PUGs föreläsning 2009-05-07.
Winston Churchill - politikern, statsmannen och människan
Per Starefors; medlem i
International Churchill Society
berättade 18 september 2008 om den Unge Churchill och här följen den spännande
fortsättningen.
Se även Del 1: Den unge Churchill. - (Repetition av del 1)
Klicka på nedanstående bilder .... och
på Pilen
Bakåt
i Explorers övre vänstra hörn om du vill
återgå och klicka på nästa bild.
Några av de förväntansfulla åhörarna är på plats:
Anita
Sigrid
Iréne
och Lill
Olle Lundgren - som var PUGs förste ordförande.
Per tar kommandot och börjar berätta kring nedanstående bilder.
------------------
Del 2: Winston Churchill - politikern, statsmannen och människan
Per tackar för uppmärksamheten.
Sedvanlig hjärtlig och uppriktig avtackning från ordförande Göran Severin!
Bilderna är fotade av Lisse-Lotte
Danielson.
------------------
Efter att han lämnat armén, och som en slags krigshjälte återvänt hem, följde Churchill i sin döde fars fortspår och valdes hösten 1900, såsom representant för de konservativa, in i parlamentet. I egenskap av varm anhängare av frihandel och kritisk till den konservativa regeringens protektionistiska strävanden, övergick han fyra år senare, under uppseendeväckande former, till liberalerna.
År 1908 (det år han gifte sig med sin hustru Clementine Hozier) blev Churchill, vid trettiotre års ålder, handelsminister i H.H. Asquiths liberala regering, och därefter - efter en hård konstitutionell konflikt med det konservativt dominerade överhuset - inrikesminister 1910.
Under dessa år, präglade av radikal reformpolitik, utsattes Churchill för en rad smädeskampanjer, och han anklagades för att förråda sin egen klass - han sades bland annat vara "en djupt föraktlig person", vilket man menade emanerade ur hans släkts "dåliga blod", som aldrig hade lyckats frambringa någon "gentleman" Churchill blev en ifrågasatt minister 1911 då han två gånger satte in armén mot civila; dels mot anarkister i London och dels mot strejkande gruvarbetare i Wales. Samma år fick han lämna inrikesministerposten och utsågs till marinminister, och fungerade som sådan då första världskriget bröt ut 1914.
Under första världskriget var Churchill marinminister (First Lord of the Admirality). Han satte in marininfanteridivisionen i Antwerpen 1914 och deltog själv i striderna. Han var likaså en stark förespråkare för att slå till mot det Osmanska riket (Turkiet) genom en attack vid Dardanellerna, men efter ententens förlust i Slaget vid Gallipoli tvingades han avgå, och tjänstgjorde som officer vid västfronten. Han återkom år 1917 till regeringskretsen, som rustningsminister, i David Lloyd Georges kabinett.
Efter första världskriget blev Churchill krigsminister (eller försvarsminister) med huvuduppgift att leda den brittiska demobiliseringen, men Churchills fokus kom snart att riktas mot Ryssland och den där pågående bolsjevikiska revolutionen. Han såg med avsky på bolsjevismen, vilken han betraktade som den värsta sortens tyranni.
Hans chef, Lloyd George, ogillade emellertid Churchills aggressiva agerande, och som han några år senare skrev, när Churchill väl lämnat liberalerna: "Den häftigaste och ansvarslösaste antibolsjeviken var mr Winston Churchill." År 1921 förflyttade han Churchill till posten som koloniminister, och som sådan deltog han i det beslut som 1921 upprättade den Irländska fristaten.
När den liberala regeringen föll 1922 fick Churchill lämna densamma, och utan säte i underhuset stod han också utanför politiken som helhet.
1924 började Churchill närma sig de konservativa, och då han, efter att som oberoende "konstitutionalist" med deras stöd, återvalts till parlamentet, blev han finansminister i Stanley Baldwins konservativa regering. Samtidigt blev han på nytt medlem i partiet. Som finansminister bedrev Churchill en hårdför konservativ ekonomisk politik, främst manifesterad genom återinförandet av guldmyntfoten. Men denna politik blev olycklig för landet, med ökande arbetslöshet och deflation som följd (vilket f.ö. fick ekonomen John Maynard Keynes att skriva den kritiska boken The Economic Consequenses of Mr. Churchill), och vid valet 1929 förlorade de konservativa makten. De efterföljande årens internationella börsoro och ekonomiska depression drabbade Churchills ekonomi hårt, och han var nära att göra personlig konkurs.
