Låt den rätte komma in, 7an i Gävle.

Filmen börjar suggestivt. Ljudlöst. Starkt belysta snöflingor faller. Det är vinternatt. I ett fönster står en smal, blond pojke med naken överkropp och tittar ut i mörkret på gården mellan hyreshusen. Man riktig känner kylan i rutan mot huden. Filmens vampyrer är så väl förankrade i en svensk verklighet då ”monstren” lika gärna kunde vara vi själva – okänsliga och självupptagna för andras lidande som vi är. Handlingen bygger på en smart utveckling av vampyrlegenden med betoning på romantik och det här med att bli vuxen.

Huvudpersonen, 12-åriga Oskar är ett ensamt, O-sett och O-älskat barn. Föräldrarna är skilda och har nog med sina egna problem. I skolan mobbas han och kallas ”grisen” av det förföljande gänget från klassen. Men en dag flyttar Eli in i samma hus som Oskar, en pojkflicka i samma ålder med stora, dunkelt violfärgade ögon och långa svarta lockar. Ett lika ensamt barn som Oskar och som blir hans mörka spegelbild och förtrogne. Elis "pappa” Håkan är i lika delar kuvad och aggressiv och hans sätt att skaffa ”mat åt Eli" är på ett detaljerat sätt hårresande otäckt.

Oskar och Eli utvecklas till ett magiskt par. I tafatta omfamningar och skygga smekningar växer kärleken och den gemensamma styrkan fram. Oskar vågar inte bara ge igen till sina mobbare utan upptäcker också att han klarar sig själv utan vuxna. Eli, hittills bara inställd på att överleva, lär sig för första gången att bry sig om någon annan än sig själv. Filmen handlar om ett samhälle där hjärtan förvandlats till istappar och var och en får klara sig bäst den kan, men också om kärlek som uppbrott och befrielse, kärlek varm och röd som blod på vit smältande snö.

Ovanstående beskrivning är i utvalda delar hämtat från Svenska Dagbladets Jeanette Gentele som jag tycker har gjort en lysande sammanfattning. Själv blev jag efter 5 minuter i filmens början chockad över den skrämmande handlingen då jag inte alls kände till vampyrernas inblandning i handlingen. Trots allt kändes filmen i slutändan positiv då den röda tråden visade ömhet.

Själv försökte jag förstå vad handlingens skapare hade för underliggande syfte. Jag tror för egen del att Oskar, genom sin utsatta position, uppfann Eli i sin fantasi och därigenom orkade överleva och ta kontroll över sin tillvaro. Någon annan har säkerligen en annan förklaring.

Det fina med Bio 7:ans filmer är att man ibland tvingas att tolka de underliggande budskapen. Detta gör att jag alltmer fångas av och uppskattar dess repertoar. Salongen var drygt halvfull och det visar att allt fler har lärt sig uppskatta denna grupp av kvalitetsfilmer.

Publikens bestod främst av ungdomar och med tanke på tystnaden i salongen vid filmens slut märker man att de började fundera över filmens handling kontra dagens samhälle. Jag tycker det är fascinerande och glädjande att upptäcka att dagens ” tuffa” ungdomar reagerar på detta sätt. Vi var tre stycken i vårt sällskap som besökte filmen. Två av oss uppskattade den och tyckte den var väl värd ett biobesök medan den tredje inte hade gått om vederbörande känt till handlingen från början. Vad tycker du?

/Lisse-Lotte Danielson.