Barnhem i Gefle/Gävle stad 1772---.

I nödens år 1772 samlades en dag några gävlebor på Gävle slott kallade av landshövdingen Carl Sparre. Nu gällde det att råda bot på den stora fattigdomen som särskilt svårt drabbade barnen. Redan 1767 hade landshövdingen genomdrivit en indelning av staden i 32 fattigrotar, där varje rote om 10 hushåll fick svara för sina ”uslingar”, som namnet var på den tidens fattiga och utslagna. De som gick arbetslösa och saknade inkomst erhöll tillstånd att varje lördag gå på tiggarstråk med sparbössor och medlen fördelades sedan rättvist mellan dem alla.

Barnens situation var den allra värsta då många dog i smittkoppor och vanvård p.g.a. avsaknad av motståndskraft. Många lämnades vind för våg. I skaror drog dessa utmärglade små fram i tiggarhopar vilket måste ha gett ständigt dåligt samvete hos de som hamnat på samhällets solsida. Kanske var det just därför köpman Simon Öman skrev sitt testamente i vilket han skänkte 70.000 rds kopparmynt till ett barnhem i Gävle samt 2.000 rds till anställning av en lärare för de små och dessutom gav bort en stor vret vid Avan nära Strömsbro till en blivande fattigskola. Detta goda initiativ följdes senare av andra borgare.

Man köpte in ett hus på söder som byggdes om, anställde en husföreståndarinna, några tjänstehjon, en skolmästare och en vaktmästare. Huset stod färdigt 1776 men det året brann stora delar av norr ned vilket fördröjde det hela så först 1777 kunde de första åtta barnen tas emot på Gefles första barnhem Hemmet rymde totalt tjugo stycken.

Husföreståndarinnan fru Mört svarade för mottagningen och hemmets skötsel med hjälp av sina pigor. Det var ett ständigt lappande och lagande av barnens kläder för att hålla dem hela och rena. Till hemmet hörde en trädgård där barnen fick odla olika trädgårdsprodukter, dels för hemmets eget hushåll, dels för försäljning som en hjälp till försörjningen. Det skapades bestämmelser om uppstigning och läggning, bäddning och arbete i trädgården, obligatoriska kvälls- och bordsböner och om söndagens och storhelgernas kyrkomarscher med militär drill och ordning. Allt detta ingick i förmånen att få vara ett barnhusbarn.

När F .A .U. Cronstedt blev landshövding efter några år blev han mycket intresserad av barnhemsidén. För att skaffa medel till barnhemmet lyckades han med konstgreppet att få den sparsamma barnhemsdirektionen och borgerskapet att satsa pengar i en teaterbyggnad, det s k Opera- eller Spektakelhuset som uppfördes mitt emot Barnhuset vid Södra Kungsgatan. Landshövdingen och hans fru lade ned mycket energi på att sätta teatern i stånd. De skänkte den dyrbara röda lärftridån, köpte glasfönster och försåg salong och scen med ljuskronor av tenn och järn. De verkade också för att teatergrupper fick uppföra sina spektakel och sedan var det bara att vänta på att de stora slantarna skulle flyta in, vilka sedan skulle möjliggöra ytterligare ett barnhusbygge. Ja, så trodde man men pengarna lyste med sin frånvaro. Teatern blev ett ekonomiskt fiasko.

Efter ett antal turer med ”räfst och rättating” lyckades F A U Cronstedt övertala barnhemsdirektionen 1787 att lägga ned barnhemmet. Som skäl angav han bl.a. att skolmästaren pastor Lars Hedbom hade tagit sig vissa friheter som att kommendera huspigan att dagligen servera honom maten i hans eget hus invid hemmet där han dessutom utnyttjade (utan rätt) barnhemmets ved, dyra talgljus, sängkläder mm.

Efter att ha verkat i mer än 10 år slog alltså barnhemmet igen sina portar för alltid. Huset och trädgårdstomten såldes till Gävle stad och omvandlades till gästgiveri.

