"Control"

Kärlek, medicin och poesi. Fina rollprestationer i Anton Corbijns mycket vackra film om sångaren Ian Curtis.

En svartvit film om en kedjerökande självmordskandidat, Joy Divisions sångare Ian Curtis, regisserad av en rock-fotograf och videoregissör från tiden det begav sig. Det är stor runk-varning på "Control". En ytlig blick på bilderna och man kan förväxla dem med något åldrande popkonnässörer lägger fram på kaffebordet medan de smuttar på årgångsviner och planerar sin semester på veteran-motorcykeln. Kärleken till den döda, melan­koliska rockpoeten som alibi, eller snarare skönt gissel i en dåsig tillvaro. Det finns inget som (andras) självmord för att få en att känna sig levande.

"Control" tillfredsställer det behovet med elektriska scenframträdanden, hysteriskt roliga birollsporträtt (Kebbell som gruppens manager tar priset) och fina huvudrollsprestationer. Men det vackraste med Corbijns porträtt av Ian Curtis - ("Control" är en film som gör ordet vacker vackert igen) är att den inte handlar om sex, drugs and rocknroll utan om kärlek, mediciner och poesi, vilket är betydligt mindre bedagat och samtidigt starkt artonhundratals-inspirerat.

Inte ens framgångssagan är särskilt närvarande i filmen. Den rullar fram någonstans på sidan om, som den fotboll några småungar förgäves försöker få en kutig, likgiltig, Wordsworthdrömmande sjuttonårig Ian Curtis att uppmärksamma och sparka tillbaka.

Curtis doesn't play ball, svarar inte på tilltal, reagerar inte som man ska reagera på någonting. Han är en melankolisk arbetarklasspojke och epileptiker med Ballard och Burroughs på hyllan och ett dagjobb som arbetsförmedlare åt funktionshindrade (scenerna på hans arbetsplats är några av filmens mest briljanta). Han gifte sig vid nitton, blev pappa vid tjugotvå och trodde att livet var slut för att han blivit förälskad i en annan vid tjugotre. Den täta dimman av melankoli som har skyddat honom från verkligheten och hållit kvar känslan av utvaldhet börjar sakta förvandlas till en kvävande gas.

Det fina skådespeleriet, de suggestiva scenframträdandena och utsökt scenografi och foto som associerar till Tony Richardsons sextiotalsrealism kan inte helt dölja vissa brister. Dramadialogen är lite platt, berättarstrukturen lite odynamisk, klippen mellan turnéliv och det krackelerande hemlivet lite godtyckliga. Men Corbijn lyckas exakt återskapa och samtidigt förnya den längtan som fanns när sjuttiotalet dog och punken skrek. Efter en ny romantik, efter fler nyanser av grått, efter ett mjukare sätt och en mörkare dröm.

Kerstin Gezelius