25/3 2008.

Drama

"Lady Chatterley"

Erotik över klassgränserna

När den franska regissören Pascale Ferran iscensätter skandalromanen "Lady Chatterleys älskare" satsar hon på långsamt verkande lyrisk realism och låter kärleksdramat landa i jämlikhet.

Den som ser titeln och väntar sig våldsamma, ångande sexscener eller softad mjukporr kommer möjligen att bli besviken. Det är inte väldigt mycket naket för att vara 2 timmar och 40 minuter film baserad på den gamle skandalskrivaren D H Lawrences alster.

När den omsusade romanen "Lady Chatterleys älskare" gavs ut 1928 blev den genast förbjuden i hemlandet England. Den grafiska kärlekshistorien i första världskrigets skugga mellan en slottsfröken, gift med en krigsskadad godsägare, och hennes skogvaktare ansågs obscen och omoralisk.

Den franska regissören Pascale Ferran, den första kvinna som iscensatt Lawrences historia för film efter sex tidigare försök av män, har fokuserat på den andra versionen Lawrence skrev och som kallades "John Thomas and Lady Jane" (det finns tre). Även om det handlar om versionen som fått titeln av de smeknamn de älskande hade på varandras privata delar, satsar Ferran på långsamt verkande lyrisk realism i stället för nakenchocker. Hennes "Lady Chatterley" fokuserar på den unga Constances erotiska uppvaknande när hon möter godsets skogvaktare Oliver Parkin.

Den prisade "Lady Chatterley" kräver en del tålamod medan den vecklar ut sig, sakta men säkert som en daggfräsch lilja i gryningen. Men den ger största möjliga utdelning, från knopp till blomma. Ferran etablerar med stor noggrannhet det bekväma fängelse som Constance (Marina Hands) befinner sig i. Ett präktigt gods med trygga regler som styrs med järnhand av husets ägare, den gruvägande sir Clifford (Hippolyte Girdardot) som sitter i rullstol förlamad från midjan och nedåt efter kriget.

Den dagen hon vandrar planlöst i skogen, hamnar utanför skogvaktaren Oliver Parkins (Jean-Louis Coulloch) stuga och ser honom tvätta sig ute på gårdsplanen med bar överkropp, börjar ett nytt liv.

Naturromantik, javisst. Men det finns något oerhört fint i Ferrans blick på det nytända kärleksparet och hur det återspeglas i synen på landskapet omkring det. Det är som i förälskelsen där verkligheten förhöjs och förskönas i den älskandes öga. På samma sätt låter Ferran kameran svepa in de böljande fälten, de mjukgröna skogarna och de spirande vårblommorna i ett slags förälskat ljus som besjälar naturen.

Den lugna, återhållna Marina Hands är ett fynd som Constance Chatterley med sitt gammaldags, lite ryska utseende, liksom den tidigare amatörskådespelaren Jean-Louis Coulloch - allt annat än bildskön men med en tung, trög sorg i den kompakta kroppen såväl som i blicken.

Ferran behandlar också klasstemat känsligt och intelligent. Om Parkin förlöser Constance sexuellt, så förlöser hon honom intellektuellt. Framför allt ger hon den tröga, förstummade älskaren ett språk att uttrycka sig med. I kraft av sin bildning hjälper hon honom att sätta ord på sina känslor. På så sätt blir bägge befriade från de konventioner som kväver dem och "Lady Chatterley" utvecklas till en eftersinnande och sensuell berättelse om kärlek över klassgränserna som för en gångs skull får mjuklanda i jämlikhet och växande i stället för tragedi.

Helena Lindblad

Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

Gå till  Startsida 

Senast uppdaterad:  2008-03-26