Nu startades en period med utackordering av fattigbarnen till sockenbönderna, som skulle pågå i mer än hundra år. En av landshövdingen egenhändigt författad kungörelse till länets alla socknar lästes upp i sockenkyrkorna om barnens utflyttning till fosterhem på landet och där också villkoren framgick för att få ta emot ett barn. I kraven stod bl.a. att man måste visa ”huldhet”, ge föda och kläder samt undervisa de små i kristendom, räkning och skrivning. Barnen skulle i sin tur medföra en uppsättning kläder. Dessutom fick vart och ett av barnen med sig ett litet skrin där de kunde förvara sina egna små tillhörigheter. (Vad fanns gömt i dessa träskrin, kanske en kam, en borste, en spegel? Kanske en schal från sitt upplösta hem, en enkel ring eller stickade kyrkvantar, några blanka knappar, en psalmbok eller ett brev?)

Fosterlönen för varje barn var 10 riksdaler specie om året. Pengarna utbetalades till fosterföräldrarna den 24 januari varje år mot bevis från prästen att barnet var i livet samt väl skött och uppfostrat. Barnen skulle vistas i sina fosterhem tills de fyllt 15 år.

Dagen då de små skulle skickas långt bort till helt okända människor och miljöer, söndagen 30 september 1787, var de hela och rena, tvättade och kammade med putsade och blanka skor. Klockaren Voughts röst angav med barsk stämma att alla skulle ställa upp sig på gården och rätta in sig i leden och så gav sig den lilla tappra skaran iväg. Denna dag hade de också fått något nytt som blänkte på koftor och västuppslag. Där lyste i solen ett stort G i putsad mässing. Den nya instruktionen skulle följas till punkt och pricka. Där stod bl. a. att bokstaven skulle bäras av barnhusbarnen ”till märke att de äro av denna stadens barnhusbarn och såsom erinran för fosterföräldrarne om de villkor varpå de barnen emottagit”. Det var en liten ”judestjärna” som utmärkte deras särställning som samhällets olycksbarn. En klass för sig, fattigklassen bland adel, präster, borgare och bönder.

Enskilda Barnhemmet SALEM fanns mellan år 1859 – 1935. Vid Salems 50-årsjubileum 1909 skrev kyrkoherde A. Åkerblom i en minnesskrift om ”Enskilda barnhemmet för flickor”. Då denna upplaga blev utgången skrev Teol. Lic. komminister Henrik Ekman en ny historik 1937. Det första officiella namnet var ”Enskilda barnhemmet i Gefle” men år 1900 ändrades det till ”Enskilda barnhemmet Salem” och kallades i dagligt tal rätt och slätt ”Salem”. Salem är ett hebreiskt ord och betyder ”frid-hem”.

När koleran på 1850-talet härjade i Gävle dog bortåt 450 personer enbart mellan 1863-1865. Far, mor eller båda rycktes bort från barnen som alltså blev föräldralösa. Gävle hade redan 1777 grundat ett barnhem vid Södra Kungsgatan. Efter nedläggningen tio år senare tjänstgjorde huset som gästgiveri till 1907 och man återgick till det tidigare systemet att "auktionera ut barnen" till fosterföräldrar. Det var svårt att skaffa bra hem och självfallet hamnade barnen ofta i mycket olämpliga händer.

Då nu så många blev föräldralösa uppstod stora bekymmer och man önskade att staden hade haft ett barnhem att tillgå. Man var villrådig, skulle man våga satsa på detta då man inte hade några pengar? Varifrån skulle man få medel?

Enligt sägen lyssnade en liten 12-årig ofärdig flicka i sitt soffhörn när de äldre rådslog om detta. Hon var ett känsligt barn och när hon hörde om de faderlösa små barnen blev hon djupt berörd. En dag bad hon att få lämna sina sparpengar till en grundplåt för det påtänkta hemmet. Historien förtäljer inte, trots efterforskningar, vem den lilla flickan var eller om storleken på hennes sparslant. En sak är dock säker - det var hon som startade upp det hela. Tyvärr fick den lilla flickan inte uppleva resultatet då hon dog strax efteråt.

