Furuviksbarnen - Hur det hela startade.

SOM INNEHÅLLER "NÄSTAN" ALLT SOM FINNS PÅ NÄTET OM FURUVIKSBARNEN, UNGDOMSCIKUSEN OCH GOSSORKESTERN.

Se även Furuviksveteranernas bildarkiv fr.o.m. 1936 och framåt.... SÖK I ARKIV

Den 17 augusti 1900 invigdes Furuviksparken. På 1890-talet hade man inom styrelsen för Uppsala-Gävle Järnvägsaktiebolag diskuterat, att bolaget skulle förvärva ett lämpligt område vid havet, där befolkningen i Gävle och närliggande samhällen kunde få avkoppling i det fria. Idén hade man fått från Amerika, där järnvägsbolag hade anlagt rekreationsanläggningar i anslutning till sin bana i syfte att stimulera resandet. Det fanns en man i Gävle som klart insåg Furuviks lämplighet som fritidseldorado. Den mannen var doktor Adolf Grape, en människovän och idealist av det rätta slaget. Det var på dennes tillskyndan, som dåvarande trafikchefen för Uppsala-Gävle Järnvägs AB, Oscar Jacobsson, väckte förslag om att styrelsen genom köp eller arrende skulle förvärva en lämplig plats utefter kusten, där Gävle stads innevånare och befolkningen från närliggande samhällen kunde söka vederkvickelse i det fria.

Den som kom att förverkliga idén var emellertid Magnus Fick, järnvägsbolagets verkställande direktör, som alltså blev Furuviksparkens stora namn i det äldre skedet och uppmärksammades med en minnessten i parken. Det var nämligen denne framsynte man satte sig i spetsen för förverkligandet av planerna att göra Furuviksparken till en tillflyktsort för unga och gamla. Parken blev mycket populär som utflyktsort "i den gamla goda tiden". Vid invigningen den 17 augusti 1900 hade tusentals skolbarn från staden inbjudits på gratisresa. Med havsbad och vackra omgivningar kom Furuvik att bli en folkpark i ordets bästa bemärkelse. Där kunde man få vila och förströelse som omväxling till det dagliga arbetet. Där kunde man studera parkens djur: åsnor, bockar, ponnyhästar, apor, påfåglar, fasaner … eller fiskarna i de stora utomhusakvarierna. I parken fanns även restauranger och serveringar samt en förnämlig lekplats för barnen. På soliga sommarsöndagar sökte sig tusentals människor till Furuvik, som blev en populär tillflyktsort för gammal och ung.

Under första världskriget minskades djurbeståndet, och verksamheten i parken kom successivt att trappas ner. År 1933 köpte Statens Järnvägar Uppsala-Gävle Järnväg. I köpet ingick Furuviksparken. Då SJ inte ansåg sig kunna driva parkrörelse, annonserades parken till försäljning. Gävle stad fick även ett erbjudande att köpa den men tackade nej; man ansåg det för kostsamt att sköta naturreservatet. Då ingen köpare anmälde sig, började man 1935 att planera för styckning av området till villatomter, som skulle utbjudas till försäljning. För att rädda parken intresserade Gösta Nygren två av Gävles storföretagare, direktör Sven Engwall och konsul Oscar Zedrén, att tillsammans med honom köpa Furuviksparken, som efter sin första glansperiod 1900-1916 praktiskt taget låg i törnrosasömn.

Gösta Nygren – initiativtagaren – vem var han? Han var gälvepojke, född 1899. Efter avslutad skolgång praktiserade han på kontor. En period i sin ungdom reste han som skådespelare med ett turnerande teatersällskap. Trots sitt brinnande intresse för det spektakulära lämnade han teatern och blev handelsresande. 1927 utnämndes han till disponent och försäljningschef hos Vict. Th. Engwall & Co. Han var känd för sin goda organisationstalang och hade en sällsynt förmåga att entusiasmera andra. Han hade även – vilket senare skulle visa sig – sinne för ekonomiskt bärande projekt.

Under några hektiska månader våren 1936 sattes parken istånd. Man lät inhägna den. Man rev en del gamla byggnader och byggde snabbt upp en zoologisk avdelning, där elefanten Taku blev den största attraktionen bland såväl exotiska som nordiska djur. Man ställde i ordning badplatsen, byggde upp ett nöjesfält och öppnade ett par serveringar inom parkområdet. På pingstdagen – den 31 maj – 1936 återinvigdes parken. Inte mindre än 28.000 personer sökte sig till Furuvik den dagen för att få vara med om evenemanget. Det var mer än vad ledningen i sina djärvaste förväntningar hade vågat hoppas på. Vid invigningen prövades de nya vändkorsen för första gången. Gösta Nygrens äldste son Gustaf (10 år) var majgreve i vit riddräkt med gullvivkrans kring den vita höga hatten vilket gjorde stor succé och blev en tradition.

Redan från början satsade man hårt på goda artister, som fick arbeta på nöjesfältets friluftsscen, och man bytte attraktioner ofta. En permanent barnteatergrupp bildades under vintern och leddes av parkens intendent och trädgårdsmästare Johan Jansson tillsammans med hans musikaliska svägerska Agnes (f Edin). Johan, som var gävlepojke född 1896, hade länge lett folkdanslag och amatörteatersällskap i Gävle på den s k ”Sommarteatern". Som ung hade han arbetat i en handelsträdgård i sin hemstad, innan han övertog en blomsterhandel där. Han var mycket intresserad av kulturellt och fostrande arbete, var med om att bilda SGU:s Folkdanslag i Gävle och var under många år dess ledare. Under flera år var han dessutom ledare för Godtemplarträdgårdens amatörteater i sin hemstad och var en tid även kassör i Gävle Teaterförening. Johan Jansson handplockades av Gösta Nygren till Furuviksparken och var med om att bygga upp anläggningen från början. En av de allra första pjäserna, som spelades under invigningsåret, hette ”Striden om den store guden Unkukukulu”. (86-åriga Gunnar berättar)

Man startade även Furuviks Ungdomslag, som redan under parkens andra verksamhetsår gladde besökarna. Det var ett folkdanslag, som bestod av ett tjugotal ungdomar i åldern 12-14 år och alla var klädda i Valbo-dräkter. De uppträdde i parken med folkvisor, allmogedanser, sång- och dansspel och repeterade in en Cabaret-föreställning med sång och dansnummer. Gruppen kallades ”Furuviksbarnen” och ledarna blev allas ”f arbror Johan” och ”faster Agnes”. Vintern 1940-41 engagerades även Emy Ågren "tant Emy" som koreograf, sedan hon återvänt till hemstaden Gävle. Från och med 1942 fick Furuviksbarnen också spela i Cirkus och blev snart kända över hela landet. De är ännu idag en av parkens stora attraktioner.

Sommaren 1940 anställdes Erland Orlando som ridinstruktör i första hand för Furuviksbarnen men med ansvar för riduppvisningar, åkturer och andra aktiviteter vid utomhusmanegen. Familjen Nygrens barn Gustaf (14 år), Lars (11) och Laila (5) var självskrivna ridelever liksom faster Agnes dotter Marianne (7) och barnteaterns kelgris Leif (4).

I början av augusti 1940 hade Jean Houckes med sonen Gilbert Musical Circus Show premiär i Djurgårdscirkus i Stockholm. Det program som Houcke bjöd stockholmarna på under detta gästspel hör väl inte till de bästa, som visats i denna lokal. Hästnumren var dock av hög klass. Dottern Nadja red högre skolan på sin häst Amiral och Jean Houcke själv framförde sina frihetshästar och svarade dessutom för föreställningens andra skolrittnummer. Hans son, Sascha, gjorde ett cowboynummer till häst medan Gilbert , en annan son, svarade för avslutningsnumret, där han stående på hästryggen hanterade nio hästar samtidigt i s k romerska spel.

Sejouren blev dock en stor besvikelse. Publiken uteblev. Man ville inte gå och sätta sig inomhus för att se cirkus, när det fanns två tältcirkusar i staden. Cirkus Mijares-Schreiber spelade nämligen vid Stallmästaregården, och cirkus Scott hade satt upp sitt tält vid Sveaplan. Det hela slutade med en stor ekonomisk förlust. Jean Houcke hade dragit på sig stora skulder, som han inte kunde betala. Han och hans familj samt några av artisterna bodde i en villa på Djurgården. De stannade kvar där efter det att gästspelet avslutats. Hästarna stod uppställda i cirkusbyggnaden. Jean Houcke var rädd för att man skulle ta dem i mät för att betala skulderna. Läget var verkligen bekymmersamt, och Houcke övervägde att smuggla ut hästarna ur byggnaden någon natt. Men vart skulle han ta vägen? Några egentliga kontanter förfogade han inte över efter den sorgliga månaden i djurgårdscirkus.

Det var i det här läget, som Gösta Nygren kom in i bilden. Han var väldigt intresserad av hästar och cirkus. Under ett besök i Stockholm hade han sett Jean Houckes Paris-Show (bild1 och bild2) och blivit förtjust. När han fick höra, hur familjen Houcke satt fast i Stockholm, beslutade han sig för att räcka en hjälpande hand. Han löste helt enkelt ut Houckes och tog denna familj och den stora hästuppsättningen till Furuvik. Familjen Houcke inkvarterades i Johan Janssons sommarbostad, och hästarna placerades i parkens stallar.

