Gå till  Startsidan   Senast uppdaterad:  2011-10-23

Kyrkogatan och dess grannar på slutet av 1600-talet.

  Kyrkogatan 2010.

Kyrkogatan var i äldsta tider Gefle stads förnämsta gata. Norra Strandgatan blev ej bebyggd till sin östligare del förrän mot senare hälften av 1700-talet eller rättare sagt – den fanns inte till. Gårdarna, som hade sina fasader mot Kyrkogatan, sträckte sig vanligen ner till åbrinken. Den skulle emellertid senare bliva sätet för stadens stolta köpmannaaristokrati. Den västligare delen – dvs. väster om Nybron, som på 1600-talet låg närmare slottet – hade dock sin gata, som då hette Strömgatan. Vid denna residerade 1700-talets Grand hotell, som efter sin senaste innehavare kallades Moräi Källare och vars källarvalv med all säkerhet ännu gömmes under kullen på den s.k. Borgareskolans tomt. (denna berättelse skrevs 1934).

  Slottet, Teckning av Gerdes.

 Krog kallad ”Moraei källare” nära nuv. Berggrenska gårdens tomt. Det fanns ca 30 ölstugor vid denna tid. Den fanns på 1700-talet och troligen tidigare. Berggrenska gården var tidigare Borgarskolans motsvarighet.

  Källaren låg vid nuvarande Landstingshuset.   

Kyrkogatan måtte från början endast bestått av det underlag, som vår Herre kostat på den, ty om sommaren år 1658 omtalas den som färdiglagd, men tydligen icke av någon bestående karaktär, ty redan 1659 ingick landshövdingens order, att den skulle förbättras som skedde två år senare. Att den ej ens nu blev av det stadigare slaget, kan man förstå därav att redan året efter, järnköraren på Tolvfors bruk med Wallonnamnet Samson, blev tillsagd att "ej få köra med järnvagnarna på Kyrkogatan, därigenom den fördärvas”.

Nära nog mitt emot kyrkan bodde rådman Anders Andersson Dunder, som var handlande i Gefle och mycket annat. Han var också kyrkvärd och hade hand om stadens ”märke” tillsammans med skepparen Eric Jonsson Skeppare. Detta var ett stort förtroende, ty med stadens märke skulle allt från staden exporterat tunnegods brännmärkas och man ansåg sig icke säker mot missbruk med mindre än två svarade härför. Att Dunder hade en omyndig son, som hade att svara i ett så kallat lägersmål, har väl hänt förut, med att ”föremålet” hett Brita Välgift, må väl kallas för ödets ironi.

Rådman Dunders gård såldes efter hans död till guldsmeden Löfman för 1.400 daler kopparmynt år 1691, vilket var en ganska hög summa på den tiden.

Ej så långt därifrån bodde vid samma tid Johan Pehrsson Bollerman, som till sist blev vågmästare. Han var gift med Margreta Emporagria, kanske en ättling till den myndige biskopen i Strängnäs, som i sin katekes räknade "en hustru jämte oxen som det förnämsta lösöret, till vilket du icke skall hava lust". Lyckligtvis för oss sena tiders kvinnor regerade då en kvinna i Sverige, drottning Kristina, som av många anledningar på det högsta ogillade denna värdesättning, med den följd att katekesen förbjöds.

 Erik Gabrielsson Emporagrius     Drottning Kristina

Bollermans granne var Erik Nilsson Rospigg, som var borgare och storfiskare och därtill ganska förmögen. Han låg naturligtvis om somrarna i någon av Gefle stads många fiskehamnar upp efter norrländska kusen. Hemmafiskare kallas i protokollen för ”strandfiskare” och hållas tydligen för enklare folk.

