Senast uppdaterad: 2011-03-08
Boda West, nybliven Gävlebo, i Furuvik våren 1941
Bodo West, europen som kom till Gävle
Alla gävlebor visste vem Bodo West var. Men han levde sina första 29 år på resande fot, innan han blev kvar här och satte igång ett projekt som bara växte och växte: Furuviksbarnen. Gun Rosenberg berättar hans förhistoria.
Ferenc (Frans) Rosenberg, född i Ungern på 1860-talet, lärde sig skräddaryrket och gick, som brukligt var ännu under det sena 1800-talet, på årslång gesällvandring i Europa. I Murrehen blev han bekant med en familj Rössner, vars lilla dotter Karolina han blev väldigt förtjust i. På skämt sa han att han skulle gifta sig med Karolina, när hon blev stor.
Många år senare kom han tillbaka som färdig skräddarmästare, friade hos Karolinas pappa, som var kyrkfönstermålare, och tog Karolina med sig till England, där han fått tjänst som lärare vid en tillskärarakademi. Familjen bodde först i Manchester och senare i London, var välanpassad och hade det bra.
Efter första världskriget ville de styrande i Ungern få hem sina medborgare utomlands för att med deras hjälp bygga upp landet igen. Karolina kunde inte ungerska och ville inte bryta upp, men Ferenc, som var ganska auktoritär, tog familjen med sig och flyttade tillbaka till Budapest. De kom till mycket svåra förhållanden och måste under de första åren bo i baracker. Det var oroligt i landet vid denna tid - ingen politisk stabilitet. Många barn och ungdomar gick inte i skolan utan drev omkring i destruktiva gäng.
Karolina vantrivdes i Ungern. Hon lärde sig att förstå språket men vägrade att tala det. I hemmet talade man tyska.
Maria. Karolina Rosenberg 1947, när hon bodde i Gävle några månader med dottern Maria
Budapest ca 1922-23: Boda som 1213-åring med systern
Äldsta barnet, sonen Bodo, var född i Manchester 1911 och sju år när familjen flyttade till Ungern. Hans två systrar, Lydia och Maria, var yngre. Bodo gick i skola - sporadiskt - under fyra år. Han lärde känna en artistfamilj, vars barn gick i cirkusskola i Budapest. När barnen tog med honom dit, upptäcktes hans begåvning i bl a akrobatik. Med mamma Karolinas samtycke, men i smyg för fadern som ogillade tanken på att hans barn skulle ägna sig åt taskspeleri, började han i cirkusskolan.
Han var bara 13-14 år gammal, när han fick ett kontrakt i Italien, med en artistfamilj som behövde en lärpojke. Ensam, utan att kunna italienska och med några dagars matsäck i ett knyte, for han dit med tåg. Senare hamnade han hos en familj Manetti som hade ett hus i Florens som sin fasta punkt men som mest for runt och turnerade. Ibland var de bara hemma 3-4 dagar mellan turnéerna, Fru Manetti bodde kvar där under turnéerna och skötte huset.
Under sju år som "italienare" for han runt med cirkusar och varietéer, Han arbetade bl a med Josephine Baker på en variete i Milano - vilket långt senare, 1965, resulterade i att hon hälsade på hans familj i Gävle i samband med ett framträdande i staden. Under hela tiden i Italien var han inte hemma i Ungern en enda gång. Men han sparade av sin lön för att kunna skicka hem pengar till mamman.
När han senare turnerade i Europa med Manettis fick han dock möjligheter att hälsa på hemma. Och till Stockholm kom han första gången 1935-36 för att uppträda. Men han drabbades av akut blindtarmsinflammation och opererades på Serafimersjukhuset, som han sedan bara hade lovord för.
Bodo reste då med Cirkus Schumann och var i första hand akrobat. Eftersom han var liten och lätt, var det, i språngbrädenumren, alltid han som kastades upp i luften. Men han kunde annat också. I småcirkusar med liten personal måste man kunna allt möjligt för "utfyllnadsnumren", så han hade fått lära sig dansa klassisk balett, spela instrument, rida pas de deux, voltige m m. Bodo var god vän med den kände clownen Charlie Rivels men uppträdde inte själv i denna funktion; att bli clown var det slutliga målet, när man kunde allt det andra inom cirkuskonsten och dessutom hade rätt sorts humor.
Fram till 1940 fortsatte han att resa. I Oslo, som han bedömde som en trygg plats i det oroliga Europa, hade han skaffat sig en lägenhet. Därifrån reste han till Stockholm för att spela på Chinavarieten mars-april 1940. Medan hans grupp var där, gick tyskarna in i Norge den 9 april. Bodo hade engelskt pass och kunde inte fara tillbaka.
England hade ingen allmän värnplikt. Bodo gick till engelska ambassaden i Stockholm och anmälde sig som frivillig till någon underhållningspluton. Men han blev aldrig inkallad.
Fadern hade dött under kriget. Bodos två systrar bodde kvar i Budapest. Den ena ingick i en dansgrupp och bosatte sig senare i Polen.
Hösten 1940 kom Bodo till Furuvik med Cirkus Houcke. Resten är gävlehistoria och för omfattande att berätta om här.
(Läs i följande länk om Bodos kontakt med Furuviksparken, Gösta Nygren, Ungdomscirkusen och Furuviksbarnen.
Detta är länkat av Furuviksveteranernas webbmaster Lisse-Lotte Danielson.)
En mångkunnig svensk
Det är Bodos änka - och mångåriga arbetskamrat - Gun Rosenberg i Gävle som berättar om sin man. Hon gör också några sammanfattande kommentarer som har bäring direkt på vår tid:
- Bodo hade ju talat engelska som barn men glömde sedan bort det mesta och var inte så bra på det språket senare. Men han behärskade tyska, ungerska, svenska, franska och perfekt florentinsk italienska. Vidare kunde han göra sig förstådd på spanska och grekiska. Litet arabiska snappade han också upp under gästspel i Egypten.
|
Akrobatparet Camillo och Bodo, Milano 1931. Bodo, här 20 år, är den längre mannen och den som flyger i luften.
Däremot var han inte så bra på att stava. Han saknade grunderna, hade inte fått chansen till en riktigt skolgång.
- Han var oerhört villig att lära, öppen för nya kunskaper. Det roade honom att få lära sig olika yrken av hantverkare som arbetade i Furuviks verkstäder: hovslagare, sadelmakare, målare, snickare etc. Fast han hade stora klumpiga händer kunde han göra smått, fint detaljarbete. Han knöt t ex ryor åt vänner och bekanta.
- Nu ska vi bli "européer" allihopa. Bodo var verkligen en gränsöverskridare, en riktig europé, med en oerhört internationell tillvaro. Han kunde leva i vilket land som helst.
- Och ändå blev han det svenskaste jag vet. Han var så stolt över allt svenskt och gillade inte att man kritiserade Sverige.
- Som gävlebo blev han inte bara accepterad utan respekterad och älskad. Folk tävlade om att bjuda hem honom på middag. Man bemötte utlänningar annorlunda då, aldrig med ovilja. Rasism förekom inte.
|
Barbro Sollbe
Källa: HEMBYGD GÄVLE, Hembygdsföreningen Gävle Gilles medlemsblad nr 9, dec 1998.
-----------------------------------------------------
Materialet är sammanställt av Lisse-Lotte Danielson
Gå till Startsida
Senast uppdaterad: 2011-03-08