Påskkärringar, häxor och Blåkulla

En av vår tids stora påsktraditioner är som bekant att barnen klär ut sig till små påskkärringar och påskgubbar och går runt hos grannarna för att få godis. En ganska oskyldig och gullig tradition som åtminstone jag tyckte var rolig när jag var barn. Men den syftar trots allt tillbaka på ett mycket tragiskt historiskt faktum, nämligen tron på och rädslan för onda häxor som ledde till att hundratals människor, främst kvinnor, miste sitt liv. I många fall genom att de brändes till döds.

 Trolldomsmål har förekommit ända sedan medeltiden och den sista dödsdomen över en häxa avkunnades 1702. Den verkligt stora häxpaniken och förföljelsen ägde dock rum mellan 1668 och 1677, då mer än 300 människor avrättades, anklagade för Blåkullafärder och trolldom.

Idag har vi ofta uppfattningen att Blåkulla var beläget på en speciell plats. Många platser har också blivit utpekade t.ex. ön Blå jungfrun i Kalmarsund och Blå kullen i närheten av Marstrand. Men i gamla rättegångsprotokoll framkommer att platsen för djävulens gästabud flyttades från gång till gång. Blåkulla låg med andra ord där fantasin för tillfället placerade det.

 I protokollen erkänner de anklagade, ofta under tortyr, hur de deltagit i festligheterna på Blåkulla. De berättar hur de, vanligen under påskhelgen, använt sig av stulna kvastar, brödrakor eller andra redskap, levande djur såsom getter, kor, hästar eller t.o.m. människor för att flyga till gästabudet.  För att kunna få sitt åkdon att flyga behövde häxan ett speciellt smörjhorn med en magisk salva som hon smörjde in tradsportmedlet och sig själv med.

Under färden till Blåkulla kunde häxorna ställa till med allehanda otyg. Väl framme vid Blåkulla ställde häxorna sina åkdon upp och ner vid ingången innan de trädde in i den stora festsalen, där enorma bord stod uppdukade med härlig mat och gott rött vin. Alla satt med ryggen mot bordet och åt med vänster hand över vänster axel. Först efter middagen förstod häxorna att de i själva verket ätit ormar, paddor och andra äckligheter samt att vinet var hämtat från gödselbrunnen.

Djävulen hade förvrängt synen på dem. Middagen följdes av dans som utfördes rygg mot rygg, medan djävulen låg på golvet och slog takten med svansen. Festligheterna avslutades sedan med en samlagsorgie, där häxorna låg med Fan själv och hans smådjävlar samt med de få män som var närvarande. Även detta skedde rygg mot rygg.

På påskaftonen var festen slut och häxorna återvände hem på sina stulna transportmedel. Om man kom ut i ladugården och hittade sina djur trötta, svettiga och med hjälplös blick så kunde man vara säker på att de utnyttjats som åkdon av häxorna.

  
Efter hemkomsten märktes det inte vem som varit på Blåkulla, man kunde därför inte vara säker på vem som var häxa och vem som inte var det. Men det fanns vissa magiska knep som den vetgirige kunde ta till för att få veta sanningen. Om man på påskdagens morgon betraktade kyrkobesökarna genom en ring så kunde man se att vissa kvinnor i själva verket satt med rumpan vänd mot prästen. De hade också smörbyttor på huvudet eftersom de nyss överlämnat stulet smör som gåva till djävulen. Ett annat knep för att kunna se detta var att i fickan eller i hatten lägga ett ägg som värpts under långfredagen.

 Lite anmärkningsvärt är att det är mycket få av de attribut som utmärker dagens påskkärringar som har någon direkt koppling till 1600-talets häxor. Kvasten förekom som åkdon, men det var i själva verket vanligare att häxorna använde sig av levande djur för att flyga till Blåkulla. En förklaring till att just kvasten blivit utmärkande för dagens påskkärringar kan ju såklart vara att den är betydligt enklare för barnen att släpa runt på, än en levande ko eller get.

Den sjal som påskkärringarna ofta har på huvudet är betydligt svårare att förklara då forna tiders häxor ska ha rest till Blåkulla med lössläppt hår. Det finns inte heller någonting som tyder på att häxorna skulle ha haft med sig katter eller kaffekannor. Kaffet var ännu inte kommet till Sverige på 1600-talet, men man tror att kaffekannan som dagens påskkärringar ofta har med sig är en symbol för det smörjhorn som häxorna hade sin magiska salva i.

Påskärringarna på dagens påskkort avbildas ofta tillsammans med en katt, vanligen svart till färgen.

Kattens roll är dock inte så rolig som vi kattälskare kanske skulle önska. Sannolikt är katten nämligen en symbol för självaste djävulen. Detta kanske inte är så konstigt om man tänker på kattens starka jaktinstinkt, dess förmåga att smidigt och ljudlöst smyga fram, dess vassa tänder och klor och inte minst dess ögon som lyser i mörkret...

Författat av Caroline Lindgren alias "dumuzi".