En man och hans konst

Redan tidigt hade jag en känsla av att jag var annorlunda.

Ofta fick jag höra att jag inte var normal, att det aldrig skulle bli folk av mig. Och andra gånger sade tanterna på Riddersdalsvägen i Älvkarleby att "Larz är så trevlig och artig".

Andra omdömen var intelligent, ledartyp o s v.

"Det började tidigt, så tidigt jag minns", som Stig Vig i Dag Vag sjöng.

Minns att grunden lades med Pippi Långstrump, Mumin, Emil i Lönneberga och Tintin. Det var innan jag gick över till tyngre grejor, som t ex böcker om Hitler, Stalin och så vidare.

Naturligtvis talar jag om biblioteken i mitt liv. Skolbiblioteket i gamla Östanåskolan - numera ett minne blott och redan då cirka 100 år gammal - samt biblioteket på Riddersdalsvägen i Älvkarleby, inrymt i en vanlig hyreslägenhet och numera i Sörgärdesskolan, Östanåskolans "efterträdare".

Det var "tung litteratur", som Traste Lindén sjöng en gång. Politisk litteratur bland annat.

Jag tror att den kom att prägla mig i en viss riktning. Det är inte bara så att jag antar det, jag VET det. Och själva min inriktning med avseende på val av litteratur var ju redan den i sig en fingervisning om att här kom någon som inte var som andra...

Tierp hette födelseplatsen. Dagen var 1 juni och året 1961. Ännu ett junihjärta såg dagens ljus.

Att jag föddes just i Tierp berodde på att älvkarlebyborna var hänvisade till Tierps sjukhus istället för Gävles. Ungefär samma avstånd rent geografiskt, så det är ju hugget som stucket.

Som jag nämnde tillbringade jag mina första 6 skolår på Östanåskolan i Älvkarleby. Och alla vi barn i - inte Bullerbyn men Älvkarleby kommun hamnade sedan på Rotskärsskolan i Skutskär, där vi blev högstadieelever.

Vid den här tiden hade jag börjat engagera mig politiskt. Troligtvis var jag 14 eller 15 år då jag började engagera mig på allvar. Det blev Kommunistisk Ungdom, dåvarande Vänsterpartiet Kommunisternas ungdomsförbund som fångade mitt intresse.

Vi var några eldsjälar som försökte bygga upp en lokal klubb där ute i Skutskär.

Det var studiecirklar, flygbladsutdelning, försäljning av partiets dåvarande tidning Ny Dag och så vidare.

Dessutom var jag ivrig numismatiker, filatelist och DX:are. Tre hobbies som verkligen gav mig enormt mycket.

Det var också under högstadieåren jag skrev mina första dikter, som egentligen var låttexter, företrädesvis med politiskt innehåll, men även en del ganska naivt romantiska...

Alla dessa intressen och detta engagemang tog jag med mig då jag 1977 stolpade in i Vasaskolans korridorer för att studera samhällsvetenskap.

Här fann jag också många diskussions- och debattpartners och var ofta intensivt involverad i debatter av politisk natur. Eftersom jag även var aktiv ateist (inom Human-Etiska Förbundet, som numera heter Humanisterna) stod jag också ofta på barrikaderna för att bekämpa framför allt kristna, som fanns representerade på gymnasieskolan i fråga.

Tiderna förändras och vi med dem och i slutet av sjuttiotalet hade en helt ny ton nått såväl öron som hjärta. Man kallade det punk och det både fascinerade och skrämde mig.

Den skepsis jag upplevde berodde på de bilder från London jag såg i Expressen sommaren 1977. Det var punkare med hakkorsbindlar runt armarna. Jag förstod inte då att vad det handlade om var en provokation och inte ett ställningstagande för nazismen. Punken är i grunden definitivt antinazistisk och antirasistisk, vilket jag själv också alltid har varit.

Musiken tyckte jag var enormt bra och jag bandade en hel del från radion.

Det hela "slutade" med att jag anammade hela "prylen". Jag blev en av de få kommunistiska punkarna i Gävle.

En dag kom en vasaelev vid namn Mats Colling och frågade om jag ville bli sångare i ett punkband, som var inspirerat av det brittiska punkbandet Sham 69.

Jag tackade ja och repningarna inleddes. Detta band - som bl a innehöll legendariske Peter "Pecka" Alzén - splittrades emellertid av någon orsak (som jag inte minns) och ur spillrorna bildades punkbandet Trash (med gävlesonen Jacob Gordin på trummor). Vi spelade förband åt The Pillisnorks (Di Levas band) och Lars Langs på Gamla Grand i februari 1980. Det blev min scendebut som punksångare.

Trash rann ut i sanden och Bizex-B bildades, med bl a nämnde Jacob på trummor och undertecknad på sång.

Vi spelade in en kassett och två LP-skivor, som släpptes på 80-talet. Vår första spelning blev som förband åt legendariska PF Commando på Hantverkarsalen, Folkets Hus i mars 1980.

