PUGs föreläsning 2009-01-22
Erik Modin berättade om Jean Sibelius 7 symfonier och vi fick lyssna på musikprov från dessa.
Sibelius modersmål var svenska, men han lärde sig finska som ung och blev tvåspråkig. Han studerade komposition i Helsingfors, Berlin och Wien under perioden 1885-91. Hans mest kända verk bör vara tondikten Finlandia, Karelia-sviten och Valse triste, samtliga för orkester. Han komponerade sju symfonier och andra orkesterverk (bland annat en violinkonsert) och räknas i kraft av dessa som en av Nordens främsta tonsättare. De många romanserna bör också nämnas.
Sibelius var också aktiv som dirigent av sina egna verk. Några gånger gästade han orkesterföreningen i Göteborg, sedermera Göteborgs Symfoniker, där hans vän Wilhelm Stenhammar var orkesterledare. Han dirigerade även i Stockholm, bland annat uruppförandet av sin sjunde symfoni den 24 mars 1924.
Av Sibelius symfonier har den första, den andra och den femte vunnit störst popularitet, antagligen mycket på grund av deras heroiska karaktär och romantiska tonspråk. Även om alla symfonierna är omisskännligt personliga brukar de två första sägas vara påverkade av Tjajkovskij. Den tredje symfonin blev ett steg mot ett mer avskalat och klassicistiskt påverkat tonspråk.
Symfonierna nr 4-7 brukar skattas allra högst av musikkännare. Den fjärde, som ger ett inåtvänt, expressionistiskt och ganska kärvt intryck, började komponeras kort efter att Sibelius hade överlevt en cancertumör. Den femte symfonin har högromantiskt grandiosa drag, som dock balanseras av en relativt stor förekomst av dissonanser. Ett tema i dess finalsats är inspirerat av sjungande svanar.
Symfoni nr 6 är den minst ljudstarka. Här sparade Sibelius in mycket på bleckblåsinstrumentens kraft, och resultatet blev en luftig och avskalad klangbild. Verket tillägnades Wilhelm Stenhammar. Den sjunde symfonin är skriven i en sats och bar ursprungligen namnet Fantasia sinfonica innan den fick benämningen symfoni. Sibelius hade inte tänkt att detta skulle bli hans sista verk i symfonigenren, men dess karaktär gör det lätt att tolka den som en "upphöjd" slutsummering av Sibelius symfoniska alstring.
Från slutet av 1920-talet till sin död 1957 offentliggjorde Sibelius enbart ett fåtal mindre verk, ofta bearbetningar av tidigare kompositioner. Snart efter fullbordandet av den sjunde symfonin påbörjade han arbetet med den åttonde, men kompositionsarbetet drog ut på tiden. Han var vid denna tid en symfoniker med världsrykte, och han hade lovat bort rätten att uruppföra sin nya symfoni till den berömde dirigenten Serge Koussevitzky. Flera gånger sköt Sibelius upp leveransen av partituret till den nya symfonin, och till slut tycks han ha gett upp hoppet om att den skulle bli framförd även om han aldrig erkände detta. Det sannolika är, enligt musikforskare, att symfonin ändå fullbordades under andra hälften av 1930-talet, men anledningen till att den aldrig offentliggjordes är okänd. Något decennium senare brände Sibelius upp verket.
År 1895 tonsatte Sibelius psalmen Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt
|
|
||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
--------------------------------------------------------------------------
Fotograferat och sammanfattat av Lisse-Lotte Danielson.
Gå till Gävledragets Startsida Senast uppdaterad: 2009-01-22