papandreou lät statsskulden stiga omåttligt och ingenting blev bättre under de borgerliga regeringar som följde, politisk lojalitet belönades med jobb inom den offentliga sektorn, som tidigare påpekats, och de offentliganställdas löner ökade med orimliga tal. De fem åren fram till maktskiftet 2009 var katastrofala, enligt Stournaras.

2009 tillträdde Giorgios (d y) och samma år kom han med det oerhörda avslöjandet att Grekland hade fuskat sig in i eurosamarbetet och att budgetunderskottet var mycket större än vad som tidigare uppgetts.

För tjugo år sedan träffade vi en grekisk sjöman på Monemvasia, en av häftigaste klipporna i det på häftiga klippor rika landet. Vi pratade om ditt och datt och när vi såg ner på det välmående lilla samhället på fastlandssidan sa vår vän: ”Grekland är fattigt, men grekerna är rika.”

Jag har ofta tänkt tillbaka på detta. En sanning med många modifikationer, först och främst vad det senare ledet beträffar, men en sanning ändå: En fjärdedel av den officiella ekonomin är svart.

Weste Westeson