Handelsman Hindrich HONNON som ville bli stadsmajor
De ideliga klagomålen över krigsfångarnas bevakning här i Gävle föranledde borgmästaren att i februari 1708 föreslå borgerskapet att skiftesvis bestrida vakten mot betalning "och ingalunda för sig skicka pojkar och annat odugligt folk", men förslaget vann av allt att döma inget gehör.
Som en illustration av förhållandena kom i stället ett par dagar senare ett nytt bevakningsintermezzo inför rådhusrätten. Krigsfången Jörgen Micheoff som tidigare fått gå ganska fritt, begärde en morgon att få gå till räntmästaren för att hämta ryssarnas underhållspengar och Anders Larsson Flint sändes med honom som vakt. Det visade sig emellertid att ryssens ärende endast var ett svepskäl för att han skulle få gå ut i staden och då han vägrade att omedelbart återvända till arresten efter besöket hos räntmästaren, gav honom Flint, som var något påstruken, några slag av värjflatan. När ryssen sedan klagade, blev Flint inburad 14 dagar på vatten och bröd. Händelsen medförde också att öl och brännvinsutskänkningen omedelbart indrogs för samtliga sex krögare i stenhusets närmaste omgivning, nämligen Olof Norman, Erik Wibygges hustru, Per Trödje j:r, Olof Trödje, Thomas Johansson och Erik Karduansmakare.
Tidigare klagomål från borgerskapet över att krigsfångar tillåtits draga not i stadens fiskevatten till förfång för borgerskapets fiske, hade föranlett tillsättandet av en undersökningskommission under lagmannen Johan Adlerströms ledning och i början av februari 1708 resulterat i förbud för krigsfångar att bedriva fiske på fjärden. Trots detta hade emellertid tjuvfisket fortsatt.
Allt detta väckte självfallet ont blod hos det gemena borgerskapet. Sedan stadsfiskal Erik Grahn m. fl. nästan på bar gärning överraskat ett par vid juftmakeriet anställda ryssar ute på fjärden och beslagtagit deras båt, fiskredskap och en laddad bössa, ingav handelsmannen Hindrich Honnon den 27 april anmälan därom på borgerskapets vägnar till landshövdingen och vid ett sammanträde på rådhuset i maj samma år, togs hela krigsfångeproblemet på allvar upp till diskussion.
Det gemena borgerskapets attack leddes av Hindrich Honnon och resultatet av den stundom rätt hetsiga diskussionen blev, att Honnon frivilligt åtog sig att överta all disposition och allt inseende över krigsfångarna, samt att borgarna på grund därav enhälligt beslöt att hos landshövdingen föreslå Honnons utnämnande till stadsmajor. Stadskaptenerna Schröder och Printz avstod dock från att utlåta sig i ärendet och lämnade strax därefter salen.
När stadskompanierna den 15 maj samlades till mönstring och vapensyn på Holmen (Alderholmen), - infann sig Honnon, skrudad i värja och käpp samt föredrog två skrivelser som han på borgerskapets vägnar ingivit till kungl. senaten i Stockholm och vari han påtalat
"såväl den lindring som rådmännen i Gävle njuta i kontributionen som ock den frihet de ryska fångarna ha att fiska".
Han förklarade också att han skulle bli man för att fångarna skulle bli sittande under vakt och ej få löpa lika fritt omkring på gatorna som tidigare. Inte ens landshövdingen skulle ha makt att därefter ta ut någon ryss ur stenhuset, menade Honnon.
Påföljande dag gick Honnon till storms mot stadskapten Hindrich Schröder, som han anklagade för att ha misshandlat trumslagaren Olof Ahlström mycket svårt.
Inte att undra på att han därigenom retade stadsofficerarna på sig liksom han dagen förut angripit rådmännen. Den Honnonska aktionen tog emellertid skruv, fast på ett sätt som väl ingen av de inblandade parterna egentligen hade väntat. Förslaget om Honnons utnämnande till stadsmajor föranledde landshövdingen att kalla till sig stadens båda borgmästare samt ett par av rådmännen och stadsofficerarna och deras överläggning resulterade i, att landshövdingen den l juni utfärdade befallning om, att de icke i någon del hade att hörsamma Honnon i hans självtagna kommando över ryssarnas bevakning. Hans påtänkta stadsmajorsmission vann följaktligen icke landshövdingens bevågenhet.