Flickans generositet blev det utlösande startskottet till att intressera invånarna för ett barnhem och man offrade gärna och villigt. Redan under hösten 1857 togs första steget för frågans lösning, genom att två föräldralösa gossar i treårsåldern inackorderades hos fru E. Ch. Winroth som hade sitt hem på tidigare Varvsgatan nr 2. Med all omsorg och kärlek tog hon hand om de små piltarna. Den 20 april 1859 samlades 19 män i Missionsbönehuset och man beslöt att välja en direktion bestående av 10 personer. Den 28 april valdes även en kvinnlig styrelse till rådgivare för de husliga angelägenheterna.

Man beslutade att köpa ett hus på Islandsholmen (nr 38 i första kvarteret, Holmgatan 2 i Holmgränd). Ägaren begärde 5,000 rdr (riksdaler riksmynt) för detta. Även om man hade föredragit att bygga ett nytt hus hade man inte råd. Den 15 juni var köpet avslutat och under sommaren utfördes en del nödvändiga reparationer.

Hur skulle man sedan få medel till allt lösöre som behövdes? Jo, medlemmar i Gävle missionsförsamling bad på Missionsbönehusets ”tionde-dag”, den 1 augusti, allmänheten att bidra med vad man kunde avstå från till det blivande barnhemmets lösöre. Allmänhetens generositet var över förväntan och överflödet kunde säljas vilket inbringade ytterligare kontanter. D

Den 1 oktober 1859 kunde barnen överföras till det nya hemmet på Islandsholmen och till föreståndarinna utsågs mamsell Sophia Grape (som hade tjänsten i 27 år). Bland dem som kom den 1/10 1859 fanns t ex Christina Andersson, född 21/3 1850. Båda hennes föräldrar var avlidna. Hennes förmyndare var H Petré. En annan var Mathilda Charlotta Pihlrot, åtminstone hennes far levde och var fiskare. Hon var född 18/1 1852 och förmyndare för henne var Gefle Fattigvård. Den 4/10 1859 flyttade Pehr Johan Öberg in. Hans föräldrar var okända och Gefle Fattigvård var förmyndare. Han var född 29/5 1854 och var kvar inom Fattigvårdens tillsyn ända tills han var 17 år, dvs till den 6/11 1871.

Vid Enskilda barnhemmets (Den privata Salemsstiftelsens hus på Islandsholmen) första jul 1859 inhystes 7 barn och under följande år 1860 ytterligare 4 barn. Genom att endast ta en del av huset i anspråk kunde man hyra ut återstoden för att förbättra ekonomin. När sedan brukspatron Elfbrink vid sin makas död skänkte hemmet 1,000 rdr, kunde hela huset utnyttjas som barnhem.

Under 1862 fanns 15 barn på barnhemmet, dvs förutom Stina, Mathilda och Pehr, även Lina, Carl, Gustaf, Anna, Aron, Gustafva, Ulla, Thilda (f 1856), Erica, Fina, Alfred och Stina (f 1858). Erica och den lilla Stina var yngst, bara 4 år. Äldst var Lina (Carolina Christina Valinder) som fyllde 13 i oktober 1862.

Vid sidan om hemmets skötsel låg barnens skolundervisning fröken Grape varmt om hjärtat. Folkskolan hade ännu inte införts. Hur skulle man hitta en lämplig lärarinna? Själv är bäste dräng tänkte fröken Grape och bad direktionen om tjänstledighet för att kunna utbilda sig genom att genomgå ”fru Friherrinna Posses privata Seminarium” i Stockholm. Hennes anhållan om tjänstledighet beviljades. Medan fröken Grape satt på skolbäcken vikarierade mamsell Hultman för henne på hemmet. Hur grundliga studierna blev vet man inte men efter några månader kom Sophia Grape tillbaka som fullärd lärarinna och skötte en tid framöver skolundervisningen på hemmet. Mot en avgift av 37,5 öre i veckan kunde dessutom även barn, som icke bodde på hemmet, få undervisning där. Skolschemat upptog fem timmar om dagen under den ljusa årstiden och fyra timmar under den mörka. Jul- och sommarloven var lika långa och uppgick till en månad. Undervisningen drevs enligt den då populära Lancastermetoden och barnen fick lära sig att läsa, skriva och räkna.