Gösta Nygren bestämde sig samtidigt för att låta uppföra en cirkusbyggnad i parken. Det var ett snabbt beslut utan några större formella styrelsesammanträden. På hösten 1940 uppfördes Teater-Cirkus av stockholmsbyggmästaren John Lindeberg. Det berättas om honom att han var gävlepojke. Han hade vuxit upp i sin farbror byggmästare J.F. Lindebergs hem. Den sistnämnde var byggherren, som bl.a. uppförde Gävle Teater och Katolska Kyrkan i Gävle. Det uppges att John Lindeberg, som byggde Teater-Cirkus i Furuviksparken, hade verkat ute i Europa, där han uppfört cirkusbyggnader på olika platser, bland annat i Budapest. Jean Houcke kände Lindeberg från denna tid.

John Lindeberg var invalidiserad och tvingades därför att sitta i rullstol och ledde arbetet från denna. Lars Nygren, Furuviksparkens dåvarande direktör, minns hur Lindeberg satt i sin rullstol och skrek och hoppade. Han var påtagligt irriterad på Jean Houcke. Denne var strålande lycklig över hur hans problem löst sig och att han nu fick en byggnad att verka i. Han sprang därför och pussade byggmästaren på flinten.

Söndagen den 17 november 1940 kl. 16:00 invigdes Furuviks Teater-Cirkus med en festföreställning. Det började med att Gävleborgs Läns Orkesterförening spelade några stycken under ledning av kapellmästare Eric Bengtson, varefter borgmästare Nils Berlin invigningstalade, sedan Gösta Nygren hälsat den fulltaliga publiken – 1.400 personer – välkommen. Sedan tog den egentliga cirkusföreställningen sin början. Dagen efter skrev Gefle-Posten bland annat:

Så blev det munter och dekorativ parad av furuviksbarnen och alla medverkande, varpå det med ens blev ”riktig” cirkus, då Sascha Houcke visade hur en ryttare bär sig åt i ett ”champagnelopp”. En grupp gefleflickor under gymnastikdirektör Dagmar Uhlins ledning gav en ögonfägnande uppvisning i graciös gymnastik, varpå det blev lilla rara Nadja Houckes tur att visa sig i indianritt på sin Bobbie. Två för furuvikspubliken gamla bekantingar, Baby Twins, svarade för nästa programpunkt och visade sig vara lika ledlösa och roande som sist i sina akrobatnummer. Furuvikselefanten gav besked om att han lärt sig en hel del på sistone, ty numera har den blivit en riktig cirkuselefant, som har åtskilliga konster för sig. Luftkonstnären Henriques svarade för nästa programpunkt och förbluffade med sin akrobatik och förmåga att trassla till sin lekamen. Härpå uppenbarade sig direktör Jean Houcke och hans tolv arabiska hingstar i manegen, och då blev det ett av de allra ståtligaste frihetsdressyrnummer vi ha sett i en cirkusmanege. Det var ”galacirkus”, som det brukar heta! ”Bodo och Henrie” hette så ett både skämtsamt och akrobatiskt mellanspel, innan kinestruppen New China bl.a. visade sin fenomenala jonglörkunnighet. Direktör Jean Houcke och hans vackra Mélâoly med mästerskap i skolritt visade sig härefter i ett elegant nummer, varpå Gilbert Houcke svarade för den grandiosa avslutningen i ett ”romerskt spel” med nio hästar. Och något ståtligare i cirkusmanégen kan man knappast tänka sig.

När Teater-Cirkus uppfördes räknade Gösta Nygren med att byggnaden skulle komma att användas för teaterföreställningar, kongresser, konserter, brottnings- och boxningstävlingar och liknande evenemang. Men det blev inte så. Det visade sig vara svårt att få publik till arrangemangen i byggnaden vintertid. Cirkusbyggnadens första år blev därför en negativ upplevelse för parkledningen.

Man hade revy i byggnaden en tid våren 1941. Sedan spelade Jean Houckes Cirkus-Varieté i den under några veckor sommaren 1941. I mitten av juli for han till Göteborg, där han med sina hästar framträdde på friluftsscenen på Lisebergs Nöjesfält. Senare lämnade han Sverige. Jean Houckes stora hästuppsättning övergick då i Gösta Nygrens ägo.

1944 var Jean Houcke i Paris. Han hade där satt upp en cirkusföreställning i den stora glastäckta byggnaden Grand Palais. Han räknade med att det var en tidsfråga, när Paris, som då var ockuperat av tyskarna, skulle befrias. Då skulle tusentals fransmän och amerikaner komma till hans cirkus för att se den franska huvudstadens enda ”grand spectacle”. Han hade satt ihop ett speciellt befrielseprogram. I slutet av augusti 1944, endast några dagar före Paris´ befrielse, sprängde tyskarna byggnaden. Tyska stridsvagnar påskyndade förstörelsen genom att fyra av brandgranater. Huset var snart ett flammande bål. Djuren i stallarna råkade i panik. Hästarna rusade ut ur den brinnande byggnaden. För Jean Houckes del var detta slutet på hans cirkusbana. Han var helt medellös och kom senare att bo på det svenska ålderdomshemmet i Paris. Där avled han i mitten av juni 1973, 95 år gammal.

I Jean Houckes föreställning i Djurgårdscirkus i augusti 1940 medverkade bl.a. fyra artister med olika komiska inslag i programmet. De kallade sig Joe, Jack & Co. En av dessa var Bodo Rosenberg. Han var född i Manchester 1911 av ungerska föräldrar. Hans far var lärare vid tillskärarakademin där. När första världskriget bröt ut, reste familjen tillbaka till Ungern och bosatte sig i Budapest. I stadens gamla cirkusbyggnad hade clownen Borus artistskola. Bodo fick senare börja där. Han var då i åtta-nioårsåldern. Bodos mor var mycket intresserad av artisteri och stödde sin son på alla möjliga sätt för att han skulle kunna bli artist. Fadern visste dock inte vad Bodo höll på med. Det dröjde nästan två och ett halvt år, innan Bodos far fick veta, att hans son var elev vid artistskolan. Far och son blev nästan osams om denna skolgång, men Bodo gick inte att stoppa. I artistskolan fick han lära sig dans och akrobatik. Han blev mycket mångsidig. Han kom snart med i ett balansnummer, där han balanserade på sin partners huvud, medan denne klättrade upp- och nedför en stege. Senare kom han med i Dubinsky-truppen, som var språngbrädesakrobater. Genom sin mångsidighet kom han genom året att arbeta som sångare, dansör, trapetsakrobat, springare … ja, inom praktiskt taget alla grenar av artisteriet.

1935 kom han till Sverige första gången. Han arbetade då i ett nummer, 3 Manettis, som blivit engagerat till Sverige av Cirkus Schumann. Det var en komisk melangeakt, d v s numret innehöll akrobatik kombinerad med olika språng och komiska inslag.

1940 var han åter i Sverige. Han och hans dåvarande partner, Syd Fox, hade engagerats till april-programmet hos China-varietén i Stockholm med sitt komiska dansnummer. Eftersom det var oroligt ute i Europa hade Bodo West, som han kallade sig, och hans kollega bosatt sig i Oslo. De räknade med att ha denna stad som bas för sin turnerande artistverksamhet. Då tyskarna drog in i Norge i april 1940, tvingades Bodo West att stanna kvar i Sverige, eftersom han var försedd med ett engelskt pass. Så fick han engagemang hos Jean Houcke under dennes sejour i Djurgårdscirkus i augusti 1940.

När familjen Houcke flyttade till Furuvik, övertalade Sascha honom att följa med. I Teater-Cirkus´ invigningsföreställning, arbetade Bodo tillsammans med Sascha Houcke i ett sjömansnummer. Bodo och Henrie kallade de sig. Men sedan blev det sporadiskt med arbete som artist för Bodos del. Hans gamle kollega, Syd Fox, ville att de skulle återuppta samarbetet, men Bodo tackade nej. Han ansåg, att det var för osäkra tider att resa i. Han arbetade i stället en tid i Johan Janssons blomsterhandel, innan han fick fast anställning vid Furuviksparken som snickare och reparatör. När familjen Houcke lämnade Furuvik, stannade Bodo West kvar. Han gifte sig senare med Gun Edstedt som spelade titelrollen i ”Dockféen i leksaksboden”.

Han hade då också fått hjälpa Johan Jansson med barnteatern. Det hade ju från början varit vissa problem med att finna användning för Teater-Cirkus, men nu kom man på idén att uppföra cirkusbetonade barnspel i byggnadens manege. Det visade sig att Johan Jansson och Bodo West kompletterade varandra ypperligt. Johan Jansson svarade för spelens ram och handling, medan Bodo West skötte instuderingen av akrobatiken och de artistiska prestationerna. Det första spelet i Teater-Cirkus, ”Tusen och en natt”, visades sommaren 1942. I Furuviksparkens programblad för maj – juni 1942 stod det bl.a.:

Furuviksbarnen bjuda i vår på något alldeles nytt, ett orientaliskt sagospel, som kallats ”Tusen och en natt”. Det är både praktfullt och roande. Inte mindre än 60 barn medverka och utstyrseln är vacker och färggrann. Småttingarna sjunga, dansa och leka och roa både sig själva och publiken av hjärtans lust. Det är herrar Johan Jansson och Bodo, som stå för denna påhittiga och trevliga barnteater, som nu på våren utspelas i Cirkus.

