UR GEFLES FÖRVALTNINGSHISTORIA
Av Percy Elfstrand. (Utvalda delar)
Ett Drama med förankring i verkligheten:
Plats: Gefle stad
Tidsperiod mellan 1500 - 1800-talet.
Medverkande:
Inledning.
Den svenska stadsförvaltningen utvecklade en växelsamverkan mellan kungamakten och befolkningens förtroendemän (menigheten). Det senare ansågs vara en medborgerlig plikt och denna tjänst var oavlönad. Den högsta myndigheten var rådet som under Gustav II Adolfs tid kallades magistraten. Rådet bestod av borgmästare och rådmän. En vecka före valborgsmässoafton skulle hela rådet samlas och inför den kungl. fogden bestämma vilka som skulle tjänstgöra kommande år. På Valborgsdagen den 1 maj skulle resultatet tillkännages/lysas för allmänheten på rådstugan.
För att vara valbar krävdes att äga en fastighet i staden och fler än fyra medlemmar av samma släkt fick inte samtidigt sitta i rådet.
I Gävle fanns i regel två borgmästare samtidigt och någon gång tre (1583 och 1595). Rådet skulle dels representera sin stad och skydda dess privilegier gentemot andra städer inför konungen (representerad av fogden) samt förvalta stadens jordar och meddela burskap. Rådet var stadens högsta domstol med en borgmästare som ordförande och kom så småningom att kallas för rådstuvurätten. När domarna tillkännagavs deltog även fogden.
Bland de administrativa uppgifterna ingick uppsikt över handel, samfärdsel, hantverk och skrån. Att se till att inte tomter och fastigheter råkade i händerna på personer som inte var borgare. Ha uppsyn över gator, broar, renhållning, eldsläckningsåtgärder och vakthållning. Tukt och sedlighet skulle gälla. Bland det viktigaste var att bevaka stadens sigill, arkiv, finanser och därmed sammanhängande taxering och uppbörd. Slutligen att även se över lagstiftning med författningar och förordningar.
Vid sidan av borgmästare och råd fanns även en stadsskrivare som ansågs ha verklig anställning och uppbar lön för sitt arbete. I Gävle fanns stadsskrivare redan på 1500-talet och längre fram under titeln statssekreterare från 1656.
Under Vasatiden började den kungliga fogden ställas under noggrannare uppsikt samt att upphöra att delta i domar. Samtidigt fick man klart för sig att städernas råd dömde på konungens vägnar varför man ej behövde en särskild kunglig ämbetsman till detta. Fogden fick i stället se till att de domar som avkunnades verkligen också utfördes. Han fick också fungera som mellanhand mellan borgmästare och råd samt Kungl. Maj:t.
Den kungl. ståthållaren kallades efter 1634 för landshövding. I stället för den allmänna rådstugan skulle man nu ha ett råd av 48 personer, hälften handelsmän och hälften hantverkare och utvalt av magistraten (borgare och rådmän) bland 96 personer som utsetts vid valborgsmässan. Mindre städer kunde få nöja sig med halva antalet och detta var vad som kallades de äldste. Vad dessa beslutade skulle vara bindande för allmänheten.
I slutna grupper kunde de i svåra fall rådslå med sina enhetsbröder före beslut så att alla i de äldste kunde rådfrågas och skulle därför skulle de ha en egen sammanträdeslokal som inte skulle finnas på rådhuset.
En avsevärt modernare rådstufva till höger.
Taxeringen skulle nu som grundval sättas efter självdeklarationen. Tidigare Öretal skulle avskaffas och skatten utgå med en viss procent av förmögenheten. Uppbörden skulle handläggas av de s.k. sjumännen, en tidig föregångare till drätselkammaren, och bestå av en borgmästare, två rådmän och fyra av de äldste. De s.k. kämnärerna, som ursprungligen endast varit uppbördsmän, skulle nu uteslutande vara bisittare i stadens underdomstol, kämnärsrätten.
Till Gävle skickade regeringen 1646 den gävlefödde kanslisekreteraren Daniel Behm för att överlägga med borgmästare och råd om stadens förbättringar. På Behms förslag och uppmaning utvaldes nu förutom de 24 äldste en speciell grupp av de 12 äldste som även kallades för adsessores. De skulle enligt Behms förslag bara fungera som något slags suppleant åt magistraten (borgmästarna och rådmännen). Först i början av 1700-talet blev det en regel att de skulle vara 24 och det fortsatte man att vara under hela sin existens. 1758 fastslogs att de äldste skulle finnas i alla städer för att bevaka sina medbröders angelägenheter. De äldstes verksamhet upphörde 1863 då de avlöstes av stadsfullmäktige.
Regeringen började under Gustav Adolfs tid att alltmer ingripa i städernas styrelse. Det var dock drottning Kristinas förmyndarstyrelse under Axel Oxenstiernas ledning, som på allvar satte dem i form, indelade riket i län och fastslogs landshövdingarnas ställning 1635. Borgerskapet var fattigt och efterblivet och städerna förblev små och obetydliga under Gustav Adolf och Axel Oxenstiernas ledarskap. 1630 inkom borgnästare och råd i Gävle till Kungl. Maj:t med en klagoskrift som påpekade att det rådde stor oordning då de inte hade någon respekt för de styrande. Därför ville man att Kungl. Maj:t skulle utnämna en borgmästare som kunde hålla lag och rätt vid makt och återupprätta makt och ordning.
Axel Oxenstierna
Då skickade regeringen 1631 en syndicus, Benjamin Schepper till Gävle. Han hade tidigare tjänstgjort i Svea hovrätt och blev den ende lagfarne ledamoten fram till 1646. Han ersatte ingen borgmästare utan de båda fortsatte att finnas.
Protokollet för valborgsmässorådstugan 1634 innehöll följande uppseendeväckande passus: ”Uppsteg båda borgmästarna och bad om tillstånd att få lämna sitt kall. Man bad och övertalade dem att stanna och lovade att borgerskapet bättre skulle lyssna och ta större hänsyn till dem.” Under liknande slitningar, ofta mycket tarvliga, fortsatte det gamla systemet att fungera ännu några år i Gävle.
Under senare delen av 1630-talet började flera städer begära statsbidrag av Kungl. Maj:t och bad dem utnämna deras borgmästare. Det passade regeringen att bevilja medel till underhåll av borgmästare för då kunde den lättare lägga sig i stadens angelägenheter. Regeringen försökte få städerna att föreslå lämpliga kandidater och begära kungl. fullmakt för dem och hittade på nya titlar åt dem som President och Överborgmästare och förklarade att de skulle ersätta de tidigare fogdarna. Den verkliga anledningen till regeringens ingripande var borgmästarnas brist på juridisk bildning. Nu utsågs Justitieborgmästaren av Kungl Maj:t och han blev även Överborgmästare. De övriga valdes fortfarande av städerna själva och kallades för Politieborgmästare. De borgmästare som redan var valda skyndade sig nu att skaffa kunglig fullmakt.
Nu uppstod nytt missnöje. Om städerna från början var glada åt sina kungliga borgmästare berodde det på att de hoppades få särskilda förmåner som t.ex. lättnader i det bottniska handelstvånget. Inget av detta skedde. I stället pockade de kungliga borgmästarna, genom sin speciella utbildning, på större löneförmåner än vad deras enklare företrädare haft. Den överlägsna ton de i många fall ansåg sig kunna anslå mot allmänheten p.g.a. sin högre bildning väckte ont blod. Slutligen visade det sig att de inte så sällan var äventyrare.
