Maggie Hedegård - fängelsepastor, kvinnofrukost i Gävle 090425.

Fin introduktion ges till dagens gäst

Maggie Hedegård. "Att vara präst på häktet",

Detta kan sammanfatta inledningen till detta föredrag. Maggie öppnar porten till fängelset och bjuder in oss till en, för de flesta av oss, helt okänd miljö. Jag har själv, liksom många andra, alltid tyckt att man är för slapp inom svenska fängelser i förhållande till andra länder men börjar nu starkt ifrågasätta min tidigare åsikt. Detta är en mycket belysande berättelse som säkert öppnar mångas ögon. På slutet nämner hon att många fängslade invandrare tycker att svensk kriminalvård är det värsta de varit med om? Hur kan detta komma sig när vi, genom tidningarnas reportage, vet vilka fruktansvärda handlingar de får uppleva i sina egna hemländer i form av tortyr etc? Svaret kommer på slutet.

Att vara häktad innebär att vara helt isolerad från familjen och från alla vänner 23 timmar om dygnet i anonym miljö i form av ensamcell och inom okänt framtidsperspektiv. Är man häktad är man frihetsberövad ända fram till rättegången, som är ”slutet” på just denna fas. Vara inlåst i enskild cell, ej ta emot besök, ej få ringa eller kontakta någon, ej ha något samröre med övriga medfångar. Allt man gör sker i eget sällskap i den egna cellen.

Under denna tid har man alltid rätt till själavård oavsett religion eller avsaknad av religion. ALLA har rätt till stöd av en själavårdare. Det som händer under denna isolering, denna ensamhet är att alla sorger bara ohämmat ”väller fram”. För många är detta en ”chans” att ta tag i och bearbeta sitt liv. En själavårdare skapar trygghet genom sin tystnadsplikt!

Maggie låter oss träffa fem personer som hon ej kan glömma under sina många år som fängelsepastor. Samtliga namn är fingerade.

Sara var en tonåring mellan 18-19 år. När Maggie första gången träffade henne möttes hon, i inledningsfasen, helt oväntat av orden ”Hur blir man frälst”?

Denna flicka var häktad för grovt våldsbrott, hade missbrukande far och sjuk mor, varit utsatt för övergrepp, våld och misshandel - inte konstigt att hennes första ord var oväntade.

När Maggie undrade varför hon ville veta detta berättade Sara att hon som yngre hade en vän vars familj var frälst och alltid tog emot henne med öppen famn. Hennes lyckligaste tid var när hon fick följa med sin kamrat på ett sommarläger där hon upplevde trygghet, värme och stor glädje. Tyvärr tappade hon kontakten med denna familj vilket hon själv anser vara hennes eget fel.

För att orka överleva flydde hon till droger vilket orsakade att hon träffade en kille som misshandlade henne. Hon slog tillbaka, vilket i sin tur resulterade i denna häktning och mötet med Maggie. Hon kom på ett hem för unga flickor med bra stöd och hjälp, fick styrka och hopp och flöt sakta in i bibelns värld. Det är lång väl tillbaka men hon vandrar i rätt riktning och kommer alltid att finnas i Maggies hjärta.

Ulf var Maggies gamla barndomskamrat. De hade gemensam bakgrund, kände bl a till varandras syskon. Ulf hade hamnat i drogernas värld då han var för snäll, för vek. Detta var anledningen till att han hamnade i ett flumgäng på 70-talet. Han ville inte ha kontakt med Maggie vid deras första mötet men bad att få återkomma när han var mogen att gå ned på djupet.

När detta skedde gick han på amfetamin, var starkt avmagrad och döende i Aids. Han flyttades från häktet till sjukhuset och fick handboja i sängen. P g a sjukdomen blev dock häktningen hävd. Maggie träffade hela familjen som kom dit och hon fick göra den sista tjänsten. Hon har även döpt hans barn. Ulfs mammas ord till henne när han dog var ”Det är en lättnad efter alla år av undran och oro. Är han skadad, sjuk, lider han? Nu VET jag vad som hänt och att han inte längre lider”.

Thomas var en gammal, ytlig bekant. En riktig lurifax som var mycket mån om att upprätthålla sin ”tuffa ”fasad”. Vid ett av Maggies besök bröt han dock ihop och sa ”stäng dörren”! Därefter började han gråta. Han grät och grät – ville inte visa detta för personalen, inte skapa en spricka i skalet på sin ”yttre tuffa image”.

Anledningen till hans stora sorg var att, trots att det funnits en mamma, det var mostern som varit den kärleksfulla, den stadiga och den enda personen som delat hans liv och alltid funnits där.

Thomas fick en bok av Maggie som används vid Sorgegrupper, ”Gråta har sin tid”, en bok med korta kapitel, dikter och psalmverser. Då han led av stark dyslexi ville han dölja detta genom att hela sitt liv alltid spela pajas. Hans ADHD-diagnos kom alltför sent.

Maggie hjälpte honom med läsproblemet genom att läsa dessa kapitel högt för honom.

