Happy-Go-Lucky, Bio 7:an i Gävle.

Filmen handlar om den 30-åriga, ständigt positiva förskolelärarinnan Polly. En person som tar stölden av sin cykel som en positiv förevändning att äntligen ta körkort.

Vi möter några människor i London i vår tid grupperade runt en charmerande singelkvinna i 30-årsåldern som strävar fram med gott humör genom ett liv utan stora sensationer eller ambitioner. Hon bor med sin rumskompis Zoe sedan 10 år tillbaka och klär sig i färger lika glada som hon själv. Hon tycker om att hoppa studsmatta och dansa flamenco på fritiden. Alla älskar Poppy för att hon är så glad och käck och allt är frid och fröjd tills det att hon börjar ta körlektioner tillsammans med den extremt aggressive bilskolläraren Scot. Då Poppy tar lektioner för honom en gång i veckan måste han konfronteras med denna hopplöst glada främling om och om igen. Scott blir tokig på henne då hon inte tar något på allvar, hon skämtar bort alla hans försök till pedagogik och är rent av förolämpande i sin gladlynthet men trots det blir Scott en smula förälskad.

Polly ger en svag känsla av överspel med sin svada om hur allt kan ses från livets ljusa sida och hennes ständiga behov av att alltid se det positiva. Hennes omgivning består av arbetskamrater från skolan, två systrar, en socialarbetare av manligt kön, hennes bästa kompis som hon bor ihop med samt den märklige bilskolläraren. Poppy är så otroligt positiv och optimistisk, så bubblande av prat, skratt och skoj att det stundtals blir lite för mycket och man vill värja sig i en värld fylld av problem, sorg och depressioner. Under hennes glättiga yta finns dock ett seriöst djup. Poppy har medkänsla - ett av barnen i hennes klass börjar slå de andra och Poppy löser problemet. Hon pratar med uteliggare och hon är bra på kommunikation. När Scott blir aggressiv på riktigt klarar Poppy även av den situationen och när sidor framgår blir Polly en trevligare bekantskap.

”Är du lycklig i ditt liv” frågar hennes gravida syster. När Poppy glatt svarar ja försöker systern övertyga henne om att så lycklig KAN hon bara inte vara utan självklart måste hon sakna man och barn. När systern inte kan få Poppy att hålla med om detta framgår att det egentligen är hon själv som är tveksam till vad hon tycker om sin EGEN situation och att hon egentligen är avundsjuk på Poppys glada livssyn.

Man kan dock undra om vårt stressade, prestationstyngda samhälle orkar med en god människa med Poppys kapacitet. Från början tyckte jag att filmen var litet jobbig och lång men mot slutet ökade mitt intresse när den visade hennes fina karaktär och förmåga att hantera människor med problem./Lisse-Lotte Danielson