I Gävle fick man extra svårt då man bad om en bevandrad, lärd och skicklig man utan att lönen skulle belasta kunglig stat. Regeringen gillade tanken att få fler erfarna, beskedliga och lärda män. För ändamålet beviljades 300 daler av lilla tullen i tolv års tid. I skrivelse 13 juli 1646 rekommenderade Axel Oxenstierna själv kämnären i Stockholm, Simon Depken, som kom till Gävle och tillträdde sitt ämbete samma år. Depken hade studerat både i Sverige och i utlandet och behärskade flera språk och var en duglig man men han var också högmodig och despotisk och saknade förmåga av självbehärskning. Följderna av detta uteblev inte.
Inom kort hade Depken råkat i luven på den andre borgmästaren, Elias Gavelius, kyrkoherden Olof Aurivillius, magistraten och borgerskapet i dess helhet. Det kom till upprörda scener. I oktober 1649 framlade kyrkoherden allvarliga klagomål mot Depken och sa att det var omöjligt att tjänstgöra på samma ort och att en av dem måste försvinna. Han bad de församlade välja. Då svarade alla att borgmästare Gavelius och magistraten skulle anhålla hos Kungl. Maj:t att de måste slippa Depken som inte kallade dem annat än ”kälkeborgare”. Borgare Abraham Hansson sa att ingen fiskare vill ha en sådan person i staden och alla förklarade att de stötte borgmästare Gavelius och kyrkoherden. Om inte Depken försvann skulle alla flytta från staden. Då reste sig borgmästare Gavelius och tackade för allas stöd men att han inte ville att det skulle bli bråk om hans egen person. Däremot skulle han, om Depken skulle vara kvar, inte själv komma samtidigt till rådstugan. Han själv var nu ganska utless på det hela.
I november då alla åter samlades sa alla att de inte hade råd att betala den höga lön som Depken krävde och då de inte ansåg att han hade gjort någon nytta och inte framöver förväntade sig någon sådan så betalade de hellre en ”enfaldig och saktmodig” borgmästare, alltså den lön som staden skulle betala ensam. Man berättade också att så fort man hade besökt Depken för att få hjälp blev de snabbt avvisade med elaka ord.
Snobb med hög lön.
Nu bad man Kungl. Majt besluta. Vågorna gick höga och slutligen fann Kungl. Maj:t att Depken var olämplig och avskedade honom 12 december. Samma dag utfärdades kunglig fullmakt för Elias Gavelius, som dock helt saknade juridisk utbildning och endast hade sin praktiska erfarenhet att falla tillbaka på.
I december 1650 blev hela borgerskapet uppkallat på rådhuset och hörde detta beslut läsas upp.
Då uppträdde borgaren Jonas Behm, en anhängare till Depken, på ett minst sagt störande sätt. Han smädade borgmästarens tal och då Gavelius frågade borgerskapet om de bett Behn föra ordet på deras vägnar svarade alla nekande. Jonas svarade då att han sköter sin egen talan. Behm fortsatte att avbryta Gavelius som befallde Behm att tiga och inte föra oljud. Då sprang Behm fram och slog med handen i skranket, hotade och sa, ”skall jag tiga inför er så skall ni också tiga inför mig”. Då befallde Gavelius att han skulle tas i fängsligt förvar vilket gjorde att Behm tog fram kniven från knivslidan och hotade borgmästaren och alla att den som försöker göra detta skall ligga död här. Behm påstod att han i detta sammanhang var en av de tolv men alla svarade att de hade man inte bett honom vara.
Gavelius bad nu att det protokoll som handlade om Depken skulle uppläsas och frågade sedan om inte alla önskade Depkens avsked? Behm svarade då att trots att han varit närvarande då denna önskan framställdes hade han inte önskat detta. Behm hånskrattade, spottade och rapade högt så alla blygdes och blev generade. Borgerskapet krävde Behm att visa Gavelius respekt och då Gavelius frågade om han hade varit i kyrkan under dagen svarade Behm att det hade han inte med att göra. Till slut uppstod allmän villervalla och borgerskapet avlägsnade sig. De tolv äldste bad Behm avlägsna sig så att de kunde överlägga det hela med han vägrade. Då ingenting hjälpte började även de övriga gå därifrån men då stod Behm och lurade i trappan samt överföll Gavelius och slog honom i tinningen med orden ”vill du sätta mig i fängelse” så att Gavelius stupade mot marken. Behm slet honom i håret och fick handen full av detta samt slet sönder Gavelius kappa. Då kom rådet till undsättning och fick honom fri varför Gavelius flydde till Petter Krögers port som han med möda lyckades stänga. John kom efter honom och hanterade porten med en lång kniv.
Det var verkligen ytterst betänkligt att borgmästaren kunde skymfas i sittande rätt och sedan misshandlas utan att de övriga hade lyckats huta och stoppa den brottslige och det hela påminde osökt om scenerna under franska revolutionen. Detta vittnar om disciplinen och rättstillståndet i Gävle vid 1600-talets mitt.
Franska revolutionen (med litet humor förstås).
Då den olycklige Gavelius dagen efter beklagade sig inför den andre borgmästaren Olof Jonsson, beslöts att den som ser utan att anmäla eller härbärgerar Behm skall straffas av kungl. Maj:t.
Behms greps i Valbo och sattes i fängelse men frigavs obegripligt nog efter att ha lovat att skaffa borgensmän. Efter förnyade uppträden blev han dock av hovrätten dömd till böter och utvisades från Gävle under sex år. Allt detta visar på en sällsynt flathet under 1650-talet.
Dordin Elis, syster till borgmästaren Jeremias Elis nedan var gift med den oförbätterlige bråkmakaren Jonas Behm. På porträttet av henne ser hon bestämd ut och det kan ju hända att mannens skränighet inte fick utlopp hemma så att han måste ta skadan igen på annat håll. Att hon fann det odrägligt att vara gift med honom framgår dock av hennes upprepade ansökningar om skilsmässa som slutligen beviljades.
Dordin Elis.
Mellan Depken och hans motståndare skedde en förlikning där man till slut fick se en handräckning som Depken gjorde inför rätten till både Aurivillius och Gavelius.
Med facit i handen är det svårt att bedöma vad som egentligen hände. Det kan vara så att Behm var en dålig försvarare för Depken när han protesterade mot dennes avsked. Då Depken senare blev statsanställd tyder det på att högsta ort ej ville undvara hans tjänster och att man skattade dessa högre än hans fel. Det kan också tänkas att han var en man som hotade att röra om i grytan vilket alla de infödda invånarna avskydde och av rena bekvämlighetsskäl inte ville vara med om hans uppryckningsförsök.
Behms uppträdande visar det gamla systemets hopplösa svaghet. Regeringen förefaller i alla händelser att ha tröttnat på att ingripa i Gävle. Visserligen fick Gavelius, som ovan nämnts, kunglig fullmakt, men han var långt dessförinnan vald på det gamla sättet och Olof Jonsson, som följde efter Depken, valdes på samma sätt. Detsamma var fallet med den senares efterträdare Per Grubb.
Gavelius och Grubb avgick båda 1656 och ingen tänkte sig annat än att nytt val skulle förrättas på det gamla viset. Magistraten hade ett förberedande sammanträde, varvid den enhälligt valde rådmannen Jeremias Elis, men, heter det i protokollet, ”Jeremias vägrade ta detta ämbete då han ansåg att det fanns fler dugliga män som kunde utföra detta”.
Två dagar senare blev de äldste tillfrågade om vad de tyckte och de gillade valet och skickade både lyckönskningar och välsignelser. En deputation utsågs därefter att underrätta landshövdingen om valet och allt tycktes vara klart, men det skulle visa sig att vederbörande i Gävle gjort uppräkningen utan värden.