Rospigg tog i huset en ung kvinnlig släkting om 17 eller 18 år, för vilken han lovade vara som en fader. Det blev han också "fastän till hennes barn", men icke desto mindre mätte honom rådstuvurätten skäppan full. Han kunde ändå tacka Gud för att han slapp undan med högst betydliga böter. Det fanns de, som icke sluppit med så litet. Det var icke så många år sedan som organisten Hans Larsson under alldeles lika förhållanden dömdes att mista livet (1650).

Rospigg var nämligen gift. Hans hustru hette Dordin Jonsdotter Touschier och var av gammal fin familj och räknade släkt med både läkare och präster; också kallade sig sonen Jonas efter henne. Han blev student 1699 och utgav till och med en disputation, men sedan synes han hava tagit livet från den glada sidan, delande sin tid mellan Uppsala och fisket i Njurunda.

(På sidan 43 i Alf Uddholms Gevalienses, Gävle Vasaskola och dess elever i fem sekler och sexton släktled 1557-1988 sid  50 står det att Jonas Erici Tuscherus/Roospigg, son till borgaren Erik Nilsson Rospigg togs in till Trivialskolan 1690, till gymnasiet 1696 samt att han dog som student under fiske i Ångermanland.

Det står också på sidan 43 i samma bok att Lars Peter Rospigg/Tuscher i Gäv le togs in på gymnasiet 1674, på Uppsala Universitet 1677 och blev präst i Gävle.

Hittade även följande: Lars Erik Tuscherus som var bror med                 Länk:        Anders och Michael Rospigg, båda borgare.  

Källa: http://www.solace.se/~blasta/herdamin/hammerdal.pdf, Punkt 12.

Stavningen kan både vara Touschier och Tuscherus.

Ev kan  sistnämnda person Lars Erik Tuscherus vara densamma som Lars Peter Rospigg? Åtminstone stämmer Universitetet i Uppsala och att han blev präst   /Lisse-Lotte Danielson)

Anders Rospiggs tomt  86    Stenklyfts karta från 1706.

Rospiggs granne lär hava varit en doktor Pelt, men som jag om honom intet vet, gå vi honom förbi (Men vi vet litet om honom - klicka på länken till vänster).

I närheten av nuvarande Stapeltorgsgatan hade klockaren Olof Zachrisson Gevalin sin gård. Han hade avlagt studentexamen, men medellöshet tvingade honom att avbryta studierna. Han efterlämnade emellertid rätt bra med pengar, 2.694 daler kopparmynt, som enda barnet, kollegan vid Gefle skola Zacharias Gevalin, dock ej fick ärva, ithy han dog fem år före fadern och fyra före modern, som var en s.k. piga från Grinduga.

Hans närmaste granne var perukmakaren Lars Stark, som torde haft goda inkomster i dessa alongeperukernas tider.

Närmare dåvarande Nybron lågo handelsmännen Sven Olofsson Wandels och Petter Thels gårdar.  År 1681 blevo de uppkallade på rådhuset och föreställdes huru vanhederligt det vore för staden, ”att de, vid stora gatan, där resande skola färdas förbi och kyrkofolket skall passera, hava sina Dyngdalar, utav vilka uppstår en olidelig stank, kyrkfolket och resande till mehn; ty blevo de befalde, att antingen rubba sina gamla ladugårds- och stallbyggnader och föra dem utåt gatan, så lagandes att de vända dyngerummen in på tomterna eller ock uppsätta på gatan ett vackert plank”. De ville nog undandraga sig och sökte få saken uppskjuten till nästa år, men detta avslogs, ”ty det kunde icke längre tålas att de till Stadens största vanheder skola vid en så allmän stor gata hava sina dyngdalar”.

Huruvida nu ett aldrig så vackert plank kunde förtaga den starka parfymen, tyckes mig vara en smula problematiskt.

Om Wandel vet jag eljest ingenting, då hans ”dyngedal” är det enda som i protokollet fört hans namn till eftervärlden och som i alla fall ger oss en ganska god föreställning om huru det måste se ut vid andra, mindre gator.