Allteftersom barnantalet växte måste dock skolundervisningen överlåtas åt särskilda lärarinnor. Efter ett tid infann sig även den lärde folkskolinspektör doktor G. B. Insulander i hemmets skola. De mindre barnens undervisning hade han inte någon anmärkning på men de sex äldre barnen sändes omedelbart till den nyligen nystartade folkskolan. Skolan på hemmet stängdes dock inte utan fortsatte en bit in på det nya seklet till år 1902.

1862 öppnade samtidigt fattigvården två rum för ett barnhem i Kasernen som låg i hörnet av nuvarande Kaserngatan och Södra Kungsgatan (tvärs över Södra Kungsgatan från Polhemsskolan sett).

Det blev allt svårare att ta emot alla nya barn som anmäldes till Enskilda barnhemmet i Gefle på Islandsholmen varför planerna på en nybyggnation återuppstod. Nu gällde det att finna en lämplig tomt för det tilltänkta hemmet. Vid Källbäcken i stadens södra utkant fann man ett område som var särskilt lämpligt. Det gamla hemmet såldes till sjökaptenen C. E. Almgren för 5,000 rdr. Virke uppköptes under hand och våren 1871 stod det nya hemmet färdigt. Barnen flyttades då över till det nya, vackra och ljusa hemmet som var uppfört av trä i två våningar. Nedre våningen innehöll förutom förstuga och tambur fem boningsrum samt kök med vattenledning. Övre våningen var inredd med sex rum samt förstuga och tambur. Kostnaderna för hemmet uppgick till 13.000 kr. På tomten uppfördes även en mindre mangårdsbyggnad med två lägenheter på tre resp. två rum och kök. Då Källbäck låg i stadens utkant inrättades det som lanthushåll och man byggde en ladugård för tre kor och några grisar. Åkerjord arrenderades och en stor trädgård och lekplats framför huvudbyggnaden ökade trivseln.

Det fanns dock fortfarande problem. Nya Källbäckshemmet tog emot både pojkar och flickor vilket visade sig skapa svårigheter, inte minst i skolan. 1873 upphörde därför direktionen att ta emot pojkar. De som redan fanns där fick dock vara kvar fram till konfirmationen. Nu övergick barnhemmet till att kallas för Enskilda barnhemmet för flickor.

1893 startades ett uppfostringshem för gossar i Torsåkers kommun. Dit skickade stadens folkskolestyrelse "vanartiga gossar". En motsvarighet för flickor var Föreningen för de ungas skydd, som tog hand om "flickor som stå i fara att komma in på dåliga vägar".

Närmaste granne till barnhemmet på Källbäck var Gefle stads fattigvård vid Södertull på Södra Kungsgatan och Kaserngatan, vilket var känt för äldrevård i olika former under årens lopp. Det hade sin grund i den arbets- och försörjningsinrättning, kallad fattighus, som byggdes i tre våningar med kyrksal efter ritningar av E.A. Hedin och togs i bruk 1881. Det uppförde även en "dårstuga" 1879-80 i form av ett envånings stenhus.

Fattigvården var sedan 1 januari 1893 organiserad enligt det så kallade Elberfeldsystemet, uppkallat efter en tysk stad som införde systemet 1852. Systemet byggde på nära kontakt mellan frivilliga hjälpare och bidragssökarna.

