En sannsaga i lintyg

Året var 1715 då den fattige mjölnaren Jan Garberg i Sala satte sin tolvårige son Anders på en hästskjuts till Gävle. Det var inget lätt beslut att fatta, men pappan insåg att sonens bästa chans att klara sig i livet­ var att komma hemifrån, och Gävle var ju en stor hamnstad med vissa möjligheter för en företagsam pojke.

Kanske hade Jan Garberg tänkt sig att grabben skulle gå till sjöss, men ödet ville annorlunda. Av någon anledning kom Anders att träffa den nyinflyttade affärsmannen Fredrik Ennes, som tyckte om pojken och mer eller mindre adopterade honom. Han fick flytta in i Brynäs herrgård, som Ennes just hade köpt, och fick den oskattbara förmånen att gå i trivialskolan.

Nu var Anders Garbergs lycka gjord. Han vann efter skoltiden burskap som kramhandlare vid 29 års ålder, det vill säga att han fick tillstånd att driva handel med smärre varor. Den tidens Rusta, skulle man kanske kunna säga, även om omsättningen var betydligt blygsammare.

Men han var en driftig karl, och med Fredrik Ennes som mentor och finansiell garant kunde han utvidga sin lilla rörelse till grosshandel. Han gled smidigt in i överklassen i stan och gifte sig så småningom också med Ennes dotter Barbro, Babba kallad.

Han tjänade pengar som gräs, och när svärfar dog 1753 fick han ägarintresse i herrgården. Först kom han över en fjärdedel vid arvsskiftet, sedan köpte han in en fjärdedel till och ägde hälften.

Helst hade han velat äga hela fastigheten, och den ambitionen kom att gå i arv. Det skulle dock ta ett par generationer innan drömmen blev verklighet.

Anders Garberg blev medlem i handelssocieteten och de äldste. Dessutom blev han rådman.

Anders har beskrivits som en godsint man, vilket är mer än man kan säga om hans son Carl Anton (1752-1801). Han var hetlevrad och illa omtyckt av många – vilket inte hindrar att han liksom sin far var en duglig karl med gott affärssinne.

Carl Anton drev faderns grosshandelsrörelse vidare med framgång, men han sneglade också på den så lönsamma sjöfarten. Stadens redare gjorde goda affärer, och trots att de var många som konkurrerade på den marknaden lyckades han etablera sig där också och tjänade pengar.

Alla fartyg på 1700-talet behövde segel för att kunna förflytta sig, och i Gävle fanns Nils Ambergs buldans- och segelduksfabrik som hade startats 1760. Även den marknaden intresserade Carl Anton Garberg, men i stället för att starta en egen fabrik och konkurrera valde han att köpa Ambergs företag.

Det var kanske inte så svårt. Visserligen var segelduksfabriken välskött och lönsam, och den sysselsatte på den tiden inte mindre än 63 personer, men Nils Amberg hade inte tid att sköta sina vävstolar just då. Han trodde att han skulle kunna tjäna ännu mer pengar på den brännvinsfabrik som skulle till att byggas i Strömsbro och sålde 1774 sin segelduksfabrik på Södra Strandgatan (där Länsmuseet nu ligger) utan att våndas så mycket över det.

Men Carl Anton Garberg hade ingen tur i starten. Redan 1776 förstördes fabriken i en av de stora stadsbränderna som drabbat Gävle, men han fick ihop nytt kapital och lät bygga upp den på nytt så snart som det bara gick. Det fanns nya pengar att tjäna bara vävarna kom igång och arbetade igen.

Och visst skulle affärerna komma att gå bra. Inte minst då inbördeskriget rasade i USA – det gynnade sjöfarten i världen, och 1784 hade Garberg 30 vävstolar igång. Linet köpte han från Hälsingland, och en del av marknaden fanns inom gångavstånd. Handelsfartygen i hamnen var alltid i behov av nya segel.

Så småningom vände konjunkturerna och affärerna började gå sämre. Men då hade han turen att få leverera segel till svenska flottan, så Ambergs buldans- och segelduksfabrik klarade sig helskinnad genom de sämre tiderna.

Då Carl Anton dog 1801 drevs segelduksfabriken vidare av hans änka Brita Elisabeth, som lustigt nog liksom sin svärfar hade växt upp i Sala. Sönerna Anders och Anton Fredrik blev också delägare, men eftersom de var omyndiga så fick deras mor sköta affärerna.

Det gjorde hon alldeles utmärkt. Under det nya firmanamnet Carl A. Garbergs Änka & Söner samlade hon de verksamheter som ingick i familjens affärer, och på Brynäs förvandlades herrgården från ett stort envåningshus till en pampig historia i tre våningar i nyklassisk anda med stor veranda och burspråk.

När sönerna växte upp tog de över affärerna, och de var också smarta och duktiga. ”Huset Garberg fortfor att blomstra under deras tid”, som det heter i Ur Gävle stads historia.

Anders (1781-1826) var en stillsam man som helst tillbringade fritiden med sin familj på sommarstället Stenbäck och på gården Östanbäck i Valbo. Den köpte han när han till Anton Fredrik överlät herrgården på Brynäs.

Anton Fredrik (1783-1836) var en helt annan typ av person än sin storebror. Han gifte sig med Pehr Ennes yngsta dotter Gustafva (det var vanligt att de som tillhörde societetsfamiljerna i Gävle hittade sina makar inom denna krets), och de levde ett utsvävande liv både på Brynäs och inne i stan, där Anton Fredrik och Gustafva övertog Pehrs bostad – den fastighet som vi nu känner som stadshuset.

Anders hade övertagit sin pappas hus med adress Norra Kungsgatan 3, det vill säga i hörnet vid Kyrkogatan.

Så bröderna Garberg bodde i varsitt jättelikt stenhus på varsin sida av Rådhustorget, och dessutom hade de alltså stora gårdar i utkanten av stan. Uppenbarligen gick affärerna lysande.

Tyvärr dog båda bröderna tämligen unga – Anders vid 45 års ålder och Anton Fredrik vid 53 – och då den senare rycktes bort sköttes familjens affärer under en tid av hans änka Carin. Hon var dock mer inriktad på konst och musik, intressen som hon ärvt av sin far, och även om segelduksfabriken drevs vidare inom familjen i ganska många år så kom tillväxten av sig.

Sonen Axel (1827-1874) var en mycket stark personlighet, men något sinne för affärer hade han inte. Han blev i stället språklärare vid läroverket och en stark förespråkare för konst och kultur. Han umgicks gärna med aristokratin ute i Europa och lär där ha kallat sig ”le comte de Brynaes”, greve av Brynäs.

Segelduksfabriken drevs i 1800-talets slut av Adolf Elfstrand och Robert Rettig, men ångmaskinerna förstörde marknaden och den stängdes till slut år 1882.

Och visst skulle affärerna komma att gå bra. Inte minst då inbördeskriget rasade i USA – det gynnade sjöfarten i världen, och 1784 hade Garberg 30 vävstolar igång. Linet köpte han från Hälsingland, och en del av marknaden fanns inom gångavstånd. Handelsfartygen i hamnen var alltid i behov av nya segel.