Betlehemskyrkans Kvinnofrukost i Gävle
7 november 2009 med Rachel Norborg-Jerkeby, Diakonia.
MED HENNE ÄR JAG SYSTER ........
Alla är på plats ....
...när Rachel anländer...
(Klicka på nedanstående bilder .... och
på Pilen 
Bakåt
i Explorers övre vänstra hörn om du vill
återgå och klicka på nästa bild i större format.)
.
Rachels dockor representerar var och en sin egen fängslande historia
Diakonia stöttar Världens barn och i Sverige arbetar de med information, folkbildning, påverkan, policyfrågor, insamling, marknadsföring och administration. Det är också härifrån som vårt biståndsarbete i världen samordnas. Att arbeta långsiktigt, delta i strategiska nätverk samt att alltid ha våra partnerorganisationers behov i fokus präglar arbetet även i Sverige. Diakonias huvudkontor ligger i Sundbyberg och har drygt 30 anställda.
Rachel Norborg-Jerkeby växte upp i Umeå men sedan 1960 bor hon i Huddinge.
Hennes mamma tyckte alltid att hon själv ”ingenting gjorde” och menade med detta att utföra "oumbärligt men oavlönat omkring-arbete i form av service" aldrig räknas då det inte finns med i statistiken. Rachels pappa var säljare och sålde bl a räknemaskiner och mamman fick ofta cykla långa sträckor för att expediera pappersrullar till dessa kunder - vilket självklart inte räknades…!! Vi kvinnor har ofta en starkt underlägsen självkänsla.
När Rachel var i Bangladesh 1980 fick hon endast träffa männen då kvinnorna inte alls var ”intressanta”. De var ENBART först sin fars dotter, därefter sin mans hustru och slutligen sin sons mor. Många fick aldrig heller något eget namn. Det påminner litet om 1800-talet här i Sverige då kvinnorna ”blev” gifta och var endast någon mans hustru enligt alla historiebeskrivningar.
Sultana, en av de kvinnor som Rachel träffade i Dacka, är nu anställd i Diakonia. Hon och hennes vänner gör själva jobbet men får råd och bistånd. Folkviljan att hjälpa är otroligt viktig i debatten om situationen i världen. Ser vi oss omkring är vi alla så ”lika varandra” när vi skrapar på ytan oavsett vilken religion vi har, med egenvärde samt önskan om fred med säker framtid för våra barn – med andra ord gemensamma önskningar.
Många talar om människor i 3:e
världen vilket vi alla bör sluta med. Det finns ingen tredje värld men det finns
utvecklingsländer med framtidstro.
Det märks tydligt bland kvinnorna på väg till sina brunnar tidigt på morgonen i skymningslandet. Där delar de sina erfarenheter och följer upp vad som händer.
I en by hade kvinnorna ledsnat på att männen alltid ”söp upp familjens inkomster "och hade därför gemensamt stormöte. Som ultimatum för att fortsätta ge service som - att tvätta kläder, laga mat, ha sex - krävde de att männen slutade dricka och gav dem fick viss tid för nedtrappning. Efter ett tag upptäckte männen att ingenting fungerade efter kvinnornas strejk varför kvinnorna lyckades med sina ultimatum. Själva hade de inte kunnat åstadkomma någonting – gemensamt uträttade de ”storverk”. De hade tillsammans tagit sina ”mänskliga rättigheter” och genom detta talat om att ”de fanns”.
Dagens värsta gissel är
- vapen,
- droger
- trafficking (människokroppar i form av unga flickor och pojkar.
Idag har man bildat ”New Life Center” där man försöker rädda unga människor från bordeller och hjälpa dem att återfå ett värdigt liv. (80% av dessa människor är HIV-positiva och dessa får bromsmediciner och bra vård.) På detta Center får dessa offer prata och gråta ut ….
Vi fick även höra om Acka-folket i Thailand som är stolta över sitt folkslag och inte vill bli Tai och därför inte heller ”finns” då lagstiftningen inte tillåter att de får gå i skolor…
Det finns barnhem överallt i värden p.g.a. alla ensamma barn efter att föräldrarna har dött i Aids.
Rachel berättade mycket mer men jag nöjer mig med att återge detta.
Läs själva om DIAKONIA.
--------------------------------------------------------------------------
Fotograferat och sammanfattat av Lisse-Lotte Danielson.
Gå till Gävledragets Startsida Senast uppdaterad: 2009-11-07
