Gefle på 1600-talet (Märta Lindeberg) (sid 112 – 117)

Utgiven 1934.

Bråkmakare HONNON

Bland det brokiga vimmel av olika nationaliteter – tyskar, holländare, ryssar, fransmän och i synnerhet valloner – som under den senare hälften av 1600-talet utgjorde Gefle stads borgerskap, fanns även ett skotskt inslag.

Släkterna Mackeij, Elis och Honnon har alla sitt ursprung från Skottland och blev redan i andra led mer eller mindre framstående. Så har t.ex. släkten Elis försett staden med två borgmästare och släkten Honnon med en, även om det må sägas, att de ingalunda varit bland de bästa.

En fjärde än mera framstående skotsk släkt, den Enneska, tillhör för Gefles vidkommande helt 1700-talet.

Föremålet  i denna berättelse är den Honnonska släkten, inte så mycket för dess framstående egenskaper, utan mera för att illustrera det vilda, brutala liv, som även denna avkrok av världen fick tåla och lida på denna tid och det därtill i kretsar, som borde ha varit de andras föredöme.

Vi vet exakt att den första Honnon, Hans var född 1596 i staden Dumfarling och begrovs i Gefle kyrka 1651, tack vare en grandios gravsten, som fanns kvar ännu 1888, då den tillsammans med alla där kvarvarande spolierades i samband med värmelednings indragande i kyrkan.

(Här har Märta Lindberg 2 år senare reviderat sin uppfattning, se nedanstående information./Lisse-Lotte Danielson )

Denna sten var ½ aln tjock och den tyngsta i kyrkan, vars så gott som hela golvytan utgjordes av liknande minnesmärken. Med mild ironi påpekar rektor Jonas Selggren  ” att åtminstone stenarna över kyrkoherdarna Aurivillius, död 1668, och Andreas Westerman förtjänat att bevaras för eftervärlden”.

Hans Honnon var handlande och rådman. Om honom vet vi inte mer än att han tycks ha haft samma obändiga skaplynne, som sedan i ymnigt mått gick igen hos sonen Hindrik. Protokollen berättar nämligen att han den 3 oktober 1636 tog tullnären Levin med sig och gick ombord på Pehr Jacobsson Grubbs skuta, som just skulle avgå till Dantzig.  Grubb, som då var rådman och sedan blev borgmästare, låg för tillfället sjuk i kajutan och Honnon överföll den sängliggande med slag och kastvapen och drev honom överbord med en dragen kniv.

Pehr Jacobsson sa nämligen att Honnon var bukbror med Bölen - kyrkoherden Böstling i Orentuna? Honnon var illa beryktad 1636 för lägesmål med en kona Lisbeth Jonsson som tjänat hos honom.  Betydde det att de gemensam haft pigan Lisbeth som älskarinna eller hade Honnon varit otrogen med Barbro Gavelia, som var gift med kyrkoherden. Att Honnon och kyrkoherden var vänner framkom genom att denne till Honnon med hustruns tillstånd sålt svärfaderns (Mårten Pehrsson Gavelius) vret till honom som låg söder om ån mellan Eric Jönsson Snifs och Pehr Jons vretar.

 

  Bukbror?   Johan Böstling g.m. Barbro Gavelia.    Köpebrev mellan Honnon och Johan Böstling.

De bägge herrarna Pehr Jacobsson och Honnon förliktes dock senare.

Sonen Hindrik hade tydligen fått en åtminstone påkostad om än ej god uppfostran, ty han blev student 1638.

Efter att ha undersökt Alf Uddholms ”Gevalienses, under 5 sekler och sexton slektled”  framgår  att Jacob Honnon har studerat i Trivialskolan 1647 samt vid Universitetet 1650. I Sehlbergs anteckningar  står det att Hieronymunus_Honnon var student 1638 men det står ingenting där om Henriks studier/Lisse-Lotte Danielson.

Sedan började han i sin mors affär, förmodligen strax efter faderns frånfälle 1651. Borgareden avlade han 1657 (då han blev rådman).

Hela hans ekonomiska liv var ett oavbrutet ”up and down”, men nog måste han ha haft åtskillig energi, ty endast några år efter att han år 1682 begärt Magistratens vittnesbörd om, ”att han genom ryska kaperier och andra sjöolyckor hade blivit en fattig man”, valdes han likväl till politieborgmästare 1689.

