Gävle hade under några år på 1840-talet Sveriges största handelsflotta och var också den främsta varvsstaden om man räknar nybyggt tonnage under perioden 1835-1864. Efter Napoleons förlust vid Waterloo 1815 hade krigskonjunkturen vänt till depression och Stockholms och Göteborgs handelsflottor hade halverats på de tjugo åren fram till mitten av 1830-talet. I Gävle hade sjöfart och skeppsbyggeri börjat repa sig kring 1820 och skepparna hade på 1830-talet vågat sig längre bort än till Medelhavet, rentav ända till Ostindien, Nord- och Sydamerika.

Gävle är den enda stad i Norrland som inte är grundad från Stockholm. Redan de gamla vikingarna upptäckte stället. Med Klubb Maritim Gävle är det omvänt. Det är den första av klubbens avdelningar som startades av höjdarna i huvudstan. Gunnar Lefrell ringde mig i februari 2004 och bad mig hjälpa till och det kom ett gäng maritimare till ett första möte på Gerdavarvets café den 13 mars där jag åtog mig att bli ordförande för avdelningen. Det här var en uppoffring som jag hoppas att mina biografer kommer att ge mig ett visst erkännande för eftersom jag är en föreningsmänniska på ungefär samma nivå som Robinson Crusoe. Idag har vi en förträfflig ordförande som gått den långa vägen till sjöss, Lars-Gunnar Fernlund.

Här i Gävle utvecklades på 1950-talet konsten att i ett svep riva hela stadsdelar men turligt nog överlevde en del gamla hus som kan berätta om stadens sjöhistoria. De ligger i huvudsak i ett stråk längs Gavleån: Johan III:s slott, cellfängelset som blev högsta mode i mitten på 1800-talet när fången skulle isoleras och tänka över sina synder, den berggrenska redargården, rådhuset som gillades av Gustav III, reservatet Gamla Gefle där det bott sjömän i alla gårdar, frimurarnas hemliga palats, Sjömanskyrkan från 1890, hamnmagasinen från 1870-talet och de fem fiskargårdarna i kvarteret Springer från slutet av 1700- och början av 1800-talet. Sjömanskyrkan ser ut som en kyrka i sin norra del och närmast som en skeppshandel i sin södra mot åt.

Rivningsgeneralen Louis Campanello flyttade sen till Göteborg och jagade mig och mina vänner från stadsdel till stadsdel. I rivningskåkarnas Landala bodde jag en tid under en Grill, en ilandgången avdankad sjöman med träben och släkt med det Svenska Ostindiska Compagniet. ”Havet är större än du tror”, sa han, ”och det går inte att dricka”. Själv drack han bara sötvatten utspätt med alkohol och hans nattliga fester med kompisarna slutade med att stolar och bord kastades ut genom fönstren. 

Att jag kom till Gävle 1976 hängde på ett märkligt sätt ihop med en bok jag aldrig skrev om Indien. Inte hade jag tänkt stanna särskilt länge men jag slog runt med kanot i Dalälvens forsar och flickan vid styråran var räddningslöst förlorad. Till en gammal fiskargård från 1700-talet. Den låg mitt i kvarteret Springer och hon hade köpt den för några tiotal tusenlappar av Gävle kommun och den kunde varit ett fynd för två samboende snickarbröder med all tid i världen. Den hade varit barndomshem för Lars Bång som på 1840-talet var en av landets främsta skeppsbyggmästare. Han dog tyvärr i koleraepidemin 1853 när han nyss sjösatt den stora fullriggaren ”Sverige” på 604 svåra läster.

Hela kvarteret var storartad arkitektur och gjorde mig nyfiken på det som rivits. Jag började forska efter byggnadsritningar, kartor, bilder och beskrivningar från den försvunna fiskarstan för att bygga upp den igen i tecknade bilder. Många av gårdarna hade redan från tidigt 1800-tal ägts av styrmän och sjökaptener. Det vore väl konstigt, tänkte jag, om inte deras barnbarn hade foton av gårdarna. Inte ett enda gårdsfoto hittade jag den här sjövägen men loggböcker, anteckningar och annat från havet. Ändå lyckades jag rekonstruera hela fiskarstan med sina två varvsområden och Polhems väldiga järnvåg och den kom med i STF:s årsskrift 1982, Gästrikland.

En av loggböckerna var från en resa runt Kap Horn med August Bångs barkskepp ”Svea” från 1866. Hon lossade sin guanolast i St Nazaire 1871 och där såldes hon direkt för 200.000 francs och döptes om till ”Vigo”. Hennes resor verkar ha legat till grund för en av kalkylerna när man drog igång Sveabolaget. August Bångs timmermän byggde Rederi AB Sveas första fartyget här i Gävle. Det gled ut i Gavleån den 4 juni 1872 och medan namnvimpeln vecklades ut ropade någon i en megafon: ”Svea”. På den tiden slösade man ingen champagne, det är ett senare påfund.