Sagospelet inledes med en ståtlig kavalkad av barn och djur (”Fram genom öknens glödheta sand, skrider en trött karavan”) och arabprinsessan kommer i bärstol. Sedan spränger den lille fyraårige sheiken Leif in på en yster ponny och till hans ära ordnar prinsessan en fest, vari deltaga sköna, beslöjade danserskor, sångare, trollkarlar, fakirer, svärdslukare och Ali Baba och hans skäggiga rövare samt en trupp verkligt spänstiga arabpojkar, som bygga pyramider och göra vigheter under skrik och oväsen. Ett synnerligen näpet inslag är den lilla engelska ladyn Laila, som rider in på en shetlandsponny och sedan var en uppvisning i frihetsdressyr.

Det var inte bara dessa cirkusföreställningar, som förekom i parken. Man hade även riduppvisningar och traditionell barnteater. 1940 var den svenske cirkusryttaren Erland Orlando anställd som ridinstruktör för Furuviksbarnen. Han efterträddes av Richard Olsson.

Genom den systematiska träning som Furuviksbarnen fick vara med om, kunde parken erbjuda sina besökare ett varierat program. Under flera år under 40-talet började man i friluftsmanegen med riduppvisningar klockan 12:00 på dagen. Klockan 14:00 var det dags för barnteaterföreställning och klockan 17:00 var det föreställning i Teater-Cirkus. Därtill kom uppträdanden av professionella artister på nöjesfältets friluftsscen.

Det var mycket cirkusfolk, som under krigsåren hamnade i Furuviks Djurpark. Dressören Adamsky kom dit vintern 1943-44 med fyra elefanter och tre brunbjörnar, som tillhörde Cirkus Busch i Tyskland. Gilbert Houcke återvände till Furuvik med Buschs tolv tigrar, och Teater-Cirkus förvandlades till tigerstall. Dressören Sobbit, som arbetade med dresserade grisar, uppehöll sig även en tid i Furuvik.

I juli 1943 arbetade de akrobatiska jonglörerna Sorelle Rolandi och dansakrobaten Marion Casi på Furuviksparkens friluftsscen. Marions far, Giovanni Casi, var också med. Han hade under många år ingått i ett känt ryttarnummer, Les Casi, som i slutet av 20-talet och under 30-talet var en stor cirkusattraktion. Detta ryttarnummer engagerades till Cirkus Hagenbecks turné i Argentina 1937-38. Under cirkusens gästspel i Buenos Aaires avled Giovanni Casis bror, Ettore, som också ingick i ryttartryppen. Han efterlämnade två unga döttrar, Gisella och Eugenia. De togs om hand av bröderna Casis syster, fru Cesarina Casi-Bisbini. Hon tränade in det akrobatiska jonglörnumret – Sorelle Rolande – tillsammans med dessa flickor och en kusin till dem, Carmen Zoppi. Då ryttartruppen upplöstes, reste Giovanni Casi med sin dotter tillsammans med sin syster och ”hennes” flickor.

Vintern 1943-44 kom denna artisttrupp att uppehålla sig i Furuvik i väntan på nya engagemang. Casi knöts nu till Furuviksparken som ridinstruktör, medan hans syster blev danslärare. Därmed hade Furuvik blivit en verklig cirkusskola, där Bodo West var lärare i akrobatik, Casi i ridning och Cesarina Bisbini – Tanti, som hon kom att kallas av Furuviksbarnen – i dans. Deras insatser satte sin prägel på spelen i Teater-Cirkus under de följande åren: ”Ungersk Rapsodi” (1944), ”La Granda Fiesta” (1945), ”Kosackerna” (1946) och Kosackerna - Ungdomscirkusen (1947).

Spelen i Furuvik väckte tidigt berättigad uppmärksamhet. Sedan 1942 hade man besökt Stockholm varje år och gett föreställningar i djurgårdscirkus. Senare utsträcktes gästspelen även till Liseberg i Göteborg. Även från andra håll kom förfrågningar om möjligheten att få besök av Furuviksbarnen, vilket fick Gösta Nygren att fundera på att starta cirkus. Vintern 1946-47 realiserade han dessa planer. Inför urpremiären av Furuviks ungdomscirkus i april 1947, skrev Aftonbladet bland annat följande:

Furuvikschefen Gösta Nygren har nu etablerat sig som cirkusdirektör. Han har sedan en tid tillbaka trimmat ett 40-tal överåriga furuviksbarn, vilka i sommar skall resa runt i Sverige och också göra en avstickare till Danmark. Sammanlagt räknar man med att hinna ge föreställningar i 35 svenska städer. Publik räknar man också med, ty Nygren har skaffat ett tält som rymmer inte mindre än 2.000 personer. Funderingarna på den här cirkusen dök upp i september förra året, då vi med de vanliga furuviksbarnen hade gjort en onaturlig succé i Stockholm, säger dir. Nygren. Den kända cirkusledaren Oscar Schumann kom till mig och sade sig vilja engagera kosackerna till Köpenhamn, då han tyckte att vårt program innebar något helt nytt. Naturligtvis kunde jag inte gå med på den saken då de allra flesta barnen hade sitt skolarbete att sköta. Men så småningom började jag tänka på att man kanske skulle kunna ordna någonting annat i liknande stil med äldre ungdomar och nu är vi i det närmaste färdigt att realisera denna plan.

Lördagen den 26 april 1947 hade Furuviks ungdomscirkus sin urpremiär med föreställningen ”Kosackerna” på Fisktorget i Gävle. Tält och vagnar hade man hyrt från Cirkus Schumann i Danmark. I sin recension av föreställningen skrev Norrlands-Posten bl.a.:

Programmet omfattar 29 nummer – revytakt från början till slut alltså. Dans, ridning i olika former, dressyr, akrobatik, kraftatletik, sång, skämt och parodi blandas i väl avvägda mängder till en enhet, där den röda tråden visserligen är skör men ändå fullt märkbar. Den ryska stilen, som vi känner igen från ett av Furuviksbarnens tidigare program, hålls konsekvent hela föreställningen igenom, och där har vi en väsentlig skillnad mellan cirkusar i gemen och Furuvikskosackerna. Det är fullkomligt ogörligt att gå in på varje nummer i detalj; vi får nöja oss med ett mycket summariskt axplock bland likvärdiga prestationer.

……..

Marion är en konstberiderska och akrobat av rang, glad och ”sugen”. Ros-Marie och Karin svävar i sina danser som älvor över sågspånen. Lasse kan ta upp konkurrensen med vilken cirkusdirektör som helst, hans dressyrnummer och hans ridning i den högre skolan vittnar om en kunnighet och behärskning, som är förbluffande. Kalle, Bertil och Gunnar verkar vara födda på den ukrainska stäppen att döma av deras våldsamma och respektlösa framfart på eller i närheten av hästryggen. Och så sist men ingalunda minst: ”Gladiatorerna” Gert, Lennart och Stig, som dels ensamma, dels i sällskap med Anna-Greta, Maj-Britt och Willy visar prov på akrobatisk kraftatletik av allra högsta internationella ”proffsklass”.

Efter urpremiären drog man vidare med Giovanni Casi som turnéledare. Överallt mottogs sällskapet på allra bästa sätt av publik, press och myndigheter. Gösta Nygren hade nämligen under vintern 1946-47 rest Sverige runt och hyrt platser för denna turné. Han hade även träffat avtal med Barnens dagsföreningar om samarbete. Dessa erhöll viss procent av intäkten till sin verksamhet för att som motprestation medverka till att kommunen i fråga upplät ortens torg eller någon annan centralt belägen plats för cirkusens räkning. Detta kom att bli en nagel i ögat på de redan etablerade cirkusdirektörerna, som var vana att bli hänvisade till andra – mindre attraktiva – cirkusplatser vid sina besök.

Genom samarbetet med Barnens dagsföreningarna i landet uppmärksammade lokalpressen Furuvikscirkusen på ett speciellt sätt. Ungdomscirkusen blev en enorm succé. Publiken strömmade till i så stort antal, att man kunde ge två föreställningar varje kväll, klockan 19:00 och klockan 21:00, förutom sedvanliga matinéföreställningar. Det var ingen tvekan om att man satsat rätt. Första säsongen besöktes 35 orter. Dessutom spelade cirkusen i Köpenhamn i Oscar Schmanns regi. Där var ungdomarna helt okända, men trots detta blev mottagandet inte mindre hjärtligt. Kulmen nåddes då kung Fredrik och drottning Ingrid bjöd in truppen till Fredensborgs slott och lät dem ge sin föreställning där.

I september 1947 blev det känt att Cirkus Kludsky från Tjeckoslovakien erhållit tillstånd att komma in i Sverige. I pressen cirkulerade uppgifter om att detta företag skulle turnera i tält här i landet under vintern. Flera av de cirkusägare, som vid denna tid var verksamma i Sverige, protesterade mot att myndigheterna givit Cirkus Kludsky tillstånd att komma hit. Hermann Bronett uppvaktade statsrådet Mossberg i ärendet, och Baptista Schreiber skickade ett protesttelegram till kungen – men förgäves. I slutet av september hade Cirkus Kludsky premiär i Malmö. Efter Malmö for cirkusen vidare till Lund. Där strandade turnén. Man hade inga pengar att resa vidare. En tid senare hade Expressen en notis med rubriken ”Oron bland cirkusar för tält till salu”. Där stod bl.a.:

Det ser ut som om cirkus Kludski, den tjeckiska cirkusen som ”strandade” i Lund efter endast några få föreställningar i Sverige, skulle ha haft andra planer med sitt besök här än vad man i första hand kunde anta.