1904
Fattigvården inviger en nybyggnad för sinnessjuka med två lika flyglar runt en trädgård, en för män och en för kvinnor vilken är ritat av arkitekten Gustav Wikman. Varje flygel har tre rum för oroliga patienter. Sammanlagt kan 42 personer tas om hand. Eftersom där fanns trädgård, djur, verkstäder och en vedgård var inrättningarna självförsörjande. Efter nya sinnessjukhusets tillkomst 1904 användes den tidigare "dårstugan" som verkstad och påbyggdes 1917 med två våningar och trapphus.

Fattigvårdens huvudbyggnad från 1881 blev dock för liten och de behövde en särskild barnavdelning. Gefle stads fattigvård anhöll därför hos den privata Salemstiftelsen att få köpa barnhemmet Källbäck för att där inrätta barnasyl för tillfällig vård av barn som behövde hjälp av samhället. I denna skulle placeras alla barn av båda könen i åldern 2-14 år, vilka var intagna på stadens försörjningsinrättning (vid detta tillfälle 40 st), samt alla kommande barn, som fattigvården av olika anledningar tvingades omhänderta. Det ansågs ej hygieniskt, moraliskt och i socialt hänseende lämpligt att på ett fattighus sammanföra minderåriga barn med äldre mer eller mindre sedligt förkomna hjon. Fattigvårdsstyrelsens förhoppning var att barnen skulle utackorderas i lämpliga hem på landsbygden eller i staden efter en intagning som i regel ej borde överstiga en tidsrymd av 6 månader. Källbäck inköptes därför för 70.000 kr och köpet avslutades i oktober 1897 med direktionens förbehåll att befintliga barn skulle få stanna kvar på hemmet tills utgången av år 1899.

För många barn blev Källbäck en anhalt på vägen tillbaka till föräldrar, till fosterhem eller adoption. Men för andra blev Källbäck det enda barndomshemmet. Den planerade maxtiden för intagning var 180 dagar. Genomsnittet blev 347 vårddagar för samtliga gossar på Stora Källbäck under de 59 år asylen fanns. Genomsnittet för flickor blev 217 vårddagar.

Barnasylen invigdes 9 december 1900. Källbäck hade då byggts om för 21651 kronor och 34 öre med varmvattensuppvärmning och järnsängar i sovsalarna. Mellan sängarna stod en stol och en byrå där barnen hade varsin låda. Barnen infördes i ett mottagningsrum där deras kläder togs om hand för tvätt och barnen ifördes asylens klädedräkt.

Barnasylen var en mindre del av fattigvårdsarbetet. Huvuduppgiften för de fattigvårdsansvariga var att intervjua människor som sökte hjälp och se till att bidragstagarna gjorde motprestation, som att arbeta i fattigvårdens vedgård eller verkstäder.

Gävle var indelat i kretsar där kretsordföranden hade titlar som lärare, direktörer, grosshandlare och affärsinnehavare. Vårdarna hade yrken som arbetare, bokhållare och hantverkare. Kretsen utredde hjälpbehov och delade ut kontanter, kläder, ved, matvaror, medicin eller begravningshjälp. Vårdarna skulle helst ha kontakt med endast 4-5 familjer, vara deras "vän och rådgivare" och försöka hjälpa dem ur bidragsberoendet. Hjälp skulle ges under kort tid och sedan omprövas.

Fattigvårdstyrelsen omnämner med tacksamhet, att "Grosshandlaren och Riddaren V. Th. Engwall och hans fru på guldbröllopsdagen den 11 augusti 1904 lät med en riklig middagsmåltid bespisa hjonen å fattigvårdsinrättningen jämte barnen å asylen".

För utackordering av 112 barn i enskilda hem och 39 barn i barnhem, sammanlagt 161 barn, betalades 12190 kr och 43 öre, dvs i genomsnitt per barn ca 76 kr per år, mycket billigare än barnasylen där årskostnaden per barn var 205 kr.

År 1905 fanns 75 barn i asylen, 50 gossar och 25 flickor. 14-åriga Fanny Widman avled efter några dagars sjukdom i följd av ansiktsros. De större gossarna fick två timmars träslöjdsundervisning under höstterminen. Alla barnen fick simundervisning gratis under sommaren av Gefle Simsällskap.

