Hit Counter
Elin Königsdotter – bl.a. kopparhandlare i Gävle
vid 1500-talets mitt.
(Källa: ”Från Gästrikland 1962” Utdrag ur docent Sven Lundkvists rapport om
GÄVLE BORGARE OCH KOPPARHANDELN UNDER 1500-TALET.. sidor 77 – 83
samt "Ur Gävle Stads Historia 1946")
År 1580 införde kronan ett inköpsmonopol på koppar, vilket med korta avbrott varade till år 1588. Köpmännen från Gävle förlorade möjligheten till sedvanlig försäljning av importvaror, fisk och spannmål i utbyte mot koppar. Emellertid fanns det en person vid Berget, som hade tillgång till koppar och som utan risk kunde sälja den. Det var kronans fogde vid Born, Hyttegården som var centrum för kronans egen kopparproduktion. Vid gården behövdes just sådana varor, som gävleborgarna hade att sälja: fisk, kläde, salt, humle.
Under dessa förhållanden etablerades snart ett livligt handelsutbyte vid Borns hyttegård, ett handelsutbyte som kan följas år från år i fogdens räkenskaper. För köpmännen från Gävle betydde denna nya affärskontakt, att de kunde fullfölja sin handel i samma former som tidigare och sälja ovanstående varor mot koppar för att avyttra vid sina inköpsresor söderut.
I fogdens räkenskaper framträder ofta gävleborgarna som ett kollektiv, men vid några tillfällen namnges borgare från staden, nämligen då deras handel med fogden fick särskilt stor omfattning. Vid flera tillfällen omnämns Bertil Larsson, vilken sannolikt är identisk med borgmästaren med detta namn. Under 1590-talets första år deltog rådmännen Jacob Grelsson och Willem Markusson i handeln, även de framstående och betrodda män i staden.
Helena (Elin)
Kenicia.
Född i Baggböle, Umeå lfs. [1] Även
Elin Köniksdotter.
Gift
De fick 7 barn.
Gift
Bland de borgare från Gävle som handlade på Born var också hustru Elin Königsdotter, änka efter gävleborgaren Anders Nilsson. Hon lever ensam med sin styvson Olov Andersson där de skötte sin Gävlefirma. I materialet som finns kvar från denna verksamhet möter vi här en familj av storköpmän. Vad räkenskaperna ger är spridda drag ur firmans rörelse 1588-98, nämligen ett stort antal ännu inte slutreglerade konton. Därvid är det mindre fråga om särskilt långa krediter än om löpande konton med kunder som regelmässigt mottog och utelämnade varor genom firmans forbönder eller utsända underordnade. Utan att det alltför tydligt syns är det främst fråga om löpande förlagsräkningar, som kredit åt tillverkarna i form av förnödenheter i förskott. Rörelsen sträcker sig regelbundet över hela nedre Gästrikland och östra Dalabergslagen samt genom fiskarna till Norrlandskusten. Följande bygder är rikast företrädda: Valbo, Ovansjö, Årsunda, Torsåker, Våla, Husby, Skedvi, Tuna, Torsång, Kopparberget, Svärdsjö med Enviken. Den avlägsnaste Dalakunden påträffas i Leksand. Beträffande den nedre vägen in i Bergslagen är frånvaron av förbindelser med Hedemora med omnejd samt Folkarebygden påfallande. Söderut förekommer förbindelser särskilt med Älvkarleby och sporadiskt ner till Gamla Uppsala.
Firmans utgående stapelartiklar är järn och koppar samt litet hudar och skinn. För inre omsättning mottas även fisk och spannmål och i småpartier mjöl, smör, humle, malt, ost, silver, hattar mm. Av utländska varor dominerar avgjort salt samt kläde och andra tyger. Firman lägger även ut skatten för sina kunder i stor utsträckning. Den hade eget järnverk vid Forsbacka, en stångjärnshammare och troligen också en hytta, då även osmundjärn därifrån omtalas. Elin Köniksdotters Gävlefirma på 1590-talet handlade sålunda i hemstaden med bl.a. pomrare, skottar och en dansk. En engelsman sålde salt där år 1566. Med fru Elins varupartier följde som regel någon av firmans män för att ordna avsättningen och göra motsvarande uppköp. Det fanns 7 resande drängar förutom Elins egen styvson som uträttade detta vilket var nödvändigt då postväsen saknades. Vid transporter av järn fördes på fru Elins tid omkring år 1590 järnet vintertid över Storsjöns is. Vintrarna var ju förhållandevis långa, men däremot var inte Gävles uppland, frånsett själva Storsjöområdet, gynnat med de bästa naturliga vintervägarna eller långa vattenleder.
