Gå till  Startsidan   Senast uppdaterad:  2010-09-02

maskernas spel

    På lördagarna var det fest på en av grannöarna. Limön är den enda ö i skärgården där det fanns en stor äng, en gammal loge, ett café.

Ön har en gång i tiden haft en bofast befolkning där man livnärde sig på sälfångst, strömmingsfiske och att bryta kalksten. En lotsstation fanns och en gång i tiden seglande lotsar. Den siste bofasta lämnade ön någon gång på sextiotalet.

Alla åkte dit utom mina och Åkes föräldrar, för mina föräldrar var det något främmande och opassande av någon anledning jag inte förstod. För Åke var det enkla och raka besked. Det var Gud fader själv som bestämde där hemma.

Jag åkte med Henrik i deras båt och det var Henrik som styrde och manövrerade den fullastade båten ut genom sunden. Förbi Leharen och vidare ut på fjärden. Vinden var kall och ostlig. Hans pappa hade redan försatt sig i ofärdigt skick och låg ljudligt sovande på durken.

Den lilla hamnen var trång och båtarna låg tätt på rad, de som inte fick plats vid bryggan hade helt enkelt kört upp fören på stranden.

Man gick fram och tillbaka mellan logen och båtarna och fyllde på med brännvin och pilsner. Drack direkt ur flaskan.

Musikanterna spädde på nivån efterhand. Ackorden blev därefter men publiken var heller inga finsmakare. Man dansade och man ramlade, ramlade en ramlade flera som i en kedjereaktion.

Vi barn köpte korv och glass och vi sprang vind för våg. De vuxna hade annat för sig, det visste vi sedan tidigare. Vi var avvaktande och rädda när annars så snälla vuxna ändrade skepnader; överdrivet gråtmilda eller argsinta och aggressiva. Jag var väldens gulligaste barn eller en elak satunge.

Allt eftersom kvällen gick blev det stojigare och stökigare. De tidigare så prydligt uppställda borden låg lite hursomhelst i gräset. En och annan satt blickstilla med pannan på bordet och armarna hängande, i en annan värld, kanske en bättre.

Ibland hettade det till och knytnävarna kom fram när någon dansat med fel tant eller gubbe. Någon satt i gräset med blod i pannan och förstod ingenting, en tant försökte råskällande linda om med sin scarf. Uppdämda aggressioner och omsorgsfullt dolda komplex lades i öppen dager.

Lindkvist har för kvällen bytt sida. Han var annars den som gärna deltog i slagsmål och allehanda gruff. Nu gick han omkring med en vit skärmmössa som kvällens ordningsvakt,  gestikulerade och skrek, men ingen tycktes lyssna.

Det blev rörigt i hamnen när alla skulle ge sig av. Någon ramlade i vattnet, en annan hoppade efter bara för skojs skull eller kanske utmana i simning. Vi barn fick övertala, tjata och bokstavligen dra de vuxna ombord på båten när vi skulle hemåt.

Gryningens första bleka solstrålar spelar stilla över det salta kalla vattnet när Henrik allvarlig och försiktigt navigerade i de trånga sunden. Någon stämmer upp en sång. Kanske ett försök att fånga en glimt av en annan vackrare värld. En annan blev gråtmilt känslosam och försöker få de andra med sig i nattens och gryningens allra sista sång.

Det var de eländiga själarnas paradis, som Maskernas spel i Venedig 1754, men den gången var det på låtsas för välbeställda och finklädda, hyllad av kritiker på första bänk. Efter premiären fick man champagne i foajén innan man gick ut till de väntande hästdroskorna.

För Henrik var det på riktigt, han stod ensam och styrde båten. Han var tolv år. Han sov i mitt rum den natten, han vred och vände sig i sängen som om han låg på en bädd av brännässlor.