De stora svenska häxprocesserna ägde rum mellan åren 1668-1676. Tusentals kvinnor anklagades och hundratals dömdes och avrättades för blåkullafärder och barnaförande under påskhelgerna, fr.a i Dalarna, Norrland och Stockholm men även i t ex Bohuslän. Från Borås- och Ulricehamnstrakten har hittills inte omtalats någon sådan "äkta" häxprocess under denna period, men i delvis fuktskadade protokoll från Ås häradsrätt 1670-71 finns faktiskt något man kan kalla en regelrätt häxprocess med flera av de klassiska ingredienserna, såsom eldblixtar och trollharar!

En gammal, ogift kvinna vid namn Börta Andersdotter bodde i Fänneslunda socken på frälsehemmanet Kastryd, som tillsammans med gårdarna Lilla och Stora Farstorp och Puttorp i Tärby bildade ett litet grannelag högt beläget på berget ovanför Boarp i Varnum och Solberga säteri i Fänneslunda.

Kastryd ägdes på den tiden av landshövdingen i Stora Kopparbergs län Gustaf Duwall, som själv p g a sitt ämbete och i egenskap av ordförande i en trolldomskommission i hög grad var inblandad i de stora häxprocesserna i Dalarna. Han visade vid flera tillfällen tveksamhet inför processernas fortsättning och man har antagit att hans inställning bidrog till en mildare behandling av de anklagade. Duwall innehade Hovs säteri i Hällstad med rå- och rörshemmanen Hulugården och Håkansgården och hade förutom Kastryd också Taryd och Laryd i Borgstena och Kyrkarp i Varnum under Hovs frihetsmil.

Börta i Kastryd — och tidigare hennes moder — hade av ålder varit beryktad över hela häradet för trolldom och förgörning, men det var inte förrän 1670 — under häxprocessernas period — som misstankarna blev föremål för rannsakning vid Ås häradsrätt.

Påskaftonen 1670 kom bonden Oluf Andersson på Fänneslunda Storegården ridande från Borås mot Fänneslunda i sällskap med sin granne, nämndemannen Sven Olufsson i Krökesås.

Storegården var en av tre frälsegårdar i Fänneslunda by (de två andra hette Stommen och Bregården), som låg på den plats där Fänneslunda säteri ligger idag. Det var inte förrän omkring 1682 som den illa beryktade landshövdingen Henrik von Vicken köpte dessa tre gårdar av den godhjärtade friherrinnan Karin Bielke och sammanlade dem till en sätesgård.

Både Oluf och Sven var druckna. De började samtala om trollpackor och när de hade hunnit fram till Kastryd i Fänneslunda ville de se om Börta var inne eller om hon, som de trodde, var "bortrest" den aftonen, d v s hade farit till Satan i Blåkulla.

De två berusade bönderna red fram till stugan. Börta öppnade förstugudörren, gick in och satte sig i sin säng. Männen följde efter in i huset och började driva och skoja med Börta. Oluf band fast ett "byttelock" på Svens rygg med ett hårband och frågade om Börta ville följa med. Efter en stunds gäckande och härmande av trollkonors vidskepelser avlägsnade de sig och red hem till sitt.

Nästa dag — påskdagen — var det gudstjänst i kyrkan. Torsten i Solberga frågade då Oluf:

— Vad var det för buller i Kastryd i aftons? Mötte du något där?

Oluf ville inte säga som det var — att han och Sven hade varit fulla och lekt häxor hos Börta — utan svarade:

— Ja, kanske någon som vi tog byttelocket ifrån och som jag slog käppen av uppå.

Fler personer hörde vad Oluf sade, t ex Bengt i Storegården, Anders i Vilanda och Nils i Karstorp. De trodde berättelsen var sann och snart var ryktet i omlopp — Börta hade haft ett byttelock på sig på påskaftonen och varit på väg till Blåkulla!

Börta ställdes inför häradsrätten av länsmannen Anders Hansson vid sommartinget i Hällstad den 27 och 28 juni 1670 "i uppenbart rykte för trolldom och förgörning". Oluf erkände att hans berättelse vid kyrkan hade varit osann, men Börtas grannar vittnade åtskilligt, som ändå skulle bevisa att Börta var en häxa:

Grannelaget brukade efter seden samlas på ett speciellt ställe varje påskafton, men Börta i Kastryd uteblev alltid. Man såg istället små eldblixtar sväva i vädret från Kastryd och bloss som for sin kos genom ekskogen och man förstod att Börta "var på andra vägar".