Då hon år 1587 ingick äktenskap med den kungliga sekreteraren Sigfrid Henriksson (Hindersson) Sarfue, blev det i hans namn som affärerna fördes vid Berget. Hustru Elin övergav emellertid icke köpenskapen och skötte säkert åtskilliga uppdrag under mannens frånvaro i Stockholm. Då Sigfrid år 1595 sände bud till sin dräng vid Berget, Håkan Jonsson, att denne borde göra avräkning med bergsmannen Erik Hansson i Noret, svarade drängen, att detta icke kunde ske, emedan ”Er käre hustru” redan gjort räkenskap med Erik Hansson. Det var också hos Elin som en annan av drängarna avlämnade räkenskap.
Sigfrid Henriksson och Elin Königsdotter är två medlemmar av borgerskapet i Gävle som framträder klarare än som man normalt finner när det gäller borgerliga personer under 1500-talet. Anledningen till detta är att delar av deras gemensamma arkiv blivit bevarat till eftervärlden.
Elin var dotter till birkarlen Könik Olofsson i Baggböle och syster till Per Königsson/Köniksson (Petrus Kenicius) (1555-1636), teolog, professor logices vid kollegiet i Stockholm, motståndare till liturgien och sedermera Sveriges rikes ärkebiskop.
(I Gävles Vasaskola och dess elever i fem sekler och sexton släktled 1557-1988 framgår följande: Per Köniksson blev magister i Wittenberg 1586, professor vid Stockholmskollegiet 1587, biskop Strängnäs 1608, äb 1608 samt utgav psalmboken 1622).
En halvsyster till henne var gift med Jonas Oestonis Skelleptensis, en norrlandspräst, nära knuten till Kenicius. Därmed är den andliga miljö given, som Elin tillhörde. Då Abraham Angermannus år 1588 från sin landsflykt i Lübeck sände hustru Elin ett teologiskt arbete, skedde det med uppmaningen att använda det till ”Guds äro, hans saliggörande sanning och dem sig därved hålla till styrkio, bifall och befordring”. Avsändaren har räknat med att i hustru Elin finna en anhängare av hennes bors uppfattning, en motståndare till liturgien.
Sigfrid Henriksson Sarfue härstammade från en frälsesläkt i Finland. Hans morbror var den ryktbare fältöversten Jakob Henriksson Hästesko till Sjundby. Sigfrid Henrikssons ena syster var gift med Olof Larsson Stubbe, som var en av de mera framträdande ämbetsmännen i 1580-talets Finland. En annan syster gifte sig 1596 med borgmästaren Olof Gregersson i Stockholm. Av de bevarade breven framgår, att Sarfue haft goda personliga relationer till Olof Sverkersson Älvklarl, det kungliga kansliets inflytelserikaste man. Det kungliga kansliet i Stockholm rymde vid denna tid flera medlemmar med utpräglat katolsk orientering. En finländsk forskare har hävdat, att även Sarfue konverterade. Såväl Olof Sverkersson som Sigfrid Henriksson tog parti för Sigismund i 1590-talets schismer. Det kan knappast råda någon tvekan om, att Sarfue och hans hustru hade anknytning till två skilda läger i de inre motsättningarnas Sverige under slutet av 1580-talet och början av 1590-talet.
Genom sitt äktenskap med Elin Königsdotter kom Sigfrid Henriksson att få ett dubbelt arbetsfält, dels var han sekreterare i kansliet med lön och förläning för sitt omak, dels uppträdde han som köpman med handel i Norrland, i Bergslagen, i skärgården och på utländska hamnar. Redan detta gör hans position politiskt känslig i 1500-talets köpmannavärld, där skråtänkandet ännu behärskade föreställningarna och där man från borgarhåll ivrigt arbetade för att adeln och Kungl. Maj:ts tjänare inte skulle få idka borgerlig näring.