Om Petter Thel däremot hava protokollerna så mycket mer att förtälja och kanske ännu mera om hans hustru. Petter var av en mycket framstående släkt och utan tvivel rikt begåvad. Jämte sitt yrke som handelsman var han orgelbyggare och synes såsom sådan vara ansedd som skicklig, eftersom borgarna ville hava sina söner i hans lära, men de klagade också över att han försummade deras undervisning i yrket. Möjligt är dessutom att han var av obändigt sinnelag, ty en gång uppkallad på rådhuset fick han böta för vägran att avtaga mössan.

Hans hustru hade mindre gott rykte. Hon hade före äktenskapet ett barn och var även efter sitt giftermål instämd, om ock frikänd, för något trassel med en prästman, som hette Fuhrman. Med den sannolika själsfränden borgmästarinnan Falk hade hon heta strider om rangplatsen i kyrkan, som slutligen övergingo till våldsamheter – med det resultat att Margareta Thel ”såsom een geenvördig och förargerlig lem” dömdes att ”sättas ifrån sacramente och böta för sin förargelse något till kyrkan”.

Deras gård hade vid denna tid sedan länge varit i släktens ägo och kallades allmänt Thelsgården. Stamfadern var ”Tullnär” på Gotland och hade tagit sitt namn av det latinska ordet telonium, som betyder tull. Det är för övrigt möjligt, att de hade två gårdar intill varandra, ty Petter Thels närmaste granne var fru Forsell, som var änka efter den framstående häradshövdingen över Gestrikland Samuel Forsell. Hon hette Thel i sig själv och skall hava levat och dött på stamgården 1707.

Sven Wandel hade till närmaste granne handelsmannen Petter Unonius, som för resten var gift med en Brita Wandel. Han hade avlagt studentexamen men blev sedan sjöman och såsom sådan ”Capitain” på spaniefararen Concordia av Gefle och slutligen handlande och borgare. Hans släkt var framstående och räknade många lärda män, professorer, skolmän och prostar i sina led.

Innan vi lämna den västligare delen av Kyrkogatan, borde väl något sägas om de samtida innehavarna av kyrkoherdebostället under den tid av omkring trettio år, som min skildring omspänner. Ledsamt nog äro de icke mindre än fyra, varför jag måste fatta mig kort, ehuru de alla vore synnerigen märkliga gestalter i Gefle stads inre historia.

Prostgården, (tomt nr 50) som användes till 1764. Huset skadades 1605 vid en stor brand i Gävle.  (1741-1747)  

Den första var en ättling av den än i dag blomstrande släkten Aurivillius, Olaus Christophersson. Han var en kraftnatur, som icke böjde sig för någon, knappast ens för domkapitlet, som och behandlade honom med en viss varsamhet, då han desslikes var en mycket dugande man. I gymnasium deltog han utan ersättning med liv och lust i undervisningen och genomsyrade med sin anda hela denna på hans tid något unkna inrättning. Han utgav en särskild kyrkoordning för Gefle, där tukt, ordning och ödmjukhet inför Gudsordet yrkades med en stränghet, som – i synnerhet ödmjukheten – illa passade de höga herrarna och förde honom i heta strider med stadens borgmästare. Han var jämväl instämd vid rådhusrätten av den ovannämnda Margareta Thel för sina skarpa uttalanden om hennes eskapader utom äktenskapet, men han vägrade att svara inför detta forum.

Hans efterträdare, Petrus Olai Fontelius, har sin egentliga ryktbarhet från häxeriprocesserna och ännu mera hans hustru Catarina Rolandsdotter av Norrlands säkerligen äldst kända och berömda släkt, Bure. Hon dömdes till döden för barnaförande till Blåkulla, satt länge fängslad, men frikändes till sist sannolikt genom Carl XI:s personliga ingripande. (Även Urban Hjärne antog sig hennes sak och kallade vittnesmålen ”Barnasqualler”.) Hon bodde som änka på den nuvarande Mattonska tomten mitt emot Porterbryggeriet och således alldeles intill gymnasium.