När Honnon uppkallades till rådhuset för att delges landshövdingens order, höll han sig först undan, samtidigt som han förklarade, att han ingalunda ämnade avstå från sitt kommando utan vidare utan var beredd att fullfölja saken, om han så skulle gå ända till kungen själv.
Någon dag senare infann han sig hos landshövdingen, där han framlade sin uppfattning, men samtidigt också lovade att följande dag inställa sig på rådhuset.
Borgmästaren begärde då att Honnon skulle ställa borgen för sin inställelse, vilket Honnon vägrade och samma natt vid 22-tiden avreste han till Stockholm, "emedan han förmärkt, att det inatt gått vakt för bägge portarna och kunde så tänka att något ont skulle bli av".
Vad Honnon gjorde i Stockholm, är icke i detalj känt, men man tar nog inte fel, om man gissar på att han utnyttjade vistelsen i huvudstaden till att ytterligare framföra sin uppfattning om hur de makthavande i Gävle skötte sina offentliga uppdrag.
Efter hemkomsten togs han emellertid i arrests, men frigavs efter en kort tid mot borgen efter order från höga senaten.
"Affären Honnon" var dock icke därmed utagerad.
Affären Honnon sväller ytterligare
Sedan den tidigare omnämnda Adlerströmska undersökningskommissionen av år 1708 avslutat sitt arbete i Gävle och avrest från staden överraskade stadsfiskalen Erik Grahr och handelsman Hindrich Honnon på kvällen den 12 maj 1709 en båt utanför Kullsand, i vilken befann sig två ryssar – krigsrangen "gamle Jöran" och den frigivne Petter Dimitriolf samt en 20- årig yngling Johan Johansson, alla i tjänst hos handelsman Marcus Holst, vilken tillsammans med landssekreterare Blix startat det s. k. juftmakeriet i Gävle. I båten fanns, förutom konventionell båtutrustning, också ett stenat långnät, en laddad feffelbössa och två stänger, vilket alltsammans jämte farkosten beslagtogs av stadsfiskalen.
Vid den rättegång, som omedelbart efter denna händelse följde inför rådhusrätten, uppgav Holst, att han skickat ut svarandena, för att slutföra ett arbete i skogen för rysslädersfabrikens räkning och att de därefter skulle bege sig till Norra bruket (Hilleviks masugn) i Hille för att där på inspektor Groths uppdrag draga not. Hårt väder hade emellertid tvingat dem att vila en stund utanför Kullsand. Flera vittnen intygade dock, att de vid olika tillfällen sett ryssarna dra not i stadens fiskevatten, vartill Holst replikerade, att det i så fall måste ha varit efter Sätralandet, där han såsom ägare av ett hemman menade sig ha fiskerätt. När det hänvisade till att Holst ingalunda hade rätt att till grannarnas förfång fiska efter behag vid Sätralandet, där det f. ö. var alltför grunt för att draga not, tillgrep Holst rent personliga anklagelser mot Honnon, för att denne på borgerskapets vägnar klagat hos landshövdingen över ryssarnas tjuvfiske.
Honnon kunde, framhöll Holst i en skriftlig inlaga till landshövdingen icke anses som borgare i staden enär han uppsagt sitt burskap, han hade ej visat upp någon fullmakt att tala på borgerskaspets vägnar och det kunde ifrågasättas, om inte endast en mindre del av borgarna känt till Holts klagoskrift.
"Ty håller jag bemälte skrift icke värdig att besvaras, utan såsom uppställd av en person, vilken söndrat ifrån borgerskapets societet, men tigger sig i detta fall målsägarrätt för en hel stad, där han nu är föga habil att tala inför rätta" .
För övrigt framhöll Holst, att aldrig, aldrig någon förbjudit honom fiska i fjärden på vad satt han funnit tjänligt under de 29 år han varit borgare i Gävle.
Att Honnon uppsagt sitt burskap var förvisso sant, men det hade sina klara skäl. Alltsedan "stadsmajorsbråket" 1708 stod han i hovrätten anklagad for myteri och ehuru han allt fortfarande erlade sina avgifter till staden ville han icke vara skriven som borgare, förrän han blivit frikänd och hans ärlighet dokumenterad.