Klarast framträder Sigfrid Henrikssons affärsförbindelser i den memorialbok, som han förde över sin handel och som omfattar transaktioner för tiden från 1588. Denna bok, som tidigare varit känd och utnyttjad och som då ansetts ha härrört från Elin Königsdotters hand, innehåller en del uppgifter rörande kopparhandeln såväl vid Berget som i Gävle. Belysande uppgifter finns också att hämta ur hans affärskorrespondens, som delvis blivit bevarad.
I mitten av oktober 1590 sände Sigfrid Henriksson sin dräng Per Hansson upp till Kopparberget för ”att förhandla till thet år 91”. Drängen förde med sig 197 alnar engelskt kläde, 92 alnar pjuk, 9 hela stycken böhmiskt kläde, 2 hela stycken saltvedelskt kläde, vadmal och en lädervara, som kallades ”röllesk”. Senare lät Sigfrid Henriksson sända mjöd, sill, torra gäddor, lax, ost och fikon till Per Hansson. Denna återvände till Gävle under julhelgen för att hämta strömming, ost, mjöd, sill och mer engelskt och münsterskt kläde. I retur från Berget kunde Per Hansson medföra 30 daler och 18 kopparplåtar till sin husbonde. Senare förde olika forkarlar salt, sill och strömming till Berget, och Sigfrids egna hästar ”förde upp” mjöd, lax, strömming och salt. I retur fraktades först 29 stycken kopparplåtar och sedan ytterligare 21 plåtar.
Några brev till Sigfrid Henriksson från hans dräng, Bengt Jonsson, då denne år 1595 för sin husbondes räkning vistades vid Berget, ger några konkreta smådrag från firmans handelsverksamhet. Bengt rekvirerade nya varor från Gävle till mera kräsna kunder, som inte ville köpa ”i boden” utan ville hämta varor direkt hos forkarlen. Dessa anspråksfulla köpare var kyrkoherden herr Hans och en ”kyrkvärdinna”. Drängen lovade att på Sigfrid Henrikssons begäran anskaffa så mycket som möjligt av den åtråvärda kopparen mot vadmal och pengar men framhöll samtidigt att det var svårt att sälja vadmal innan hösten kom. Bengt Jonsson sökte också inkräva husbondens fordringar vid Berget och beklagade sig över att somliga bergsmän vägrade att erkänna sina skuldbrev och att inlösa dem.
Sigfrid Henrikssons utländska affärer förde honom i kontakt med köpmän även i främmande handelsstäder, vilka för hans räkning ombesörjde inköp inte bara av de för hans rörelse nödvändiga importvarorna utan även av dyrbarheter, som en man i hans ställning vid hovet icke kunde undvara. Sålunda skrev han i april 1586 till en tysk köpman, som bosatt sig i Stockholm men som för tillfället besökte Lübeck, att han önskade få hem dyrbart tyg och en guldkedja. Med en holländsk köpman sände han spannmål till Amsterdam och för behållningen inköptes 8 st. ringar hos nederländska guldsmeder. Hans affärskorrespondens sträckte sig även till Danzig, Lübeck och Rostock och han stod i ”Compani” med två av de främsta borgarna i Stockholm med tyskt ursprung, Hans Foget och Hans Kerkman.
Sigfrid Henriksson kom under 1590-talet att inta en ganska framträdande plats i det kungliga kansliet, där han redan 1578 inträtt som kansliskrivare. Kungl. Maj:ts köpman Anders Larsson vände sig till honom i oktober 1585 och begärde, att han inför kungen skulle lägga fram köpmannens sak, eftersom Olof Sverkersson hade alldeles för mycket att göra och därför inte kunde tillvarataga köpmannens intressen med tillräcklig omsorg. Knekthövitsmannen Heden Jonsson begärde vid olika tillfällen ”Eders fromhets” bevågenhet.
Ur Gävle stads exportlängd.