Under 1930-talet befann sig Churchill ute i den politiska kylan, och han betraktades allmänt som förbrukad. Dessa sina "wilderness years", som han senare skulle benämna dem, gav honom bland annat tid att skriva en bok om första världskrigets historia, The Great War (1933-34), samt författa praktverket i fyra band om sin förfader John Churchill, den förste hertigen av Marlborough, berömd för segern i slaget vid Blenheim (därav namnet på släktgodset)
År 1931 skrev den svenske utrikeskorrespondenten och författaren Gustaf Hellström att Churchills tid var förbi. Anledningen till detta var framför allt Indienfrågan. Med sin aristokratiska bakgrund, med hållningar som kallades reaktionära, upptogs Churchill av det brittiska imperiet och dess bevarande, och då regeringen, ville ge indierna självstyre reagerade han fränt. Indien - "juvelen i kronan" - var enligt hans mening inte moget att erhålla status som självstyrande dominion. Ingen i England verkade intresserad av att höra på hans ständiga uppmaningar att försöka stoppa Adolf Hitlers och nazisternas frammarsch. Istället stödde det brittiska folket tanken att relationerna med Tyskland gick att lösa på diplomatisk väg.
Då Josef Stalin och Sovjetunionen, efter Münchenavtalet och Tysklands slutliga uppslukande av den återstående tjeckiska staten 1939, föreslog Frankrike och Storbritannien en trippelallians, som ett sätt att förhindra vidare tysk expansion och garantera de central- och östeuropeiska ländernas säkerhet, vädjade Churchill förgäves till Chamberlain om att anta budet. Senare slog Stalin alla med häpnad, då han i dess ställe ingick i en icke-angreppspakt med sin politiska dödsfiende, Hitler. Churchill var lika frågande och tyckte att ryssarnas agerande var "en gåta, inlindad i ett mysterium inlindad i en hemlighet", men, som han sade, kanske fanns det en nyckel den: "de ryska nationella intressena. Pakten gav Tyskland fria händer, och den 1 september 1939 inleddes angreppet på Polen.
Efter att Storbritannien, som Polens försvarare, förklarat Tyskland krig kallade premiärminister Chamberlain tillbaka antinazisten Churchill till krigskabinettet, och han blev återigen utsedd till marinminister.
Den 10 maj 1940 utsåg kung George VI Winston Churchill till premiär- och försvarsminister, och ledare för en nationell samlingsregering.
Den stridbare men egensinnige Churchill blev, med sin karakteristiska hatt, sin cigarr och sitt V-tecken, britternas idealiske ledare under kriget, som hjälpte dem att hålla modet uppe, främst genom sin välutvecklade retoriska förmåga, men också genom att han under hela kriget fortsatte att styra landet från huvudstaden, i ett skyddsrum under Downing Street.
Som premiärminister kunde Churchill inte lova sina landsmän annat än "blod och arbete, tårar och svett ” och även efter att Frankrike kapitulerat, sommaren 1940, vägrade han att ge upp spelet och acceptera Hitlers fredstrevare. Inför den hotande tyska invasionen göt han, trots den prekära situationen, stridslust i det engelska folket, och i ett berömt tal i parlamentet, poängterade han att även om det brittiska imperiet bestod i tusen år, skulle eftervärlden inte kunna säga annat än att detta var britternas största stund - their finest hour: Sätt på högtalarna!
Då det stod klart att Storbritannien, tack vare Royal Air Force och dess unga stridsflygares insatser, och närmast mot alla odds, lyckats parera det tyska invasionsförsöket sommaren 1940, kunde Churchill konstatera att aldrig förr i mänsklighetens långa konfliktfyllda historia "hade så många haft så få att tacka för så mycket" (tal 20 augusti 1940). Under det efterföljande året kom London, Coventry och en rad andra städer och industricentra, att drabbas av det tyska flygvapnets terrorbombningar, den så kallade blitzen. Men dessa svåra prövningar fick britterna att svetsas samman än mer, och i ett tal inför Londons stadsfullmäktige år 1941, med ord riktade direkt till Hitler, sammanfattade Churchill, under stort bifall, den folkliga motståndsviljans djupaste känsla: You do your worst - and we will do our best. Senare skulle även de allierade, med intensifierad styrka, använda sig av den tyska terrortaktiken, genom bombningarna av bland annat Köln, Hamburg och Dresden, med omfattande civila förluster som följd.
