Gå till  Startsidan   Senast uppdaterad:  2010-08-20

hemliga sällskap

Åkes familj hade en religiös tro. Ibland var de instängda inomhus hela dagar. När jag någon gång vågade mig förbi såg jag tända ljus, en uppslagen bibel och allvarliga miner. På kvällen var de på stranden tills kvällssolen försvann i väster. Det var som hemliga sällskap där man kommunicerar över tid och rum, flyttar saker med tanken och talar med människor som inte längre finns.

Dagen efter, var hela familjen uppe i ottan. Pappa Lennart snickrade på bryggan eller huset med radion på högsta volym.

Barnen var livliga och högljudda, som utsläppta från stillheten med Gud fader och hans änglar. Vi andra hade också en gud men det var förmodligen en annan.

Jag trodde att kristna var som de som romarna kastade till lejonen. De vägrade att göra motstånd. Att bli uppätna av lejon var en riktigt bra död. De buades ut av  publiken för så skulle man minsann inte bära sig åt när man skulle dö.

Varje sommar tog familjen ut fattiga barn till ön, oftast från något främmande land. För så skulle man göra när man är kristen, tänka på de utsatta och fattiga.  De radade upp dem lite överallt. Det var kolsvarta, bruna, vita, snedögda. Dom var livrädda för att åka båt men blev tvingade till allehanda utflykter. De annorlunda barnen väckte en nyfikenhet inom mig. Min direktlinje med fantasivärldarna gick på högvarv när jag stod inför de stumma barnen. Det var på den tiden när en negerboll var en negerboll och ingenting annat.

Åkes mamma var ingen glädjespridare. Om hon någon gång skrattade lät det som när man släpper småsten på ett glasbord. Hon var raka motsatsen till hur man tänker sig en troende; generös, varm, inkännande och vänlig.

Hon saknade inlevelseförmåga och kunde utan vidare avbryta våra lekar för något hon ville ha gjort. Ibland fick hon för sig att ordna egna påhittade lekar. Hon bestämde allt och regisserade alla detaljer. Vi blev uttråkade på en minut. Jag stack därifrån vid första bästa tillfälle.  Jag kände mig obehaglig till mods i hennes närhet och gick stora omvägar runt deras tomt när jag skulle förbi. För mig var det ingen bullrig farbror jag var rädd för utan en späd kvinna med korpögon och svarta kläder. Hon sa alltid något nedlåtande. Det var något konstigt med hennes attityd. För mig var hon en häxa.

Åkes pappa Lennart var en karlakarl. Han såg sig själv som den som glider in på ett kalas, tar en gurksandwich och fäller kvicka kommentarer. Han hade ett irriterande kontinentalt drag och var känslig som en bedövad noshörning.

Varje år vid midsommar simmade han till ön Orarna. En simtur fram och tillbaka på fyra kilometer. Han tvingade sina två döttrar att ro intill honom. Jag vet inte varför han simmade, kanske ville han skapa någon sorts hemmagjord kult som man skulle förundras över. 

Efter simningen gick han runt på ön, berättar för alla han möter hur farligt och jobbigt det var, hur han kämpat i vågskvalpet, simmat två minuter snabbare än året innan. Mamma berömde honom som man berömmer flickor som varit duktiga i syslöjden. Hon blinkade illmarigt till mig.

En varm sommardag följde jag med Åkes familj till stan. Jag älskade torgets liv och rörelse det var mycket att titta på.

Vackra människor, skyltfönster och bilar, fiskstånd i långa rader, strömming, böckling, sik och gädda.

Vid ett av dem står en gammal dam. Jag minns ännu den bräckliga stämman; ”- två kronor per kilo”, Lennart stannar till, tar upp en krona per kilo, ger henne resolut mynten, tar böcklingen och går iväg, utan ett ord. Jag skämdes som en hund.  Jag glömde aldrig den gamla damens ansiktsuttryck. Jag tyckte synd om henne. 

Vissa episoder i barndomen hänger kvar hela livet, händelsen har präglat min syn på religion och på Gud.

---------------------------------------------------------------------------------------

Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson/ lisse-lotte@danielson.be

Gå till  Startsida