Landshövding Johan Oxenstierna, brorson till den store rikskanslern och för övrigt den förste landshövning, som verkligen intresserade sig för Gävle slott, infann sig på rådhuset den 17 maj och frågade enskilt magistraten, vad den hade att säga om inspektören över lilla tullen i Norrland, Sigfrid Wolcker, då denne fått Kungl. Maj:ts fullmakt på Justitieborgmästarbefattningen.
Sigfrid Wolcker.
Anna Gavelia g. Wolcker.
Underrättelsen slog ner som en bomb. Magistraten förklarade att de inte hade något att invända mot Wolcker som person men så mycket mer mot detta åsidosättande av stadens önskemål, som hans utnämning utgjorde. Man hade, som landshövdingen visste, valt Jeremias Elis och magistraten ansåg att borgerskapet, som väntade i rådhussalen, borde få rösta. Då svarade landshövdingen bara att Wolcker var redan innehavare av Kungl. Maj:ts fullmakt och installerade honom utan vidare i ämbetet. Det märktes tydligt vem som hade makten!
Wolcker, som härstammade från en inflyttad släkt från Skottland, var själv infödd gävlebo, men var inte särskilt populär. Som tullinspektör var han förbjuden att idka privat köpenskap men kunde ändå inte låta bli och blev slutligen bötfälld. Som borgmästare var han avgjort duglig och tillvaratog med framgång stadens intressen på de riksdagar som han deltog. Bl.a. lyckades han utverka tolag (tull) åt staden vid riksdagen i Göteborg 1660. Han försummade inte heller sina egna intressen utan lyckades skaffa sig upprepade löneförhöjningar. Från början var det meningen att Wolcker skulle vara ensam borgmästare ”då staden hade så ont om pengar” men han beklagade sig årligen över att arbetsbördan var för tung för en person och slutligen medgav landshövding Oxenstierna att ytterligare en borgmästare skulle få väljas. För andra gången blev då Jeremias Elis enhälligt vald 1659. Liksom förra gången försökte han slippa undan då han skyllde på att han inte hade tillräckliga kunskaper för detta men det hjälpte inte. Landshövdingen sa att Jeremias inte var född för att bara tänka på sig själv utan överheten ibland också och om han själv inte ansåg sig vara tillräckligt kompetent så ansågs han dock av de andra vara duktig.
Samma år blev det aktuellt att utse en av borgmästarna för att representera staden vid riksdagen i Göteborg. Då valde man Wolcker då Elis var korpulent och tyngre vilket var nackdel för såväl hälsa som för stadens kostnader. Även Wolcker talade om den stora livsfaran som resan förde med sig förutom hans hustrus ideliga gråt av oro och även att han inte själv hade kunnat sova några nätter under en tid p.g.a. denna resa..
Med kyrkoherden Aurivillius hade Wolcker ständiga gräl. Liksom i fallet Depken är det svårt att bedöma detta objektivt. Så pass mycket kan man säga att Aurivillius bar lika ofta ett svärd som bibeln och i förhållande till Wolcker har hans agerande bevisligen haft väldigt litet med evangeliet att göra. Dessutom försökte magistraten ett par gånger bli av med sin kyrkoherde ”då han är en orolig människa och inte alls kan komma överens med stadens styrande män”.
År 1665 ersattes Wolcker av Elias Gavelius, som var hans svärfar, och som nu för andra gången blev borgmästare. Denna gång hade han redan från början fått kunglig fullmakt. Då landshövding Carl Sparre skulle installera honom protesterade emellertid borgerskapet då de tyckte att han under sin förra tjänstgöringsperiod varit alltför sträng och hade ett hetsigt lynne.
Carl Sparre.
Mot landshövdingen och den kungliga fullmakten kom dock borgerskapet än en gång till korta. Två tredskande borgare satte landshövdingen t.o.m. i arrest. Nu märktes det att Gavelius hade förlorat sin forna popularitet.
Sedan både Gavelius och Elis avlidit 1668 tillsattes en ny kunglig borgmästare, Johan Dellman, som var utbildad jurist och hade varit notarie i reduktionskollegiet. De skulle också välja en Politieborgmästare. Som vanligt försökte staden slippa undan detta då de skyllde på fattigdom vilket var förgäves. Borgerskapet valde för sin del stadssekreterare Carl Falck medan magistraten valde den äldste rådmannen, Olof Larsson som tillfälligt var tillförordnad borgmästare. Nytt val förrättades då på order av landshövding Sparre som ville att detta skulle göras av magistraten och de äldste men resultatet blev detsamma. Magistraten höll fast vid Olof Larsson medan de äldste röstade som de övriga borgarna.
Landshövdingen installerade då Falck trots att han avböjde p.g.a. de delade meningarna mellan borgerskapet och rådet. Då Dellman vid samma tid avled, fick landskamrerare Carl Bröms kunglig fullmakt som Justitieborgmästare och tillträdde sitt ämbete 1671. Efter honom följde 1674 en ny kunglig borgmästare, Daniel Christiernin som installerades 1675 och han tycks ha varit en framstående man, väl förberedd för sitt kall genom studier och utländska resor.
Borgmästare Falck var en hänsynslös intrigör och en bråkmakare och att han i allmänhet fick sin vilja igenom berodde säkert ej på förmåga utan snarare att hans kollega och rådmännen var rädda för det oväsen som han i motsatt fall kunde starta.
Falcks namn är på ett föga hedrande sätt förknippat med häxförföljelserna i Gävle 1675. Denna hemska andliga farsot fick vid denna tid en omfattning utan motstycke och Gävle var en av de viktigare härdarna för den. Det var, som om vanvett gripit ej blott den okunniga hopen utan också den del av befolkningen som man kunde vänta sig ha bättre insikt. Otaliga kvinnor misstänktes för att ha företagit upprepade färder till Blåkulla och haft umgänge med djävulen. Och den värsta anklagelsen gick i regel ut på att de fört små barn med sig på dessa resor. Barnen å sin sida, ej sällan fyra- och femåringar, lockades till de mest fantastiska bekännelser. I denna förgiftade atmosfär firade enskild ovänskap och avundsjuka triumfer. Ville någon komma åt en ovän, så var det bara att sprida ut ett rykte att denne förde barn till Blåkulla, så var det färdigt. I dessa tider, då allsköns vidskepelse ännu frodades, och framgångsrikt folk gärna misstänktes för att stå i förbund med djävulen, som i högst personlig form ofta spökade i fantasin, behövdes det inte så mycket, för att skvaller av detta slag skulle vinna tilltro. Så mycket lättare gick det under den sannskyldiga psykos, som frambesvurit trolldomsepidemin och väl å andra sådan även frambesvurits av den.
Det fanns i Gävle två personer, som man ville komma åt, nämligen kyrkoherden Petrus Fontelius, en lärd man och en ”liten stackot gubbe”, som jämt låg och läste och därför inte hade tid att ta emot sina församlingsbor, och framför allt hans fru, Katarina Bure. Hon ansågs vara högfärdig, och särskilt borgmästare Falcks fru hade ett horn i sidan till henne. Men raseriet vände sig också mot Fontelius själv, varvid man inte får glömma, att Falck av personliga själ var honom gramse. På sina håll hade man i sin förtvivlan över det ondas framfart rent av tagit sig för att i kyrkobönerna anropa Gud om hjälp mot trolldomsraseriet. Men det ville inte Fontelius vara med om till sina församlingsbors stora förtrytelse. Att hans inställning visade, att han var mera upplyst och fördomsfri än omgivningen, var det ingen som begrep eller ville begripa. Och när han sa, att de, som beklagade sig över trolldomsväsendet, var ”pack och världens avskrap”, och att barnen borde ha risbastu i stället för tilltro, då var måttet rågat.