Vår granne åt väster hette Hilma och var nästan hundra år och till hälften fransyska men också dotter till den skeppare som 1888 blev hamnkapten i Gävle, Carl Wilhelm Grundberg. Han hade förfört hennes tonåriga mamma i Le Havre, krögarens dotter Marie, och lockat ut henne i den sydamerikanska guanotraden. Hon var sexton år yngre än han men ett liv till sjöss ristar inga spår i oceanerna och till lands var hon äldst. Deras första barn, Nanna, hade fötts vid en ö som sen försvann i havet och oceanerna blev hennes förbannelse. Hon gifte sig med en styrman och när han till sist kom hem slog hon igen dörren framför näsan på honom med ensamma decenniers förtvivlan: ”Har du hållit dig borta i fyrtio år kan du göra det i fyrtio till!” Hilma kunde också berätta hur hennes far fått jobbet som chef för Gävle hamn. Från Frankrike hade han fört hem en tunna arrak till sin redare, tobaksfabrikören Rettig. Denna arrak var gudomlig, välskvalpad i växlande vindar, och Rettig blev alldeles hänförd: "Det där gjorde du bra, Grundberg. Du ska bli hamnkapten!"

Hilma och Carl Wilhelm var också släkt med skeppsbyggarna Lars och August Bång, far och son, och de härstammade alla från generationer av fjärrfiskare som själva timrat sina slupar, jakter och galeaser. På vintrarna hade fjärrfiskarna gott om tid att bygga fartyg. Idén att fiska strömming långt uppåt norrlandskusten var äldre än 1500-talet och det hade funnits fiskare ända från Strängnäs. Att Gävles fiskande stadsbor kom att behärska fjärrfisket berodde inte så lite på Gustaf Vasa. Han hade 1545 skrivit till allmogen i Norrland och begärt var femtonde tunna i skatt. Han hade hittat den gamla regeln om statens rätt till del i fångst från allmänt vatten och tolv år senare hade han höjt budet och då bara till Gävles fiskarborgare: ”Ge mig var tionde tunna så får ni ensamrätt till norrlandsfisket!” Det var rättsligt skumt men ett brev kan betyda så mycket.

På 1780-talet började Gävles uppsving som sjöfartsstad. De tretton nordamerikanska kolonierna gjorde sig fria från England och det rörde om i fraktmarknaderna. Yankeeköpmännen som inte längre kunde göra affärer med England började istället handla med Orienten. En hel del fartyg bands upp eller försvann genom krigen och England ökade importen av trä och järn från Sverige. Under rekordåret 1782 kom sjutton nya fartyg till Gävle handelsflotta. De flesta var också byggda på något av stadens varv.

Att länsmuseet i Gävle ser ut som det gör och ligger där det ligger hänger ihop med stadens sjöfart och skeppsbyggeri. Museet är från början en donation av Antonie Rettig och hon ville att det skulle byggas som en avbild av hennes systers palats i Köpenhamn. Antonie och hennes man John hade ärvt tomten av Johns far Robert som drivit segelduksfabriken här ända in på 1880-talet. Trådarna gick dessutom ytterligare hundra år bakåt genom att Johns mamma var barnbarn till Carl Anton Garberg som startat fabriken. Det rettigska välståndet var byggt på snus och tobak men också på sydamerikansk fågelskit, dvs guano, till gödning på åkrarna och till krut i kanonerna, och inte minst där kom segelsjöfarten in.

Museet har en högklassig samling fartygstavlor av vilka en del visas men så gott som alla är med i min bok ”Drömmar om seglande skepp”. Se den permanenta utställningen ”Gyllene tider” med mycket om sjöfart! Som en sorts centrum står två stora fartygsmodeller, fullriggaren ”Pacific” från 1867 och barken ”Eva” från 1894, och det finns ett ljud- och bildspel som jag gjort med fotografen Anders Gunnartz om en guanoresa till Peru med skeppet ”Peru” 1871-1874. Det är baserat på en dagbok av den 17-årige jungmannen Anders Wikström. Han blev senare konstnär, marinmålare, och i ett kvarts sekel var han den konstnärlige ledaren för karnevalen i New Orleans.

Vi ska vara glada för att Antonie var försiktig med sina pengar för efter sin mans död 1907 flyttade hon till Stockholm och kunde ha slösat bort sina miljoner på unga älskare i huvudstaden. Hon var här på somrarna och en av hennes springflickor på tjugotalet har berättat för mig om hennes sparsamhet. När flickan kommit med mjölk till henne en hel sommar tryckte Antonie högtidligt en 25-öring i hennes hand som om det varit en guldmedalj för lång och trogen tjänst.