Företaget hade begärt och fått tillstånd att bedriva cirkusföreställningar under hösten och vintern i Sverige. I tält…! Och att ett sådant försök vore dömt att misslyckas behövde man knappast vara expert för att förstå.

Nu meddelas det emellertid att cirkus Kludski ligger i underhandlingar med en svensk nöjesföretagare om att sälja sitt tält – en summa på 60.000 kr har nämnts.

Ärendet lär ännu inte vara avgjort av handelskommissionen, men andra cirkusföretag avvaktar med spänning förhandlingarna. Om affären skulle gå i lås innebär detta att de stränga bestämmelserna om införsel av en sådan vara som cirkustält skulle kringgås genom att Kludski ”ger upp” i Sverige.

Nöjesföretagaren i fråga var Gösta Nygren. Han köpte inte bara Cirkus Kludskys tält utan även företagets vagnar för ungdomscirkusens turné 1948. Detta år gick föreställningen i sydamerikansk stil och kallades Cubanerna.

Under denna turné inträffade en schism mellan Gösta Nygren och Giovanni Casi. Den slutade med att den sistnämnde på hösten lämnade sin anställning hos Furuvik och for till Paris. Han tog med sig flera av ungdomarna, som genom hans förmedling fått engagemang hos Cirque d´Hiver i den franska huvudstaden. (F.d "Furuviksbarnen”.)

När Furuviks ungdomscirkus hade sin säsongpremiär i Gävle i slutet av april 1949 var det Rune Bohlin, företagets kamrer, som övertagit turnéledarsysslan efter Casi. Bodo West, som under de båda första säsongerna varit hemma i parken, reste nu med cirkusen som artistisk ledare. Spelet gick i orientalisk stil och kallades ”Tusen och en natt”, där Lars Nygren var sagospelets prins, som framförde frihetshästar och red skolritt. Då flera av de mest mångsidiga ungdomarna följt med Casi utomlands, hade man förnyat truppen, dels med överåriga furuviksbarn och dels med ungdomar utifrån. Publiken märkte ingenting av förändringarna inom företaget.

Bland nytillskotten 1949 var Berith, en flicka som trots sina sexton år hade flera sångliga framträdanden i radion bakom sig. Hon blev sagospelets sjungande prinsessa. Berith – Berith Bohm – blev sedermera primadonna vid Stora Teatern i Göteborg. Som gästartist medverkade ficktjuven Borra i rollen Tjuven från Bagdad. Omärkligt befriade han representanter ur publiken från plånböcker, hängslen, slipsar, klockor etc.

Balettnumren hade instuderats av Artillio Meurk, som blev dansinstruktör efter Cesarina Bisbini, Casis syster, som lämnat Furuvik samtidigt med sin bror.

Så kom cirkusverksamheten att fortsätta under de följande åren. På vintrarna satte man upp föreställningen kring det tema, som skulle vara den röda tråden. Man såg även över materielen och lät efter hand bygga nya cirkusvagnar under Erik Berglunds ledning. Han var företagets tältmästare under turnéerna och ansvarade tillsammans med Sigvard Kihlberg för de praktiska arrangemangen vid cirkusen. Den sistnämnde hade även hand om biljettkontrollen. Han stod därför alltid vid entrén, när publiken kom. Det var många som trodde, att det var han som var cirkusdirektör.

1950 presenterade man ”Ungersk Rapsodi” med hästar och husarer. I föreställningen medverkade bland andra dansken Erik Bang som zigenarhövdingen Truxa. Han gjorde sitt tankeläsarnummer med ”sibyllan” Gurli som partner. Lars Nygren framförde nio sebror i frihetsdressyr. Dessa hade dresserats i Furuvik av Anton Messner. Denne, som var skolad hos Hagenbeck, hade övertagit sysslan som stallmästare och dressör vid cirkusen, när Casi lämnade företaget.

Följande år bjöd man på "Wild West Show" med komikern Sten Meurk, bror till Artillio Meurk, som gästartist. Till turnén engagerades också den unge ryttaren och dressören Pero Smaha, som kom från Circus Willy Holzmüller i Tyskland. Lars Nygren var inte med denna säsong. Han gjorde sin värnplikt vid Norrlands dragoner i Umeå. Hans syster, Lill-Laila, debuterade som ungdomscirkusens primadonna i ett skolryttarnummer och framförde även cirkusens ponnyhästar. Hon hade börjat ta ridlektioner våren 1940 och debuterade som ryttarinna i Furuviksparkens friluftsmanege på sommaren samma år. Sedan dess medverkade hon regelbundet i Furuviksbarnens cirkus- och barnteaterföreställningar till dess att hon föll för femtonårsstrecket. Den holländske författaren Fritz van Dixhoorn reste med cirkusen under en del av denna säsong. Resultatet blev en ungdomsbok med titeln ”Speel dan, circus!” (Spela då, cirkus!) utgiven i Holland 1956.

Säsongen 1952 var Lars Nygren tillbaka och blev Robin Hood i spelet "Robin Hood och hans vänner". Han övertog även sysslan som cirkusens turnéledare.

1953 hette spelet ”Karneval”. Efter premiären i Gävle den 24 april skrev Gefle Dagblad bland annat:

Det var vårljumt i luften utanför och behaglig temperatur inne i det stora tältet på Sätraåsen, där Furuviks cirkusungdomar i går kväll begick sin sjunde säsongpremiär. Premiärpubliken var som vanligt nära nog fulltalig och tröttnade ej på att applådera trots att programmet kanske var i längsta laget. För ovanlighetens skull saknades i år direktör Gösta Nygren vid premiären - han låg sjukskriven – och säkerligen saknade publiken den charmfulla hälsning med vilken han brukar inleda premiärerna.

Furuviks ungdomscirkus går i år till verket under mottot ”Karneval” och ”titelrollerna” uppbärs med den äran av – för att tala cirkusspråk – ”2 Nygrens”, varmed här avses Lasse och Lill-Laila, båda numera artister av god internationell klass. Lasse kan tveklöst inrangeras bland cirkusmanegens verkliga eleganter och särskilt hans hästdressyr var, både vad utformning och framförande beträffar, av toppklass. Laila, nu en fullvuxen skönhet, har gått oerhört framåt i säkerhet bara på något år – bakom hennes svåra, ögonfägnande ”pas-de-deux”-nummer tillsammans med den balanssäkre partnern Lennart anade man en lång, ambitiös träning.

Gösta Nygren låg sjuk inte bara vid premiären utan även hela säsongen. Han hade drabbats av cancer. Hans medarbetare besökte honom då och då vid sjukbädden först hemma i Gävle och sedan på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Bodo West var bland dem som kom, och de diskuterade följande års föreställning. Man kom bland annat in på namnfrågan. Gösta Nygren föreslog att man skulle kalla den ”Gläds med oss”. Han fick dock aldrig vara med om att fullfölja arbetet med denna föreställning. Gösta Nygren dog nämligen i mitten av oktober 1953, 54 år gammal. Hans död innebar en svår förlust inte bara för familjen utan även för Furuviksparken och dess ungdomscirkus. Genom sina många friska initiativ kom Gösta Nygren att få stor betydelse för Gävle, inte endast för stadens befolkning utan även för turistlivet.

Turnén ”Gläds med oss” genomfördes säsongen 1954 med Lill-Laila Nygren som turnéledare. Hon medverkade också i föreställningen genom att bland annat framföra tre schimpanser, som dresserats av Anton Messner. Denna turné blev företagets sista, eftersom ingen i familjen därefter hade tillfälle att åta sig turnéledarskapet.

Företagets vagnar blev i stället motell, och den övriga materielen skingrades. Furuvik släppte dock inte helt kontakten med cirkusbranschen. Mitt under säsongen 1954 lämnade Anton Messner sin anställning som dressör och stallmästare. I hans ställe kom Viktor Karlsson, som då sedan några år tillbaka var anställd som djurvårdare vid Furuviks djurpark. Hans far, som också hette Viktor Karlsson, hade via djurskötaranställning hos Hagenbecks i Tyskland blivit dressör och var känd under namnet Björn-Karlsson. Denne lärde sin son att dressera djur. Björn-Karlsson junior kom under de följande åren fram till slutet av 50-talet att arbeta med Furuviks schimpanser och frihetshästar hos olika cirkusföretag, först i Sverige och sedan utomlands.

Då Giovanni Casi med fru och dotter hösten 1948 lämnade Furuvik och Sverige följde hans syster, Cesarina Bisbini, honom. Hon tog med sig ”sina” flickor – Sorelle Rolandi, som de kallade sig som artister – och lämnade landet. Det räckte inte med detta. Flera av Furuviks ”egna” ungdomar: Anna-Greta Lindgren, Carl-Axel (Calle) Svensson, Bertil Wahlberg, Gunnar (Kajan) Lindström, Gert Nilsson, Lennart Rudolphi och Stig Andersson bröt också upp och reste med Casi och hans syster till Paris. Ungdomarna, som under åren i Furuvik fått en mångsidig artistisk skolning, längtade ut. De ville pröva sina färdigheter i internationellt sammanhang, när nu cirkusverksamheten i Europa började komma igång på allvar efter kriget. Då Casi kunde förmedla ett engagemang hos Cirque d´Hiver i Paris, såg ungdomarna sin chans.