Thomas orkade inte delta i mosterns begravning men Maggie skickade en blomma i hans namn. Efter sitt straff skall han själv åka och besöka graven.

Bengt var en stentuff, rolig, tragik-komisk kille som varit mobbad i unga år. När Maggie mötte honom var han en biffig, stadig kille som kämpat för att komma in i ett kriminellt gäng med syftet att ”få vara med, att få uppleva vi-känsla”. Det klarade han galant - "det var klart att man ej golade (tjallade) och att man kände förakt mot polisen".

En dag fick han höra att barndomskamraten hade begått självmord vid 22-års ålder. Bengt tog detta mycket hårt. Själv tog hans mest tabletter och kunde ej förstå kamratens val. Han kände också skuld över att han ej funnits där när han behövdes.

Han var troligen ej tillräckligt nära anhörig för att få gå på begravningen. I de fall man fick tillstånd var det oftast pinsamt med kriminalvårdstransporter, fotbojor etc varför många avstod med hänsyn till familjerna. Bengt ville dock skicka en blomma till graven och pastorn hjälpte honom med att köpa och skicka den i Bengts namn.

Janne - 22 år - var cool, häftig! Vid första mötet med Maggie var han i stark konflikt. Han hade lovat flickvännen att ligga lågt, att bara droga litet. Nu var han dock anklagad för grovt narkotikabrott och straffrisken var 6 år. Han berättade för Margit att det inte var hans knark men att han inte kunde berätta vem ägaren var. Pressen från gänget var mycket ”farligare” än ett fängelsestraff. Janne mådde alltså mycket dåligt vid detta möte.

Vid deras andra möte hade han ”ofrivilligt” under ett förhör angett kompisen. Han var nästan lättat, nu fick han ett skäl att göra upp med sitt liv. Under häktningstiden gick gifterna ur kroppen vilket självklart måste ha varit mycket svårt. Allteftersom tiden gick vaknade även samvetet och han började fundera ”Är dessa killar verkligen mina vänner”? Är utpressning någonting som vänner tar till? Egentligen ville han ju sporta eller bli gymnastiklärare.

Nu hade han bränt sina broar då han måste leva med skyddad identitet. Han undrade över vad hans flickvän gjorde och bad pastorn ”be för mig”! Janne spenderar nu mycket tid i kyrkan och har i allt detta ändå funnit stor kraft.

Någon i publiken frågade Maggie om hon fortfarande har kontakt med sina ”klienter”?

”- Ja, vissa skriver från fängelset eller de hejar högt när jag går över torget. Samtliga fängelsepastorer har också kontakt med varandra för att hjälpa till att lotsa klienterna vidare i själavården”.

Som regel väcks åtal efter 2 – 3 veckor och då sitter den anklagade inne och är stenhårt isolerad. Normalt tar det 4 veckor men de flesta blir omhäktade då åklagarna ibland vill ha mer tid. Skickas prover till tekniska laboratoriet kan klienter få sitta länge, helt oskyldiga, pga köer.

Häktestiden kan variera mellan 3 mån – 1 år och då är man isolerad och inlåst 23 timmar om dygnet. Därefter kan tingsrätten behöva ytterligare 3 – 4 veckor för att få fram en dom. I regel yrkar då försvarsadvokaten på att klienten skall få vara på fri fot i väntan på dom. Tillstyrks detta kan man misstänka ett friande eller en dom med lågt straffvärde. Måste man invänta domen i häktet blir det i regel en fällande dom - fast inte alltid.

Det finns TV i varje cell och 2 dagstidningar är tillgängliga samt tidningen Metro. Det kommer en biblioteksvagn ungefär varannan vecka och man kan också beställa vissa böcker.

Många invandrare kan inte läsa ordningsreglerna då det är svårt att finna någon som översätter och de vet inte alls vad som skall hända. Vissa kurder har sagt att svensk kriminalvård är det värsta de varit med om just pga isoleringen. Att ingen av vännerna kunde trösta. De upplevde ett ”eget” rum samt isoleringen som rena skräcken.

Det finns ett gym men alla får ej använda detta då det endast får vara en intagen i taget. Med tanke på allt som Margit har berättat ändrar jag nu min uppfattning om att ” man är för slapp inom svenska fängelser i förhållande till andra länder”.

Jag tackar dig Maggie för denna mycket värdefulla information! Min mamma lärde mig när jag var liten att ”det finns ingen människa som inte har något gott i sig, koncentrera dig på detta och du kommer att upptäcka att det förstärks”, denna tes har verkligen styrkts genom dina fina berättelser./Lisse-Lotte Danielson

Maggie lär ut gester till den ständigt återkommande avskedssången! (klicka på bilden).

Nästa kvinnofrukost kommer

2009-09-12 Marie Söderqvist, präst i Hille, tidigare Singapore, berättar om möten med människor i kris. Hon var med vid t ex bombdådet i Bali och tsunamin i Thailand.

2009-11-07 Rachel Norborg-Jerkeby, har arbetat på Diakonia i mer än 25 år och berättar om kvinnors situation ute i världen under rubriken "Med henne är jag syster".

Med reservation för ev programändringar.