Tyskarnas angrepp på Sovjetunionen, midsommartiden 1941, innebar att Storbritannien inte längre stod ensamt i kampen mot Nazityskland. Trots sin uttalade antikommunism tvekade Churchill inte att alliera sig med Stalin. Samma dag som operation Barbarossa inletts talade han i radio, där han meddelade att även om han inte tog tillbaka ett ord av vad han tidigare sagt om kommunismen och proletariatets diktatur, så bleknade allt detta bort inför det som inträffat:
Efter år av krig utan påtagliga och positiva resultat, med nederlag i bland annat Singapore och Burma, började kritik riktas mot Churchill och hans ledarskap; några gick till och med så långt att de krävde hans avgång som premiär- och försvarsminister. I juli 1942 fick han i underhuset höra att han som ledare visserligen vann "debatt efter debatt" men förlorade "slag efter slag", samtidigt som han beskylldes för att verka se "debatten som ett krig och kriget som en debatt". Den efterföljande förtroendeomröstningen vann Churchill med förkrossande majoritet, 477 mot 25.
Segrarna i andra världskriget, Churchill, Roosevelt och Stalin, under Jaltakonferensen i februari 1945
Krigets allmänna fysiska och psykiska påfrestningar gick inte heller britternas premiärminister förbi. Under ett besök i Vita huset, i december 1941, drabbades han av en mindre hjärtinfarkt, och två år senare fick han lunginflammation.
Slaget vid Stalingrad, och den tyska kapitulationen, vintern 1943, innebar ett kraftigt bakslag för Hitler, och ryssarna kunde därefter, sakta men säkert, inleda sin offensiv västerut. Den 6 juni 1944 ("D-dagen"), och de efterföljande dagarna, landsteg massiva brittiska och amerikanska styrkor i franska Normandie. Axelmakterna var därmed tillbakaträngda på alla fronter, och kollapsade slutligen tio månader senare, i månadsskiftet april/maj 1945.
I oktober 1944 träffade Churchill den sovjetiske ledaren Josef Stalin i Moskva och föreslog en uppdelning av Östeuropa i intressesfärer (se artikeln Procentavtalet). De kom överens om att Sovjetunionen skulle ha 90 procent inflytande i Rumänien och 80 procent i Bulgarien och Ungern. Storbritannien skulle ha 90 procent i Grekland. I Jugoslavien skulle de ha 50 procent var.
Åren 1948-1954 utkom Churchills The Second World War i sex band, och 1953 tilldelades han nobelpriset i litteratur. Svenska Akademiens motivering löd: "...för hans mästerskap i historisk framställning samt för den lysande talekonst, med vilken han framträtt som försvarare av höga mänskliga värden." Samma år dubbades han av drottning Elizabeth II till riddare av Strumpebandsorden, och blev sir Winston.
Efter sin bortgång, strax efter klockan nio (svensk tid) den 24 januari 1965 (på dagen sjuttio år efter sin far), erhöll sir Winston Churchill under stora hedersbetygelser en statsbegravningsceremoni i Saint Pauls-katedralen i London. Den privata jordfästningen ägde därefter rum på Bladons lantkyrkogård i Oxfordshire, inte långt från hans födelseplats Blenheim.
Winston Churchill var en stor älskare av champagne, som han ansåg skulle vara "kall, torr och gratis", och han hade Pol Roger som favoritchampagne. Kontakten med champagnehuset förstärktes efter att han år 1944 lärde känna Odette Pol-Roger, med vilken han utvecklade en livslång vänskap. Hans favoritårgång av Pol Roger var 1928, och så länge årgången fanns kvar i Pol Rogers källare skickade Odette en låda av den varje år på Churchills födelsedag. När Winston Churchill dog 1965 lade Pol Roger till en svart sorgkant på etiketten till de flaskor av Pol Rogers standardchampagne som såldes i Storbritannien. Först 1990 lättades designen upp genom att kanten ändrades till marinblå. I Sverige och andra länder har etiketten hela tiden varit vit, utan kant. År 1984 hedrade Pol Roger Winston Churchill genom att lansera en prestigechampagne under namnet "Cuvée Sir Winston Churchill", och höll lanseringen i Blenheim Palace, där Winston Churchill föddes. Den årgång som då lanserades var 1975, och idén hade fötts i samband med 10-årsminnet av Winston Churchills död
Winston Churchill var även en flitig amatörmålare. Omkring 500 verk finns efterlämnade av hans hand.
Valda kompletterande delar av ovanstående text har hämtats från Wikipedia och sammanställts av Lisse-Lotte Danielson
------------------------------
Gå till 
Startsida
Senast uppdaterad: 2009-05-09