1926 övertogs Stora och Lilla Källbäck av barnavårdsnämnden och drevs som barnhem till 1970-talet. Lilla Källbäck, som under en tid kallades Bildhuset (där fanns terapi- och konstverksamhet), revs på 1990-talet. Stora Källbäck har senare kommit att ingå i Södertulls sjukvårdsinrättningar .

Material från nedanstående årtal om alla barn som kom till barnasylen Källbäck under åren 1900-1926 är framtagna av Annica Öhman i pdf-filer och finns på hennes hemsida.

Intagna åren:

När den privata Salemstiftelsen inte längre tog emot pojkar inköpte de i stället en gård betecknad med nummer 174 och 175 i andra kvarteret på Valbogatan. Trots att kostnaden uppgick till 10.000 kr och man endast hade 1.000 kr i sin kassa löstes problemet genom att stadens Sparbank donerade 10.000 kr. Genom gåvor var det inte heller några problem att skaffa husgeråd och möbler. 1873 öppnades hemmet för pojkar och Folkskollärare A. Ekdahl och hans hustru utsågs till hemmets föreståndare och husmor. Lönen för deras arbete blev 700 kr om året förutom bostad och mat. Folkskollärare Ekdahl ansvarade för pojkarna skolundervisning. Till hemmet hörde även ett litet jordbruk. Allmänheten förundrades över att hemmet var så modernt att man där sydde kläder på symaskin och slog klövern med slåttermaskin.

Direktionen önskade även att de kunde anlägga en större trädgård för att ge pojkarna sysselsättning men det strandade p.g.a. en förestående gatureglering och man måste avstå från dessa områden på den nyinköpta egendomen.

Nu fick barnhemsfrågan för pojkar ändå sin slutgiltiga lösning. Till minne av den avlidna dottern Lulli (som bara blev 13 år) ställde Robert Rettig och hans hustru Adelaide 1873 en fond (utökad 1881 till minne av den likaledes avlidne sonen Axel) till förfogande för de båda barnhemmens utveckling och underhåll. Det nya barnhemmet, öppet för pojkar, fick då namnet Axel och Lulli Rettigs hem för vanvårdade barn.

Utöver de insamlade medlen till det enskilda barnhemmet fastställdes bestämda månadsavgifter för barnen. Som årsavgift för pojkar i åldern 3-7 år fastställdes sex rdr och i åldern 8-12 år åtta rdr. Avgiften för flickor i åldern 3-15 var sex rdr. Redan vid intagningen till hemmet fastslogs vem eller vilka som skulle betala dessa avgifter. Fattigvården i Gävle betalade för 35 av de 70 barn som togs in på barnhemmet under åren 1859-1880. Medlemmar i missionsföreningen betalade för 11 barn och för de övriga 24 barnen betalades avgifterna av personer bosatta i Gävle eller på andra orter och framför allt av väckelsens folk.

Fonden överlämnades snart till en särskild styrelse som köpte Strömsborgsvreten där konserthuset ligger idag. Det s. k. Rettigska barnhemmet uppfördes och magister Ekdahl och hans hustru flyttade med sina skyddslingar över till detta nya hem som invigdes 1881. Så hade då också frågan om ett barnhem för pojkar fått en lösning.

När marken intill pojkhemmet på Valbogatan behövdes för gaturegleringar upplät stadsfullmäktige Strömsborgsvreten där det Rettigska barnhemmet uppfördes och invigdes 1881. Huset, som ritades av stadsarkitekten E.A. Hedin, uppfördes i två våningar i tegel med torn på taket. Verksamheten upphörde 1955 då plats för pojkar bereddes på Enskilda barnhemmet Salem. Salarna i Rettigska barnhemmet blev då för några år skollokaler och huset kallades Rettigsskolan. Stiftelsen Axel och Lulli Rettigs barnhem, Kungsbäcksvägen 22 väster om nuvarande Konserthuset, revs 1960 för att ge plats för Strömbadet. Ekman, H: Enskilda barnhemmet Salem 100 år.