Så kom det sig att den höga senaten på advokatfiskalen Thomas Fehmans begäran tillsatte en ny utredningskommission, denna gång under ledning av borgmästare Lohrman och i Fehmans personliga närvaro framhöll Holst, att i juli 1709 hade Fehman sitt memorial häröver färdigt. I detta konstaterar han inledningsvis, att Honnon inför den första kommissionen "mycket hårt blivit angiven" och anklagad för att
- -ha stört allmänt lugn,
- -ingripit i konungens rättigheter genom att låta utropa sig till stadsmajor,
- -försökt korrigera av överheten befallda åtgärder,
- -"ingöra den ena staten i den andra,
- -göra sig ett partikuljärt välde",
- -utfärdat publika patenter som Kungl. Maiestät allena förbehållit sig,
- -ingripigt i landshövdingens befogenheter och
- -sidovördat hans order,
kort sagt begått majestätsbrott flera gånger om.
Den nya rannsakningen, säger Fehman, hade emellertid visat att anklagelserna mot Honnon grundats på ofullkomliga, obevisbara och emot "acta publica " (offentliga handlingar) stridande uppgifter, som delgivits landshövdingen, i första rummet av borgmästare Petter Salin samt rådmännen Olof Pihl och Olof Lönqvist samt i andra hand av stadskapten Hindrich Schröder och dennes broder Claes Schröder.
Advokatfiskalen ansåg sig därför icke med fog kunna åtala Honnon. Den senare hade visserligen erkänt, att det
- "kommit till något knuffande", när rådman Pihl vid ett besök hos Honnon försökt frånta, denne konceptet till ett brev till landshövdingen och dessutom hade Fehman funnit det obetänksamt av Honnon att offentligt delge hela det samlade borgerskapet, hur han hos KM:t andragit deras angelägenheter, i stället för att lämna beskedet härom inför magistraten på rådhuset.
Advokatfiskalen menade nämligen, att Honnons förfarande
"rätteligen kunnat bullar och oväsende ibland den, gemena och oförståndiga hopen förorsaka, som icke kan allt så noga eftertänka". Men dessa "förseelser" var ju ändå så bagatellartade, att Fehman överlämnade åt hovrätten att avgöra, huruvida åtal borde anställas.
Däremot begärde Fehman redan i ett memorial av 15 juni 1709 att få åtala såväl justitieborgmästaren Olof Warg som politieborgmästaren Petter Salin för att de på eget bevåg påtvingat borgerskapet en pålaga på 300 dal. silvermynt, som uttagits exekutivt, när borgarna vägrade betala. Fehman hade vidare funnit förmyndarkammaren i Gävle vara
- ganska illa administrerad,
- - ha bristande ordning ifråga om dess inventarier och dokument,
- - ha ingen reda och räkning gjord för provisioner, fattigpengar och annat, varjämte borgmästarna "visat stor försummelse" ifråga om krigsfångebevakningen.
Advokatfiskalen påtalade vidare i sitt memorial av 11 okt. 1709 att landssekreterare Blix, då han jämte landssekreterare Anders Brohm företrädde landshövdingen i dennes frånvaro, tvärtemot gällande instruktioner
- "efter eget behag kommenderat ryssarna utur arresten till sitt eget och andra privatorum arbete",
- tillåtit de krigsfångar, som var i hans tjänst vid juftmakeriet, att hyra hus ute i staden,
- själv brukat dessa krigsfångar till fiske, utan att ingripa vetat om att framlidne borgaren Jonas Hammar gjort detsamma,
- - inte tillbörligt vakat över krigsfångarnas korrespondens med mera,
- - ävensom 1705 försatt på frifoten borgare och handelsman, som dödsdömts för att med våld ha uppbrutit "en med konungens lås förvarad farkost".
Det sistnämnda hade skett, innan kammar- och kommerskollegiets utslag förelåg. Honnon drog alltså till slut längsta strået i denna fejd, medan hans vedersakare hade all möda i världen att rädda ansiktet. Men det är, som Kipling säger, en annan historia.
Källa: Erik Wickberg.
Karl Xll:s krigsfångar.
GefleDagblad1962 6/11.
GESTRICIA, Medlemstidning för Gästriklands Genealogiska Förening, Febr, Maj 2008.
------------------------------------------------------------------------------
Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson
Gå till 
Startsida
Senast uppdaterad: 2010-05-12