I Cirque d´Hivers föreställning gjorde Marion Casi sitt akrobatiska dansnummer, Anna-Greta medverkade i Sorelle Rolandis jonglörnummer, Gert, Lennart och Stig gjorde ett ekvilibristnummer, ”Torontos”, medan Calle, Bertil och Kajan utförde ett jockey-nummer med artistnamnet ”3 Casis”. En del av ungdomarna for till England över årsskiftet 1948-49. Flickorna Sorelle Rolandi hade engagerats till en varietéturné där, medan de tre ryttarna hade fått engagemang hos Tom Arnolds julcirkus i Harringay Arena, den ena av de två julcirkusar, som då fanns i London. Hos den andra – Bertram Mills´ Circus – som gav föreställningar i den stora Olympiahallen, mvedverkade Lars Nygren. Han framförde en grupp av Mills´ frihetshästar. Torontospojkarna stannade kvar i Paris. Tidigt på våren 1949 återförenades de svenska ungdomarna i Frankrike för att där under cirkussäsongen resa med den franska Zoo Circus. De svarade genom sina ryttar, akrobat-, jonglör- och dansnummer för mer än halva cirkusprogrammet. På hösten 1949 upplöstes dock den stora svenska truppen, men ryttarna stannade kvar hos Zoo Circus även säsongen 1950 för att 1951 och 1952 resa med Circus Krone i Tyskland.

Giovanni Casi hade ju före andra världskriget rest med Circus Hagenbeck i Sydamerika och han längtade tillbaka dit. När han och hans ryttare fick ett erbjudande att komma till Circo Garcia i Brasilien var det därför ingen större tvekan om att man skulle acceptera. I november 1952 lämnade Casi-truppen Europa. Den bestod då – förutom makarna Casi – av Anna-Greta, Calle, Bertil och Kajan från Furuvik. Dessutom hade truppen kompletterats med en tysk och en fransk flicka, Wilma och Danielle. Truppen arbetade hos Circo Garcia i flera år.

Det var ingen hemlighet för Casi-truppens medlemmar att Anna-Greta och Calle ville ha ett eget ryttarnummer. De sparade alla pengar de kunde för att köpa hästar. Efter ett par år hos Garcia förverklade de sin dröm. De köpte fyra hästar. Det visade sig att endast en av dessa var lämplig som jockey-häst. Det var en hingst, som de gav namnet Prince. Med den övade de in ett ryttarnummer och fick ett erbjudande om att få resa med Circo Brazil, som skulle göra en turné på de Västindiska och Karibiska öarna.

En dag strax innan de skulle lämna Circo Garcia för att resa till sitt första egna engagemang, stod de och väntade på att manegen skulle bli fri, så att de skulle kunna träna. Manegen var för tillfället upptagen av pröve med några frihetshästar. En av kuskarna höll Prince i en kedja, som satt fast i grimman. Då frihetshästarna passerade Prince på väg ut från manegen blev denne orolig och stegrade sig. Kusken tappade taget om kedjan, som svängde upp och träffade Prince i ögat, som blev skadat. Man skickade efter en veterinär, som bara kunde konstatera, att hästen hade blivit blind på det skadade ögat. Annna-Greta och Calle fick lära Prince att klara sig med ett öga, och de kunde följa med Circo Brazil som planerat. Prince fungerade fint, trots att han bara kunde se på ett öga. När de båda ryttarna avslutat sitt nummer, brukade de ställa sig mitt i manegen och göra komplimang. Prince ställde sig bredvid dem. Eftersom han ville se ryttarparet, vred han därför huvudet snett nedåt, vilket publiken uppfattade som om Prince också tackade, vilket alltid väckte stor förtjusning.

- Cico Brazil reste runt öarna med båt, berättar Anna-Greta Svensson. Vi var det enda hästnumret, som cirkusen hade. En dag när vi skulle ombord på båten, hade man lagt en smal landgång, som Prince och alla andra skulle gå på för att komma ombord. Landgången hade inga skyddsräcken, och det var ett förfärligt oväsen i hamnen från maskineriet från en lyftkran. När vi skulle ta ombord hästen, bad Calle, att man skulle stänga av motorn, som förde ett sån´t liv. Det gjorde man. Just som Calle och Prince var mitt på landgången, satte man igång maskineriet igen. Prince ryckte till och föll i vattnet. Han simmade ut mot havet, men Calle ropade honom tillbaka. Hästen simmade mot kajen och försökte ta sej upp ur vattnet, men det gick ju inte. Vi såg ju att hästen höll på att drunkna, så Calle hoppade i vattnet och tog spjärn mellan båten och kajen och låg där i sörjan och höll hästens huvud ovanför vattenytan till dess man fick fram ett nät och kunde ta upp Prince med lyftkranens hjälp. Efter den händelsen blev Prince tillgiven som en hund. Vi behövde bara ropa hans namn, så kom han.

Efter turnén med Circo Brazil blev de engagerade till Circo Razzore i Venezuela, men detta varade inte så länge. På hösten 1957 reste de hem till Sverige, sedan de givit bort Prince till en god vän. De hade dock mycket svårt att skiljas från sin häst.

Ann-Greta och Calle hade tänkt bosätta sig i Gävle och söka arbete där. Nu blev det inte så. Vid hemkomsten träffade de Danielle och Kajan, som också kommit till Gävle från Sydamerika. De fyra beslutade sig för att börja samarbeta med ett ryttarnummer igen. Säsongen 1958 reste de med sitt nummer hos Cirkus Benneweis i Danmark. Efter den säsongen delade de sig. Calle Svensson tränade upp några flickor till ett nytt ryttarnummer, Les Charlies, som han kallade sin trupp. En period ingick gävleflickan Inger Grandien i truppen, som bland annat reste med Cirkus Adria i Jugoslavien och Circus Belli-Strassburger i Holland. Hos det förstnämnda företaget var Les Charlies kolleger med Viktor Karlsson, som arbetade där med Furuviks schimpanser.

Senare upplöste Calle sin ryttartrupp. I stället arbetade han och Anna-Greta hos olika cirkusföretag i Spanien, Frankrike, Belgien … Genom sin mångsidighet kunde de göra olika ryttarnummer: pas de deux, voltige, jockey och ballerina till häst. I det sistnämnda numret svarade Calle för olika komiska inslag genom att göra en Chaplinparodi.

I januari 1966 blev The Svensons, som de nu kallar sig, engagerade till varietén Lorry i Köpenhamn, där man skulle ha vintercirkus. Manegen på Lorrys scen var bara sju meter i diameter, men trots detta klarade man att rida där. Paret kände ett behov av att förnya sig. På skoj beslutade de sig för att göra en spexig improvisation i stället för sin klassiska pas de deux. När hästarna fördes in i manegen, fanns ryttarna inte där. Paret gjorde i stället sin entré från publikplats i ”civila” kläder. Man fick intrycket av att det var två åskådare, som ville pröva på att rida. De hade inte invigt någon förutom Lorrys direktör i sina planer att visa något nytt. Numret slog fint. Paret hade inte hållit på många minuter förrän såväl publik som musiker gapskrattade. Det blev succé. Direktionen för Lorry prolongerade deras kontrakt så att de stannade där ett par månader.

Säsongen 1966 reste The Svensons med Cirkus Vivi i Danmark. Där bearbetade de numret ytterligare. Det hade tidigare varit vanligt att komiska ryttarnummer utfördes av personer med rödsminkade näsor i groteska kostymer. Anna-Greta och Calle hade i stället vanliga kläder och agerade som ett äldre, lite bortkommet par – cirkusbesökare - som får lust att rida. Numret genomarbetades i rörelser, mimik, ja, i minsta detalj. Säsongen 1967 var de engagerade hos Hippodrome Circus i Great Yarmouth, den ena av Englands två permanenta cirkusar. Där slog de igenom internationellt med sitt komiska ryttarnummer. Sedan följde engagemang bland annat hos Tower Circus i Blackpool (Englands andra permanenta cirkus) – där samarbetade de åter med Danielle och Kajan, kollegerna från tiden i Furuvik och Sydamerika – och hos Cirque Pinder i Frankrike, innan de 1972 engagerades till Circus Krone i Tyskland, Europas största cirkusföretag, där de stannade i tre säsonger.

Säsongen 1975 reste The Svensons i Sverige med Cirkus Scott. Det var första gången sedan 1948, som paret arbetade i sitt hemland. Många svenska tidningar uppmärksammade ryttarparet från Gävle med intervjuer. 1977 var de tillbaka hos Cirkus Scott igen. Då medverkade makarnas äldste son, Carlos, i numret och red klassisk pas de deux tillsammans med stockholmsflickan Anita Wikander, innan Anna-Greta och Calle utförde den komiska delen av numret. I december samma år startade Calle Svensson något så ovanligt för Sverige som en julcirkus, Cirkus Carlos. Med denna besökte han några städer och gav föreställningar i sporthallar med ett förstklassiskt internationellt program. Säsongen 1978 engagerades The Svensons åter till Hippodrome Circus i Great Yarmouth. Även denna säsong medverkade sonen Carlos och Anita Wikander i numret.

Artister är som flyttfåglar. En del av dem har fast bostad, till vilken de återvänder efter ett engagemang, medan andra vistas än här än där i de pauser, som kan uppstå mellan olika arbetstillfällen. Den som var svårast att nå av ”Furuviksbarnen” var Kajan Lindström. Jag sökte honom per brev på olika adresser under flera månaders tid. Jag visste att han hade fortsatt som artist. Jag hade sett honom och Danielle i deras balansnummer på rulle – Rolla-Roll, som de kallade sig – på gamla scenen på Gröna Lund i Stockholm i september 1962. Jag har även senare då och då skymtat deras namn i fackpressen.

