Vid himlens utkant

Liksom i sin starka Mot väggen från 2004 rör sig regissören Fatih Akin här ledigt mellan två världar: Tyskland och Turkiet.
I centrum står en handfull människor med en fot i varje kultur: Nejat (Davrak) är professor i litteratur vid universitet i Hamburg. Avståndet känns mentalt långt till hans turkiske, ensamstående far, Ali (Kurtiz) en pensionär som gärna dricker, går till prostituerade och spelar på hästar när han inte vattnar tomatplantorna hemma på terrassen. Genom ett ekonomiskt arrangemang går den prostituerade turkiska änkan Yeter (Köse) med på att leva hemma hos Ali.
Yeter sörjer sin försvunna dotter
Ayten (Yesilçay). Vad hon inte vet är att dottern illegalt tagit sig in i Tyskland på flykt undan polisen i Istanbul.
Kring dessa fyra personer, samt tyska Lotte (Ziolkowska) som studerar språk och hennes mamma Susanne (Schygulla) i ytterligare två kraftfulla roller, väver Fatih Akin skickligt ihop sin historia som dessutom utspelar sig i parallella tidsplan. Filmen har allt: mästerlig bildkomposition, bra musikval, tänkvärt budskap och äkta fingertoppskänsla. Dialogen träffar helt rätt och tysk-turkiske Akin, som också ligger bakom filmens manus, skildrar tack vare sitt eget, dubbla perspektiv världarna med stor inlevelse. Han räds inte heller mer obehagliga tendenser - som rasism och sexism inom den turkiska invandrargruppen och beskäftig misstänksamhet, naivitet och övertro på politiska lösningar bland de tyskfödda.
Människorna som befolkar filmduken blir mer än enbart nyanserade konstruktioner av en begåvad manusförfattare. Tack vare utmärkta skådespelarprestationer - inte minst Tuncel Kurtiz som gamle Ali Aksu - hamnar figurerna så nära verkligheten man bara kan komma. Deras öden fängslar och berör särskilt som de tillåts vara så komplext mänskliga i all sin sin frustration, med alla sina drömmar, förhoppningar och tillkortakommanden.