Den faluröda ladan på museets gräsmatta har en gång tillhört Herman Wahlman som var skeppare för handelshuset Daniel Elfstrand & Co. Han fick 1857 befälet på stadens förnämsta fullriggare, ”Daniel Elfstrand Pehrsson”, och hann med några världsomseglingar innan hon började läcka på väg mot Kap Horn och han fick order från rederiet att sälja henne i Valparaiso. Den gamla firman som på 1830-talet varit Sveriges största rederi var på fallrepet efter Krimkrigets slut och den nye chefen, Göran Fredrik Göransson, satsade på bessemerstål och Sandvikens Jernverk. Wahlman hade inga söner och det var kanske därför han döpte en av sina tre döttrar till Johnny, som i den gamla sjömanssången ”Leave her, Johnny”, om det ruttna skepp där alla blev mer eller mindre galna mellan San Francisco och Liverpool.

När Wahlmans snabbseglare gått på auktion hamnade hon i en ännu värre trad, människohandel. Som ”Rosalia” förde hon kinesiska arbetare till Sydamerika och mer än 400 kunde tryckas ner under hennes däck för den 1.400 mil långa resan över Stilla Havet. I december 1872 kom hon in till Callao med 64 döda i rummet. Det tog mig flera år att spåra henne fram till Port Chalmers på Nya Zeeland där hon tre år senare blev kvarhållen som en flytande likkista. Än idag kan man vid extremt lågvatten se resterna av hennes härjade skrov i den grunda viken Deborah Bay.    

I stadsdelen Gamla Gefle som gränsar till museet har nästan alla gårdar en gång ägts av skeppare. Ströva runt där och titta på söndagen! Läs om skepparna och sjömännen genom att gå till sajten www.gavledraget.se och klicka på ”Gamla Gefle” och sen på mitt namn. En av Gävles största sevärdheter är Sveriges Järnvägsmusum som ligger vid spåret mot Stockholm och har en av världens finaste samlingar av lok och vagnar. Det är ungefär 1,5 km att gå från Länsmuseet och då snuddar man dessutom vid det södra koloniområdet där kanske äppelträden blommar. Tro det eller ej men det har sen 1859 funnits sju järnvägsstationer i Gävle! Ett annat lästips är Länspumpen nr 2 som kommer i mitten av maj. Där har jag skrivit om Gävle hamn, varv och sjöfart och om den gamla och den nya briggen ”Gerda”.   

På lördagen på Gerdavarvet, det gamla Gävle varv, kommer jag att visa och berätta om vår nya ”Gerda” för alla som orkar lyssna. Missa inte det kanske världsunika ångdrivna slipspelet från 1883 tillverkat av Day & Summers i Southampton för AB Atlas som hade sitt varv här! Ångpannan är inte original men intressant ändå. På varvet kommer vi också att visa en del av min utställning från 1999, ”Gävle Skeppsbyggarstaden”, där jag i skala 1:500 rekonstruerat som silhuetter alla de mer än 300 fartyg som byggts här mellan 1850 och 1966. Panoramat är 12 meter brett och slutar med sjömätningsfartyget ”Johan Månsson”. Tankfartygen ”Elgava” och ”Tukums” från 1961 och 1962 är i den här skalan 21 cm långa. Minstingen, ångslupen ”David” från 1867, är bara 2 cm men syns ändå. Den töffar idag runt med passagerare i Forsvik som ”Forsvik”.  

Vi kommer att hålla årsmötet och äta middag i Gefle Segelsällskaps gamla klubbhus från 1880 och på vägen ut med ms ”Drottning Silvia” passerar vi hamnen som idag är den största containerhamnen på den svenska ostkusten. Många av fartygen som kommer och går fastnar i radioamatören Lars Olssons digitalkamera. Han bor precis vid inloppet och lägger ut bilderna på sin sajt http://sm3avq.diinoweb.com/files.

Vår skeppare blir förhoppningsvis båtens ägare Sten Wahlström som seglat med den legendariske broströmskepparen ”Iron Dick”, en befälhavare som i de i karibiska vattnen kunde föra sig med värdighet även när han uppträdde i bara kalsongerna. Lika suverän är Sten men han är bättre klädd!

Låt oss ses den 24 maj! 

INGVAR HENRICSON

-----------------------------------------------------

BILDER OCH BILDTEXTER

1.    Carl Wilhelm Grundberg förde P C Rettig & Co:s ”Hindoo” när han första gången träffade Marie i Le Havre och där lät han 1872 Eugène Grandin måla ett porträtt av fartyget.

2.    Norra varvet med Polhems järnvåg längst till höger. Det här är en del av min rekonstruktion av fiskarstan som visar hur det såg ut ca 1862. Längst till vänster skymtar en del av segelduksfabrikens område där museet ligger idag.

3.    Fyra av de fem fiskargårdarna i kvarteret Springer efter det stora snöfallet i december 1998.

4.    Nya ”Gerda” under byggnad sommaren 1999. Året efter sjösattes hon den 9 juli.

5.    Palatset på Kristianiagade i Köpenhamn som är förebild till Länsmuseet i Gävle