En dag i slutet av april 1978 kom i alla fall ett brev från honom. En del av brevets innehåll återges här:

- Det var verkligen en överraskning att få ditt brev. Det var det första, som jag fått från dej, och jag vet inte vart de andra tagit vägen.

- Det är nu fyra år sedan jag var i Sverige senast. Tråkigt nog är det sällan vi kommer dit. Vägen är ju så lång dit upp. Trots det är jag fortfarande en riktig svensk, och jag tycker inte om att någon kritiserar vårt kära Sverige.

- Eftersom du är intresserad av artister, så ska jag försöka besvara dina frågor.

- Som du redan vet, så delade vi på oss i Sydamerika. Anna-Greta och Calle skaffade en egen häst och började själv. Truppen var ju från början ganska stor, så det blev ju mera ekonomiskt fördelaktigt för oss alla, när vi delade på oss. En tid efter delningen blev Casi svårt sjuk och hamnade på sjukhus, där han dog efter en tid. Hans fru åkte tillbaka till Europa. Truppen kom då att bestå av Danielle, Wilma – den tyska flickan – Bertil och mej.

- En natt blev vi väckta av att en kusk sprang och skrek att cirkusen brann. Vi kom snabbt på benen och lyckades rädda våra hästar, men förlorade våra kostymer och rekvisita. Vi hade ändå tur. Andra artister förlorade allt vad dom hade, för cirkusen brann ner totalt. Det var en av de anställda vid cirkusen som tänt på som hämnd efter ett bråk med direktionen. Så var det slut med Garcia. Vi tog oss till Rio de Janeiro, där vi ställde in våra hästar. Bertil lämnade oss då. Jag tror inte, att han någon gång riktigt trivdes med artistlivet. Sista gången vi var tillsammans verkade det som han hade lite problem med nerverna. Han hade blivit rädd för numret, så han gick bara med piskan. Nu var han väldigt mekaniskt intresserad. Han ville gärna hålla på med bilar och greja. Så han tog ett mekanikerjobb i São Paulo. Vi andra fick engagemang med ryttarnumret his Circo Palacios, som då var Brasiliens största cirkus.

- I juli – 57 reste vi tillbaka till Europa. Innan vi åkte hem, for jag till São Paulo för att försöka få med Bertil hem. Han hade bytt jobb och bostad flera gånger. Ingen visste vart han tagit vägen. En tid efter det att vi kommit hem till Gävle, fick vi veta att Bertil tagit sig till Rio, där han dött helt hastigt.

- Som du säkert vet, jobbade vi ihop hos Benneweis säsongen – 58 med Anna-Greta och Calle. Det var under den turnén som Danielle och jag började träna in våra balansnummer på rulle. Efter säsongen hos Benneweis for vi till Paris och fortsatte med träningen. Det första engagemang som vi hade med vårt nummer Rolla-Roll var i en fransk TV-show. Sedan blev det engagemang hos Cirque Amar och Cirque Rancy i Frankrike och på nattklubbar och varietéer i England, Frankrike, Tyskland, Scheweiz, Italien, Spanien, Portugal, Holland, Belgien …

- Många nattklubbar vill att man ska göra två nummer varje kväll. Därför övade vi in ett kombinerat dans- och kastnummer, men Rolla-Roll var vårt huvudnummer.

- Hösten – 69 jobbade vi på en nattklubb i Douala, som ligger i Kamerun vid Guineabukten i Afrika. Då fick vi brev från Calle Svensson, som ville att vi skulle gå ihop om ett ryttarnummer hos Tower Circus i Blackpool sommaren 1970. Det var ju lätt för oss att börja rida igen. Det blev ju som på sydamerikatiden, och vi hade en härlig säsong tillsammans.

- Efter Blackpool tog Danielle och jag åter upp rullbalansen. Vi fick ett längre engagemang i Japan. Senare kom vi till Hongkong, och Bangkok. Ja, så har det fortsatt genom åren. Vi har haft ett härligt artistliv, Danielle och jag, men det är ju finalen, som är det viktigaste. Det är där, som det blev tråkigt för oss. Jag har överlagt med mig själv om jag skulle berätta detta, men det går ju inte att dölja längre, så det är lika bra jag säger som det är. Danielle har under en längre tid haft besvär med sina leder. Trots att vi har varit hos specialister i olika länder finns ingen bot. Sedan två månader är hon på sjukhus och sitter nu i rullstol. Den sista tiden vi jobbade tillsammans, modifierade vi numret så att hon bara var med i sluttricket, där jag stående på rullen lyfter upp henne på en arm. Nu fortsätter jag med rullbalansen ensam. För närvarande håller jag på och sätter ihop ett nytt nummer i stället för vårt dans-och kastnummer.

- Efter att ha varit artist i hela mitt liv, så har jag svårt att tänka mig något annat. Det är ju tyvärr så i vårt yrke att man inte får bli gammal och inte sjuk. Trots att slutkapitlet i mitt brev till dej inte blev så glädjande, är vi inte alltför pessimistiska för vad framtiden har att bjuda oss. Cést la vie. (Så´nt är livet.) Till slut sänder jag mina allra bästa hälsningar

- PS. Platsen där jag befinner mej ligger mellan Cannes och Nizza. Härligt väder. Folk badar här. Sådär ja, jag skrev ändå något glädjande till sist. Må så gott. DS

Det var inte bara överåriga furuviksbarn, som blev artister hos ungdomscirkusen, när den drog ut på sin första turné våren 1947. I sällskapet fanns flera pojkar, som fått sin gymnasistiska skolning i Stenmans pojktrupp. Denna hade startats av folkskolläraren, senare överläraren och rektorn vid Brynäs Folkskola, Henry Stenman. Han hade ett brinnande intresse för fysisk fostran och gymnastik och var dessutom en skicklig ledare. Han fick fram flera gävlepojkar till framstående elitgymnaster; bland dessa var Stig Andersson, som blev silvermedaljör i en landskamp i gymnastik mellan Sverige och Danmark. Stig tränade på skoj in ett akrobatnummer tillsammans med Gert Nilsson och Lennart Rudolphi – två andra Stenmanspojkar. De gjorde en del framträdanden i gävletrakten innan de kom till ungdomscirkusen. Pojkarna följde ju med till Paris hösten 1948 och var även med hos Zoo Circus säsongen 1949.

På hösten det året upplöstes deras nummer 3 Torontos. Stig sällskapade med Gisella Casi, en av flickorna i Sorelle Rolandinumret. Han övergick då till detta nummer. Les Rolandi, som numret sedan kom att heta, var under 50-talet hos en rad europeiska storcirkusar: Williams och Krone i Tyskland, Strassburger i Holland, Amar i Frankrike… Numret upplöstes i början av 1960 - Stig och hans fru, Gisella, hade då redan börjat träna in ett annat nummer, ett handekvilibristnummer på piedestal. Våren 1960 var paret i Gävle och finslipade numret. De höll till i Furuvik, och det var där som parets nya nummer, Steve Hawkins and Partner, hade premiär i juni 1960. Numret kan närmast beskrivas som en akrobatisk komedi. Stig står för akrobatiken. Han gör höga språng, står på huvudet, jonglerar… medan Gisella svarar för det komiska och på alla möjliga sätt försöker att störa honom.

Stig och hans fru reser fortfarande med detta nummer och arbetar på nattklubbar, varietéer och cirkusar. Sommaren 1976 var paret hemma i Sverige och arbetade såväl på Gröna Lund i Stockholm som på Liseberg i Göteborg. Hösten 1977 var paret för andra gången i Japan, där de hade ett halvårsengagemang med den franska showen ”Bonsoir Paris” på Sun Hatoya Hotell i Tokyo.

När numret Torontos upplöstes återvände Lennart Rudolphi och Gert Nilsson till Furuviks ungdomscirkus. Båda var med i spelet Ungersk Rapsodi säsongen 1950. Genom sin mångsidighet var de en fin tillgång för cirkusen och kom under åren att vara med i olika nummer, som övades in under Bodo Wests ledning. Båda var också skickliga ryttare. I spelet Karneval 1953 red Lennart pas de deux tillsammans med Laila Nygren, och Gert visade sitt kunnande som springare genom att utföra en saltomortal på galopperande häst, ett trick som inte många konstryttare förmår att göra efter. Bakom dessa prestationer fanns lång och målmedveten träning under Bodo Wests ledning.

Ett av nytillskotten säsongen 1949 – året efter det att så många ungdomar lämnat ungdomscirkusen – var danskan Mitzie Malling. Hon arbetade kautschuk, som det ju kallas när artisten specialiserat sig på att böja sin kropp bakåt på olika sätt. Mitzie var artist redan innan hon kom till Furuvik. 1948 hade hon rest i Folkparkerna med Ungdomsparaden, där Bodo West fått syn på henne och engagerat henne till turnén Tusen och en natt året efter.

Peter – Peter Günz – en tyskfödd pojke, som Bodo West upptäckte på badstranden i Furuvik sommaren 1948, blev också engagerad till turnén ”Tusen och en natt”. Peter var gymnast och sysslade även en del med tyngdlyftning. Han kom att arbeta tillsammans med andra ungdomar i nummer, som Bodo West satte ihop och lät ungdomarna öva in under några månader före premiären. Alla var ju vältränade, vilket gjorde att man snabbt nådde resultat.