Vittnesmålen fortsatte:

En påskafton gick Börta till Måns i Olofstorp och bad att få låna en skyttel eller vävspole av gårdens piga. Måns kunde inte förstå annat, än att hon skulle använda den till trolldom. Vid den högtiden förrättades ju inget vävarbete.

En skärtorsdag kom Börta till Michel i Puttorp och lånade eld och så fortsatte ryktena om Börtas förehavanden med Satan.

Grannarna vågade aldrig förarga Börta. De var övertygade om att hon kunde orsaka folks olycka. När Björn i Farstorp en gång hade tagit in Börtas svin, som hade kommit ut på en åker, tog Börta tillbaka dem med orden:

— Träta med Kastryds partiet vem som vill, men han skall intet vinna därpå!

Samma höst miste Björn tre kor. Det underliga var, att när man skar upp och flådde de döda djuren fanns det inte något blod i dem. Även Oluf i Farstorp hade hört Börta uttala denna hotelse.

Joen i Farstorp hade en gång hört Börta säga till en kvinna som slog hö:

— Fast du får höet i ladan, skall du ändå ingen nytta ha därav!

Spådomen slog in. Höet försvann på något sätt.

Tiggerskan och änkan Börta Jonsdotter i Fänneslunda skyllde sin fattigdom på Börta Andersdotter. Hon och hennes man Per Nilsson hade mot Börta Andersdotters vilja flyttat till Kastryd på 1650-talet.

— Fast ni nu drar hit med lass, skall ni dra hädan med kass, sade Börta till dem då.

När paret anlände till Börtas gård hade de varit välmående och haft "mycken boskap", men när Börta Jonsdotter, några år efter makens död i slutet av 1660-talet, lämnade Kastryd var hon så utarmad, att hon inte ägde en höna till kreatur. Under 13 år hade 18 hästar och ston dött.

Den märkligaste omständigheten som framkom under rättegången var kanske att åtskilliga av både nämndens ledamöter och den tingssökande allmogen kunde berätta, "hur överflödigt där i bygden finns av trollharar eller bäror, som de kallades, att vallbarnen med möda kan värja boskapen för dem i skogen och hur de klöser och river huden innan på benen av korna, vid det de håller sig fast och klänger sig åt dipattarna".

Trollharen eller bäran var ett litet trollväsen som häxorna hade som ett slags tjänsteandar. De kunde framförallt mjölka andras kreatur men även på andra sätt dra till sig näring och kraft från grannarnas egendom och boskap. Folktron har haft flera olika förklaringar på hur häxorna fick tag på sina bäror — förutom att de kunde vara gåvor från Satan i Blåkulla eller resultatet av köttsligt umgänge med honom, kunde de tillverkas av häxorna själva. Ibland tappade trollhararna litet av den tagna mjölken. Detta kunde man se som gula klumpar i skogen och kallades trollsmör, som ju än idag är namnet på den slemsvamp som det i själva verket var! Ett annat namn — bäradynga — vittnar om att man även har trott att de gula klumparna var trollharens spillning.

Tron på trollharar levde kvar i bygden åtminstone fram till mitten av 1800-talet. År 1853 slog en berusad Borgstena-bonde ihjäl en 70-årig gumma, som han trodde hade en mjölkhare.

Grannelagets berättelser om Börta föranledde häradsrätten att förmana Börta Andersdotter att "bekänna sanningen och intet förtiga sin synd, om hon av Satan var förledd och antagen till hans tjänst, söka nåd hos Gud, rätta sitt leverne och avstå med slik villfarelse, som hon kunde vara betagen med, och således frälsa sig ifrån Satans våld och sin eviga fördömelse".

Börta nekade fullkomligt till alla anklagelser om trolldom och förgörning. Det enda hon medgav var att hon hade hotat en och annan med spådomar, men att det endast hade skett av oförstånd. Hon lovade bättring och erbjöd sig att visa sin oskuld genom "varjehanda prov på vatten, eller eljest, som rätten skulle finna för gott henne att underkasta".