När barnhemmet Källbäck sålts till Gefle stads fattigvård vid Södertull som en barnasyl undrade den privata Salemstiftelsen var man skulle ta vägen med sina flickor? Ett alternativ var att köpa in Sjömanshemmet för 41.000 kr, ett annat var att bygga ett nytt hus. Man hade funnit en lämplig plats på bryggareänkan Anna Carlströms vretar i Sörby men förslaget lades ned då hon hade många bestämmelser som hon ville fästa vid ev. köp. Efter ett tag kom även Sjömanshemmet med en skrivelse att de inte längre ville sälja sitt hem.

Stadsarkitekt E.A. Hedin gjorde då ritningar till ett nytt hus för barnhemmet Salem på en lämplig vret i stadens södra del (dåvarande tomten nr 86 i IX:e roten – sedermera kvarteret Salem i V:e roten, Sofiagatan 6). Byggmästare J.A.Edlund skötte själva byggnadsarbetet.

Det nya hemmet uppfördes av tegel i två våningar, varav den nedre, förutom entré, förstuga, hall och köksdepartement, rymde sex rum. Den övre våningen rymde förutom hall likaledes sex rum. Huvudentrén markerades med en liten utbyggnad med veranda och balkong. Taket var valmat och på sydöstra gaveln fanns ett runt trapphus. Mot slutet av år 1899 stod det nya hemmet färdigt och kallades nu Enskilda barnhemmet Salem.

En kall februaridag år 1900 flyttade barnen dit och invigningshögtiden hölls den 21 februari på Axel von Posts födelsedag med ett sjuttiotal inbjudna. Föreståndarinnor på barnhemmet var Maria och Adolfina von Norrman.

Många reparations- och moderniseringsarbeten genomfördes under årens lopp. Redan efter ett par år, efter ytterligare en invigning den 13 september 1903, hotades hemmet av en svårare eldsvåda som ödelade hela vindsvåningen. Brandkåren lyckades dock bli herre över elden. De betydande skadorna uppskattades till 17.770 kr och hur elden uppstått fick man aldrig veta trots noggranna undersökningar.

1903 drogs en vattenledning in och några år senare inrättades badrum. Vid jultiden 1914 kunde man för första gången tända det elektriska ljuset. 1934 moderniserades hemmet ytterligare och hela byggnaden ströks med kalkfärg. Pilastrar och knutar fick framträda i en mörkare ton. Ett särskilt tvättrum inrättades samt ett torkrum för våta kläder. Likaså byggdes ett förrådsrum med fack för barnens kläder. Korkmattor lades in i de flesta rum. Hela reparationen kostade omkring 18.000 kr.

Enskilda Barnhemmet SALEM, 1859-1935, Historik utgiven 1937 av Henrik Ekman.

Under startåret för barnhemsverksamheten 1861 var utgifterna för varje barn per månad 11:59 kr. Många kom med mat och kläder som gåvor, speciellt vid jultid. Som ex. kan nämnas att fru Rettig kom med ett knyte kläder, två bitar fläsk och en krokan. Herr Kling lämnade ett stycke kött, fru Sjöström i Ockelbo skickade färskt smör och ett knyte kläder, fiskare Boman en halv tunna strömming, mamsell Brun och fru Söderström köpte ”namnam att hänga på julgranen”. Handlanden Lundberg skickade en tunna sill, några pund vetemjöl, några pund risgryn, en ost, två skinkor, ett pund talgljus, några paket stearinljus, ett halvt pund sagogryn, fem pund sviskon och en topp socker.