Under turnén med Tusen och en natt 1949 inspirerade Bodo West de båda ungdomarna Mitzie och Peter att under hans ledning öva in ett s k adagionummer eller hebeelastisk akt, som man kallar nummer, vilka utföres i långsamt tempo där mannen lyfter sin kvinnliga partner, som intar olika ställningar på hans skuldror eller högt lyftade armar. ”Plastisk symfoni” kallades deras nummer i spelet Ungersk rapsodi 1950. Paret lämnade cirkusen och artistlivet på hösten detta år, men inte varandra.

Påföljande år – 1951 – kom Mitzies syster, Bende från Köpenhamn till ungdomscirkusen. Hon stannade kvar hos företaget till och med sista turnén 1954 och kom att arbeta i olika nummer.

Under en av sina många resor i sökandet efter artistämnen, som skulle kunna passa för ungdomscirkusen, fann Bodo West tre pojkar i Höganäs: Boris Bengtsson, Göthe Persson och Egon Larsson. De var med i frisksportklubben där och tränade dessutom akrobatik och lindans. De hade övat in ett s k tablånummer, som egentligen är en utveckling av de frisksportartrick, som man förr ofta kunde få se på badstränderna, d v s handstands och andra balansövningar. De hade studerat programhäften från Furuviks ungdomscirkus, i vilka det fanns bilder på s k akrobatiska tablåer, och kopierade sedan dessa. De hade haft viss framgång i sin träning och fått framträda inför publik på fester och i en del nöjesparker. Bodo erbjöd dem att resa med turnén Wild West Show 1951. Pojkarna blev mycket glada över erbjudandet, eftersom de så gärna ville bli artister. Någon månad före säsongpremiären infann de sig i Furuvik för att finslipa sitt tablånummer ”Tre starka mohikaner”, som det kom att kallas i programhäftet.

Under turnén övade pojkarna på sitt linnummer och gjorde faktiskt vissa framsteg. Mot slutet av säsongen sa Bodo West åt pojkarna, att de var välkomna att resa med även säsongen 1952, förutsatt att de då även gjorde sitt linnummer. Han visade dem en liten bild på ett linnummer, som han sett någon gång under mellankrigsåren. Den föreställde två män, som höll en lina mellan sig med tänderna. På linan balanserade en tredje person. Bodo berättade att denne hade snurrat stående på linan. Han undrade om det inte var något för dem att … Pojkarna förklarade samstämmigt, att det visserligen var roligt att vara artist, men att riskera tänderna – nej, så roligt var det inte. De far faktiskt lite upprörda över förslaget, som Bodo kom med, men denne sa på sitt sedvanliga försynta sätt ”Det ordnar sej nog, grabbarna…”

Efter säsongslutet, när pojkarna hade varit i Höganäs några veckor, kom det ett paket till dem. Det var från Bodo West, och det innehöll två tandbett. De hade nog funderat lite på Bodos förslag och började nu – mera av nyfikenhet – att prova tandbetten. De karvade på dessa bett, som var gjorda av läder, och blötte dem för att de lättare skulle kunna ”bita in” dem. Göthe hade satt en krok i dörrkarmen hemma i sitt rum, och där fäste de betten och försökte att hänga i dessa. Det var alldeles hopplöst i början. Så gick ett par månader med intensiv träning. En dag blev Egon Larsson uppringd av Bodo West. ”Nåå, hur går det grabbarna?” frågade denne stillsamt. Han fick veta att Göthe och Egon kunde hänga fritt i dörrkarmen med tandbettens hjälp och att de låtit bygga två stegar: på den ena stod Egon och på den andra Göthe. De höll med tänderna den lina på vilken Boris balanserade. Denna lyckades så småningom lära sig stå på linan, hålla sig i denna och samtidigt låta linan rotera precis som om han stod i ett hopprep, som svängde runt.

Säsongen 1952 var höganäspojkarna hos Furuviks ungdomscirkus med såväl tablånumret som linnumret. Under turnén utvecklade de det sistnämnda numret ytterligare, så att alla tre kom att rotera. De hade fäst en läderögla – en strapat – försedd med kullager i vardera stegen. Egon och Göthe klättrade upp i respektive stege och stack in en fot i strapaten och hängde sedan i denna med huvudena nedåt vända mot varandra. Sedan tog de linan, som också var försedd med kullager, och fäste denna i betten, som de hade i sina munnar. När Boris gick upp på linan för att rotera, trampade Egon och Göthe ut, så att de kom att ligga horisontellt i luften och roterade så, medan Boris roterade stående.

Under säsongen 1952 uppmanades de av Bodo att annonsera om sitt linnummer i facktidskriften Echo. Detta resulterade i att Trio Höganäs, som de kallade sig, fick engagemang hos Billy smart´s Circus i England på hösten efter det att turnén med ungdomscirkusen avslutats.

Säsongen 1955 reste Trio Höganäs med en dansk cirkus. Boris Bengtsson hade då lämnat numret och ersatts med en annan skånepojke, Gert Karlsson. Förutom sitt linnumer gjorde de även sitt tablånummer. Under turnén i Danmark fick de ett erbjudande att resa med Circus Wilkie i Sydafrika. De skulle göra sina båda nummer, och kontraktet gällde ett år. Det var ett villkor förknippat med erbjudandet. Deras tablånumer skulle utföras som ett s k guldnummer, d v s deras kroppar skulle vara insmorda med ”guldkräm”, så att de bokstavligen var förgyllda. De köpte – av en dansk artist – en beskrivning hur man gör en sådan kräm med hjälp av guldpuder och fett. Det var mycket krävande arbetsförhållanden vid den sydafrikanska cirkusen. Inför tablånumret var de tvungna att pensla in sig med ”guldkrämen” för att sedan omedelbart tvätta bort den efter numret. Det var inte alltid, som de hade tillgång till varmvatten.

Under turnén i Sydafrika blev Göthe Persson sjuk och måste resa hem. Gert Karlsson, som jobbade på linan, intog Göthes plats på den ena stegen, medan Egons fru Bende – Mitzies syster – blev den som utförde balanskonsterna på linan. Hon hade ju under åren 1951 – 54 arbetat vid ungdomscirkusen, där hon lärt känna Egon.

Det var Bende och Egon Larsson som tillsammans med Gert Karlsson förvandlade Trio Höganäs till Trio Hoganas, som uttalas med tonvikten på andra stavelsen. Deras ”tandlinenummer” blev en efterfrågad attraktion inte bara i Europa. Trion turnerade i början av 60-talet i Australien och på Nya Zeeland i mer än ett år. De har förutom i Sydafrika även arbetat i den afrikanska staten Ghana. De har turnerat i Sydamerika och flera gånger arbetat i USA. Då och då var de hemma i Sverige på China-varietén i Stockholm eller på Liseberg i Göteborg. Säsongen 1969 reste de med Cirkus Scott i Sverige. I september 1975 arbetade de på Casino du Liban i Beirut. Det var deras sista engagemang. De drog sig därefter tillbaka och övergick till annan verksamhet.

Det var även andra ungdomar än Mitzie Malling, som – när de kom till Furuviks ungdomscirkus – redan arbetat som professionella artister. Berconi med partner – Västeråsparet Bengt och Gunhild Berglund – ”hittade” Gösta Nygren på varietén Hollaenderbyten i Köpenhamn, där Bengt arbetade med sitt kombinerade jonglör- och balansnummer med Gunhild som partner. De engagerades till spelet ”Karneval” 1953. Bengt fick intresse för jonglering redan i skolåldern och började öva att jonglera med krocketklot, ringar och andra föremål. Senare var han med i en akrobattrupp, 3 Wigos, innan han blev assistent åt den svenska universalartisten Carisso. Den sistnämnde arbetade som illusionist, jonglör och balansör och gav sin assistent en god skolning, innan denne formade sitt eget nummer.

Gun Rosvall från Hörby fick börja sin träning till artist i tre-fyraårsåldern. Det var helt naturligt i den miljö, som hon växte upp i, eftersom såväl hennes far som hennes farbror var artister. Hon specialiserade sig på lindans. Som femtonårig debuterade hon som lindansös – med artistnamnet Kylle – hos Furuviks ungdomscirkus i spelet ”Gläds med oss” 1954.

Några månader före säsongstarten kom hon till Furuvik, där hon och de övriga ungdomarna hårdtränade under Bodo Wests ledning. Hon var en mångsidig flicka, som förutom sitt linnummer även kom att vara med i rullskridskonummer, arbeta i trapets och dansa i ungdomscirkusens balett. Efter säsongen hos ungdomscirkusen fortsatte hon som artist och arbetade som sådan fram till och med hösten 1960, då hon hade sitt sista engagemang som lindansös på en varieté i Madrid.

”3 KIMS Världsberömda svenska excentriska akrobater, just återvända från USA”. Så stod det i Cirkus Schumanns programblad vid cirkusens gästspel i Stockholm våren 1962. Det var ett ovanligt nummer, som de tre herrarna hade. Det innehöll kosackdans, styltgång, saltomortaler och andra språng, parterrakrobatik (akrobatik på ”marken” utan hjälpmedel) och jonglering, allt utfört i ett högt uppdrivet tempo, varvid man fick den uppfattningen, att artisterna misslyckades med allt de företog sig. Det var inte något ”imponeringsnummer” med fantastiska prestationer, utan ett nummer som lockade till skratt utfört av tre skickliga artister, Gert Nilsson, Herbert Weiss och Henry Sköld. De två förstnämnda kom från Furuviks ungdomscirkus. Gert Nilsson – den fenomenale springaren – vars namn har skymtat ett par gånger tidigare i detta avsnitt, var ju med i truppen, som åkte till Paris hösten 1948, men han återvände sedan till ungdomscirkusen, där hans fästmö – senare fru – Signild Wahlberg – var bland artisterna. Det var för övrigt hennes pudel, Kim, som gett namn åt numret Kims.

