Lifräddningsboj. En enkel men särdeles nyttig lifräddningsboj för personer, som bada på farliga ställen eller vilja lära sig simma, kan göras på följande sätt. En dubbel, 2 1/2 aln lång remsa af groft bomullstyg afsys i 9 rum med 2 tum mellan hvarje, och rummen fyllas sedan med finskuren kork, som antingen köpes särskildt rör ändamålet eller hvartill gamla korkar användas. Små hål göras nedtill, hvarigenom vattnet kan afrinna. Bojen knytes kring halsen och midjan med starka band af tyget, som äro mycket väl fastsydda.

En annan lifräddningsboj. En gammal boa öppnas, stoppningen urtages och skinnet fylles i stället med finskuren kork samt hopsys. Boan knytes med band i samma färger som skinnet. Särdeles lämplig rör damer vid segling i stormigt väder. Herrarnes västar kunna fodras på samma sätt.

Då en person fått något stoft i ögat, så ställ patienten framför eder, lägg edert pekfinger på hans kind och för den sakta uppåt, så brukar man lyckas borttaga stoftgrandet. Skulle detta dock ej vara nog, så upprepas samma rörelse medan man håller en knytnål eller annan större nål på ögonlocket, så att det kan vändas ut och in och stoftkornet borttagas med hörnet af en fin silkesduk. Ögat tvättas med kallt vatten och förbindes för att utestänga dagern. Skulle ögat vara mycket inflammeradt, tages ett laxativ, och ögat tvättas med något kylande vatten.

Näsblod. Af hvad orsak näsblod än härleder sig, kan den vanligen hämmas, om en liten plugg af linneskaf instoppas i näsan. Hjelper ej detta, lägges ett kallt omslag om pannan; armarne upplyftas öfver hufvudet, som stödes mot händerna; en plugg af linneskaf fuktas litet, doppas i pulveriseradt gummi arabicum och instoppas i näsan. Gummit kan blandas med hälften alun, eller doppas pluggen i kinatinktur. Fötterna böra värmas. Stundom kan näsblod hämmas derigenom att litet kallt vatten nedhälles eller ett kallt jern hålles på ryggraden. I händelse af förstoppning tages ett laxativ .

Med afseende på idiosynkrasi. Med idiosynkrasi menar man en egendomlig disposition inom organismen, som vanligtvis ej förekommer hos folk i allmänhet. Vissa personer t. ex. kunna ej taga calomel i den minsta dos utan att afficieras deraf (salivation), andra t. ex. kunna ej taga opium, senna m. m. och denna egendomlighet kallas patientens idiosynkrasi. Härtill måste man taga hänsyn.

Slag. Senapsdegar på vadorna och varma krus under fötterna. Kan den sj uke svälj a, bör man genast gifva honom ett laxermedel. För öfrigt sörje man får, att han får ligga beqvämt; kläderna böra knäppas upp kring lifvet, ha 1 sduk och krage borttagas, på det att andedrägten må fortgå oförhindradt.

Svimningar, hysteri etc. Kläderna lossas; tinningarne badas med vatten eller eau-de-cologne; fönstren öppnas så att frisk luft kan intränga, och heta tegelstenar läggas under fötterna. Buller och äfven allt för mycket deltagande bör undvikas.

Orm bett. Bett af huggormen, som i vårt land är den enda giftiga arten, kan någon gång bli farligt, synnerligast för små barn, ehuru det hör till de största säll­syntheter. Många äro de medel, som blifvit använda mot ormbett; det mest verksamma synes vara sprit i riklig mängd, och det är likgiltigt under hvad form den intages, såsom rom, arrak, konjak, bränvin, sherry etc. Några af dessa spritdrycker har man alltså, att gifva i riklig mängd åt den, som blifvit ormstungen, men man bör ej företaga något med sjelfva såret, såsom att bränna det med lapis etc., innan läkare hinner anlända.

Bett af galna djur. Symptomer. Vattuskräck eller förskräckelse för alla flytande ämnen. Behandling. Den sårade lemmen ombindes hårdt; såret urskäres och brännes med glödgadt jem eller frätsten och förbindes. Patienten får ett laxativ och sedan någon varm dryck i stora qvantiteter. Om kloroform kan anskaffas, drypas några droppar deraf på en näsduk och hålles för näsan och munnen på patienten, medan såret brännes. När andedrägten börjar låta besvärad, borttages kloroformen. Om försigtighet iakttages, är ej farligt att på detta sätt använda klo­roform, och man kan då, lättare bränna såret.

Gifterna delas in i fyra klasser.

I. De som framkalla lokala symptomer.

II. De som framkalla krampaktiga symptomer

III. De narkotiska eller söfvande gifterna.

IV. De förlamande gifterna.

Både minerala, animala och vegetabiliska gifter finnas.

Hängda. Repet eller bandet, hvarmed personen hängt sig, lossas och ådern öppnas på halsen eller armen. Om elektricitet finnes att tillgå, kan den med fördel användas, och för öfrigt behandlas patienten som vid drunkning, undantagandes att 8-10 blodiglar placeras vid tinningarne.

Då kläderna fatta eld, nedlägges personen på golfvet och insvepes hastigt i en bordduk, matta eller täcke och rullas deri, så att elden slocknar.

Antändes en qvinnas kläder, bör hon genast insvepas i en matta, täcke eller annat tjockt tyg, som rullas hårdt omkring henne.

Blödningar, som uppkomma derigenom att en pulsåder blivit skadad, kunna igenkännas derpå att blodet sprutar ut häftigt och afbrutet och har grann skarlakansröd färg; är deremot en mindre ådra skadad, så är blodet mörkare och flyter jemnare. Dessa sistnämnda förbindas, med kompresser och bandage, men för pulsådrorna fordras annan behandling. Ett linneband fastknytes vid ett stycke af en käpp, ett qvastskaft eller dylikt. Sedan knytes band löst kring armen, och andra ändan på käppen inträdes derigenom, hvarefter käppen kringvrides, tills bandet blir så hårdt åtdraget kring armen; att blödningen stannar, då bandet tillknytes. Innan vridningen börjar, bör en kompress af ett litet mynt, väl inlagdt i linneskaf och linnelappar, läggas öfver ådern under bandet. Är såret på benet, drages en linie från inre sidan af knät mot yttre sidan af ljumsken, och i denna riktning lägges en kork. Hvar och en bör underrätta sig om pulsådrornas och de andra större ådrornas läge och äfven underrätta sina tjenare derom samt huru blödning kan hämmas.

-------------------------------------------------------

Källa: Oumbärlig handbok för alla Menniskor.

Svenska originalförfattaren är E. Hagdahl

Ur en praktisk handbok från 1883.

Valda delar utplockade och illustrerade av Clara Salander.