  Kung Karl XI    Urban Hjärne   Georg Wallin

Fontelius beskrives som ”en liten stackot gubbe med blekt ansikte och grått, mycket långt skägg – låg och läste bittida och sent och fick ingen tala ofta vid honom”. Eljest har jag anledning att tro honom varit en stor toffelhjälte och ingalunda lär fru Catarina varit Guds bästa barn i fråga om tungans rätta bruk. Av protokollen framgår till och med att hon genom sin otyglade tunga torde hava varit första upprinnelsen till denna hemska farsot, som till sist hotade taga hennes eget liv.

Efter Fontelius kom Georg Wallin,  (läs om hans skeppsbrott 1674 utanför Gävle samt hans tid som överhovpredikant här)  som blev biskop i Göteborg och sist superintendent i Härnösand. Han följdes av Johan Henriksson Schäfer (Schaefer). Denne hade en broder, Peter, som i många år satt fången – och dog – på Gefle slott för ”svärmerier”.

Vi avsluta vår promenad med en kort visit på den östligare delen av Kyrkogatan, som på den tiden icke sträckte sig längre än till nuvarande Frimurarelogens tomt, där Smäckebron, dock först en bit in på 1700-talet, förde till den nya, präktiga järnvägen. Nu går vår väg i åtskilliga krokar över lilla torget och södra rådhustorget, där ett gammalt träruckel ännu inhyser järnvägen, som dock är stadens livsnerv.

Skälet, varför jag för mina läsare på denna ”krokota” promenad, är att jag har hittat en beskrivning öve den s.k. Tottieska gården, som låg just vid Smäckebron. Beskrivningen är visserligen av år 1742, men huset var nog då rätt gammalt och kan skildringen ju få gälla för hur en förmögen köpman bodde den tid, som denna min uppsats omfattar.

”Tottieska gården” som hade tegeltak, förstuga med stengolv, stall, ladugård, svinhus, lider och fyra sjöbodar enligt Märta Lindebergs Gefle på 1600-talet, nedan.....  Samuel Tottie (1705-1782) hade tobaksfabrik i början av 1700-talet.

    Vid Tottieska gården vid Smäckebron beskrivs hur en förmögen köpman bodde.

Huvudhuset bestod neruti av en sal med tre fönster, spis och målade tapeter, spis och två fönster. På östra sidan en kammare med målade tapeter, spis och två fönster, en dagelig stufwa med Alchoff, hvaruti äro tryckta tapeter”, spis och tvenne fönster. Uti alkoven, där kanske husets värdinna satt med sitt handarbete, var målade tapeter, kakelugn och en fönsterluft.

Dessutom ”ett inrättat Kiöpmanscontoir” med tvenne avdelningar, kakelugn och tvenne fönsterlufter samt tryckta tapeter.

Ett kök med skafferi saknades naturligtvis icke och utanför detta ”en stor förstufwa med stengålf”.

På vinden funnos tvenne kammare. Hela byggnaden var täckt med ett väl konditionerat tegeltak. På norra sidan av gatan var stall, ladugård, svinhus och vagnslider. Mot ån lågo fyra sjöbodar, varje i två bottnar.

Gården värderades till 16.000 daler kopparmynt.

Om det nu hade varit dödsfall, som föranlett denna värdering, men det är det inte – ledsamt nog höll jag på att säga – så hade man tack vare bouppteckningarna kunnat i detalj rekonstruera hela hemmets inredning.

  Källa: Märta Lindeberg. "Kyrkogatan och dess grannar på slutet av 1600-talet, sid 22 - 30.

Se även Märtas berättelse om Spinnhuset på 1600-talet.

----------------------------------------

/Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson

Gå till  Startsida   Senast uppdaterad:  2011-10-23