Herbert Weiss kom till ungdomscirkusen under turnén 1948. Han hoppade in som ersättare för en artist, som skadat sig. Herbert var mycket intresserad av flygande trapetsnummer och kom överens med Bodo West om att till säsongen 1949 göra ett s k ”ståndtrapetsnummer” – ett trapetsnummer med två flygare och en fångare, som arbetade på låg höjd, eftersom trapetserna hängde i en ställning, som stod på marken. Numret utvecklades vintern 1949-50 för att till turnén ”Ungersk Rapsodi” 1950 vara ett traditionellt flygande trapetsnummer med trapetserna hängande högt uppe under cirkuskupolen. I numret arbetade Herbert Weiss och Arne Hellström som flygare och gjorde saltomortaler och andra trick, innan de togs emot av numrets fångare, Lennart Rudolphi. Även han tillhörde ju gruppen, som reste till Paris men återvände till ungdomscirkusen efter något år.

Våren 1953 reste Herbert och Arne ut i Folkparkerna med sitt flygande trapetsnummer, som de kallade The Flying Sparrows. Namnet var en kontrast till Eagles, Condors etc, som andra flygande nummer kallade sig vid denna tid. I numret hade stockholmsgymnasten Henry Sköld hoppat in som ”fångare” efter Lennart Rudolphi. Året därpå kom Gert Nilsson med i numret i stället för Arne Hellström och truppen gjorde sitt första utlandsengagemang i Israel. Nu visade det sig väldigt svårt att få arbete med ”stora” nummer under vintertid, varför man redan under folkparksturnéerna började öva in ett annat nummer, som inte krävde så mycket rekvisita. Sommaren 1955 var sista gången som numret The Flying Sparrows existerade.

I oktober samma år hade numret 3 Kims sin egentliga urpremiär i Hollaenderbyen i Köpenmann, sedan man finslipat numret i Furuvik med hjälp av Bodo West. Efter premiären i Köpenhamn har Kims ”kört” överallt i hela världen, skulle man kunna säga. De arbetade som trio till augusti 1967, då Gert Nilsson råkade ut för en olycka på scenen i Prince of Wales´ Theatre i London. Han fick sin ena hälsena avsluten. Det var så pass allvarligt att han inte ville fortsätta som artist.

Han drog sig tillbaka från artistlivet och bosatte sig i Gävle, medan Herbert Weiss och Henry Sköld fortsatte med numret under namnet De Kims. 1969 reste de här i Sverige med Cirkus Scott – i samma föreställning medverkade Trio Hoganas. Numera är numret delvis omformat och uppbyggt kring golfspel, där Herbert agerar den korrekte spelaren, medan Henry – den naturlige komikern – spexar våldsamt.

En dag vintern 1948 – 49 kom det ett brev till frisksportklubben i Eskilstuna från Furuviks ungdomscirkus med en förfrågan om det fanns någon eller några ungdomar, som var intresserade av att resa till Furuvik och pröva för det kommande cirkusspelet. Bland klubbens medlemmar fanns en hel del pojkar, som roade sig med att träna akrobatik och tyngdlyftning. Brevet gick laget runt och hamnade slutligen hos Lennart Eriksson, som en dag packade en resväska och åkte iväg.

- Först när jag kom dit, så fick jag vara med och träna akrobatik under Bodos ledning, berättar Lennart Eriksson. Jag kunde ju stå på händer, göra flick-flack och saltomortaler. Jag hade ju ingen specialitet från början. Så här efteråt förstår jag, att det inte var meningen heller. Bodo titta´ på en och såg vad man gick för och vilka förutsättningar man hade.

- Första säsongen var jag reserv och fick hoppa in i olika nummer och dessutom vara med i charivari, d v s ett nummer, där många artister samtidigt gör olika trick. Jag blev kvar hos ungdomscirkusen ända till och med sista säsongen. Jag var med i olika nummer, som Bodo satte ihop. Det blev bland annat romerska ringar, trapets och trampolin. Jag fick också lära mej rida; Bodo West var lärare även här.

Det var meningen att Lennart skulle vara med Furuviks ungdomscirkus även 1955, men lagom till julen 1954 fick han ett meddelande om att den planerade turnén inställts. Han tog då ett kontorsarbete i Stockholm.

Katrineholmsflickan Maud Sevelin var redan som barn intresserad av dans och gymnastik. När hon var 18 år for hon till Stockholm för att lära sig dansa klassisk balett. Hon gick i balettskola hos Elisabeth Apostoli och Lilian Carina. Genom sitt dansintresse kom hon med i Aftonbladets amatörrevy ”Vi som vill opp”. Där fick Furuviks balettmästare, Artillio Meurk, syn på henne och erbjöd henne att resa med ungdomscirkusen i spelet ”Wild West Show” 1951. Hon accepterade och reste med och kom på så vis att lära känna de övriga ungdomarna vid cirkusen, bland dem Lennart. Hon var med cirkusen en säsong och reste de följande åren i Folkparkerna som dansös i olika operettproduktioner. Vintertid arbetade hon som danspedagog vid Börge Nielsens dansinstitut i Stockholm.

En dag möttes Lennart och Börge i Stockholm. Denne berättade, att Lennart hade en bekant, som arbetade hos honom. Det var Maud. Börge föreslog, att Maud och Lennart skulle öva in ett nummer tillsammans inför en våravslutning på dansinstitutet. De tränade in ett nummer på skoj och fick sedan även vara med i Börge Nielsens turnerande dansshower i folkparkerna ”Dansen genom tiderna”, ”Från rokoko till rock´n roll”…

Lennart hade dock svårt att släppa tanken på luftnummer, och paret började träna in ett sådant tillsammans. Slutligen övergav de planerna på detta och instuderade i stället ett akrobatiskt dansnummer, där första delen av numret var dans med luftiga kast och passager, och den andra delen akrobatik med lyft- och balanstrick. Maud lärde Lennart dansa professionellt och Lennart tränade Maud i akrobatiska färdigheter. Hösten 1958 reste Les Sewels, som de kallade sig, ut i Europa. De kom att arbeta på nattklubbar, hotell och restauranger i många länder med sitt nummer, som annonserades ”Modern Acrobatic Fantasy”. De hade även många framträdanden i olika länders television. De turnerade praktiskt taget oavbrutet i mer än tio år och var vid ett par tillfällen även i Sverige, där de arbetade i Git Gay show på Berns och Strand i Stockholm samt Lorensberg i Göteborg. På våren 1969 arbetade paret hos Git Gay på Hotell Kramer i Malmö och det blev Les Sewels´ sista engagemang, innan paret slog sig ner i Katrineholm, där de övergick till annan verksamhet.

Som läsaren redan lagt märke till förekommer namnet Bodo West många gånger i detta avsnitt – ”Furuviksbarnen”. Det kunde lika gärna ha kallats ”Bodos barn”. Inte minst genom Bodo Wests insatser kom det via barnspelen artister till ungdomscirkusen.

När Furuviks ungdomscirkus började turnera, sökte sig ungdomar – inte bara från Sverige – till företaget för att dra nytta av Bodos kunskaper. Han var ju när han kom till Furuvik 1940 välbekant som en mångsidig internationell artist. Han blev snart även känd som en skicklig lärare och idérik instruktör. Det var därför helt naturligt, att ungdomar med intresse och fallenhet för artisteri sökte sig till Furuvik och dess ungdomscirkus för att av Bodo West lära sig behärska cirkuskonstens olika discipliner: parterrakrobatik, lindans, trapetsakrobatik, trampolinsprång, ridning --- Att det idag fortfarande finns svenska artister är till stor del Bodo Wests förtjänst. Han har lagt grunden till många svenska artisters sätt att arbeta, utformat deras nummer och på annat sätt varit till stöd och hjälp.

På senare år har det inte kommit fram några nya artister ur Furuviksbarnen. Anledningen härtill är att det inte längre finns någon ungdomscirkus, som tar hand om överåriga Furuviksbarn. Att det ännu finns barn och ungdomar med goda förutsättningar att bli artister, det vet var och en som sett Cirkus Bodowsky – som barnspelen i Furuviksparken numera kallas – med dess säregna blandning av proffsig amatörism och lekfullt allvar. Det är hög tid att ge Bodo West ett officiellt erkännande för hans förtjänstfulla insatser.

Detta är sammanställt av Lisse-Lotte Danielson (f.d. Furuviksbarn) som en hyllning till allt vad Furuviksbarnen har betytt för oss alla. Huvudsakligt material är framtaget av Per Arne Wåhlberg 1978 i kapitlen om Furuvik och Furuviksbarnen.

Gästriklands Kulturhistoriska Förenings Meddelanden om Per Arne Wåhlbergs bok: CIRKUSFAMILJER I GÄVLE.

Från Gästrikland 2001-2002. Kit Astingers kapitel: EN SOMMAR I ADELE ORLANDOS LIV.

Babsan Goes World Wide - Furuviksbarnen

Klicka även på FURUVIKSBARNENS VETERANFÖRENING! obs: Detta gäller bara för er som kommer från Gävledragets startsida!