Komministern Jon Gafvelström, som delade sin förmans syn på saken, och från predikstolen yttrade, att trolldomsväsendet var ett ”förment väsende”, som endast hade sin rot i hat och avund, släpades inför rätten, och endast gymnasiets rektors intyg ang hans nit och hans ungdom gjorde, att han kunde ursäktas för sin ”förargelse i predikstolen”. Katarina Bure ”anklagades av Falcks fru för trolldom och förbindelse med djävulen samt att framförallt ha fört och fortfarande förde borgmästarens lilla pojke Håkan till Blåkulla.
En hel rad barn uppträdde inför rätten och vittnade mot Katarina. Hon hade fört dem till Blåkulla, och de hade sett henne tjänstgöra där i ”satans revir” och till och med att kyrkoherden själv hade varit där och predikat och döpt barn. Några av barnen sa sig ha ridit till Blåkulla på ingen mindre än borgmästare Falck! Borgmästaren måtte ha blivigt åtskilligt häpen, men på rättens fråga, ”om han i natt känt sig något öm efter sömnen”, svarade han att han ”varje morgon var helt öm i sin kropp och mycket tröttare, då han skulle gå upp än då han gick till sängs”.
Katarina Bure var emellertid en kvinna med stark karaktär. Hon var en av de ytterligt få som varken av hot eller lockelser lät sig övertalas till någon slags bekännelse. Hon höll ett utomordentligt försvarstal i vilket hon på ett övertygande sätt framhöll att barnen måste ha blivit ”lockade och tubbade” till att vittna mot henne. Men ingenting hjälpte. Hon dömdes till döden endast med den lindringen i domen att hon på grund av det goda anseende hon tidigare hade haft, och då hon var en ”förnämlig” mans hustru, skulle få begravas på kyrkogården i stället för på avrättningsplatsen som andra trollpackor.
Under tiden arbetade Falck oförtrutet vidare på kyrkoherdens undergång. Då denne ställde borgen för sig och sin fru och ”for hemmeligen bort” passade Falck på att anklaga honom inför magistraten för att ha försökt ”nertysta” trolldomsväsendet och för att numera själv föra barn till Blåkulla. Han frågade också, om inte detta borde anmälas för Kungl. Maj:t. vilket beslutades även om ej alla var med på det. Därpå bearbetades de äldste, av vilka dock endast fem var närvarande, och så skickligt verkade borgmästarens konster, att det beslöts att avsända en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om att få Fontelius avsatt och en annan kyrkoherde utsedd i hans ställe.
Förberedande propaganda gjordes också hos borgerskapet av ett par av Falcks anhängare för detta ändamål. Men bakslaget kom omedelbart. En som med illa dold förargelse sett häxförföljelserna var landshövding Sparre och han var på grund av sitt höga ämbete oåtkomlig för bakdantare, i varje fall för sådana i staden.
Med anledning av borgmästaren Christiernins installerande den 8 maj 1675 infann sig landshövdingen på rådhuset och sa att han med missnöje kunnat konstatera att borgerskapet velat anklaga kyrkoherden för några fel som denne skulle ha begått och att propaganda bedrivits för en ny kyrkoherde. Ett sådant viktigt ärende hade nu bordlagts till mognare eftertanke och skulle ej avgöras så hastigt. Falck fick en ordentlig skrapa då han var upphovsman till detta.
Landshövdingen sa vidare att han hört att en stort ont rykte har inrotat sig i staden och att en hop barn, när de samlades, började berätta historier om oskyldiga ärliga människor. Han själv (landshövdingen) hade svårt att tro att någon kunde sätta tilltro till detta. Om detta onda vinner framgång kommer ingen ärlig kvinna att skonas. Därför ville landshövdingen höra Kungl. Majt:s åsikt om detta och i avvaktan på svar befallde landshövdingen att alla rannsakningar skulle inställas. Läxan var nyttig. Rannsakningarna upphörde visserligen inte alldeles, men de avtog.
Emellertid hade Katarina Bure i sin förtvivlan flytt från staden men gripits och satts i fängsligt förvar på Örebro slott. Hennes man arbetade oförtrutet vidare för hennes sak och genom kraftigt ingripande av Uppsala domkapitel blev hon slutligen fullständigt frikänd i december 1676.
Falcks bana som borgmästare blev för övrigt högst egendomlig. Att han själv medvetet åstadkommit den ”förvirring” mellan magistraten och borgerskapet som tidigare nämnts är otvivelaktigt men att han lyckades få borgerskapet på sin sida, tyder på att han i alla fall ägde en viss grad av duglighet. Kanske som expeditionsmänniska såvida han inte vann en viss popularitet för att han förstod sig på att umgås med gemene man. Fiendskapen med magistraten hade naturligtvis sin rot i hans bråkighet men också att Falck var påfallande okunnig i justitiefrågor.
Den västernorrländska kommissionen med Johan Gyllenstierna
För att försöka rycka upp Gävles tillstånd av efterblivenhet tillsattes en kommission med den kraftfulle Johan Gyllenstierna som ledande man. Dess andre ledamot var greve Gustav Posse, president i Göta hovrätt. Borgerskapet i Gävle fick inkomma med önskemål och de försökte i vanlig ordning att få kämnärsrätten avskaffad då de inte ansåg sig ha råd att bekosta denna. Detta avslogs, kämnärsrätten måste finnas. Även önskan om endast en borgmästare avslogs, kommissionen ansåg att det behövdes två ”skickliga” borgmästare.
Borgerskapet fick en skrapa för att de försökt få en rättighet som inte tillkom dem, landshövdingen förebråddes för sin hållning vid valet och Falck fick höra att han ”hade tvingat dem att ge honom denna tjänst”, att hans juridiska kunskaper var dåliga och att han var vrång och ogin och utpekades som en mäkta orolig person och en orsak till oenigheten mellan magistraten och borgerskapet. Dessutom florerade ett rykte att han har begått lägersmål med sin piga som han ännu inte hade frikänts från. För Gävle skulle det därför vara mycket hälsosamt och nyttigt om han avsattes och befordrades till någon befattning på annan ort.
Borgerskapet var emellertid halsstarrigt och framhärdade i sin begäran om endast en borgmästare och förklarade att fick de själva välja så skulle det fungera mycket bättre men denna begäran avslogs utan vidare.
Dock togs större hänsyn till borgerskapets önskan att valborgsmässorådstugan skulle hållas i laga tid och inte skjutas upp tills fiskarna hade hunnit bege sig ut på sommarens långfärd norrut och därför inte visste vad som hände i staden.
Förutom detta var kommissionen mycket bekymrad över den stora fiendeskapen som rådde mellan magistraten (borgmästaren och rådmännen) och borgerskapet (de övriga borgarna). Lika väl som magistraten var skyldig att sköta sina åligganden så att den kunde ansvara för sina handlingar inför Gud och Kungl. Maj:t så var också borgerskapet skyldiga att visa sina förmän tillbörlig respekt och inte försöka lägga sig i deras sysslor.
Kommissionen utnämnde nu borgmästaren till direktör för ett blivande mässingsbruk och för en blivande järnförädling samt en rådman till direktör för skeppsbyggeriet, som man särskilt hoppades skulle blomstra upp. De upprättade även en ordentlig lönestat som staden hade att rätta sig efter så att lönerna utbetalades ordentligt. Redovisning skulle ske en gång om året och blev det några medel över skulle de anslås till stadens byggnad och de allmännas bästa. I förvaltningen av medlen skulle hädanefter också borgerskapet delta.
Trots kommissionens beska uttalanden om hans person och hans sätt att sköta sin tjänst satt Falck kvar som om ingenting hänt! Och mer skulle följa.