Vattenprovet, som Börta talade om, var en slags "gudsdom", som innebar att den anklagade nedsänktes i ett vattendrag. Om hon sjönk ansågs hon oskyldig, i annat fall var hon skyldig.

Rätten tog saken i övervägande. Det 15:e kapitlet i landslagens högmålsbalk lästes upp och nämnden tillhölls att antingen "värja eller fälla" Börta "uti denna mörka tvivelaktiga sak", men nämnden vägrade, eftersom de "intet kunde förstå varken till hennes värjande eller fällande". Istället ålades Börta tolvmannaed vid nästa ting, vilket innebar att hon hade möjlighet att fria sig med tolv edgärdsmän (lägg märke till att edgärdsmän inte hade samma betydelse som vittnen — de redogjorde inte för vad de visste i saken, utan avlade endast en försäkran om riktigheten av partens ed).

Vid Ås härads höstting i Hällstads socken den 19 september 1670 tillbjöds Börta att fullgöra tolvmannaeden, men hon kunde endast framvisa en enda edgärdsman — Per i Vilanda — som dessutom, efter att först ha givit löfte om att gå eden med henne, ångrade sig.

Kyrkoherde Håkan Hellstadius i Hällstad och nämndemännen Lars i Hulu och Bengt i Guntorp tog Börta "avsides för sig allena, prövandes om de skulle kunna bringa henne till någon bekännelse, men dock efter stort besvär, intet kunde någon annan bekännelse vinna, än den hon förr för rätten gjort hade".   

Det är väl inte osannolikt att det brukades våld mot Börta. Dels vet man att det förekom tortyr vid andra häxprocesser och dels berättas det i Skara stifts herdaminne om kyrkoherde Hellstadius, att han hade "övat dryckenskap, kivats och slagits både utom och inom församlingen, lever och illa med sin hustru".

Börta framkallades ännu en gång vid samma ting — hösttinget 1670 — och förmanades att bekänna sanningen, men hon fortsatte att neka. Det enda rätten kunde göra var att pålägga Oluf Andersson en sexmannaed till nästa ting, då han med sex edgärdsmän antingen skulle "fulleligen tilläggandes henne eller ock göra henne fri för sitt utspridande".

Vid vintertinget 1671 gjordes Börta fri från Olufs ryktesspridande. Däremot dömdes Oluf att böta för "utkommet rykte på Börta i Kastryd om trolldom". Dessutom skulle både Oluf och Sven i Krökesås ge pengar till Fänneslunda kyrka för att Oluf hade bundit ett byttelock på Sven. Domen underställdes Göta hovrätt för vidare prövning.

Ur Ås häradsrätts dombok, sommartinget 1670:

Berettadhe och, dhet ofvanbenemde Biörn och Oluf i Fastorp oppå sin giorde Edh medh honom sannade, att så oftta grannelaghet eftter dheras plaghsedh, sigh hafva samblat på ett vist stelle om Påskafttorne, hafva dhe sendt Börta budh, dhet hon och skulle komma dher medh tilstädes, men hon det aldrigh eftterkommet, utan varet frånvarande, hvar af dhe ville slutha, henne då uthan tvifvel varet på andra vägar, och vedh grannarne således hafva varet tillsamman, hafva dhe altydh på dhe afttorne allenast sedt huru små eldhblixter hafva sväfvat i väderet, lyka såsom luntor ?-dor eller blåss, kommandes ifrån Karstery, och faret sin koos gienom ekeskogen, hvilket alt föder den svåre misstanckan hoos dem emot Börta.

Berettades och af åthskellighe, så inn- som uthom Retten, huru öfverflödigt dher i bygden finnes af Trulharar eller Bärer, som dhe kallades, att valbarnen medh mödha kunna väria Boskapen för dhem i skoghen, och huru dhe klösa och ryfva huden innan på beenen af koerne, vidh dhet dhe hålla sigh fast, och klengia sigh op at dypattarna.
-------------------------------------------------------------------------------------

Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson/ lisse-lotte@danielson.be

Gå till  Startsida