På 1590-talet erhöll Sigfrid Henriksson som lön för sitt arbete i kansliet rättigheten att uppbära häradsräntan av Lindesberg och Noraskog. Med detta följde även skyldigheten att vara häradshövding. Arbetet i kansliet hindrade honom att regelbundet deltaga i tingen och han hade efter tidens sed i sitt ställe en lagläsare. Häradsräntan uppbars in natura, och det gällde för köpmannen Sigfrid Henriksson att så snabbt och så billigt som möjligt föra häradshövdingen Sigfrid Henrikssons varor till Stockholm. Anders Larsson Gammal, som var fogde vid Lindesberg, fick i uppdrag att förhandla med bönderna om att dessa gratis skulle forsla ned varorna till Stockholm, på samma sätt som kungens varor forslades utan ersättning. Anders Larssons svar var ironiskt avböjande. Han hade för sin del tillräckligt besvär med att truga bönderna att forsla kungens varor. Därför rådde han Sigfrid Henriksson att själv komma upp och tala för sin sak hos bönder och bergsmän. Han borde kunna beveka dem med ”förtröstan om privilegier, statuter och bergsordningar hos överheten”. Sekreterarna intog nämligen en mycket inflytelserik ställning vid denna tid, en ställning som de visste att utnyttja till sin fördel. Gåvor följde ofta med supplikerna och i kansliet fanns en särskild kassa, ”bursan”, där sportler samlades. I bursan redovisades silverkannor, silverskålar, utländskt mynt, hästar och oxar. Korrespondensen med Anders Larsson visar, att ställningen även kunde nyttjas mera indirekt, när det gällde att skaffa förmåner ute i landet.
Genom sin ställning i kansliet drogs Sigfrid Henriksson in i striderna efter Johan III:s död. Han undertecknade Uppsala mötes beslut med förbehållet: ”icke att här med något förargeligit må stadfäst blive utan vad med den kristlige tro … och ceremonier är enligit”. Som de flesta i kansliet har han tagit ställning mot hertigen för den konung, till vilken han avgivit sin ed och vistades i Polen. Detta kan indirekt utläsas av ett bevarat brev i hans arkiv.
Johan Sanderson, fogden i Gästrikland, som en gång i iden hade ”bevakat kung Erik” greps år 1596 av rädsla inför den hotande utvecklingen i landet och skickade med en personlig tjänare ett mycket öppenhjärtigt brev till Sigfrid Henriksson. Hertig Karl hade pålagt Gästrikland skatter, men fogden visste icke, om han skulle hörsamma hertigens brev. Det gick mycket underligt tal i landet om hertigens avsikter. Rådet och kamrerarna skickade inga instruktioner, och kungen skulle själv ha förbjudit fogdarna att leverera skatter till hertigen. ”Gud bevara oss ifrån upproll och tvedräkt”, skriver den kungatrogne fogden och hoppas, att den krönte monarken snart skall komma tillbaka till sitt fädernesrike. ” Och (bör) var och en ärlig, from man tänkia på den ed de sinom rätta Herre och Konung svorit have, och icke så lättfärdeligen övergive den tro man sin Herre och Konung pliktig är.” I detta bekymmersamma läge begärde Johan Sanderson Sigfrid Henrikssons råd. Brevet hade knappast fått denna form, om inte brevskrivaren på förhand vetat, på vilken sida i striderna han hade att finna denne.
Den politiska utvecklingen i landet och hertigens seger tvang Sigfrid Henriksson att lämna landet – sannolikt på försommaren 1598 – och bege sig till Polen. Resan gick över det kungatrogna Finland. I augusti 1599 finner vi honom som en bitter flykting på Wesenbergs slott, klagande över att vara fördriven från hus, hustru, hem och barn. Allt hade fråntagits honom och hans hustru satt i armod, förföljelse och förtryck. Det var sannolikt i samband med hans flykt som hans och hustruns arkiv – efter tidens sed – beslagtos. Tack vare detta kom arkivet att finna en tryggad fristad i kronans arkiv, där det ännu förvaras. Sigfrid Henriksson dog i landsflykt. I december 1608 var Elin Königsdotter änka, och då hon år 1611 utfärdade ett brev om försäljning av en sjöbod, kallade hon sig ”salig Sigfrid Hinderssons efterleverska och en sörjande änka”.
Hustruns ställning bör dock ha varit i viss utsträckning tryggad genom släktskapen med Kenicius. Hon kunde med sina barn stanna kvar i Gävle. I exportlängder och köphandelsregister återfinns hennes namn även efter 1598. Hon tycks emellertid ha dragit sig tillbaka från kopparhandeln och sålde mest järn.
Då kronan i början på 1600-talet lät registrera och tullbehandla kopparen redan då den lämnade Falun, saknas hennes namn i längderna över kopparhandlare från Gävle.
------------------------------------------------------------------------------
Gå till 
Startsida
Sammanställt och länkat av Lisse-Lotte Danielson -
lisse-lotte@danielson.be