Landshövding Sparre hade från början varit Falcks gynnare, men hans ovan omtalade yttrande om borgmästarens förföljelse mot Fontelius och inställning till häxprocesserna kunde inte lämna något tvivel om att Falck numera saknade stöd från högre ort. Ändå dristade sig Falck i landshövdingens närvaro att opponera sig mot att Christiernin tillträdde sitt ämbete trots att han utnämnts av Kungl. Maj:t. Falck yttrade å borgerskapets vägnar, att ”vad anbelangar introduktionen kunde borgerskapet inte göra någon invändning, men eftersom borgmästare Bröms´ änka enligt kungligt beslut skulle åtnjuta nådår och staden är utblottat på medel och har små inkomster” så var det helt enkelt omöjligt att också avlöna ytterligare en borgmästare.
Landshövdingen insisterade emellertid på att ämbetet skulle återbesättas för att rätten måste vara fulltalig. Christiernin förklarade sig å sin sida villig att tjänstgöra utan lön under 1675, bara han fick komma och gå som han ville på rådhuset men skulle han tvingas dit ofta så ville han ha full lön. Falck invände då att sådana friheter skapar dålig handläggning i Justitiefrågorna. Landshövding Sparre klippte nu av hela denna diskussion och installerade Christiernin.
Hur förhållandet skulle gestalta sig mellan de båda borgmästarna efter en sådan början är lätt att föreställa sig. Sparre var nog inte heller den som glömde. Hade han suttit kvar längre som landshövding, verkar det sannolikt att Falcks senare bana hade kommit att gestalta sig åtskilligt annorlunda än den nu kom att göra men Sparre avgick redan 1677. För det fattiga borgerskapet är det däremot möjligt, att Falck denna gång framstod som en oförskräckt förkämpe för dess intressen.
Några år senare tycktes ett nytt ovädersmoln dra ihop sig över Falcks huvud. I februari 1680 fick rådhuset i Falcks frånvaro besök av landshövding Jakob Fleming, som meddelade, att han av åtskilliga anledningar funnit, att Falck var avsatt från sin tjänst p.g.a. särskilda orsaker.
Landshövdingen hade gång efter annan kallat borgmästaren till sig för att få ordentligt besked hur det egentligen förhöll sig, men Falck hade lyckats slingra sig undan. Fleming visste därför inte hur han skulle hantera Falck. Han uppvisade västernorrländska kommissionens relation till Kungl. Maj:t med dess anmärkningar och ett brev från Svea hovrätt av för Falck mycket komprometterande innehåll, och begärde, att Christiernin och magistraten skulle undersöka saken. Landshövding Fleming hade redan blivit förflyttad från Gävle, men kvarstod tills vidare då hans efterträdare var upptagen av andra viktiga angelägenheter. Det verkar nästan som om han tänkt städa efter sig. Inte heller denna gång blev det något resultat utan Falcks ställning förblev orubbad, men att förhållandet mellan honom och Christiernin, som redan förut varit spänt, nu blev nära nog olidligt kan man lätt förstå.
Slutligen tröttnade Christiernin på de ständiga slitningarna, som ofta åtföljdes av grova tillmälen, och begärde avsked 1685. Till hans efterträdare utnämnde Kungl. Maj:t landssekreteraren Petrus Salin.
Då denne i landshövdingens frånvaro skulle avlägga sin ed som Justitieborgmästare, protesterade Falck under påstående att han och ingen annan nu var Justitieborgmästare och Salin endast Politieborgmästare, vilket han också sa framgår av fullmakten. Sahlin gjorde naturligtvis invändningar. En Politieborgmästarbefattning hade han inte behövt söka hos Kungl. Maj:t, och det företräde, som verkligen givits Falck i fullmakten, gällde inte själva ämbetet utan endast rangen. Då Falck stod på sig, vägrade Salin att avlägga eden och avlägsnade sig. Sedan han gått förklarade de äldste enhälligt, att de önskade Falck till Justitieborgmästare och ämnade meddela Kungl. Maj:t detta. Med dem förenade sig två rådmän, av vilka den ene var den notoriske kverulanten Henrik Honnon, en värdig stallbroder till Falck. De övriga rådmännen teg, sannolikt av fruktan för efterräkningar från Falcks sida. Då rapporten skrivits, och rådman Lorens Elis, en son till borgmästaren Jeremias Elis och senare själv borgmästare, uppmanades att skriva under den, svarade han emellertid, att han inte kunde inlåta sig på liknande intriger, särskilt då det var fråga om Kungl. Maj:ts egna förordningar. Det kungliga svaret blev, att Falck, som så länge varit i stadens tjänst och som redan fungerat som vice lagman skulle få bli Justitieborgmästare och Salin nöja sig med Politieborgmästarbefattningen.
Lorens Elis.
Grunden förefaller skäligen klen och det verkar egendomligt att inte landshövdingen fick i uppdrag att närmare undersöka saken. Möjligen har Falck haft någon mäktig förespråkare. Däremot fick borgerskapet en duktig skrapa, som säkerligen utgick från Karl XI själv, för att det vågat besvära hans majestät direkt i ett ärende, som borde ha avgjorts av eller också vidarebefordrats av landshövdingen. Antagligen hade borgerskapet eller rättare sagt Falck klart för sig, att ingen framgång var att vänta, om saken skulle gå den vägen. Slutklämmen i det kungliga brevet lyder:
”förmanandes dem bägge att lefwa medh hwarandra i godh enigheet och förtroligheet och söka stadsens och dhet gemehna bästa medh all wederböhrligh flijt, trooheet och rättrådigheet att befordra, hafwandes dhe att förwänta, om annat förspöries, straff och onåd”.
Något tycks i alla fall ha kommit fram till kungens öron om misshälligheterna i Gävle. Först efter Falcks död blev Salin Justitieborgmästare. Till Politieborgmästare efter Salin utsågs samtidigt den förut nämnde rådman Henrik Honnon, trots att han hade mycket dåligt rykte och ansågs vara så okunnig att han påstods söka efter böter för edsöresbrott i giftermålsbalken.
Att som en del forskare påstå, att från 1600-talets mitt också utnämningen av Politieborgmästare övergick till Kungl. Maj:t är åtminstone överdrivet. Som av det föregående framgår, tillsattes både Jeremias Elis och Falck på hävdvunnet sätt. Att Falcks val var tvivelaktigt, berodde på att magistraten och borgerskapet inte kunde enas. Men det blev vanligt under enväldet, att också den folkvalde borgmästaren sökte kunglig fullmakt efter valet. Genom ett kungligt brev av den 5 december 1693 förändrades för övrigt grunden för valet av Justitieborgmästare därhän, att magistraten och borgerskapet skulle i förening välja en person, som sedan skulle anmälas hos Kungl. Maj:t för att få fullmakt. Det sades dock uttryckligen ifrån, att Kungl. Maj:t ägde rätt att utan hänsyn till det förrättade valet utse annan person, om skäl därtill ansågs föreligga.
Vid frihetstidens början ändrades detta till stadens förmån genom en kunglig resolution 1723 så, att magistraten och borgerskapet skulle tillsammans upprätta förslag på tre kandidater till borgmästarämbetet, bland vilka Kungl. Maj:t sedan hade att välja en.
I Gävle ordnades detta sedan i praktiken genom den resolution, som den 29 maj 1739 utfärdades av den duglige och för staden intresserade landshövding Carl Gustaf Bielke. Det sägs i denna resolution, att borgerskapet skulle sammanträda på rådhuset inför sittande magistrat och utse 48 elektorer, nämligen 24 handlande, 16 fiskare och 8 hantverkare, utan att vara bundna av de 24 äldste. Själva valet skulle sedan företas av magistraten och dessa elektorer inom lyckta dörrar och antingen förrättas muntligt, om någon inte kunde skriva, eller genom slutna sedlar, som var och en själv skulle lämna fram på rådhusbordet. Ungefär vid samma tid bestämdes, att borgerskapet vid val av riksdagsmän skulle på liknande sätt utse 24 elektorer, varav 12 handlande, 8 fiskare och 4 hantverkare, vilka sedan skulle förrätta valet tillsammans med magistraten.
