Marie Söderqvist - pastor i Hille församling, kvinnofrukost i Gävle 090912

Presentation av

pastor Marie Söderqvist vilken upplever hösten som nedvarvning – med inriktning mot vila - ej som övermättnad mot vintern. Hon har tjänstgjort som utlandspräst nära ambassaderna och då ofta i krissituationer.

När Bali (12 oktober 2005 drabbades av explosioner på 2 diskotek ) blev många unga svenskar dödade eller skadade och då hon för tillfället bodde i Singapore blev hon ditkallad. (Alternativt var det år 2002 - jag är litet osäker på tidpunkt och alltså även på rätt händelse.)

Hennes enda utbildning av krishantering var att hon hade arbetat inom POSOM-gruppen, en ledningsgrupp bestående av företrädare från kommunens förvaltningar, räddningstjänsten, polisen samt kyrkan. Gruppen skall kunna agera som lednings- och insatsgrupp vid oförutsedda större kriser och händelser. Personer i olika faser av kris och chock ska kunna tas omhand och ges stöd och hjälp. Gruppen, eller delar av gruppen, skall snabbt kunna samlas och agera.

Det tog 2 tim för planet att ta sig från Singapore till Bali och den enda informationen som hon hade tillgänglig var ett telefonnummer till ambassaden. Det var en av två fruktansvärda händelser som hon blev direkt inblandad i. Hela ambassadens personal bestod av 4 personer. Pressen publicerade vid detta tillfälle många felaktiga uppgifter och hon varnade oss för att lita för mycket på denna. Media-stormen kom igång efter 2 dygn. I en sådan situation berättar Marie att hon går in i sin prästroll – sin prästskjorta – och blir en symbolperson som finns där, vågar vara där tillsammans med chockade människor som har upplevt det värsta. Då är lyhördhet och närvaro oerhört viktigt. Människor i chock behöver samling, tända ljus, samhörighet och möjlighet att samla ihop sina desperata tankar. Medmänskligheten är absolut viktigast och vi behöver varandra för att dela sorgen. I sådana situationer skapas inga gränser mellan olika religioner. När hon kom till Bali var hon där direkt efter händelsen.

Den jordbävning som ägde rum under Indiska oceanen den 26 december 2004 var en undervattensjordbävning som uppmättes till 8,9 på richterskalan. När Marie denna gång blev kontaktad var det som ”expert” på krishantering och blev ombedd att skriva en artikel från Sverige för att svara på medias frågor. Denna gång var hon inte ditkallad direkt efter katastrofen utan kom iväg först 3/1 – fas 2 i krisens skede. Nu hade Räddningsverket full kontroll och hon fick ingå i krisgruppen som dock hade passerat det akuta skedet. Några svenskar hade redan åkt hem och några var kvar då de sökte sina anhöriga och hade förlorat sina butiker. Många gick omkring som förlamade – i chockfasen eller kände oerhörd ilska mot alla myndigheter som man inte tyckte ställde upp i tid.

Marie läste själv denna psalm och orden, tillsammans med formen och riten, skapade tröst. Många ansåg att psykologer och terapeuter var viktigare än präster men fick besked att de gjorde största nyttan i nästa skede. Präster är van att hantera smärta när den är som störst. En sorg upplevs lika smärtsamt oavsett katastrofens storlek i sig. 25% av alla människor blir apatiska, 25% agerande och 50% förvirrade när de drabbas.

Nästa kvinnofrukost: 7/11

"Med henne är jag syster"

Rachel Norborg-Jerkeby, har arbetat på Diakonia i mer än 25 år och berättar om kvinnors situation ute i världen.