Efter gymnasiet började allvaret på allvar, och det var dags att söka jobb.

Jag blev kyrkogårdsvaktmästare i två år. Vikarierande. På kyrkogårdarna i Skutskär och Älvkarleby. Ett bra jobb. Kroppsarbete. Vi grävde gravarna för hand på den tiden. Aldrig har jag väl varit så smal som då...

Värnplikten vill jag helst inte nämna, men den klarades av 1982 på dåvarande I 14 i Gävle (i dagens läge skulle jag ha totalvägrat).

Politiskt sett började jag orientera mig mer och mer mot dåvarande SKP (ett maoistiskt parti som inte ska förväxlas med det SKP som finns i dag).

Jag fick så småningom sommarjobb som kontorsvakt och växeltelefonist på Vattenfall i Älvkarleby. Avancerade sedermera till vikarie och sedan till fast anställd.

Där stannade jag tills jag begärde tjänstledigt för studier vid Livets Ords bibelskola i Uppsala 1987.

Jag hade nämligen i oktober 1984 gjort en enormt omvälvande upplevelse som på ett genomgripande sätt totalt förvandlade mitt liv. Mot alla odds hade den 23-årige ateisten mött Jesus. Inte i ett stormigt väckelsemöte men ensam hemma i mitt föräldrahem på Riddersdalsvägen i Älvkarleby.

Detta ledde mig in i ett engagemang som ännu pågår och som kommer att pågå ända in i evigheten. Det handlar om evigt liv, gemenskap med den levande Guden, vars namn är Jesus.

Nya punkbandet Broadway Boys, som bildats efter att Bizex-B upplösts 1983, sade jag nu efter ett års sjungande adjö till.

När jag bestämde mig för att studera även andra året vid bibelskolan bestämde jag mig för att säga upp mig hos Vattenfall och söka arbete i Gävle. Dit ville jag flytta efter avslutade bibelstudier.

Med Uppsala i backspegeln slog jag mig ner i en etta på Jarlavägen på Brynäs där jag bodde i 4 månader. Sedan flyttade jag till en 3:a på Sicksackvägen 23 i Sätra.

Det hade nämligen blivit aktuellt med äktenskap för min del. Även en blind tupp hittar ett korn...

Jag hade fått en etiopisk brevvän under min tid i Uppsala, och det var henne jag bestämde mig för att gifta mig med. Vi hade båda fått klartecken ovanifrån, så sagt och gjort. Nyårsaftonen 1989 satt jag på ett plan till Addis Abeba, Etiopiens soliga huvudstad.

Alemnesh och jag gifte oss den 21 januari 1990. Hon hade en dotter, Hanna (som då hette Emnet) från ett tidigare äktenskap. Hanna var 8 då hon kom till Sverige.

Efter mycket om och men (och många "amen") kom de till Sverige den 22 december 1990. En ny era hade inletts, och den 2 oktober 1991 föddes min son, Petrus. En stor välsignelse, som i dag är en lång "drasut" precis som sin far. Fast mycket stiligare, förstås...

Gefle Fria Församling (som jag då tillhörde efter att ha lämnat Svenska Kyrkan) tog emot Alemnesh och Hanna med öppna armar och arrangerade en hejdundrande välkomstfest som jag aldrig ska glömma i dåvarande lokalen på Falkvägen 11 i Sörby.

Gefle Fria Församling upplöstses 1991 och min familj och jag kom att engagera oss i Maranata.

Jag hade nu fått arbete som diskare på gamla Wictoria (nuv. Heartbreak) i Gävle. Ett arbete som jag skulle komma att behålla tills restaurangen 1994 slutgiltigt gick i konkurs.

Diskjobbet passade mig fint eftersom jag under en period när jag bodde i Uppsala också försörjt mig som diskare (då på Hotell Gillet).

Arbetslöshet är aldrig fördelaktigt ur finansiell synvinkel.

Mer tid för poesin blev det ju förstås.

Jag tog mig fram på tillfälliga arbeten och var placerad på olika arbetsmarknadsåtgärder fram till december 2003, då jag alltså blev anställd på Gävle elektronikåtervinning ,(Kooperativet Gävle Arbetscenter).

Den anställningen varade tills företaget tvingades skära ned på personalstyrkan hösten 2007. Då knackade arbetslösheten på dörren igen...

Anställningslös är jag fortfarande, men arbetar nu inom Arbetsförmedlingens Fas 3, som också är ett slags arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

Vi renoverar just nu källarlokalerna på Maxim (Södra Station) i Gävle i syfte att skapa fler replokaler.

Jag är numera aktiv i Gävle Apostoliska Församling, som är en relativt nybildad församlingsgemenskap.

Sommaren 2009 nedkom jag med en diktsamling på www.vulkan.se.

Den heter "Vild vind".