Carl Gustaf Bielke.
I 1700-talets borgmästarlängd förekomma flera framstående förmågor. Nämnas kunna Petter Folcker (1711-22), som tillhörde en betydande gävlesläkt, Johan Palmborg (1722-41), som förut varit landssekreterare, och som ägde ett hemman på Sätra, där den av honom uppförda stugan ännu finns kvar (1946), och framför andra Johan Omnberg (1743-65), speciellt framstående som riksdagsman och ivrig anhängare av hattpartiet.
Över huvud taget kan det sägas, att 1700-talet kom med mildare seder än den föregående tiden. Protokoll och handlingar, som avspeglade livets gång, blir mer normala så att säga och mindre drastiska. Efter Omnbergs frånfälle 1765 uppblossade en långvarit befordringsstrid mellan de båda förnämsta sökandena, häradshövdingen Carl Dahl, till börden dalkarl och den mera febrilt verksamme och bråkige än verkligt framstående Politieborgmästaren Pehr Ennes. Sedan Dahl utnämnts på grund av högre tjänsteålder, följde en lika löjlig som hetsig tvist om rang och säte inom rådstuvurätten. Dahl, som var en framstående jurist men till sinnelaget fridsam, ville leva i fred med sin omgivning, sedan han väl fått sitt ämbete, men våldsamt angripen av Ennes ansåg han nödvändigt att hålla på sin rang. Fylld av grämelse, som efter hand stegrades till ursinne, åstadkom Ennes häpnadsväckande floskler i den rad av skrivelser, med vilka han överöste magistraten, landshövdingen och slutligen Kungl. Maj:t. Men allt var förgäves. Ennes stödde sig på att han var Politieborgmästare sedan 1748, men utslagsgivande blev, att Dahls fullmakt som häradshövding daterade sig från 1747. Då till råga på allt Ennes hade ett mycket koleriskt temperament, blev förhållandet mellan de båda ämbetsbröderna i fortsättningen föga bättre än det var mellan Falck och hans kolleger under föregående sekel.
Med Dahl och Ennes upphörde samregeringen mellan två borgmästare. Systemet hade i det förflutna gång på gång visat sin olämplighet. Slitningar av olika slag kunde knappast undvikas, och rangtvisterna spelade en oproportionerlig roll. Nu indrog Kungl. Maj:t 1785 det ena borgmästarämbetet, och i stället förordnades en rådman att med titeln polisrådman sköta ordnings- och ekonomiärenden.
Ännu levande borgmästare skulle naturligtvis sitta kvar. Detta blev fallet i Gävle. Vid Dahls bortgång 1788 hade Ennes den tillfredsställelsen att äntligen vid 74 års ålder bli högsta hönset i korgen. Han begärde och fick avsked med lagmans titel 1791 men dog först 1797. Hans efterträdare, den förste som verkligen valdes att bli ensam borgmästare i Gävle, blev Jöns Flygare, förut juris adjunkt i Uppsala. Den omtalade polisrådmannen valdes för tre år i taget och kunde omväljas. Hans ämbete upphävdes 1816, då borgmästaren ensam övertog hans befogenheter. Först 1890 fick Gävle en polismästare.
Förut är talat om 1670 års avlöningsstat, som upprättades av västernorrländska kommissionen. Den ersattes 1696 av en ny lönestat, som gick helt i den stränge Karl XI:s anda. Magistraten förbjöds att göra några utbetalningar, lönerna inberäknade, utan bemyndigande av landshövdingen, kontrasignerat av vederbörande tjänsteman i länsstyrelsen och ställt till stadskassören. Det eventuella överskottet skulle hädanefter stå till Kungl. Maj:ts disposition. Vid frihetstidens början återgick medelförvaltningen till magistraten och borgerskapet men med redovisningsskyldighet. Mot slutet av 1700-talet befanns det lämpligt att överlåta ”affärerna” till ett särskilt ämbetsverk, och så tillkom 1784 för detta ändamål ekonomideputationen, drätselkammarens närmaste föregångare. Den bestod av en rådman och fem andra ledamöter, två handelsmän, en hantverkare, en skeppare och en fiskare, samtliga valda av de äldste inom dessas egna led. Ekonomideputationen efterträddes 1816 av drätselkammaren.
Under 1700-talet kom tyngdpunkten i stadsförvaltningen att mer och mer glida över till borgerskapets yrkesorganisationer, societeterna, framför all handelssocieteten. De sammanträdde var för sig på skilda rum för överläggningar. Olika meningar dem emellan sammanjämkades av de äldste, som numera närmast var att betrakta som societeternas fullmäktige, i sista hand av magistraten. Om societeterna uppträdde enigt, kunde de utöva ett avsevärt inflytande, men litet emellanåt kunde det falla hantverkssocieteten och ibland också fiskargillet in att låta höra sin röst gentemot den mäktiga handelssocieteten, vanligtvis med ringa framgång. Av de äldste valde handelssocieteten 1739 12, hantverkssocieteten 4 och fiskargillet 8 ledamöter. Efter skepparsamhällets tillkomst jämkades antalet 1785 så, att den nya societeten fick 3 representanter och hantverkssocieteten ökade sitt antal till 5, varemot handelssocieteten gick tillbaka till 10 och fiskargillet till 6. Ytterligare jämkningar har senare ägt rum societeterna emellan. Societeternas kommunalpolitiska betydelse upphörde först vid stadsfulllmäktiges tillkomst 1863.
POLIS- OCH BRANDVAKT
Polis
Brandvakt
En mycket viktig sida av magistratens plikter var dess uppsyn över stadens byggnadsväsen och brandväsen. Brandsyn omtalas redan i stadslagen. Den skulle genomföras fyra gånger om året och det var då främst att inspektera de brandredskap som husägarna måste hålla sig med. Längre fram blev byggnadsätter mer viktigt. Bristfälligheter skulle påpekas vid brandsynerna och husägarna var skyldiga att rätta sig efter de föreskrifter som ålades dem, annars var det risk att få dåliga hus rivna. Inspektionerna genomfördes under ledning av en rådman. Brandvakt förrättades av patruller och av tornväktare.
I Gävle beslöts 1634 att ”eftersom det sker mycket tjuveri skall 6 karlar varje natt gå vakt och anmäla sig hos stadens ”syndicum” klockan 8 på aftonen och när klockan är 4 på morgonen får de gå hem”. Detta var polis- och brandvakt sammanslagna med huvudvikten lagd på polisens sida av saken.
Det var i början medlemmar av stadens borgerskap som själva patrullerade. År 1724 ersattes de med avlönad brandvakt, åtta man under en fänriks befäl. Antalet ökades längre fram till 16 man. Dessa vakter hade ofta s.k. brandsaxar till att gripa och hålla fast orostiftare och skramlor för att dra till sig uppmärksamhet. I vaktrummet på rådhuset ”corps de gardiet”, populärt förvrängt till ”kårtegaget”, förvarade de en del lättare brandredskap att använda vid hastigt påkommen eldfara.
Brandvakt som ropar.
Olika brandsignaler mellan kvarteren.
