Gå till  Startsidan   Senast uppdaterad:  2010-08-20

kulturarvet -

50-tal

En bit norrut från vår ö ligger en kilometerlång kustremsa som är en del av fastlandet och ligger naturskönt mot söder med hela Gävlebuktens inre fjärd i synfältet.

Skeppsredare, affärsmän och en kvarvarande fiskarsocietet byggde en gång i tiden sina villor och residens där. Det är villor med glasverandor och torn, väl tilltagna gräsytor men lummiga lundar, tennisbanor och porlande små vattendrag.

Vid stranden finns stenbryggor med båtar skyddade av vågbrytare av betong. Norrlandet har givit stadens grosshandlarepok ett ansikte. En del anser numera att det tillhör ett viktigt kulturarv.

Det var en annan värld än våra öar med enkla stugor med vedspisar, järnkaminer och båtar med rykande råoljemotorer. På ett avstånd på bara ett par kilometer levde man annorlunda.

Kulturarv? Jag minns när vi skulle lägga till där vid en brygga. Ur en villas inre kommer en kvinna ut över den välklippta gräsmattan och skyndar mot bryggan. Hon gestikulerar och pekar och visar tydligt att vi inte får lägga till. 

Vi vänder tysta ut igen. Jag är besviken över att inte komma iland till den hägrande glassen vi skulle köpa i Engesberg. Jag känner mig också förnedrad och skamsen.

Långt senare, när jag visste mer om tillvarons sammanhang och samhällets inneboende lagar, förstod jag att man ville ha en plats för sig själva. Där man kunde vara tillsammans och förstärka sin betydelse inför varandra, spegla sig, hälsa artigt på grannfrun och byta några ord över staketen. Ge varandra komplimanger och kommentera den nyinköpta bilen och världsläget förstås.

På söndagarna hade man små träffar där man lyssnar på poesi och kammarmusik. Ibland hade man små utställningar om

sekelskiftets Paris och om Toulouse-Lautrec, om hans porträtt av dåtidens cabarésjärnor och glädjeflickor. Man samtalar i små grupper om Marcel Prousts författarskap och förfasar sig över Balzac.

Ibland bjuder man in författare, lagom bohemiska. Man smuttar på sitt the och klappar artigt i händerna, men inte för högt, det är bildat folk med känsla för finkulturella värden.

Under mörka vinterkvällar läser de sysslolösa fruarna om Franska Rivieran. Drömmer sig bort till Nice eller Cannes och en strandpromenad på paradgatan Croisette, från Palais des Festivals i väster till Port Pierre Canto i öster.  Shoppar i små butiker med berömda namn och blandar sig med den europeiska eliten, förebilderna som de läst om, hört talas om, eller bara drömt om.

I sin strävan att bli som dem, en värld långt bort, ville man inte kännas vid en båt som lika gärna kunde vara ett flyktingekipage från efterkrigstidens Estland.

/Tommy Karman  (ett barndomsminne).