Sin merkantila bana började han emellertid med att av Kronan år 1665 arrendera tullen i Gefle för en tid av fem år. Under den tiden var han ständigt i gräl med borgerskapet och Magistraten, som också, efter vad han påstod, gjorde allt för att skada honom. Resultatet blev att Honnon kom på balans med tullarendet och hans gård togs då i mät.  Denna skedde i december 1669. På våren samma år hade han blivit rådman och även fått hand om stadskassan.

Tiden emellan 1670 och 1689, då han blev borgmästare, har vi mycket liten kännedom om hans liv. Att han var skeppsredare med egna fartyg och att han även var sin egen skeppare framgår därav att då han vid Väddö år 1676 uppbringades av kapare, fördes han fången till Memel, därifrån han dock snart återkom. Kanske tillbringade han större delen av denna tid på sjön; att han förde egna varor, järn och bräder, är säkert.

Som politieborgmästare var han i det närmaste omöjlig, om han än inte torde saknat en viss praktisk duglighet, som han fick tillfälle att visa, då Nya bron störtade samman och en ny skulle uppföras. Men hans trotsiga lynne och egenmäktighet gjorde sig gällande i alla hans gärningar. Utan att rådfråga Rådet tog han olagligt kålsängar av den ene och gav åt den andre. Detta var en synnerligen ömtålig punkt och Rådet sa honom också mitt i ansiktet vid rådstugubordet ”att före detta hade ingen borgmästare understått sig egenvilligt disponera över den ringaste av stadens mark, ja icke ett plantrum, med mindre det blivit anmält i Rätten och besiktigat”.

Dåvarande rådmannen, sedermera borgmästare Lorentz Elis beklagade ”huru illa ställt det var med rådstufvurätten;  i det stället den före detta varit besatt med vackra män till borgmästare, som till hela  Rättens honnör göra deras ämbete och uti parters närvaro föra ordet. Men nu är fast annorledes beställt, så att när  justitieborgmästaren är borta, är den andra borgmästaren en sådan man, som inte kan tala och framföra på rätt sätt, än mindre skriva  en mening och är så oerfaren i själva lagen att han inte vetat vad  plikt och böter på  Edsöresbrott är utan --- i Giftermålsbalken sökt  därefter”. 

När detta framfördes inför hans ögon blev Honnon vred, ställde sig upp, slog ihop händerna och gick sin väg.

Och många är de tilltag, varför Honnon i protokollet påtalas, alltför många att här kunna berättas. Dock måste nämnas att han genom sin våldshandling sakfördes som vållande till stadstjänaren Anders Larssons död.

En historia, som ej saknar sin humor, må avsluta raden av hans försyndelser. Guvernören hade tillerkänt Magistraten fisket i stadens ström – förresten strax nedanför Gustafsbro och kyrkogården, där ännu några pålar kunde skönjas. Då nu fisken vid ett tillfälle skulle delas, sa Honnon, att om han ville, så kunde han ta hälften för sin del. Den närvarande rådmannen Daniel Eliasson frågade, hur det skulle gå till?

Då svarade Honnon: ”Jag vet att huvudet är mer än röven”.

Då frågade Eliasson helt lugnt ”Vem är då röven?

Honnon blev för en gångs skull en liten smula betänksam, står det i Domboken, och svarade:

Jag menar ej er utan de andra.

Men demarschen båtade honom föga. Det var dock ej i grovheten, som humorn låg.

Någon tid därefter ville två likstämda själar, Peder jörsson och Hans Hammar, båda tillhörande borgerskapets toppar, med våld tränga sig in i Magistratens fiske, då de ägde vreten bredvid. Men de hade också ”6 års hugg” på Honnon, vilken de ”kastade som en hund i strömmen”.

Honnon dog 1693. Han var gift två gånge: Först med Anna Volimhaus, apotekardotter från Uppsala och brorsdotter till grevarna Gyllenborg och Leyonstedt, därefter med Elisabet Uttersten från Stockholm.

Honnons syster Helena blev stammoder för adliga släkten Ankarström.

   Källa.

------------------------------------------------------------------------------

 Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson

          Gå till  Startsida  

Senast uppdaterad:  2011-03-26