På bestämda klockslag skulle de ”ropa” på olika platser i staden – inte minst för att borgerskapet skulle kunna höra att brandvakten inte sov. Tornväktaren skulle klämta så fort en eldsvåda uppstod ett olika antal gånger beroende på i vilket av de olika kvarter i staden som elden hade börjat. Hans befattning var definitivt inte lätt om man också utgår från att han i allmänhet lyckades hålla sig vaken, vilket åtminstone vid den stora branden 1776 inte tycks ha varit förhållandet. En viktig roll vid förebyggandet av eldsvådor hade skorstensfejarna. Sotarna tycks dock länge ha varit föga populära.
Utanför varje gård skulle det finnas stege, brandhake, ämbar och vattentunna och dessutom skulle staden i sin helhet ha fyra stora brandhakar. Härtill kom på 1500-talet svabbar och framför allt sprutor. Först på 1680-talet nådde dock brandsprutan efter mycket experimenterande i princip sin slutliga utformning. I de flesta städerna skaffade man sig under 1700-talet en eller ett par sådana sprutor men slangarna var ännu vanligen så korta, att vattenhämtningen blev ett vidlyftigt företag varför dyrbar tid förlorades.
Brandredskap.
Brandkåren skulle efter städernas indelning i kvarter ha två hövitsmän som befälhavare för varje kvarter. På 1600-talet anställdes brandmästare som skulle leda arbetet med hjälp av sprutmästare och rotmästare. Magistraten hade uppsikt över det hela och tillsatte personalen.
Under 1700-talet började dess egna medlemmar att framträda som direkta ledare av eldsläckningsarbetet men till slut skapades en särskild kommunal brandförvaltning. I Gävle kom brandkommissionen till 1760 och tycks ha varit den äldsta i sitt slag i Sverige. Medlemmarna var en borgmästare, en rådman, två ståndspersoner, två handelsmän, en hantverkare och en fiskare. Två av dessa medlemmar deltog i brandsynerna.
De hade olika plikter och sergeanten och rotmästarna skulle strängt hålla efter manskapet som å sin sida skulle visa sergeanten och rotmästarna vördnad. För uteblivande från vakthållningen beslöts olika straff, t.ex.
”sitta första gången en timme på trähästen, andra gången även en timme med en bradsax, mousquet eller lod under vardera foten, tredje gången att stå vid en påle med handklovar”.
Manskapet fick inte ”gå in på krogar eller andra ställen för att supa och dricka, ej heller under vakthållningen utbrista i skratt, hårda tal, sång eller skvaller” utan det skulle i ”tysthet och stillhet” gå sin rond ”utropande under denna hur mycket klockan hade slagit med det vanliga tillägget : Guds härliga, milda och mäktiga hand bevarar vår stad för eld och brand”.
I reglementet står också ”Hittar man någon misstänkt anledning till eldsvåda, som att ljus eller eld syns på natten i något hus där det normalt inte bor folk, eller att det under häftigt blåsväder gnistrar starkt ur någon skorsten och gnistorna fördes till det närmaste huset eller att litet sot brinner mer än vanligt – då skall detta meddelas husägaren på ett vänligt och saktmodigt sätt för att risk för skada skall uteslutas.
Men - såg de häftig soteld eller att eld med rök i något hus visar sig – måste de bulta hårt på porten där faran var och ej gå därifrån förrän folket var vaket, varefter, om faran tycks äventyrlig, ropa på gatan att elden är lös och därefter skynda sig till centralen där brandtrumman kunde slå larm och klämtning ske av väktaren i rådstugutornet och då skulle den andre brandvakten skynda sig till klockstapeln för att försöka åstadkomma klämtning efter att först ha samtalat med vakthållande brandvaktskarlar och sedan skulle alla med vanliga redskap bege sig till det hus där elden var lös och försöka dämpa den och dit bör all brandpersonal bege sig även om vådeld under dagen startar.
Brandvaktmanskapet skulle också fungera som ordningens upprätthållare. ”När slagsmål sker på gatan eller att annat oljud som högt ropande, skriande och svordomar sker, eller att slagsmål sker i något hus och det ropas på hjälp, eller att några håller på att stjäla eller bära misstänkta bördor, eller att brandvaken överfalles av några druckna eller obetänksamma personer, eller att flera håller sig flockvis samlade om nätterna, i sådana fall skall … … ” detta är bara några av deras övriga arbetsuppgifter.
Allt detta hjälpte ej mot eldfaran då nöden var som störst. Främsta orsaken till detta var den täta anhopningen av trähus. Gävle hade haft stor erfarenhet av den röde hanens härjningar.
STADSBRAND 1569
Den först kända större eldsvådan i staden inträffade på sommaren 1569. Den var en verklig katastrof. Endast kyrkan och prästgården samt några gårdar belägna väster om dem kunde räddas. Rådhuset med dess dyrbara och oersättliga arkiv blev däremot lågornas rov.
STADSBRAND 1603
Nästa gång olyckan var framme var 1603, då bortåt en tredjedel av staden förstördes.
KYRKOBRAND 1605
Kyrkan drabbades av en svår brand år 1605 samtidigt som Kungsgården ersattes av ett slott och arbetet på slottets inre pågick under 1600-talets början. Kyrkan blev svårt skadad och trots vissa reparationer blev den olämplig som gudstjänstlokal och nu kom kyrkan i slottet väl till pass. Under om- och tillbyggnaden av den gamla kyrkan 1638 - 1654 kunde slottskyrkan användas av stadens församling. Staden erbjöds att överta slottet och inrätta det till kyrkan men församlingen antog aldrig anbudet då invånarna inte ville lämna sina familjegravar vid kyrkan. Det visade sig att den första gamla medeltidskyrkan ej gick att reparera så man byggde en dubbelt så stor kyrka på samma plats som invigdes 1654.
STADSBRAND 1776
Den tredje verkligt stora branden som sades vara sitt sekels största, inträffade den 20 september 1776. Klockan 4 på morgonen denna dag började det plötsligt brinna i handelsmännen Samuel Valleys och Jakob Morins gårdar som gränsade till varandra vid Drottninggatan i Andra kvarteret. Anledningen tycks ha varit oförsiktighet vid torkning av bakugnsved.
Tornväktaren, en 66-årig man, som inte fått syn på elden i tid och därför börjat klämtningen alldeles för sent, blev sedan dömd för grov vårdslöshet, blev av med jobbet samt fick 14 dagars fängelse på vatten och bröd.
P g a en stark nordvästlig vind svepte elden fram över den olyckliga staden, vars invånare stod helt handfallna. Tillfället var också ovanligt olyckligt. Fiskarna hade ännu inte kommit hem från sina långväga fångstfärder norrut varför befolkningen för tillfället var minskad med ca en tredjedel. Grosshandlaren Valley, ägare till den ena av de först antända gårdarna, var bortrest med sin familj. Och landshövdingen som var mycket nitisk och intresserad av sin residensstad, greve Nils Gyldenstolpe, hade just tagit semester och rest bort även han. Elden härjade denna gång även söder om ån. Rådhuset, fyra fabriker, 106 gårdar och ett femtiotal magasin, fyllda med stadens och den kringliggande traktens vinterförråd av spannmål, salt och fisk, skövlades fullständigt, materialgården likaså och Nybron brann ner till vattenbrynet. Skadorna uppskattades till ett värde av åtminstone tolv tunnor guld eller 300.000 daler. Något måtte i alla brandkåren ha uträttat, ty slottet sägs uttryckligen ha svävat i överhängande fara men räddades. Som vanligt skonades också kyrkan.
Stark blåst.