För att klara ekonomin anordnades flera auktioner på skänkta föremål vilka oftast höll till på rådhuset eller i högre flickskolan. Folket försökte överträffa varandra med att skänka och köpa prylar. Till auktionen 1871 inkom t. ex. 811 gåvor, allt från piano till ”näsdukar med guipurebård”. Mängder av planscher med sentimentala motiv, förkläden och bokmärken fanns också med. Man köpte för mellan ett par- och tvåhundra kronor beroende på vad man hade råd med.

Femöresföreningen var en understödsförening som bildades i Missionsbönehuset. Här skulle kristna kvinnor samla in medel för barnens underhåll. En driven kraft i denna förening, liksom i så mycket annat, var Axel von Post och han hade även god hjälp av fröken Borg som startade Gävles flickskola där även Karolina Själander tjänstgjorde från början. Föreningen lades ned vid sekelskiftet.

Många donationer och testamenten har upprättats till hemmets förmån. Som några ex. kan nämnas P.C. Rettigs donationsbrev på 5,000 Rdm, Per Murén donerade 10.000 kr, gosshandlaren Eric Kronberg 20.000 kr, konsul Emil Matton 10.000 kr. När barnhemmet Källbäck såldes till Gefle stads fattigvård gick de medel som blev över till en särskild Underhållsfond att användas för Salem.

Hösten 1936 hade 208 barn vårdats på Salem. I regel har barnen tillbringat 8 till 10 år på hemmet men en del har stannat ända till 14 år. 1937 (då komminister H Ekmans historik skrevs) vårdades 16 barn. Av flickorna blev ett stort antal hembiträden och många ägnade sig åt sömnad. Tre stycken blev lärarinnor, någon sjuksköterska och en del affärsbiträden. Många bildade egna hem. Tyvärr vet man allt för litet om deras vidare levnadsöden.

1944 flyttades barnen över till Stora Källbäck för ett år då Salem skulle användas som sjuk- och förlossningshem för baltiska flyktingar.

1955 återinvigdes Salem efter renovering och hade då plats för sex pojkar och fyra flickor. Barnhemmet revs 1963 och hade då funnits i knappt 100 år (1859 – 1963).

Utdrag från en artikel om Förskollärarutbildning i Gävle

Det första sammanträdet bestod i besök på 3 tänkbara tomter, varvid alternativet ”Salem” – ett rivningsfärdigt barnhem på Sofiagatan - fick högsta prioritet genom sin närhet till dåvarande folkskoleseminariet. Det kändes naturligt att samla lärarutbildningen till samma stadsdel och framför allt skulle det gynna utnyttjandet av lärare i många ämnen som timlärare – timunderlaget i förskollärarutbildningen räckte ju inte till hela tjänster med undantag för ämnet förskolestadiets metodik.”….

Arbetarbladet skrev i en artikel i augusti 1963 med rubriken ”Klart för Gävleseminarium " följande utdrag. ”Drätselkammaren behandlade vid sitt sammanträde på torsdagen seminariebygget och gav klartecken för detsamma. Beräknade kostnader är 1.9 m. Barnhemmet Salem som skall bort för att ge plats åt det nya seminariet har redan börjat rivas och den 20 oktober (1963) beräknar man kunna påbörja bygget”.

… Kostnaden för det nya seminariet uppgår till 1.9 miljoner, inbegripet en kostnad på 250.000 kr för det gamla barnhemmet Salem.

I dag är det gula trähuset Stora Källbäck på Södertull den enda byggnad som finns kvar av barnhemmen i Gävle. /Lisse-Lotte Danielson.

- "Tiggarungar och uslingar" sammandrag från Ture Karlströms kapitel. Från Gästrikland 1984.

- "Väckelsen i staden" sammandrag från Helmer Fredlunds kapitel. Från Gästrikland 1995.

- "Enskilda barnhemmet SALEM”. Historik av Teol. Lic. komminister Henrik Ekman, 1937. Denna historik bygger i sin tur på kyrkoherde A. Åkerbloms minnesskrift "Enskilda barnhemmet för flickor", 1909.

- Ingvar Henricson har tagit fram kompletterande material om Enskilda barnhemmet på Islandsholmen.