Branden 1776 fick en viktig allmän följd. Kungl. Maj:t hade dittills varit mycket generös och på olika sätt lämnat stöd efter eldsvådor till nödlidande stadsbefolkning och Gustav III beviljade nu 4.500 rdr specie av Strömsbro kronobränneris medel till hjälp vid återuppförandet av rådhuset och dessutom rätt till stambok under fyra år. Men vid riksdagen 1778 förklarade han, att på sex år hade inte mindre än sju städer lagts i aska, och visserligen hade Kungl. Maj:t efter förmåga räckt de nödlidande en hjälpande hand, men på detta sätt fick det inte fortgå, utan något måste göras för att för framtiden förekomma de svåra följderna av dylika vådeldar. Därför borde städerna slå sig ihop om en allmän brandförsäkringskassa av det slag, som redan fanns i Stockholm sedan långt tillbaka. Cirkulärbrev hade redan utfärdats till landshövdingarna att uppmuntra städerna till ett sådant steg.
Nu tillsattes en kommitté under ordförandeskap av överståthållaren friherre Carl Sparre, Gustav III:s bekante krigsminister, för att utreda frågan. Sparre hade förut varit landshövding i Gävle, en av dess främste under 1700-talet, som genom sina kloka och nitiska åtgärder till länets fromma förvärvat allmän popularitet. Efter en del underhandlingar lyckades denna kommitté föra verket i hamn, och 1782 grundades Allmänna brandförsäkringsfonden för att i tidens fullbordan 1828 övergå till Städernas allmänna brandstodsbolag.
Kungl. Maj:t hade eftertryckligt uppmanat städerna att bygga av sten hädanefter för att på så sätt minska risken för eldsvådor men åtminstone i Gävle var påföljden föga lysande. Gefleborgs Läns Weckoblad kommenterade 1815 den stora trähusbebyggelsen. Samtidigt som husägarna fick en eloge för sina stora vackra hus, som ansågs vara ”av normalt utseende och en prydnad för staden och värdig tidevarvets odlade smak”, tillades en varning av följande lydelse: ”Dock är de nya husen alltför höga och därför eldfarliga eftersom inga sprutor kan nå deras höjd. Det borde därför vara lämpligt att bestämma en maximal höjd för trähus”. Det kan ju hända att en och annan ruskade på huvudet, men i stort sett förklingade varningen tyvärr ohörd, vilket skulle visa sig med en mer än önskvärd tydlighet ett halvsekel senare.
STADSBRAND 1869
Lördagen den 10 juli 1869, en kvävande het sommardag, hördes plötsligt klämtning från kyrktornet omkring klockan 1 på dagen. Elden var lös i gården nr 21 och 122 i Andra kvarteret, belägen vid Drottninggatan på Salutorget ungefär mitt emot nuvarande Drottninggatan 12 och alldeles i närheten av 1776 års brandhärd. Anledningen var grov vårdslöshet vid limkokning i snickaren J. A. Erlandssons verkstad, som inrymdes i den nämnda gården. Trots tillsägelse vid sista brandsynen hade snickaren försummat att lägga ut en plåtskiva framför spisen och spisluckan satt illa fast i muren och var dessutom knappast stängd. En oskälig mängd hyvelspån fanns också för tillfället hopad i den olycklige snickarens verkstad. Till råga på allt stod fönstren på vid gavel för den starka hettans skull, oaktat att en stark nordvästlig vind blåste och stundtals urartade till halv storm. Elden grep snabbt omkring sig och snart var hela gården övertänd. Brandmanskap och sprutor skyndade till, men förefaller dock att ha kommit väl sent. Rapporterna till Städernas allmänna brandstodsbolag antyder för övrigt, att sprutorna inte fördelades på rationellt sätt. De största sprutorna borde ha riktats mot själva brandhärden, de mindre mot platser i närheten som var i fara att antändas. Inte heller bevakades taken med pytsar och släckviskor. Och brandsegel uppsattes väl på en del håll men utan att fuktas. En viss valhänthet gjorde sig från början gällande. Det var som om man betraktar branden som något ödesbetonat, som det inte gick att komma ifrån. Man tänkte framför allt mera på att bärga sitt lösöre än på att rädda sitt hus. Ett ombud för Städernas allmänna brandstodsbolag telegraferade omedelbart till bolaget: ”Blåsväder, brist på vatten, mindre god ordnad eldsläckning, korta sprutslangar, fylleri, obenägenhet till arbete”.
Stark blåst.
Senare delen av denna rapport klingar förkrossande. Att handfallenheten växte med svårigheterna är otvivelaktigt, men det måste å andra sidan erkännas, att svårigheterna var mycket stora. Redan efter några timmar brann det på flera håll i Tredje kvarteret. Branden spred sig med rasande fart i den tilltagande blåsten, och de olika brandhärdarna förenade sig snart till ett enda eldhav, som omsvepte allra största delen av staden norr om ån. Elden hotade också att gå över till södra sidan, då vinden drog sig mera på nord, och antändning skedde faktiskt flera gånger på södra skeppsvarvet på Islandsholmen, men här vidtogs med framgång kraftiga motåtgärder. Gammelbron fattade också eld, men revs i sista minuten under rådig ledning av rektor Klintberg.
Vissa behjärtade ingripanden lyser upp den dystra tavlan, som t.ex. då en plikttrogen rådman genom intensivt arbete räddade stadens arkiv från rådhuset till slottet. Det hade varit önskvärt, att samma omtanke kommit läroverkets dyrbara bibliotek och arkiv till del, men så skedde tyvärr inte. Starkt bidragande till svårigheten att uträtta något verkligt positivt var utom den kvävande hettan och den starka blåsten samt den olycksaliga omständigheten att kajerna vid Norra Strandgatan på båda sidorna om Nybron helt nyligen uppförts till sådan höjd, att man med nätt nöd kunde hämta upp vattnet med långa pytshakar. Det solida och vägbelägna rådhuset stod länge emot elden, men kunde slutligen inte räddas. Raden av solida stenhus längs Norra Strandgatan öster om Norra Köpmansgatan hade det säkert också varit utsikt att rädda, men inget allvarligt försök i den riktningen gjordes.
Vid Östra lillån fanns en naturlig försvarslinje, men den begagnades inte, utan elden spred sig till Alderholmen där norra skeppsvarvet med två på stapel stående skepp, järnvägen, materialgården, tullhuset och en mängd magasin och sjöbodar blev lågornas rov.
På kvällen trodde man sig äntligen vara herre över elden, och på natten regnade det, men söndagen den 11 friskade vinden åter i, elden blossade upp på nytt, och ännu på måndagen brann det i ruinerna. Kyrkan räddades med möda, likaså lasarettet, senare Grapes sjukhem. Jämte dem kvarstod i Andra kvarteret prästgården och fyra små gårdar mellan kyrkan och ån samt några gårdar vid Västra Tullportsgatan, senare Västra Vägen. I detta kvarter brann i främsta rummet stadens västra kvarn, f.d. Elementarskolans och Athenaeums hus och folkskolan för gossar. Däremot räddades tack vare de omgivande lummiga träden och behjärtade personers ingripande den intill folkskolan belägna Berggrenska gårdens mangårdsbyggnad, som senare inrymde stadens skolor för yrkesundervisning, och det fastän den var helt av trä. I Tredje kvarteret, som härjades värst, brann av offentliga byggnader, rådhuset, stadshuset, läroverket, filialbankens hus och teatern. I Fjärde kvarteret förstördes främst Sofia Magdalena kyrka. Över 500 gårdar hade avbränts och över 8.000 personer var husvilla.
Branden 1869.
Källa: Ur Gävle stads historia, utgiven till Femhundraårsjubileet 1946.
Läs fullständig rapport om Stadsbranden 1869.
------------------------------------------------------------------------------
Vissa urval ur texten har tolkats och sammanställts av Lisse-Lotte Danielson för att göra den mer lättläst. För egen kontroll hänvisas till ursprunglig källa.
Gå till 
Startsida
Senast uppdaterad: 2010-11-18
